En kvinna återvänder från staden till sin hemby. Anledningen till att hon en gång for från byn visas finnas kvar.
Det som har hänt och händer i byn gör mig berörd, ibland upprörd. Berättelsen bekräftar nidbilden av en by i glesbygd, vilket är lite trist (överraska mig).
Författarens språk är vackert; det förmänskligar byns omgivande natur: ”Svampen kom efter regnet jag såg de kalla kropparna stiga upp ur marken med sin fuktiga hud” (s.140) eller ”… den svullna månen klev rakt in genom fönstret, jag satte mig och såg in i månens slingrande blodkärl vad ville den mig” (s.207).
Jag stör mig dock på satsradningar som ovan; de fortgår under 288 sidor. När jag däremot läste novellerna i författarens samling Brorsan är mätt (2007) upplevde jag hennes satsradande som charmigt och att det tillförde autenticitet. Varje format kräver nog sitt språk.
Läs Hundnätter! Till syvende och sist är det en läsvärd återvändarroman på lekfull prosa.
Läs den inte om du just läst/sett Jag for ner till bror (2018) av Karin Smirnoff; berättelserna påminner om varandra.
1. Offer (1937) är den bästa bok jag har läst av Jan Fridegård. Den handlar om en ung kvinna som flyttar från landet till Stockholm för att arbeta, träffar kärleken och blir gravid, men mannen vill inte ha barnet. Ett otippat och gripande kvinnoporträtt. Läs Offer.
2. Benny. Drevet, döden (2021) är Lotta Fristorps biografi över sin chef och vän Benny Fredriksson som tragiskt gick bort 2018. Han var först chef för Stadsteatern i Stockholm för att sedan bli chef även för Kulturhuset. Fristorp ger ett nyanserat porträtt av en engagerad människa som fick för många bollar att hantera. Läs den.
3. Det andra namnet. Septologin I-II (2021) av Jon Fosse handlar om Asle i två versioner, där den ene är konstnär och den andre suput. De lever parallella liv i samma stad med samma uppsättning anhöriga… Existentiellt. Läs!
Boktips på tema Författare vars för- eller efternamn börjar på F finner du länkade på Mina skrivna ord. Här kan du även ge egna tips.
Novellernas gemensamma tema är sannerligen drömmar: Hadleys mammor (2007) drömmer om att ha vuxenliv under småbarnsåren och projicerar sina drömmar på en man utan fru och barn. Pappan i Sandbergs novell (2022) drömde om kärleken, letade med lykta ett helt liv.
Austens tre systrar (1817) drömmer om att gifta sig rikt; aristoktatiska äktenskap handlar inte om kärlek. Woolfs fattiga änka (1923) drömmer om att kunna försörja sig och sin familj när hon får ärva sin bror.
Alla noveller är välskrivna och läsvärda, men Austens sticker ut med sin ironi och oväntade 1800-talshumor. Novellerna är även smakprover på författarskap. Jag hade t.ex aldrig läst något av Sandberg förut, men tack vare smakprovet vill jag läsa mer av henne.
Boxen ser exklusiv ut med sina moln av guld och är en fin present.
Läs Drömmar – fyra noveller från Novellix!
Novellerna är barn av sin tid, skrevs i olika epoker: Hadleys och Sandbergs tillhör postmodernismen medan Woolfs representerar modernismen och Austens realismen (inte romantiken som man kanske förväntar sig) . Novellerna är inga klockrena epokrepresentanter (jag tycker nog att Woolfs passar bättre in på romantiken; skrönan Änkan och papegojan skulle med sina mirakel kunna ha skrivits av Selma Lagerlöf).
Novellerna i denna box skulle passa bra att läsa och diskutera i svenska nivå 2 eller 3 på gymnasiet; temat är tydligt och hela tre epokers litteratur finns representerade. Dock är ingen av novellerna skriven av en man (enligt ämnesplanen ska eleverna läsa litteratur av män som kvinnor från olika delar av världen). Alla författarinnor kommer från Storbritannien utom en som är från Sverige…
Om denna box skulle användas i undervisningen skulle man behöva komplettera/byta ut noveller så att litteratur av båda könen och från fler kontinenter representeras.
När berättarjaget städar ur sin döde fars hus hittar hon ett kuvert på vilket fadern skrivit upp namnen på sina ex.
Berättarjaget minns dem alla och hade ingenting emot faderns kvinnor; ”Om föräldrarna kan ordna med sin egen lycka tar det en tyngd från barnen”. Hon drömde om att hennes far skulle få vila i tvåsamhetens kärlek och gemenskap…
Berättarjaget noterar att namnet på exet Anne saknas. Fadern träffade henne på senare år på datingsajten Mötesplatsen. Berättarjaget redogör för sina minnen av Anne samt de andra exen och porträtterar därigenom sin far. Dennes dröm om kärlek tas till en filosofisk nivå: ”Vad är en dröm om kärlek? Är det flykten från jaget eller hemkomst?”
Läs Kvarlåtenskaper! En tänkvärd och välskriven novell.
En oattraktiv singelman blir måltavla för två småbarnsmammors drömmar. Det är drömmen om ett vuxenliv som hägrar och den dröms medan deras barn leker, ammas och kräks. Mannen är vän med den ena mammans man och mammorna är bästa vänner. Spännande.
Den allvetande berättaren är detaljerad, lämnar inget okommenterat, vilket stör mig – jag vill tänka själv. Min irritation överröstas dock av spänningen mellan karaktärerna (en singel och två par) och av kontrasten mellan mammornas drömmar och deras faktiska liv. Även singelmannen utgör en kontrast när han besöker barnfamiljerna som firar gemensam semester i den ena familjens sommarhus (singelmannen har med sig braj istället för blommor).
Den fattiga gamla änkan Mrs Gage är nära att falla i brasan av glädje när hon nås av nyheten att hennes bror är död och att hon ska få ärva honom.
Mrs Gage börjar drömma om ett bättre liv – hon lånar pengar av prästen för att ha råd att åka och besöka broderns by.
I titeln antyds att berättelsen är sann (Änkan och papegojan: en sann berättelse) och i berättelsens inledning anges tid, namn och plats: ”För omkring 50 år sedan satt Mrs Gage i sin stuga i byn Spilsby i Yorkshire”. Det som sedan sker när Mrs Gage besöker Rodmell (broderns by) känns osannolikt, men verkligheten överträffar som bekant ofta dikten…
En brevväxling mellan tre systrar angående den äldstas eventuella giftermål med en ful, rik, snål och hetlevrad man. Om inte storasyster gifter sig med mannen blir det någon annan av systrarna; för honom kvittar det.
”’Men varför måste han fria till mina systrar om jag svarar nej?’, [undrade jag (storasystern)].
’Varför? För att han vill ha släktförbindelse med oss, och för att de är lika vackra som du’, [svarade mamma]” (s.11).
Dialogen är rapp och absurd. Berättelsen är en kritik mot 1800-talets aristokratiska miljö, där frånvaron av kärlek fylls av drömmar om rikedom (…om att få en vagn som är ”blå med silvermönster”… ). Dessa drömmar är mer inom räckhåll än ett kärleksfullt äktenskap. Det är tragikomiskt – ett författargrepp jag är svag för.
Läs Austens Tre systrar! En slagfärdig brevnovell.
En novell om det förflutnas kraft när två vuxna som inte mötts sedan tonåren ses igen och ”vinterleken” de hade då upprepas. Berättarjaget kämpar mot sitt inre barn för att inte låta det förflutna ta över. Händelseutvecklingen är intressant; lekens förutsättningar är inte desamma som de var då när de var 14 år.
En novell med twist som utspelar sig på ett amerikanskt nutida kvinnofängelse. En livstidsdömd skiljs från sin älskade medfånge som avtjänat sitt straff. Det är hjärtskärande; den livstidsdömda vill att relationen i och med frigivningen ska vara avslutad medan den frigivna vägrar.
Ramqvist skriver trovärdigt om fängelsemiljön och den oundvikliga separationen ur den livstidsdömdas perspektiv:
”Det värsta var att Ana och jag inte hade fått den sista tid tillsammans som vi skulle ha haft. Fem dagar tidigare hade de tagit henne och flyttat henne till en annan cell, och jag grämde mig över det eftersom det var helt och hållet mitt eget fel…” (s.10).
Läs Farväl, mitt kvinnofängelse! En gripande kärlekshistoria.
Jag har nu läst Murakamis provocerande bok om att vara författare. I den påstår han att han aldrig haft skrivkramp (!), att han sitter lycklig framför datorn (!), att han aldrig har övat på att skriva utan att han en dag bara fick för sig att skriva en roman och gjorde det (!). Efter femtio sidor av provokationer kommer dock förklaringar och jag tinar:
Murakami läste mycket böcker och fick därigenom känsla för hantverket och fortsätter än idag att läsa mycket. Om något mystiskt händer i handlingen hejdar han sig från att dra slutsatser och ser på händelsen ur olika synvinklar, vilket är ett gynnsamt förhållningssätt för författare.
Murakami samlar på konkreta detaljer i oförklarliga/ologiska händelser i fiktion såsom i det verkliga livet för att senare använda dem i sina romaner, t.ex minnet av en man som nyser när han blir arg. Murakami skriver aldrig ned detaljerna; han förlitar sig på att de dyker upp i hans minne när det är dags att skriva.
Murakamis skrivregel är att oavsett humör skriva två och en halv A4 varje morgon. Han citerar Karen Blixens ord ”Jag skriver lite varje dag utan förhoppningar, utan förtvivlan” (s.107). Han fäster sig vid orden ”utan förhoppningar, utan förtvivlan”.
När Murakami skrivit det första utkastet låter han det ligga en vecka innan han går in i den första omskrivningsfasen. I denna lägger han till text och stryker motsägelser; han har bara skrivit på, utan tanke på hur romanen ska sluta.
Sedan är det dags för den andra omskrivningsfasen, i vilken han endast fokuserar på detaljer och formuleringar; det ska inte finnas ”något som skorrar”. Efter detta blir det en veckas paus igen…
I den tredje omskrivningsfasen tittar han på vilka delar som ska lättas upp; om en roman är åtskruvad från början till slut får läsaren andnöd. ”Man måste kunna lyssna in var läsaren behöver andas”, skriver han (s.109).
Efter fas tre låter Murakami sin fru läsa. Om hon tycker att något skorrar skriver han om – även om han inte skulle hålla med om kritiken är det något där som behöver fixas. Först efter att ha skrivit om en fjärde gång låter han sin förläggare läsa.
Om förläggaren anser att något bör skrivas om gör Murakami det (men inte nödvändigtvis så som föreslagits). Sista omskrivningsfasen är Murakamis favoritfas och innebär ”finsnickeri”, t.ex. att testa ta bort ett kommatecken och ev. sätta dit det igen.
Efter dessa omskrivningsfaser ovan är Murakami immun mot kritik från läsare och press; han vet ju att han har gjort allt han borde ha gjort och hans självförtroende förblir intakt.
Murakamis sätt fungerar för honom och därmed säkert för fler. Det är generöst av honom att dela med sig. Läs Författare till yrket!
