”Alla vet att Guatemala är ett surrealistiskt land”, skriver Eduardos farfar 1954 i ett inlägg i en av Guatemalas största tidningar (s.81). Han kommer att få vatten på sin kvarn; några veckor senare sker en amerikanskstödd kupp mot landets demokratiskt valde president. 1967 kommer farfadern kidnappas av bl.a. en skönhetsdrottning och en musiker/slaktare (!). Senare kommer farfadern och hans efterkommande (bl.a. Eduardo) stöta på nämnda kidnappare i andra sammanhang (!). Surrealismen förstärks ytterligare av att författaren gör många och hastiga scenbyten – jag klamrar mig fast – blir djupt involverad.
En gång när Eduardo är barn går uniformsklädda män – utan att knacka – in i farföräldrarnas hem mitt i middagen – och stänger in sig med farfar. ”Jag önskar jag var döv, minns jag, att jag kunde sticka fingrarna i öronen och göra mig döv så jag slapp de där rösterna som jag, på barns vis, genast insåg inte var snälla och som inte borde vara där, de hörde inte hemma i min värld av eukalyptus och baklava…”, skriver Eduardo. Tillvaron präglas av terror och kommer så att fortsätta (om än subtilt) ända in i nutid.
Eduardo hamnar ofta i osannolika sammanhang, t.ex. blir han som är guatemalaner inbjuden att tala på en libanesisk författarkonferens i Tokyo (!) där han träffar på en kvinna vars morfar överlevde Hiroshima, vilket blir ett uppvaknade för Eduardo: Om hon talar om sin morfars öde har han också legitimitet att berätta om sin farfars.
Läs Canción! En surrealistisk, spännande och verklighetsbaserad berättelse om ett levande familjetrauma, väl översatt av Hanna Nordenhök (2024).
bokologen.se 