1. Han Kangs Levande och döda (2014) handlar om den sydkoreanska regimens massaker på demonstranter 1980 och hur den traumatiserar befolkningen för lång tid framöver. En gripande berättelse ur flera drabbades perspektiv.
2. Kim Thúys Mãn (2013) handlar om en vietnamesisk kvinna som gifts bort och flyttar till sin vietnamesiske make i Kanada. Hon upplever vedermödor och möjligheter, minns sitt gamla liv i Vietnam. Ett tänkvärt människoöde.
3. Jag tar inte farväl (2021) av Han Kang handlar om den sydkoreanska regimens massakrer på oliktänkande 1948-49. En författare besöker på 2010-talet en ö där massakrer ägde rum. Ingen talar om dem – traumat är oläkt.
Fler boktips på tema Asien finns länkade på Tisdagstrioanordnaren Mina skrivna ords sida!
En berättelse i jag-form om en kvinna i Katalonien som lever ensam efter en rad kärleksförhållanden med kvinnor. Hon är deprimerad och läser in andras misstro, t.ex att hon som gudmor till sin systerdotter endast är betrodd att komma med fruktkaka på påsken.
Huvudpersonens familj beskrivs som en bläckfisk, där föräldrarna utgör bläckfiskens huvud och huvudpersonen samt hennes syster är bläckfiskens tentakler som borde ha amputerats men förblivit fästa vid huvudet/föräldrarna.
Huvudpersonen känner sig påpiskad av sin mors förväntningar och skulddriven av moderns besvikelser: ”En sommar kunde vi inte åka på semester för att du behövde tandställning”, citeras modern.
Författarens språk är poetiskt och vitalt, förmedlar oväntade bilder, t.ex. hur huvudpersonen hemma blir ”till en liten köksgardin” bredvid sin ”burmesiska pagod” till serbiska inneboende. Översättaren Ellinor Broman har gjort ett skickligt jobb.
Författaren har dräpande humor, t.ex. när huvudpersonen pratar med sin lesbiska moster som inte kommit ut:
”’Så klart man inte ska gifta sig med en man om man får lust att sticka huvudet mellan brösten på varenda kvinna man möter på tunnelbanan. Kanske borde du prova. Bara för att få veta. Eller hur?’ [säger huvudpersonen.] ’Jo kanske det. Men alla lesbiska är så fula!’ [svarar mostern.] Tack för det, moster”[tänker huvudpersonen] (s.23).
Berättelsen innehåller sexminnen och onani, något huvudpersonen menar håller henne kvar i världen. Hon förklarar för sin nyfikna syster hur det är att ha sex med en kvinna.
Författaren berättar episodiskt, hoppar hastigt i tid och rum, samtidigt som förloppen och tankarna inom en episod svänger. Bokens början liknar en snabbspolad film, men berättartempot varvas ned efter ett par kapitel och läsningen blir riktigt njutbar.
Läs Permafrost! Ett intressant kvinnoporträtt på deppig versus livsbejakande poetisk prosa.
1. Min vän Anna. Den sanna historien om den falska arvtagerskan som svindlade New Yorks societet (2020) skriver Rachel Deloache Williams om sin initialt generösa väninna som i slutänden visade sig blåsa henne och många andra på pengar. Översättning: Ylva Mörk
2. Underlandet (2023) av Hanna Nordenhök är en studie i människor som bedrar: En hemlös kvinna i USA utger sig för att vara ett barn. En välbeställd hemmafru på Österlen ljuger för andra och sig själv om sitt äktenskaps status. En journalist i Athen misstänker en annan yrkesman för att hitta på sina reportage…
3. Studie i mänskligt beteende (2023) av Lena Andersson är allvarliga men bitvis skämtsamma berättelser om människor i interaktion med varandra, exempelvis: En klassåterträff där titlar är viktiga. En väninnelunch där ”sanningen” ska fram. En lärare på uppsträckningssamtal inne hos rektor. Ett triangeldrama på en strand. En tjuv som blir haffad av en butikskontrollant…
Fler boktips på temat finner du hos Tisdagstrioanordnaren Mina skrivna ord
Snön faller över Sydkorea. Den faller under massakrerna 1948-1949, under flykt, under efterforskningar på 2010-talet. Snön ömsom döljer ömsom framhäver och människorna förhåller sig till den.
Snöflingor beskrivs små, men perspektivet töjs: ”Om avståndet mellan molnet och jordytan var oändligt skulle även snöflingan kunna bli oändligt stor, men för det mesta faller den inte längre än i en timme,” skriver Kang (s.77). Växlingar mellan mikro- och makroperspektiv skapar svindel.
Kang beskriver snön sett från ett flygplansfönster – snö ”som ett långt blänkande bälte av vita fåglar som sveper fram över havet” (s.48). Hon beskriver ett hav som spolar bort tusentals lik från stranden, en gruva till bredden fylld med skelett…
På 2010-talet har huvudpersonen Gyeongha mardrömmar om massakrer hon inte bevittnat men skrivit om i sin roman. Hennes vän konstnären Inseon är i färd med att skapa en installation till minne av massakerna, men skadar sig på verktyget – hamnar på sjukhus.
Gyeongha kommer till undsättning, åker till Inseons hemö Jeju, där en tiondel av befolkningen (30 000 personer) mördades i massakrer 1948-49. Inseons mor undkom massakrerna men fängslades, fick tortyrskador liknande Inseons olycksskador. Modern är dement men minns fragment från fångenskapen.
Läs Jag tar inte farväl – om människor som minns, som inte tar farväl!
1. Varats olidliga lätthet (1984) av Milan Kundera handlar om ett par personer i Prag under den sovjetiska ockupationstiden. I skrivandets tid 1984 är den tjeckoslovakiske Kundera en författare i exil, förvissad om att ockupationen inte varar för evigt; historien är lätt som en fjäder, ”som ett stoftkorn i vinden som allt det som inte mera finns imorgon”. En mycket läsvärd bok! Översättning: Ulla Bruncrona
2. I Jag är himmel och hav. En filosofisk undersökning av graviditet, liv och jagets gränser (2022) diskuterar Jonna Bornemark tiden i moderlivet och lägger fram intressanta teorier kring den.
3. Februari 33. Litteraturens vinter (2022) av Uwe Wittstock handlar om när Tyskland gick från demokrati till diktatur på ett par veckor i februari-mars 1933. Dag för dag får läsaren följa utvecklingen via tyska författares brevkorrespondenser (Thomas Mann och hans barn, Bertold Brecht, Erich Maria Remarque, Georg Büchner, Stefan Zweig…). En mycket tänkvärd läsning. Översättning: Jens Christian Brandt
Mãn är en vietnamesisk kvinna som gifts bort med en utlandsvietnames som tar henne till Kanada, där hon får jobba hårt på hans restaurang. Mannen bygger ett trapphus mellan restaurangköket och hemmet så att hon lätt kan gå mellan spis och säng.
Mãn är lärd att vara nöjd med sin lott – och expert på att känna av mannens behov, vilket kunde ha inneburit en friktionsfri tillvaro om det inte vore för att restaurangen är många människors nav och att vissa av bekantskaperna där ger Mãn möjligheter.
Mãns familjehistoria återberättas och mönster synliggörs. Det är intressant att se vilka vägar det sociala arvet tar när Mãns far är en fransk vit man som försvann. I hans frånvaro liknar Mãn honom – sticker ut utseendemässigt i Vietnam, något som Mãns mor försöker tona ned.
Våld mot kvinnor är utbrett i båda länder, gör sig påmint i korta ögonblicksbilder: ”Jag såg inte längre att en far slängde ett strykjärn i ansiktet på sin alltför sminkade dotter i fönstret till huset som vårt tåg strök tätt förbi” (s.118).
Texten är rik på vietnamesiska- och västerländska kulturreferenser. I bokens marginaler finns ord på vietnamesiska med översättning likt i ett språkläromedel (bép – kök, sét – blixt, ma – vålnad..)
Språket är vackert med insprängd vietnamesisk poesi, både på vietnamesiska och översatt till svenska. Thúy skrev boken med utgångspunkt i franska.
Läs Mãn! Ett tänkvärt kvinnoöde berättat ur ett flerspråkigt perspektiv.
1. Novellen”Oxgraven” från 1936 (Oxgraven och andra statarnoveller, 1984) av Ivar Lo Johansson handlar om djur som arbetare. På våren spänns de magra oxarna framför såmaskinen, men en av oxarna orkar inte dra och människorna tar till desperata åtgärder för att få den att arbeta; ingen sådd – ingen skörd – ingen mat.
2. Femton år. Den revolutionära våren (2023) av Vigdis Hjorth handlar om en femtonårig flickas uppvaknande i samband med att hon kommer över brev som hennes mor skrivit till hennes mormor. Flickan känner inte igen sig i det som skrivs. Hur ska hon hantera sanningen? Översättning: Jens Hjälte
3. Syskonen (1963) av Brigitte Reimann utspelas i Östberlin våren 1961 när Elisabeths bror planerar fly över till väst. Elisabeth trivs i öst och vill inte förlora honom. Översättning: Jesper Festin (2024)
Fler boktips på tema ”vår” finns på Mina skrivna ord, där du även kan ge dina boktips.
När Hang Kang (f.1970) var barn hörde hon vuxna viska med varandra om den massaker hennes lands regim utförde 1980. Hon minns också ett besök mitt i natten av muskulösa män med ficklampor (”De här männen kommer från fastighetsmäklaren”, förklarade hennes mamma, iklädd pyjamas).
I Levande och döda skriver Kang om den sydkoreanska regimens massaker ur olika personers perspektiv: en 15-årig pojkes, en mors, en redaktörs, en fabriksarbeterskas, en students. Kang hoppar från 1980 till 1990, 2002, 2010… alltså till tidpunkter där själva massakern är över, där traumat tagit en annan form, där de döda är levande och de levande är döda.
Frågan är hur ett trauma som detta ska kunna läkas; de brott som begicks är oförlåtliga. ”Jag förlåter ingen och ingen förlåter mig”, säger en fabriksarbeterska 2002. Genom deltagandet i en fredlig demonstration 1980 försökte hon försvara sina och andras rättigheter men misslyckades, utsattes för tortyr och ”överlevde”.
Det är smärtsamt att läsa om personernas livsöden, men minnen av personernas medmänniskor mildrar och allt medmänniskorna gör för personerna gör läsningen hanterbar: ”Vi lindade själva upp svepningen och polerade vartenda ett av hans ben. Jag var rädd att kraniet skulle bli för mycket för hans mor så jag tog mig snabbt an det och polerade tänderna en efter en…”, berättar en medmänniska.
Jag kände inte till massakern i Sydkorea, men nu vet jag och lägger med vördnad detta minne bland mina andra minnen om brott mot mänskligheten som jag fått via litteraturen, via författare som Sofi Oksanen och Svetlana Aleksijevitj. Kang skriver lika bra som de, om inte bättre.
Kangs språk förblir vackert trots tungt tema: ”Så när man tänker efter var det inte förrän vi krossades som vi bevisade att vi hade en själ. Att vi i själva verket var människor gjorda av glas” (s.153).
Läs Levande och döda! Jag kommer läsa mer av Han Kang.
Översättning från engelska: Eva Johansson (2016)
Översättning från koreanska till engelska: Deborah Smith
Från Jämtland kommer Bodil Malmsten (1944-2016). Här är tre tips på böcker hon har skrivit:
1. Samlade dikter (1995) består av hennes diktsamlingar mellan år 1977-1993. Dikterna är ofta humoristiska och på rim, tar upp livsfrågor som barnlängtan, separation, såriga relationer och samhällskritik:
”Lever bara en gång var det –
alltid
och att dö
är inte hela världen
fortsättning följer
och jag är den./
Havet hänger samman
sa det –
alla hav med alla andra
haven
kärl kommunicerar med varandra – ett vatten är alla andra./
Kampen pågår – hav mot landen
hav mot jorden
oddsen är att havet
en dag
går i land
och tar tillbaka skogen.”
(”Havet sade:” ur Damen, det brinner! ((1984))
2. Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån (1994) är en romanom den 53-årige skådespelaren Maurice Lind som en dag blir varse att han är en skitstövel.
3. Priset på vatten i Finistère (2001) är Bodils dagbok skriven när hon bor i ”världens ände” (finis terrae), Finistère, Frankrike. Hon skriver om livet i världens ände, om människorna där, om det lilla och det stora i tillvaron.
Det är våren 1961 och Berlinmuren är ännu inte byggd. Elisabeths bror Uli planerar att fly från Öst- till Västtyskland och Elisabeth har två dygn på sig att få honom att stanna. Hon har redan förlorat sin storebror Konrad till väst, står inte ut med att förlora Uli.
Storebrodern Konrads distansering är både fysisk och mental; han klankar ned på Elisabeths klädsel (den anses omodern i väst) och han visar ingen tacksamhet till öst som har betalat hans utbildning.
Elisabeth uppskattar östregimen; den köper hennes konst – möjliggör att hon kan leva på sitt konstnärsskap. Hon är övertygad socialist och inte bitter över att morfaderns skofabrik upptogs i statens ägo.
Elisabeth menar dock att ”vi” i Östtyskland misstror varandra alltför lätt och att ”vi” borde känna tillit, inte ange en person pga att den är skeptisk (inte samma sak som att vara fientlig). Den angivne stämplas som ”opålitlig” av staten, portas från vissa utbildningar och yrken. En orättvis konsekvens.
Läs Syskonen! Det är intressant att följa syskonens meningsskiljaktigheter romanen igenom.
Birgitte Reimann (1933-1973) var en firad författare i Östtyskland när denna roman kom ut starkt censurerad 1963. I denna svenska översättning från 2024 av Jesper Festin finns de tidigare borttagna delarna med. Jag blir nyfiken på skillnaden mellan upplagorna och får väl läsa den första upplagan på tyska…
