Varför är vissa hjälpsamma medan andra inte? är frågan Björn Hedensjö ställer och försöker besvara i denna ”facknovell”.
Facknovellen börjar med en sann berättelse om den japanske diplomaten Chiune Sugihara, stationerad i det nazistyrda Litauen under andra världskriget. Hundratals judar kom till den japanska ambassaden en morgon 1940 och bad om beskydd. Utan tillåtelse från sina överordnade utfärdade Sugihara visum till dem. Det förstörde hans karriär (han slutade som glödlampsförsäljare), men han räddade många människor från döden.
Hedensjö leker med tanken vad Sugihara hade gjort om denne hade levt i Sverige 2014, i samma tidsepok som facknovellen skrevs. Hedensjö är ganska övertygad om att Sugihara inte hade varit med i en Facebookgrupp som ville förbjuda tiggeri . Om Sugihara hade varit rektor hade han (oavsett Skolverkets tolkning av lagen) inte låtit nazistiska partier komma in i skolbyggnaden…
Hedensjö tror att Sugiharas hjälpsamhet bottnar i ”en öppna dörrens uppväxt”, i vilken han träffade många olika slags människor från skilda samhällsklasser och religioner, vilket gav honom en utvidgad vi-känsla.
Sugiharas uppväxt var icke-auktoritär men inte kravlös; föräldrarna krävde att han skulle behandla medmänniskor väl och tog sig tid att förklara. Barn som får höra att de är hjälpsamma blir hjälpsamma.
Sugihara fortsatte att vara hjälpsam hela livet; ”folk som klivit över tröskeln en gång och gjort mer än plikten kräver för någon annan gör det gärna igen”, skriver Hedensjö.
Att läsa De är vi känns lite som att läsa en text av Hans Rosling; den ger hopp. Läs den!
bokologen.se 