Bödeln sitter tyst på krogen med män runt omkring sig som snackar, som romantiserar krig och våld. Det är ingen skillnad på om det är medeltid eller 1933 – snacket är sig likt på krogen, eller har det eskalerat?
Nästan obemärkt låter Lagerkvist medeltid övergå i ”nutid”/1933. Den tydligaste tidsmarkören är språket i dialogen, som på medeltiden låter så här:
”- Men kramar inte gastarna dig om natta då? [säger en kroggäst till den kriminelle Galg-Lasse]
– Ä… Inte när en är bäste vän med djävulen själver, inte. Då får en sova sött som ett pattebarn”, svarar Galg-Lasse (s.40).
Den medeltida dialogen blir ibland komisk och lättar upp mörkt innehåll, medan dialogen på modernt språk 1933 innebär ett totalt mörker som avrundas med att bödeln tar till orda…
Läs Bödeln (1933) av Pär Lagerkvist. En tänkvärd berättelse om krogen/det offentliga rummet som även kan appliceras på 2026.
Berättarjagets döde far lämnar efter sig ett par oanvända men gamla damskor anno 1952 som berättarjaget aldrig sett förr. Vad ska hon göra med dem? Själv kan hon inte ha dem; de är för små.
Berättarjaget hade en komplicerad relation till sin far och återkommer bittert till att han lämnade henne ensam i Sverige för Paris. Det kändes ”som om han plockade upp en annan livstråd. Och dessutom som om den var den röda tråden, som om vårt liv bara var ett sidospår”, förklarar berättarjaget.
Hon befinner sig i Paris och har flyttat in i faderns lägenhet nära Luxembourgträdgården. Hon vandrar planlöst omkring i Paris och funderar över skorna.
Hennes funderingar är relaterbara; det finns frågor om ens familj och släkt som aldrig fått svar och som sannolikt aldrig kommer att få det; de som kan svara är döda.
Berättelsen börjar bra men slutar lite plumpt – otillräckligt underbyggt. (Eller så är jag bara frustrerad över att mina frågor om min familj och släkt är obesvarade). Vägen mot berättelsens upplösning är i alla fall spännande.
1. I Obehaget om kvällarna (2020) av Marieke Lucas Rijneveld har en kristen familj förlorat ett barn i en olycka och föräldrarna ser det som Guds straff och blir striktare i sin religionsutövning. Ett av deras andra barn känner skuld till syskonets död och tar tåligt emot Guds straff. Övers. Olof Hyllienmark
2. I Kvinnor och äppelträd (1933) av Moa Martinson begravs femtonbarnsmodern Sofi utanför kyrkogårdsmuren och prästen läser självmördarnas ritual över hennes själ. Det utspelas i 1850-talets Sverige.
3. I novellen ”Allt har sin tid” (2014) av Alva Dahl innebär den kristna tron en kraft för att komma över ett trauma. Den bär huvudpersonen genom ett oväntat möte med en person som gjorde henne illa när hon var 15 år.
Läs fler boktips som finns länkade på Mina skrivna ord, Tisdagstrions anordnare.
Innan jag började blogga skrev jag i en anteckningsbok om böcker jag läst. Sommaren 2021 kom jag på att jag kunde dela mina anteckningar med andra i en blogg.
Bloggnamnet ”Bokologen” var det första som kom upp i mitt huvud. Det är en blinkning till yrken med suffix ”-log” (istället för astrolog, psykolog…).
I början hade jag ambitionen att skriva om en ny bok varje dag, men det visade sig vara för optimistiskt. Det tar tid att läsa, att skriva ett inlägg (och så ska det skrivna gärna få mogna innan det publiceras).
På bloggen skriver jag om böcker samt om pjäser baserade på böcker. Det händer att jag omläser en bok och skriver om den igen; varje läsning – en ny bok.
På Instagram finns jag som @bokologen.se
På bloggen finns fler inlägg än på min Instagram. Mina boktips till Tisdagstrion skriver jag endast på bloggen (men jag gör reels för Tisdagstrion på Instagram). Jag har även Facebook, men är mindre aktiv där.
Jag läser utan plan, utgår endast från vad jag känner för dagen. Jag går mycket på andras boktips. Om jag inte gillar en bok efter 50 sidor slutar jag att läsa den. Jag läser alltid en bok i taget, slalomläser inte.
Jag är på span efter litteratur till mina elever (jag är gymnasielärare i svenska/svenska som andraspråk, jobbar på komvux) och har under åren hittat ultimata noveller, dramer, dikter och romaner i samband med att jag ägnar mig åt nöjesläsning.
Jag gillar nytt (Bea Uusma, Alex Shulman) och gammalt (Selma Lagerlöf, Stig Dagerman). Jag gillar nordiskt (Åsne Seierstad, Rosa Liksom, Niels Fredrik Dahl), europeiskt (Agota Kristof, Judith Hermann, Annie Ernaux), asiatiskt (Han Kang), afrikanskt (Chimamanda Ngozi Adichie) amerikanskt (Paul Auster), sydamerikanskt (Eduardo Halfon)…
Saramadeleine är en ny blogg för mig och den visade sig vara ett fönster in i ett liv med pudlar – ett liv som lockar!
Författarinnan M. (Maria själv?) försöker komma till en litteraturfestival i ett annat land men stöter på hinder (en inställd tågförbindelse när hon kommit halvvägs och att mobilen är död ”som en isvak”). Det är som i en dröm där man aldrig kommer fram till målet men hamnar på osannolika ställen (t.ex. en cirkus). M:s tillstånd påminner om herr K:s i Kafkas Processen – minus rättegång och att M. till skillnad från herr K. trivs med tillvaron.
Dock undviker M. att svara på frågor om sitt ursprung. Vid ett tillfälle tillfrågas hon även om sitt namn varpå hon uppger ett falskt; hon vill inte förknippas med ”vilddjuret” som härskar i landet där hon föddes och som hon tror sig till viss del var en del av (”och jag förstår om det gör att min erfarenhet är helt begränsad och att min berättelse inte inger något förtroende”, tänker M. s.11).
Berättelsen är skriven i tredje person, men Maria knyter ett närmare band till både läsare och huvudperson genom att ibland skriva ”vår M.” istället för bara ”M.” samt att inkludera läsaren med ett ”som vi vet” då och då.
Marias språk innehåller idel tidigare oanvända liknelser: ”Ett hotell dök upp av sig själv framför henne, som i en dröm där du inte riktigt förstår hur du lämnade till exempel landgången och hamnade i ett klassrum med skåp fulla av glasburkar med typiska saker som finns i naturen, bland annat en konserverad råtta som grinar skevt och uppgivet, exakt som din historielärarinna”(s.66). Jag älskar hennes oväntat komiska vändningar i språket. Ingenting skrivs heller av en slump; Maria kommer i ett senare skede komma tillbaka till den konserverade råttan.
Läs Flyktpunkten! En surrealistisk och vacker skildring av en människa i exil vars resa blir en flykt från författarskap och från känslan av att ha en pipande mus i munnen när man vill ryta som ett lejon.
”…han var väl lite självupptagen men det var ändå bättre än att sitta hemma. Det var något att berätta, och jag behövde fler historier, både om sex och om droger…”, förklarar berättarjaget anledningen till att hon hängde med en äldre kille när hon var 15 år. Tio år senare möts de igen – på hennes jobb.
Det är plågsamt, men jag följer ändå förloppet – jag vill veta hur det slutar. Berättarjaget konstaterar att ”Gud har humor” och hon bärs genom livet av en gudstro, så även under återföreningen med killen: ”Gud jag vet att du har skapat det här ansiktet [killens] också. Men hur tänkte du egentligen?”.
Dahl skriver vackert och poetiskt om det fula, gör det hanterbart. Läs Allt har sin tid! En novell som ger katharsis.
1. Haruki Murakami skriver i Författare till yrket (2015) om bokskrivande: Man måste läsa mycket, samla på minnen av oförklarliga händelser ur livet och litteraturen – samt skriva varje dag (gärna 2 1/2 sida). Först skriver Murakami utan detaljplan för att sedan bearbeta fem gånger (fylla logiska luckor, stryka text etc.). Endast i slutfasen får hans förläggare läsa och komma med synpunkter (men Murakami gör inte nödvändigtvis det förläggaren föreslår utan hittar ofta andra lösningar). Övers. Eiko och Yukiko Duke
2. I Skriv först. Fråga sen. Manual för nybörjare (2019) delger PC Jersild sina erfarenheter av bokskrivande. Det viktiga enligt honom är att skriva något som man kan prata om – ingen text är färdig efter första utkastet. Som tonåring skrev han av sidor i en roman av Hemingway och menar att man lär genom att göra. ”Det finns en kod att knäcka och det måste man göra själv”, skriver Jersild.
3. I Det är läsaren som skriver boken (2025) hävdar Kristoffer Leandoer att läsaren, utifrån sina egna frågor och föreställningar, läser fram sin egen bok när den läser en bok: Läsaren lägger märke till vissa saker i texten medan andra går den förbi och den lägger till eget. När man läser en bok är man alltså dess medskapare.
Många fler boktips på temat hittar du länkade på Mina skrivna ord, Tisdagstrions anordnare.
”Han lever, du skjuter, sedan är han död”, berättar Andrej för Seierstad om sitt liv som rysk soldat i Ukraina 2015. ”Andrej höll hela tiden ett öga på kropparna på marken: Är det en människa eller ett lik? Kommer han att döda mig, eller jag honom?”, skriver Seierstad (s.79). Andrej hanterar helvetet med 96 procentig teknisk sprit.
I strid är språket homofientligt: ”Den som dör först är en bög”, säger en rysk gruppchef till sina soldater (s.134). De ryska soldaterna kallar de ukrainska soldaterna för fikusar och vice versa. Därtill kallas ryska soldater för orcher av ukrainarna. Wagnersoldater har dock anspråkslösa smeknamn på varandra: Kylskåpet, Kråkan, Katten…
Andrej blir Wagnersoldat, men deserterar 2023 och flyr till Norge, där Seierstad intervjuar honom. Han blir ett slags ”ankarbarn” för henne för att hon ska kunna berätta om det stängda Ryssland inifrån. Genom honom får hon kontakter att hälsa på i Ryssland ( hans syster, moster, pappa, lärare, rektor…) och den ena kontakten leder till den andra (rektorns kompis, dennes mor…) Det är smart; genom sitt ankare når hon samtliga samhällsskikt och kan ge en mångfacetterad bild av människorna och deras tankar.
Seierstad har en förmåga att komma människor nära; hon anpassar sig (dricker deras öl, röker deras cigaretter…) och hon talar flytande ryska. Ibland grips hon av ångest för att hon varit för öppen/tagit för stora risker för sig och andra. Ofred. Rysslandinifrån skrivs i samma innerliga anda som hennes Bokhandlaren i Kabul (2002) som jag också tyckte mycket om.
I Ofred. Rysslandinifrån framkommer tänkvärdheter som att Aleksej Navalnyj inte tänkte lämna tillbaka Krim till Ukraina om han blev president med motiveringen att Ukraina var ”inte en korvmacka som skulle skickas hit och dit” (s. 98).
När Seierstad i en intervju med en bildad kvinna tar upp Navalnyjs död visar hon sig vara ovetande: ”Jaha, då har den fågeln flugit” (s.533). Hon bedyrar att hans död är ledarna i mellanskiktets fel; om bara ”Lillefar” (Putin) visste…
Läs Ofred. Ryssland inifrån! En givande resebok, bokstavligt och mentalt.
En beklämmande historia ur ett förövarperspektiv: En medelålders man minns en kvinna som han skändade för länge sedan. Han tänker på henne hela tiden. ”Kanske har hon också ett sommarhus att stänga, ett träd på tomten med starka vackra grenar och en förtöjningslina bland bråten i sjöboden”, tänker han.
Mannen vet inte vad hon heter – och han vägrade uppge sitt namn för henne då, för länge sedan. I hela sitt vuxna liv har han tänkt på henne, men han har aldrig pratat om henne med någon – inte med terapeuten, inte med de andra som var med den gången det hände.
Utöver att tänka på henne tänker han också mycket på sitt kön och dess styrka (som om könet vore en egen person) och han tänker på hur mycket hans fru gillar hans kön… Det är intressant att läsa hans tankar – han känns äkta i sin enfald.
1. I Lev Tolstojs Efter balen (1903) är huvudpersonen på bal och förälskar sig i en ung kvinna. Han får därtill en oväntat bra kemi med hennes far och parets framtid ser ljus och klar ut, men efter balen… Övers. Alain Asaid
2. I Sophies val (1980) av William Styron tvingar en koncentrationslägerkommendant en mor att göra ett omöjligt val. Övers. Caj Lundgren
3. I Den gudomliga komedin (ca 1320) av Dante Alighieri går huvudpersonen Dante vilse i en skog men möter diktaren Vergilius som ledsagar honom hem genom helvetets nio kretsar. Längst ned i tratten sitter djävulen själv på sin istron och tuggar på huvuden som tillhör historiens värsta förbrytare. Dante träffar på sin färd flera kända personer ur verkligheten och ur litteraturen. Övers. Ingvar Björkeson
