En rörande skildring av en trasig pappa. Det är som att sätta på en kran när berättelsen närmar sig sitt slut.
Édouards pappa var aldrig hel, föddes in i en fattig familj där fadern söp, där det förekom våld. Han misslyckades med skolan, fick jobb på fabriken, som slet ut honom, precis som den slitit ut hans far och farfar.
Édouard vänder sig direkt till pappan med sin berättelse: ”Du läste aldrig vidare. Att sluta skolan så tidigt som möjligt var för dig en fråga om manlighet, sådan var ju normen i den värld där du levde: att vara manlig, inte bete sig som en tjej, inte vara någon bög” (s32). Det blir komplicerat för pappan att förhålla sig till sin ”tjejiga” son och många av Édouards minnen handlar om att fadern inte accepterar honom för den han är.
Édouard återger ofta sina minnen i kombinationen ont minne med ett bra slut. ”Vi kör på vågorna!”, sa pappan till lille Édouard och satte av med bilen rakt mot havet (pojken trodde att de körde mot döden), men pappan började köra längs med strandlinjen, så att det såg ut som att de körde på vågorna.
Boken är ett sårigt kärleksporträtt, men också en hämnd på de franska makthavare vars reformer sänkte pappan. Macron finns med bland de nämnda. Denne minskade socialbidraget med fem euro, vilket kan utgöra skillnaden mellan att kunna betala hyran eller bli vräkt, men det förstod inte Macron,
”Vill man få råd att köpa en kostym är bästa sättet att jobba”, sade Macron till de t-shirtsklädda arga arbetarna, vilket får mig att tänka på ”Varför äter de inte bakelser?” (som Marie Antoinette sägs ha sagt när det franska folket saknade bröd för dagen).
”Varje samhälle bör bedömas efter hur det behandlar sina mest utsatta” sade Gandhi och enligt detta mått mätt får Frankrike låg poäng. I Édouards pappa ser jag närstående och bekanta som också fått fattigdomsrelaterad förkortad levnad.
Detta är den andra boken jag läser av författaren och fler kommer det bli. Jag har tidigare läst Våldets historia som också lämnade mig helt tagen.
Fråga bokologen 