Ska jag låna ut min kropp till min barnlösa vän? frågar sig berättarjaget i Magnificat. Enligt Aiskylos, som citeras i bokens början, är modern ”en främling blott som skänker skydd åt plantan”. Eller?
Magnificat är berättarjagets berättelse bakom beslutet:
Hon lider kval, pendlar mellan att säga ja och nej till sin vän, pendlar mellan nu och då i sökandet efter rätt beslut. Nuet är Paris tillsammans med mannen och den 9-åriga dottern. Förut pratade hon svenska med sitt barn, men nu endast franska (precis som hennes egen mor slutade prata samiska med henne när hon blev äldre). Har hon någonsin tagit beslut i sitt liv eller upprepar hon mönster?
Samtidigt som berättarjagets inre tidsresor pågår har hon besök från det förflutna: Pojken (han som säger ingenting) blir hennes följeslagare. De två vandrar längs Paris gator medan hon talar om sina minnen; barndom, ungdom, graviditeten, äktenskapet, det tidiga moderskapet, det mogna moderskapet och om människor som fanns, men inte längre finns.
Surrogatmoderskap är ett tungt ämne, men texten är stark i sina bilder (levande) och läsningen flyter lätt fram genom det vackra språket:
”Barnet har växt av mitt hjärta. Varje dag har jag sagt till mig själv att det inte är mitt barn. Du är inte min, jag vet inte om jag älskar dig, men jag ska ge bort dig. Eller jag älskar min vän, det är därför jag ger bort dig till henne. Man kan föda ett barn utan att bli mor. Precis som att man inte måste bli far för att man har avlat ett barn.” (s. 80)
Läs Magnificat!
Fråga bokologen 