Fyra fantastiska noveller på tema arvsled och avgöranden, vilka visar hur den kvinnliga erfarenheten går i arv och bäddar för vissa avgöranden. Novellerna är giltiga oavsett tidsepok (50-tal, 80-tal, 00-tal). De utspelas i olika miljöer: Kincaids på Antigua, Tikkanens i Finland, Norlins och Smirnoffs i Sverige.
Missing people letar efter en försvunnen man och kommer till en stuga i skogen där en kvinna bor med sin alkoholiserade make. Det framgår tidigt i texten att kvinnan är våldsutsatt; på hennes kropp har ”utbuktningar och blånader spritt sig som sot” och hon börjar dagen med att ”provgå” över golvet. Hon är berättelsens jag.
Berättarjaget ger ofta subtila hintar, t.ex. visar Missing people henne en bild på den försvunne mannen och hans fru, varpå hon noterar att ”han stod några centimeter framför kvinnan”. Alla hintar sysselsätter mig, motiverar mig att lösa gåtan med mannens försvinnande samt andra gåtor som uppstår, men frågan är om alla gåtor löses – tolkningsutrymme finns. Jag känner att jag vill diskutera med någon som läst vilket är ett gott betyg till novellen. Jag blir sugen på att läsa mer av Smirnoff – ge Jana Kippo-trilogin en ny chans.
Jag uppskattar Smirnoffs ömma och empatiska språk i Missing People:
”För att slippa skoterutflykterna föreslog jag att vi skulle köpa en stuga. {…] Det var en sorgsen man som sålde skotern för att få råd med handpenningen.// Tack för allt sa han och klappade den på dynan”.
Jag störs inte av Smirnoffs tappade kommatecken eftersom meningarna är korta. Ibland skriver hon på dialekt (”Thomas sa int heller nå”), något som ger berättelsen en känsla av autenticitet.
Läs Missing People! En gåtfull novell med tolkningsbar twist!
Alla fyra noveller utspelas i det nutida Sverige och blickar bakåt till en tid när något hände som inte borde ha hänt; samtycke saknades.
Några av novellernas huvudpersoner ville, men hade inte velat om de vetat hur den andre såg på dem/hur de skulle bli behandlade efteråt.
Dessa noveller passar för sex- och samlevnadsundervisning; när de diskuteras uppstår empati och förståelse – tankar på att säga förlåt istället för att skylla ifrån sig om man gått över gränsen.
Samtliga noveller skrevs innan #metoo vilket är tänkvärt; det är en tid då våldtäkt helst definierades som bakhåll i buskage och saknade nyans (t.ex. sex med någon som är i hjälplöst tillstånd). Offret ansåg således inte alltid att den blivit utsatt för ett brott och lade skulden på sig själv.
En klinik för alzheimersjuka öppnas utanför Zürich med specialisering att återskapa epoker för sina patienter, vilket får dem att må bättre: Ett våningsplan är inrett i 60-tal, ett annat i 70-tal osv. och patienten i fråga befinner sig på det våningsplan som synkroniserar med dennes inre tid. Som alla lysande idéer får även denna idé oanade konsekvenser.
Det är kul att läsa om patienters reaktioner i de riggade epokerna. En patient på våningen för 1970-tal i det ”1979:e regementet” lusläser om idolen John Lennons familjeliv i ”dags”-tidningar. Mitt i natten väcker han vårdaren: ”John Lennon kommer att bli mördad […] Någon galning kommer att skjuta honom, jag har till och med sett hans ansikte. På vägen hem, vid ingången till Dakota Building. Detta måste genast anmälas till polisen”, säger patienten (s.98). Att läsa Tidstillflykt är inledningsvis som att titta på The Truman show med Jim Carrey. Underhållande.
”Alla inträffade historier liknar varandra, varje icke-inträffad historia är icke-inträffad på sitt eget vis, skriver Gospodinov (s.54), parafraserande på Tolstoj (Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis…). Senare i romanen kommer Tolstojs ord appliceras på stater: ”Alla lyckliga stater liknar varandra…”.
I Tidstillflykt har EU-länderna en folkomröstning om vilken tidsepok de ska leva i. Det är en skruvad och intressant skildring – även Sveriges omröstning redovisas. En kollektiv minnesförlust ger sig till känna i samband med folkomröstningen, som är en metafor över det politiska läget i Europa 2020.
Tidstillflykt innehåller många intressanta anekdoter ur verkligheten, t.ex. drabbades Carl von Linné av minnesförlust på äldre dar. ”Han som namngett världen, ordnat och klassificerat det oinordningsbara, började plötsligt förlora samma namn. Jag föreställer mig honom sitta framför en förgätmigej och försöka minnas det latinska namn han själv hade gett dem”, skriver Gospodinov (s. 89-90). Ödets ironi.
Läs Tidstillflykt! En tänkvärd roman om längtan till en svunnen tid/ farväl till framtiden.
Handlar om den ensamstående mamman Susanne som trakasseras av Stefan, en gift man, som inte accepterar att hon inte vill fortsätta att träffas. Hans trakasserier tär, påverkar hennes roll som mamma och hennes arbete inom hemtjänsten.
Det sker snabba växlingar mellan hennes olika världar: hemmet – jobbet – Stefan – minnena – och ibland krockar världarna:
”Vem var det där, mamma?
”En jättekonstig brevbärare bara. Vad köpte du för glass? Den där stora är till mig va?”
Jag gillar att läsa om Susannes vardag, särskilt om de gamla på hennes jobb. De skildras med kärlek (Nikodemus spelar Pärleporten på orgel, Solbritt bjuder på blåbärsmaräng…). De gamla står för novellens tröst och värme. Till och med deras vackra namn värmer.
Bland gamlingarna finns en elaking som psykar Susanne genom att tala om hennes sociala arv. Gamlingen säger att Susanne är chanslös eftersom både hennes mor och mormor hade dåliga karlar…
Susanne tror på en förbannelse, förstår inte att det är hennes omständigheter (fattig, traumatiserad, utan kontaktnät) som är dåliga och inte hennes gener… Sorgligt.
Läs ”Arvsled” (Jag ser allt du gör, 2020). En tänkvärd novell om en kvinnas kamp. Den påminner i sitt ljus och i sin värme om Ingvild H. Rishöis Vinternoveller (2018)
1. Medea (431 f.Kr.) av Euripides handlar om en kvinna som blir dumpad av sin man; han ska gifta sig med en annan kvinna, en kungadotter. Hon känner sig sviken men också utsatt, eftersom hon även måste lämna landet. Hon kan inte resa till sitt hemland eftersom hon gjort sig ovän med familjen (hon gjorde en gång hemska saker mot den för sin mans skull). Medea och hennes man har två barn som kanske kan slippa lämna landet (han ska prata med kungen). Det är fascinerande att läsa deras riviga dialog som är 2456 år gammal (!).
2. Medeas barn (1975) av Susanne Osten och Per Lysander bygger på Euripides Medea men handlar om Medeas och Jasons barn, hur de offras i skilsmässan. Föräldrarna bråkar i bakgrunden och barnen leker skilsmässa… gripande.
3. Medealand (2009) av Sara Stridsberg är Medea i en modern svensk tappning: En kvinna vill inte acceptera att hennes man vill lämna henne för en annan kvinna. Hon tror inte att deras barn kan få ett bra liv och själv hotas hon av utvisning då hon inte är svensk medborgare. Medeas mor (som inte är med i Euripides Medea) har en stor roll.
Få fler boktips på tema antiken som finns länkade på Mina skrivna ord, Tisdagstrions anordnare.
En intressant novell om hur den enes skräck kan vara den andres källa till passion: Hon känner skräck för att bli gravid och kan inte riktigt koppla av, medan han kan och faktum är att han blir tänd av tanken på att hon kan bli gravid. Vad händer den dag hon inte kan bli gravid längre?
Tikkanen skriver i tredje person med kvinnan som fokalisator, men det är dialogen som driver handlingen; i den avslöjas det nya detaljer som komplicerar situationen. Novellen skulle bli en bra film/pjäs med dess spännande dialog:
”- När vi blir sextio gifter vi oss, hade han sagt.
– Gifter oss, hade hon sagt och skrattat, är du riktigt slug du, farfar och farmor. Och vad ska vi göra av Mona och Jesper. För du har väl inte tänkt att arsenikförgifta dem hoppas jag.” (s.8).
Läs Det finns en skräck på bottnen! En novell som lever, som överraskar under läsningens gång och som utvecklas till något helt annat än vad jag föreställt mig från början.
En verklighetsbaserad pjäs om amerikanskan Lisa Montgomery som 2004 mördade en höggravid kvinna och kidnappade barnet i magen. Lisa dömdes till dödsstraff vilket verkställdes 2021. Pjäsen utspelas under hennes sista tid i livet.
Scenen är hennes cell. Där finns ett par enkla stolar, inget mer, och i den svarta kulissen finns ett snitt varifrån ljus strömmar (ett badrum dit hon försvinner in då och då). Hon förflyttar sig oberäkneligt på scenen, kommer mycket nära publiken, står på samma golv som den, öga mot öga.
Skådespelaren Annika Hallin håller Lisas monolog, växlar mellan ohyggliga och ”ljusa” minnen. När något ohyggligt når sin kulmen bryts det av något ljust vilket gör hennes berättelse hanterbar.
Det blir tydligt att Lisa är trasig (psykiskt sjuk) och hennes dödsstraff är lika absurt som hennes sjuka handlingar. Lisa funderar över hur många som ska komma och titta när hon avrättas och om hon får ha egna kläder på sig i kistan. Hallins monolog skär i hjärtat. Slutet ger rysningar.
Jag märker hur mycket jag gillar monologer; det är behagligt att lyssna till en röst istället för många och Hallin återger skickligt samtal – de spelas upp för min inre syn.
Jag tycker om små scener som skapar fysisk närhet mellan skådespelare och publik. Här är det endast tre rader stolar kring scenens tre sidor. Jag gillar att det är en enaktare utan paus; pauser stör magin..
I bakgrunden spelas emellanåt amerikansk radio och förankrar både Lisa och publik i tid och rum, förtydligar att detta händer i modern tid i ett land där livet pågår parallellt med att dödsdomar verkställs.
Se En liten roman! En utmanande pjäs som inte gör mig till dödsstraffsförespråkare.
Pjäsen är en dramatisering av Lars Noréns sista roman En liten roman som gavs ut postumt 2024.
1. Marie-Louise Ekmans ”Jag tror jag går in i hans rum och öppnar en väska till” (2023) handlar om hennes döde make skådespelaren Gösta Ekmans liv i skuggan av sin farfar ”det konstnärliga geniet”. Boken baseras till stor del på de dagböcker Gösta skrev som ung och olycklig.
2. Selma Lagerlöfs novell”Tjänsteanden”(1911) handlar om en oduglig hantverkslärling som kommer över en tjänsteande vilken gör honom skicklig, men den för även med sig problem.
3. Pär Lagerkvists Bödeln(1933) handlar om bödeln som verkställer människornas krav på våld och död. Han sitter på krogen och tiger medan andra runt omkring piskar upp en våldsam stämning. På medeltiden är han fruktad medan han är ärad 1933. Lagerkvist anspelar på den rådande situationen i Nazityskland.
När Estela är i 40-årsåldern flyttar hon från södra Chile till Santiago för att arbeta som hushållerska hos en rik familj. Hon längtar hem men är i berättelsens början inne på sitt sjunde år.
Berättelsen utspelas i nutid och är skriven i jag-form, berättas ur Estelas perspektiv under polisförhör.
Estela är inhyst i en skrubb i familjens kök, kommer ut när de kallar på henne och tar hand om stort och smått i deras liv, samtidigt som hon ser och hör allt de säger och gör. Att familjen valt att ha det så är fascinerande. Hur de dessutom vågar överlåta vården av sitt barn på någon de behandlar så illa är ofattbart.
Trabucco Zeráns penna trollbinder från början till slut. Läs Rent hus! En gripande roman om fattig och rik under ett och samma tak.
