Annabellas pappa har just dött men Annabella berättar det inte för sin pojkvän.
Hon är 23 år, bor i Lyon och studerar till lärare, men växte upp i obygden i Kongo-Brazzaville på 1990-talet. Hennes mamma är kongoles och hennes franska vita pappa påminner om den galne kolonisatören Kurtz i Joseph Conrads Mörkrets hjärta (1902). Pappans röst beskrivs som regnets: en röst alla vita män har som bestämt sig för att stanna i bushen.
Berättelsen hoppar mellan det som varit (tiden då pappan fortfarande levde) och nuet (2011). Författaren skriver i jag-form ur Annabellas perspektiv om en sårig far- och dotterrelation och om den illa tilltygade relationen mellan mor- och dotter. Föräldrarnas beteenden och val får Annabella att göra märkliga val. Först mot slutet av boken begriper jag mig på Annabella. Det är en mycket intressant läseresa, bitvis hjärtskärande.
Romanen innehåller också en hel del humor, t.ex. beskrivs grannarna i Kongo som ”expats med kalaskula” i en övrigt seriös skildring av dem.
Författaren är hemlighetsfull, t.ex låter hon Annabella recitera Samuel Becketts ord för att hon tycker att ”de var både sköna och sanna”, men författaren skriver inte vilka ord det gällde… Jag blir frustrerad men trollbunden.
Författaren har en alldeles egen stil; hon avbryter abrupt ett textflöde med ett nytt för att sedan återinföra det tidigare flödet. Det är estetiskt tilltalande samtidigt som det ger en känsla av autenticitet.
Författarens språk är vackert med många känselbeskrivningar, t.ex. ”Han drog sina fingrar genom min kalufs och pussade mig på pannan och på min högra kind, den jag aldrig sover på, som ännu var sval på morgonen. Och min kind krockade med värmen från kaffet på hans läppar”.
Läs Repatriering. Jag skulle kunna köpa den till alla jag känner – så bra är den.
Övers. Lisa Marques Jagermark (2026)
bokologen.se 