Alex, 13 år, och hennes bästisar brukar åka runt i Leifi-boys bil. Leif säger att han är trettiotvå men ser äldre ut. Han är snäll; han ger dem dricka. Egentligen vill tjejerna umgås med Kevin och Kian, men de har bara ögon för sina spel. Det är tidigt 2000-tal i en Stockholmsförort.
Isabel Nylund skildrar trovärdigt och med ömhet tjejerna och deras tonårsliv. De dricker och röker men hemmavid lyssnar de på Min vän Percys magiska gymnastikskor.
Leif blir levandegjord genom distinkta beskrivningar (”Tajta byxor som kapslar in ett par smala lår…”) och repliker (”Hör av er om ni vill busa”). Det är en rysare (vem vet vad Leif kan vara kapabel till) med inslag av humor (”Och hallå vi var tre mot en. Vaskahangöra?”) och samtidigt sorgligt (vissa är mer utsatta än andra).
Parallellt med Alexs historia i jag-form berättar en orolig mor om sin tonåring som enligt Hitta-appen inte befinner sig på den plats tonåringen uppgett att hon ska vara. Året är 2024. Det finns ett nära samband mellan parallellhandlingarna.
Läs Rovdjur! En mångbottnad och tänkvärd berättelse om förövare och offer. Dialogen är fantastisk:
”Man ska ge bort sin oskuld som en ros, till någon speciell [säger Ana].
Oskuld, hon säger det som något fint, men i mina öron låter det som ett skällsord.
Det kanske är en ros, säger vi, men i så fall ska den inte skänkas.
Exakt, säger Carro. Vi tänker kasta den på Kevin och Kian. Vi ska sula rosen mot dem.
Taggarna ska genomborra deras fula vindjackor.
Kronbladen ska fastna i deras vaxiga hår, säger jag.
Värsta poeten, ropar Carro.
Yeah yeah you hoes, säger Ana. Lycka till! Och om det inte funkar då?
Då hittar vi väl någon annan, säger vi” (s.111).
bokologen.se 