1. Alva Dahls Längtans flöde (2019) är en modern svensk kvinnas allvarliga funderingar på att gå i kloster. På vackert poetiskt språk väger hon för- och emot att bli nunna. Tänkvärt.
2. Matthis Kempe-Bergmans Postsanning (2021) är korta tänkvärda dikter i en vacker förpackning (omslaget har en utstansad cirkel som ramar in titeln och författarnamnet). Temat är sanning i en värld i ständig rörelse. Är det skogen som formar orden eller orden som formar skogen?
3. Matthis Kempe-Bergmans Viktiga ord (2023) innehåller även den korta tänkvärda dikter i vacker förpackning om ord som man kan vila i och som befriar. Diktjaget uppmanar till att gå på akilleshälarna.
Tara vaknar varje morgon upp till en ny 18:e november och plågas av att det bara är hon som upplever upprepningen; hennes livskamrat upplever den inte. Tara förklarar för livskamraten var dag att tiden är trasig.
Tillsammans försöker de var dag ställa tiden till rätta, men det är svårt när endast Tara minns alla repriser av 18:e november och livskamraten måste lita på Taras vittnesmål i en till synes vanlig värld där tiden tickar på.
Tara är borta från livskamraten i hundratals 18:e novembers, men han uppfattar ändå inte hennes långa frånvaro, tror att hon bara varit till Paris och vänt. Det är kusligt.
Livskamraten vill hennes bästa, men gör han hennes bästa genom att försöka få in henne i sin tidsbana? Är hon galen eller håller hon på att bli? Vad händer?
Tara söker tröst i natthimlen: ”Det är något tryggt med himlen. Den är inte som böcker och blomkrukor […] Det finns inget att göra. Den är pålitlig. Den förändras inte. Jag kan inte påverka den, och jag kan inte förstöra den…” (som hon kan förstöra böcker och blomkrukor). Språkdräkten är vackert enkel – klär en skönhet som Balles berättelse.
Flera bloggare föreslår Balles bok för de som gillade Väggen av Marlen Haushofer och jag instämmer; det finns likheter: I båda böckerna står det en osynlig ogenomtränglig vägg mellan huvudpersonen och hennes omvärld. Tara har viss kontakt med andra levande, men är ensam i sina tankar. ”Jag önskar jag kunde bjuda in Thomas [livskamraten] på festen, men det finns 256 dagar [18:e novembers] att berätta om”, tänker Tara (det är för mycket att ta igen).
Det är inte enformigt att läsa 18:e novembers eftersom de ändå ter sig olika. Läsaren är medberoende desorienterad, inges ibland känslan av att kunna lösa gåtan. Det är en stark läsupplevelse, första delen av sju (!) – och del två kommer ut på svenska lagom till den 18 november i år. Ska läsa den!
Det är gripande att läsa om en medelålders machoman i terapi, vad som rör sig i huvudet på honom och hans terapeut.
Mannen behandlar sin fru som luft, hon (luft) ”blir/ lika självklar/ som skrämmande/ Som luft/ som kan ta slut” (s.35). Hans skäl till att hålla distans kryper fram under terapins/berättelsens gång.
Mannen slåss mot sin barndoms minnen, hör terapeutens ord: ”Nej […] [skammen] den fångar inte hela dig. Skammen är bara en bland andra känslor. Den definierar inte dig. Du är så mycket mer…” (s.33). Han söker upp barnet inom sig. När man tar hand om sig själv hjälper man även sina närstående. Ringar på vatten.
Boken består av mannens dagboksanteckningar blandade med terapeutens dikter. Två perspektiv, två subjekt; terapeuten är genom dikterna närvarande i egen person. Hon identifierar sig med mannens kärleks-svältfödda fru, förstår hur det är ”att älska en man/ och känna sig som luft”. Ibland är terapeuten helt slut efter samtalen med mannen (”Det du [mannen] inte står ut med/ får jag bära”).
Mannens och terapeutens röster kompletterar varandra, speglar samspelet i terapin, där terapeuten är fullständigt fokuserad på patienten, lyhörd för det ordlösa: Lyssnandets läkande kraft.
Det är katharsis att läsa om mannens terapi. Boken borde läsas av alla; vi är många som är/som känner/har känt en Markus. Katharsis sker också genom bokstäverna, genom Allzéns distinkta språk.
1. Lejon och lamm (2023) av Duraid Al-Khamisi handlar om gängkriminalitet sett inifrån en kiosk i ett utsatt område. Ögonen är kioskägarens, en äldre man som köpt kiosken innan gängkrigen började och som fått se allt från början.
2. Se på oss nu (2020) av Geir Gulliksen handlar om en gift medelålders man som på ett bröllop träffar en ung kvinna med bebis och inleder en affär.
3. Underbara människor (2023) av Christer Johansson handlar om kärlek över åldersgränserna ur mannens perspektiv. Han är euforisk, hoppas på den trettio år yngre småbarnsmamman. Hur ska det gå?
Få fler rosa tips på tisdagstrioordnaren Ugglan&boken där du även gärna får ge dina egna rosa tips!
Chimamanda Ngozi Adichie är fulländad författare redan i sin debutroman Lila Hibiskus. Hon om någon borde få Nobelpriset i litteratur
😑🙏.
Hennes böcker Lila hibiskus (2003), En halv gul sol (2008) och Det där som nästan kväver dig (2011) fick mig att i hjärtat förstå vardagsrasism, förstå att det finns kärlekspassion även under svår svält samt hur kolonialism lever vidare långt efter att kolonin i fråga blivit fri.
Lila hibiskus handlar om Kambili, 12 år, som är dotter till den fiktive folkhjälten/Amnestypristagaren Eugene Achike i Nigeria. Familjen lever ett tillsynes priviligerat liv, men bakom lyckta dörrar misshandlas mor och barn psykiskt och fysiskt av fadern, som är traumatiserad efter att i barndomen tagits under en katolsk prästs vingar.
Eugene är djupt troende katolik och förkastar sin barndoms gudar, har sagt upp kontakten med sin gamle sjuke far, eftersom denne tillber de gamla gudarna. Det är tänkvärt att läsa om Eugene som gör så mycket ont samtidigt som han gör mycket för mänskliga rättigheter. Att förstå att det är samma människa.
Kambili och hennes lilla familj är isolerad pga pappans agerande; när barnen väl träffar sina kusiner tas deras strykrädsla för snobbighet. Barnen blir dubbelt bestraffade; dels får de möta omgivningens förakt och dels straffas de hemma för att aldrig vara tillräckligt gudfruktiga.
Det råder allmänt kaos i samhället – läkare och universitetslärare strejkar eftersom de inte fått lön på flera månader. Landet styrs av en militär som inte uppskattar Eugene Achikes fria tidning The standard…
1. I Osalig ande (1995) av Carina Rydberg får jagberättaren Marika, 30 år, reda på alla familjehemligheter när hon dött. Historien utspelas i en dekadent överklassmiljö på 1990-talet.
2. I Stad av glas (1985) av Paul Auster testar en professor om människans språk är universellt eller inlärt genom att låsa in sitt barn i ett mörkt rum och aldrig tala med det (!). Professorn betalar ett högt pris för att avslöja språkets hemlighet. Efter att ha avtjänat ett långt fängelsestraff släpps professorn fri och hans barn (som nu blivit vuxen) är livrädd. Där tar berättelsen sin början.
3. I Nyår (1984) av Stig Larsson lever Kenneth ett utsvävande liv, vilket innebär hemligheter. Det känns med tiden overkligt för honom att han har gjort det han har gjort och emellanåt verkar han vilja att det ska komma fram.
Fler boktips finns hos tisdagstrioanordnaren Ugglan&boken!
Författaren Daniel Quinn rings upp av den desperate Peter Stillman som tror att Quinn är privatdetektiven Paul Auster. Stillman ringer fel så många gånger att Quinn till slut säger att han är Auster. Quinn blir Stillmans privatdetektiv med uppdrag att skugga Stillmans far som släpps ut efter ett långt fängelsestraff…
Stillman är livrädd för sin far och Quinn tar sitt uppdrag på största allvar (ritar upp Stillmans fars promenadrutter i New York, tyder ut hårresande meddelanden i ruttformationerna) och blir mer och mer engagerad/besatt.
Handlingen är spännande och tar oväntade men välunderbyggda vändningar. Även språket är oväntat, växlar mellan fint och fult – lever om ordentligt kan man säga. Här nedan berättar Peter Stillman om sig själv för ”privatdetektiven”. Först talar han om sig själv i tredje person för att sedan gå över till första person:
Översättaren Ulla Roseen har gjort ett bra jobb. Längre in i handlingen kommer Paul Auster dyka upp och ”spela sig själv”, vilket livar upp berättelsen ytterligare.
Stad av glas (1985) är en riktig läsupplevelse. Läs! Det är den första boken i Austers New Yorktrilogi. Jag planerar att plöja Vålnader (1986) och Det låsta rummet (1986).
Marika berättar sin livshistoria från andra sidan graven. Hon vägrar lämna jordelivet, är en osalig ande som hotas av tvångshämtning till enhet B (tidigare kallad skärselden) av Sten Berggren, ”liemannen”. Marika vill inte tillbringa 150 år i enhet B i väntan på att bli återfödd.
Döden är komiskt skildrad, medan handlingen är allt annat än komisk (incest, pedofili, missbruk, mord…) och äger rum i vackra rika miljöer (Östermalm, Gamla stan, skärgården, Paris, Prag, München…). Dekadens. Det händer mycket hela tiden – hälften vore tillräckligt.
Marika efterlämnar en make, en tvillingbror och en mor. Hon följer deras steg och ibland kan de känna hennes närvaro. Hon kan inte ge sig tillkänna, inte ingripa, bara betrakta dem.
Marika är flugan på väggen när de efterlevande interagerar med varandra och hon får på så sätt vetskap om sådant hon inte visste när hon levde. Den nya infon tas emot osentimentalt; livet angår henne inte längre: ”Det enda som stör mig är att jag inte kan bli full” (s.144).
1. Judarnas historia i Sverige (2021) av Carl Henrik Karlsson är en kronologisk redogörelse av svenska judars liv genom tiderna. Boken är indelad i kapitel som kan läsas fristående. Särskilt intressanta är kapitlen om antisemitismen innan 1930-talet. Boken innehåller många bilder vilket kompletterar/lättar upp den informationstäta texten.
2. Minnen av minnet (2020) av Maria Stepanova är en judisk-rysk familjekrönika, som tar sin början när Stepanova städar ur en släktings dödsbo och finner brev, recept samt saker som väcker minnen till liv. Tänkvärt om minnen.
3. Och i Wienerwald står träden kvar (Augustpriset 2011) av Elisabeth Åsbrink handlar om en österrikisk judisk pojke som 1938 skickas i säkerhet till Småland (till Ingvar Kamprads familj!) medan hans föräldrar är kvar i det naziockuperade Wien… Boken baseras på de 500 brev som skickades mellan pojken och föräldrarna.
En ung man föreslår en ung kvinna att begå självmord medan hennes anhöriga endast tänker tanken. ”En tanke är inte riktigt en människa även om den lever och uppför sig så,” tänker mannen (s.44).
Den unga kvinnan är döende och lever på övertid, enligt hennes läkare. Hon kämpar mot döden samtidigt som hon är suicidal. Berättelsen innehåller många motstridigheter, vilket för tankarna till satir (Sköterskan heter Dangerue och den unga kvinnan kallar sin syrgastub för ”fulländad ros”. Det är svängdörrar in till dödsbädden; folk kommer och går lika hastigt som de kom.).
Jag skrattar inte en enda gång, men det är tragikomiskt. Författaren är främst filosof: ”…att lära har sin tid, och att ingenting förstå, att veta har sin tid, att glömma likaså (s.55).
Flera döende/suicidala kvinnor dras till mannen och han till dem. Kvinnorna heter först endast en bokstav (J , C eller N) för att senare få bokstäverna utbyggda till namn.
Innehållet är spännande men svårtillgängligt trots att jagberättaren håller mig i handen. Jag har aldrig varit så osäker på min perception som nu. Omläsningar krävs.
bokologen.se 