Vardagar 3 (2020) av Ulf Lundell

Handlar om en åldrad mans funderingar över sitt liv och sin samtid. Hjälper en att minnas 2019, vad som hände då, medan man levde sitt liv någonannanstans i samma Sverige – men från annat perspektiv. Han försvarar Greta Thunberg, berömmer Alex Schulman, klagar över Zara Larsson, Joakim Lundell och Ebba Busch. Det blir en dialog i ens huvud, man svarar honom i tanken. Mannen berättar om sina drömmar och tolkar dem. Känslan i hans mardröm om ett kaotiskt gig liknar min mardröm om en kaotisk lektion.

Mannen kan både skriva måla och spela (universalgeni) men fixar inte det sociala spelet. Han har en ”vän”, sin fd fru, som han är bunden till som om hon fortfarande är hans fru. Hon sköter hans galleri, hämtar ut hans medicin, skjutsar honom när han förlorat körkortet i rattfylleri. Han talar om att frigöra sig från henne men blir mer och mer ofri. Fd frun åker på semester i hans bil tillsammans med sin nya kille. Kan ju ändå inte köra den utan körkort. Metafor för att hon gått vidare men han är kvar och lider kval: Han klarar sig inte utan henne. Hon ledsagar honom genom livet, är länken mellan honom och människorna, förklarar den nya världen som han försöker begripa.

Allt detta ovan vet mannen och raljerar över sin sits, svart humor. Så går ett år kantat av kval. Han vill ha saker på Sitt sätt, ändrar inte uppfattning, kan inte, saker blir större än de är och grubbel äter in sig. En bok om ensamhet och stretandet i ensamhetens spår. Han vill ha en livskamrat men de som han siktar in sig på är i ett annat skede i livet. Den som inte kan anpassa sig förblir ensam.

Där kräftorna sjunger (2018) av Delia Owens

Handlar om en flicka som först överges av sin familj, sedan av samhället och hon måste klara sig ensam i träskmarkerna i 50-talets USA. Hon möter första kärleken men överges. Ovan på det anklagas hon för ett mord… så detta är en kärlekshistoria men också en kriminalroman. Ensam som Frankensteins monster, eftersom folk demoniserar henne och stänger henne ute, men med skillnaden att hon inte söker upp sina föräldrar. Flickan väntar.

Denna roman handlar om ensamhet och väntan på att bli insläppt i andras liv. När gud stänger en dörr öppnar han ett fönster, passar bra in här: Hon hittar alltid fönster och det är härligt att bevittna hennes flow.

Det påminner om harlekinromanerna jag läste som tonåring: En vacker vit fattig flicka som alla män åtrår. En gång var hennes släkt rik men förlorade mark och ära i sambandEn med Wall Street-kraschen 1929; ett familjetrauma som flickan vill läka. I grunden är hon begåvad (universalgeni?) och till sin hjälp har hon män. En pojke lärde henne att läsa och skriva och hennes förtvivlan över sin situation tröstas av män. Dock blir hon som ung kvinna våldtagen av en man som älskar henne så mycket ( i sann Harlekin-anda)

Berättaren gör det bekvämt för läsaren, berättar vad alla tänker och deras intentioner. Den påminner läsaren om vem en karaktär är om den inte medverkat i ett par kapitel; ”mannen som hade hjälpt henne när… + kort resumé av vad som hände senaste gången karaktären var med. Huvudpersonen, flickan som blir en ung kvinna, tänker ofta högt för sig själv, som i en disneyfilm ( Vad är en bal på slottet?) . Det finns alltså inga oklarheter. Bara läsa på.

Hennes ord (2019) av Tove Folkesson

Tove och hennes Hanna vill ha barn men inseminationerna misslyckas gång på gång. Detta är inget som Tove pratar om. (Skam att inte bli gravid. Skuld för missfallen; Var det för att jag badade i kallt vatten? ) Skam och skuld är släktens följeslagare. Mormodern känner skuld för att hennes son får cancer ( eftersom hon själv haft cancer) Mormoderns far kände skuld för att han skulle bli tvungen att amputera benet och därmed bli oduglig bonde ( tog sitt liv av skuld och skam)

Skuld skapar hemligheter mellan mormodern och Tove. Mormodern vet inte varför Tove inte skjutsar henne till sjukhuset ( T har ägglossning och måste insemineras i detta nu) Mormodern vet inte att Tove får missfall (och T som i sin tur inte vet att hennes mormor är döende.) Detta till synes onödiga smusslande handlar om att inte oroa varandra med de problem som de dragit på sig (skuldkänslor för att de har problem) och är uttryck för kärlek.

Det är självbiografiskt berättat och alla personer har sina autentiska namn. Boken känns mer och mer självbiografisk ju längre en läser. Det börjar alltså med mormor i fokus, men berättaren blir snart som en bordsgranne som pratar för mycket om sig själv, berättar hur hon är istället för att låta andra dra sina slutsatser. Berättaren namedroppar Patrik Lundberg och Jonas Hassen Khemiri, som hört av sig till Tove via Facebook med gratulationer ”oss författare emellan”. Vad tillför det historien?

Boken innehåller många citat och vackra allusioner på andra författares dikter (som Karin Boyes och Eeva Kilpis). Andras texter lever genom Folkessons text. Författaren är alltså generös mot andra författare och genuin beundrare av dem hon nämner, citerar och alluderar. Det handlar inte om självhävdelse utan snarare om ”de man gärna tänker på talar man gärna” .

”I yrseln mellan oss på sjukhemmet rör sig namn på människor jag bara känner genom berättelserna”, skriver författaren när Tove vakar vid mormors dödsbädd. ”Hennes ord” syftar på Toves mormors ord. Dessa följer genom boken och mormors allra sista ord blir ”mamma”. Mormor dör och återförenas med sin mamma? Mormors sista tanke går till den som gav henne livet? Mormors berättelser kommer berättas med andras ord när hon är död. När mormor dör tar hon med sig sina ord, sin värld.

Sveas son (2018) av Lena Andersson

Har läst Sveas son i ett svep. En familjs historia under 1900-talet. Berättar om skillnaden i hur underklass och överklass antar utmaningar och tar sig genom livet. En från underklassen blir träslöjdslärare istället för möbelsnickare eftersom du garanterat får jobb som lärare. Som underklass möter du alltså inte ”tjuren på arenan” (möbelsnickeriet) vilket överklassen gör (självförtroende och självklarhet att ta plats).

Sveas son förklarar det sociala arvet och vad det kostar att utvecklas utanför den egna klassens ramar.

Vem dödade bambi? (2019) av Monika Fagerholm

är ett relationsdrama i finlandssvenska överklassen. Fyra ”gossar” ställs inför rätta för gruppvåldtäkt. Varför ville inte offret blanda in polisen? Vad händer med gossarna och offret när de vuxit upp? Vad händer med deras välbeställda föräldrar?

Med spänning nystas sanningen upp. Det börjar i nutid och blickar bakåt genom flera personers perspektiv, inte bara gossarnas. Pusslet portioneras ut i lagom stora bitar, inte för små så det blir obegripligt, men inte heller för stora så man tappar intresset.

Sinnenas tid (1993) av Annie Ernaux


Det är galet men ändå rimligt; kvinnans väntan på älskaren som kommer och går för att kanske inte återvända. Bristen på info gör att hon hålls kvar i denna väntan. Hon håller inte på att bli galen - det är bristen på info som gör att hon fantiserar och blir vidskeplig. De vita fläckarna måste fyllas. 

Man får veta mycket lite om mannen och inges känslan av att författaren vet lika lite som oss, att hon berättar allt vad hon vet.

Först är kvinnan uppslukad av passionen och sedan främmande. ”Jag har mätt tiden på ett annat sätt, med hela min kropp", konstaterar kvinnan sakligt om sinnenas tid/passionen som upptagit henne i månader.

Passion simple är titeln på franska. Direktöversatt ”enkel passion”. Att passionen är som en förkylning alla har någongång:”Äh, det är bara en enkel passion”. 

… eller så anspelar det på en högtidlig/litterär passion, likt skriftspråket passé simple, som endast används i skönlitteraturen. Menas det att sådana passioner är litterära och inte existerar i verkligheten?

…eller så anspelar man på att det är en envägspassion, att det är passion för henne men inte för honom? En passion utan retur?

Materialtrötthet (2020) av Marek Sindelka

Handlar om att hantera material (=vakt, dörr och stängsel), bemästra och bearbeta det för att ta sig in i ett land. 

Materialtrötthet betyder när materialet ger upp. Ett gångjärn som släpper, släpper in flyktingen eller ett flyende material (flyktingen) som ger upp flykten. Vilket material blir uttröttat först? Stängsel eller flykting? är frågan. 

Huvudpersonen har inte gett upp, men är av mycket trött material på bristningsgränsen. Mitt i hans flykt avslutas romanen av dess författare som tycks ha tröttnat. Allt visar sig vara ett dataspel, där spelaren transporteras mellan städer och länder med hjälp av olika material bl a av mänskligt slag(smugglare). Dataspelet är en metafor för människors stora distans till andra människor i nöd.

Therese Raquin (1867) av Emile Zola

Fortsätt läsa ”Therese Raquin (1867) av Emile Zola”