Varats olidliga lätthet (1984) av Milan Kundera

”Einmal ist keinmal. En gång är ingen gång. En gång räknas inte. Böhmens [”Tjeckoslovakiens”] historia kommer inte att upprepas, inte Europas heller. Böhmens historia och Europas historia är två skisser, som mänsklighetens ödesdigra brist på erfarenhet har ritat. Historien är lika lätt som individens liv, olidligt lätt, lätt som en fjäder, som ett stoftkorn i vinden, som allt det som inte mera finns imorgon,” skriver Kundera (s.236).

Kundera skriver om individer i Tjeckoslovakien under sovjetisk ockupation 1968: läkaren Tomas, fotografen Tereza och konstnären Sabina. Han skriver även om deras senare liv i exil – och om livet när de återvänder till sitt ockuperade land.

De tre karaktärerna ger skilda skisser av tillvaron – och en fjärde skiss ges genom Franz, en schweizisk professor (Sabinas älskare). Denne jämför Europas överlagda skönhet med New Yorks ofrivilliga skönhet; ”det krävdes århundraden för att bygga en gotisk katedral” medan New York ”uppstått ungefär som en droppstensgrotta […] planlöst, av en slump…” (s.111).

Samtliga skisser är intressanta: Franzs oockuperade tillvaro (i kontrast till de andra karaktärernas, som präglas av ockupationen av Tjeckoslovakien), Sabinas värdesättande av New Yorks ”skönhet av misstag” (ofrivillig skönhet, enligt Franz), Tomas devis ”En gång är ingen gång” och hans sökande efter det säregna i varje möte med en kvinna (han har haft 200…) och Terezas reaktioner på vad hon förnimmer med sina fem sinnen (det luktar kön om Tomas hår).

I navet bland skisserna finns Tomas, som är tillsammans med Tereza och som samtidigt är Sabinas älskare. De har omedvetet förts samman för att människor dras till det sköna, komponerar sina liv utifrån skönhetens lagar.

Berättaren tilltalar ofta läsaren: ”Man kan alltså inte klandra [den här] romanen, för att vara fascinerad av tillfälligheternas gåtfulla möten […]. Däremot kan man med rätta klandra människan för att i vardagslivet vara blind för sådana sammanträffanden. För på så sätt berövar hon livet dess dimension av skönhet (s.61).

Varats olidliga lätthet överväldigade mig för 30 år sedan och jag överväldigas även nu. Kanske är det boken i mitt liv.

Läs Varats olidliga lätthet!

Översättning: Ulla Bruncrona

Tisdagstrion: Bästa läsningen under första halvåret 2024

1. En liten bok om konsten att dö (2022) av Ulf Nilsson (författaren till den älskade barnboken Adjö herr Muffin som handlar om ett döende marsvin). 2021 fick Ulf beskedet att han endast hade tio veckor kvar att leva och boken är hans anteckningar från denna sista tid i livet, sammanställda av hans fru. Gripande läsning:

”Min husläkare ringer och tackar för sig. Berättar att han läst Adjö, herr Muffin för sina barn. ”Det gör så ont i magen…” Profetiskt ju! Men hans barn tror att Muffin dör för att han äter så mycket papper” (s.35).

2. Någon måste vattna tomaterna (2023) av Rebecka Åhlund handlar om att hantera en 35 år gammal oförlöst sorg efter en förlorad far. Hennes tomatplantor bidrar i sorgearbetet; oavsett hennes mående måste hon ge dem vatten. Gripande läsning.

3. En kvinnas frigörelse (2022) av Édouard Louis är författarens biografi och hyllning till sin mamma, som var outbildad och kedjad vid spisen men så småningom lyckades frigöra sig. Gripande läsning.

Översättning: Marianne Tufvesson

Få och ge fler tips på tisdagstrioanordnaren Ugglan&bokens sida !

Allt för inget (2024) av Yannice Lundquist

Om syskonen Fred och Charlie som försöker ta sig ur Stockholms undre värld. De föddes in i den och slipper inte så lätt ur den; det har investerats i dem. Spänningen griper tag och varar berättelsen igenom; när en sten rubbas sätts fler i rullning.

Frågan är hur Fred och Charlie ska kunna leva ett vanligt liv när de saknar referenserna för det normala. Deras gränser har överträtts (övergrepp och våld) och de överträder gränser mot andra, har nära till att ta till våld. Boken innehåller således mycket våld.

Berättelsen börjar med Freds beskrivning av knarkbranschen med dess småknarkare, finknarkare och storköpare. Det känns autentiskt.

Lundquist beskriver platser (bussterminalen, sjukhuset, förorten…) men jag saknar platsernas namn; namn stärker bilder och känslan av autenticitet. Efter nästan halva boken får läsaren veta att skådeplatsen är Stockholm.

Berättelsen är skriven ur tredje personens perspektiv och avslöjar den fokaliserade karaktärens tankar och känslor, inga andras. Det sker täta byten av fokalisator och läsaren tar allteftersom del av samtliga karaktärers känsloliv.

Allt för inget rekommenderas dig som gillar thrillers – den är spännande!

Tack Yannice Lundquist för att jag fick läsa 🙏

Någon måste vattna tomaterna (2023) av Rebecka Åhlund

… är en vacker skildring av en far- och dotterrelation i faderns frånvaro; han är död sedan 35 år tillbaka, dog när dottern var tio år. Nu blir hon snart 45 år, lika gammal som fadern var när han dog.

Väntan på att överskrida faderns ålder får henne att skriva en bok om honom. Det är ett plågsamt uppdrag, som möjliggörs av att hon parallellt med skrivandet distraheras av sina växter som behöver hennes omsorger:

”Växterna är så jävla lynniga. Det är för ljust för mörkt eller för varmt eller fuktigt eller kallt eller torrt…”, skriver hon. Många av hennes plantor vissnar, men inte alla, vilket ger kraft till att fortsätta odlandet – och skrivandet.

I texten framgår att far och dotter liknar varandra; de självmedicinerade sin psykiska ohälsa, men han valde att dö medan hon gick till AA. ”Kunde du inte ha stått ut? Fortsatt leva, fast det var svårt?” undrar dottern.

I sökandet efter svar skrivs tänkvärdheter:

När hon som tioåring just blivit faderslös sade någon vuxen över hennes huvud att ”Barn har ju inget riktigt begrepp om döden förrän i 12-årsåldern”. Därefter spelade hon barn för de vuxna (spelade så dåligt att hon skämdes – men alla gick på det). Med sitt skådespeleri tog hon hand om de vuxnas känslor, tröstade dem.

”Föräldrar ska ta hand om sina barn, men oftast är det barnen som tar hand om föräldrarna. Jag ser dem överallt, barn som bär sina föräldrars skilsmässor, nya förhållanden, deras drickande. Föräldrarnas dåliga självförtroende, deras depressioner, deras ätstörningar”, skriver dottern (s.35).

Bokens allvar balanseras av Åhlunds befriande bildspråk: ”Plantorna ser ut som gymkillar på steroider som glömmer bort att de har ben”.

Läs Någon måste vattna tomaterna!

En klok och varm bok om en död far och hans levande dotter.

Tisdagstrion: Böcker med titlar som börjar på P

1. Polikusjka (1863) av Leo Tolstoj är ett triangeldrama på ett ryskt familjegods, som är inspirerat av Tolstojs eget gods. Översättare: Ellen Rydelius och Staffan Dahl. 80 sidor lång.

2. Processen (1925) av Franz Kafka handlar om herr K som ställs inför rätta utan att få veta vad han är anklagad för. Själva domstolen är belägen på vinden i ett hyreshus och domstolens medlemmar visar sig vara var och varannan person – till och med barn. Översättning: Karl Vennberg.

3. Paradais (2022) av Fernanda Melchor utspelas på Paradais, ett mexikanskt gated community, som inte gör skäl för sitt namn. Det råder stora klassklyftor, vilket gestaltas genom relationen mellan en rikemansson och communityts servicekille. Översättning: Hanna Nordenhök.

Få och ge fler tips på Ugglan&boken!

Till min dotter (2016) av Malin Wollin

När Stella gick på högstadiet antastades hon i skolans korridorer och som vuxen fruktar hon att samma sak ska hända hennes tolvåriga dotter:

”Du har börjat högstadiet. Hur kan jag utsätta dig för detta? Borde jag inte lägga in en skarp protest? Hur kan jag utgå ifrån att allt ska gå bra? DET KAN JAG INTE, DET GÖR JAG INTE. DET KOMMER INTE GÅ BRA. Ingen som gått i högstadiet har någonsin haft det bra…”

Stella berättar korta minnesfragment från tonåren på 1990-talet, men också från sin barndom och livet som ung vuxen. Emellanåt hoppar hon till nuet, tröstar dottern under hennes högstadietid:

”Mitt älskade älskade hjärteskrutt. Jag har sagt det förut och jag lär säga det tusen gånger igen. De kanske är kungar i din värld nu, men så kommer det inte alltid att vara.”

Det känns som en generell tyngdlag att kungarna på högstadiet är kungar då men inte sedan. Det är också tänkvärt hur mor och dotters tonår skiljer sig åt och hur svårt det är för en mor att se sin dotters verklighet för alla sina egna spöken.

Många personer passerar genom romanen (Claudia, Erik, Daniel, Johan, Kristoffer, Stefan, Ingrid, Sandra, Anna Nilsson, elaka Jessica… ). De är där på blixtvisit – presenteras och är sedan borta för alltid (eller för att dyka upp på en ny blixtvisit längre fram). De hinner inte göra avtryck och mina känslor för dem uteblir. Detta gäller även huvudkaraktären som ju speglas av sin omgivning.

Tisdagstrion: Något mjukt på omslag

1. Lapvona (2022) av Ottessa Moshfegh har ett ulligt omslag men hårt innandöme; det handlar om fåraherdesonen Marek i den fiktiva medeltida byn Lapvona där pest råder och kannibalism samt incest hör till vardagen.

2. Den andra kvinnan (2015) av Therese Bohman har en mjuk första framtoning för att senare hårdna; en ung tjej inleder en affär med den betydligt äldre överläkaren på jobbet, men med tiden tröttnar hon på att stå stand-by…

3. Sommaren utan män (2012) av Siri Hustvedt har också ett mjukt yttre men innehåller en existentiell kris som för den medelålders huvudpersonen till psykiatrisk klinik och därefter till hennes gamla hemstad, där hon endast umgås med mammans väninnor – och tonårsflickorna på skolan där hon arbetar. En givande sommar.

Fler boktips finner du länkade här på Ugglan&boken.

En ö i havet (1996) av Annika Thor

De judiska systrarna Steffi och Nelli hamnar på en ö i havet utanför Göteborg; deras föräldrar vill sätta dem i säkerhet efter att Nazityskland intagit deras hemland Österrike. Det är bara en tillfällig lösning, bara tills familjen får inresetillstånd till USA.

Storasyster har lovat föräldrarna att ta hand om lillasyster, men på ön separeras de: Lillasyster kommer till en gladlynt barnfamilj, medan storasyster får bo hos en svårmodig äldre kvinna och hennes man (som oftast är ute till sjöss).

Lillasyster acklimatiserar sig snabbt i den nya miljön, men storasyster får det svårare att anpassa sig – och hon oroar sig över föräldrarna som är kvar i Österrike; deras brev till henne blir allt dystrare.

Tillbakablickarna till systrarnas tidigare liv i Österrike skapar vemod; mycket har de förlorat och varit med om. Det är hemskt att storasyster som haft det så svårt inte får det lätt på ön.

”Mamma, skriver hon [storasystern]. Snälla mamma, kom och hämta oss. Här finns bara hav och sten. Här kan jag inte leva. Hämta mig, annars kommer jag att dö!”

En ö i havet lanseras som en ungdomsroman men har även ett högt läsvärde för läsare med historiekunskaper (Kristallnatten, antisemitism, krigets utveckling…); mycket kan läsas in mellan raderna.

Läs En ö i havet!

Tisdagstrion: Tre böcker i samma typ av miljö

Alla tre böcker utspelas på skolor – en i USA och två i Stockholm:

1. Om jag var din tjej (2016) av Meredith Russo handlar om Amanda som föddes som pojke. Efter genomgången könskorrigering börjar hon sitt nya liv hos sin far i den amerikanska södern. I skolan blir hon kär i en kille och kärleken tycks vara besvarad. Vågar hon berätta sin historia för honom? En jättebra ungdomsbok som borde bli film.

2. Norra latin (2019) av Sara Bergmark Elfgren handlar om ett par elever på teaterprogrammet på gymnasieskolan Norra latin. De uppslukas av en vandringssägen om en tragedi som inträffade i skolans aula på den tiden då det fortfarande var ett läroverk för pojkar. Bergmark Elfgren har även skrivit Cirkeln (2011) tillsammans med Mats Strandberg.

3. Logg från Östra (2023) av Malin Appeltofft handlar om en tjejs gymnasietid på Östra real i slutet av 1980-talet. Det är en lycklig men bitvis olycklig tid; det är jobbigt att växa upp. Ett intressant tidsdokument. Igenkänning finnes.

Fler boktips finns här på Ugglan&boken!

I samma flod. Putins krig mot kvinnorna (2024) av Sofi Oksanen

Ryska soldaters våldtäkter är systematiska och effektiva vapen. Förr tillintetgjorde de människor som Oksanens gammelmormors estniska syster (de gjorde henne stum, gjorde att hon aldrig hade en kärleksrelation, att hon aldrig skaffade barn). Systematiska våldtäkter har bidragit till att ett lands nativitet störtdyker.

Idag tillintetgörs människor i Ukraina, men eftersom det finns smartphones kan våldtäkterna dokumenteras och bevismaterial samlas in. Våldtäkter sker ofta inför vittnen – och soldaterna själva dokumenterar sina dåd. Bevismaterialet växer i tysthet mot dem som våldtar i detta nu.

Vissa våldtäktsoffer berättar, vilket i sin tur får fler att berätta, lägga skammen där den hör hemma och får dem att våga vittna när den dagen kommer – för den kommer.

Soldaternas mödrar och fruar vet ofta om våldtäkterna. Våldta med kondom, uppmanar en fru sin make (s.124). Detta är i linje med en våldsam samhällsnorm: Våld i nära relationer är i praktiken inget brott i Ryssland sedan en lagändring 2017 (s.145). ”Medelstora brott” begångna i Ukraina ger soldater strafffrihet enligt en lag från 2023 (s.65).

Jag läste I samma flod från pärm till pärm, men kapitlen kan nog läsas fristående. Oksanen skriver väl, förklarar bakgrunden till soldaternas handlingar, baserar den på trovärdiga källor. Referenslistan är lång.

Läs I samma flod! En tänkvärd bok om hur det visst klivs i samma flod flera gånger; vattnet som strömmar fram där är inte alls nytt (som filosofen Herakleitos påstod). Oksanens mormors moster och en idag 22-årig ukrainsk man visas ha skändats av samma anledningar.

Översättning: Camilla Frostell

Jag har tidigare läst och uppskattat Oksanens skönlitterära romaner Stalins kossor (2003) och Utrensning (2014) som också berör ämnet.