”Varje berättelse har sin första mening. Inte den mening som berättelsen börjar med i boken, utan den mening som den börjar med i mitt huvud”, skriver Judith Hermann (s.31). Det kan vara något dubbeltydigt som någon säger och hon lägger det på minnet tills hon har hittat själva berättelsen. Först kommer orden, sedan karaktären och därefter möbler, rummet, huset. Hon längtar efter att ge orden till en karaktär.
”Alla mina berättelser började i dockhuset”, skriver Hermann (s.58). När hon var barn byggde hennes far henne ett gigantiskt dockhus med lönndörrar och fönsterlösa skrymslen. Han ville med det lära henne att det finns hemligheter (att allt inte är som det ser ut).
Fadern led av psykisk sjukdom och likaså hennes farmor. Hermann levde tillsammans med dem samt sin mor och tvillingsyskon i en lägenhet i en oförutsägbar tillvaro dit hon inte vågade ta hem sina vänner. Genom dockhuslek fick hon öva på att möta det oförutsägbara.
”Varje berättelse handlar om ett spöke”, skriver Hermann. Hon har lättare att skriva när en händelse är överspelad, som t.ex. nedstängningen i Tyskland under pandemin, vilken hon berättar om först två år efteråt.
Hermann skriver inte enbart om sitt skrivande; när hon skriver om skrivandet så vävs även hennes liv in. Det är ett rikt liv, en kontrast till hennes barndoms slutna värld:
Som vuxen (”För ett tag sedan”) mötte hon sin gamla psykoanalytiker av en slump i en tobaksaffär. Hon gav sig till känna och bad om en cigarett varpå de rökte tillsammans… därefter förföljde hon honom till en bar och han bjöd henne på gin och tonic. Eller fantiserade hon bara om det? ”I efterhand är jag ibland osäker på vilken del av en berättelse som har ägt rum och vilken som är påhittad”, skriver Hermann (s. 46).
Vi skulle ha talat om allt känns som en replik på Detaljerna av Ia Genberg, men jag har inga bevis mer än att Hermann likt Genberg berättar om betydelsefulla men frånvarande människor i hennes liv framkallade av slumpen (Genbergs covidfeber/ Hermann som springer på sin psykoanalytiker).
Jag älskar Vi skulle ha pratat om allt! Den väckte många tankar och får mig likt när jag läste Genberg första gången att vilja svara. Läs!
Övers. Jesper Festin (2025)
bokologen.se 