Love hack (2023) av Isabel Nylund

Småbarnsföräldrarna Niko och Julia vill ha ut mer av sina liv genom att ha ett öppet förhållande: De får ha affärer förutsatt att de inte blir kära, att de sköter det diskret, sover hemma och inte låter det gå ut över barnens vardag.

Därtill ska älskaren/älskarinnan vara okänd för den andra och det ska användas kondom. Sist men inte minst: ”Vi [Niko och Julia som kärlekspar] kommer alltid först”, vilket blir svårt; de har självcentrerade personligheter båda två.

Övriga förhållningsregler ovan visas även vara svåra att följa. (Det finns t.ex. ingen garanti för att en älskare/älskarinna är okänd för den andra…). Parets ”love hack” kommer att utmanas under berättelsens gång, blad efter blad – boken blir en bladvändare.

Att följa paret – och omgivningens blandade reaktioner på den nya livsstilen – är både intressant och komiskt med många dråpliga sammanträffanden och incidenter. Ibland fastnar skrattet, som när Niko och Julia kallar en älskare/älskarinna för ”dildo med själ”.

Efter att ha läst Love hack är jag känslomässigt dränerad men upplyst; den känns autentisk i all sin dråplighet.

Läs Love hack! En roman om att trotsa vardagens tyngdlag av Bolibompa.

Tisdagstrion: SOL ☀️

1. Staden i råttans år (2023) av Lina Kumlin utspelas i Stockholm under pandemiåret 2020 och skildrar livet för en ung tjej, en äldre kvinna, en undersköterska och en taxichaufför. Ett värdefullt tidsdokument.

2. Om bara (2001) av Vigdis Hjorth handlar om en gift småbarnsmamma som blir besatt av en gift äldre man och familjefar. Översättning: Jens Hjälte.

3. Love hack (2023) av Isabel Nylund är en komedi om ett gift par i 40-årsåldern som kommer överens om att ha ett öppet förhållande, vilket inte blir som de har tänkt sig.

☀️

Fler tips på temat finns länkat på Tisdagstrioanordnaren Ugglan&boken

Mjölkat (2023) av Sanna Samuelsson

Om att komma tillbaka till sin barndoms marker, vandra runt bland sin barndoms lukter och inte kunna motstå frestelsen att ta nyckeln under krukan, låsa upp och stiga in i sitt barndomshem, som numera är någon annans sommarstuga.

När som helst kan ägarna komma hem, men huvudpersonen installerar sig, äter av deras mat och sover mellan deras lakan… Det är spännande.

Undertonen är sorgsen; huvudpersonen lämnade mot sin vilja för flera decennier sedan denna plats, som då var hennes familjs mjölkgård. Den gick i konkurs som så många andra småskaliga bondgårdar i slutet av 1900-talet.

”Mjölkat” var familjens benämning på bondgårdens huvudsyssla: ”…på gården var det mjölkat som mätte tiden, kornas biologiska behov. De ville jämt bli mjölkade. Det var deras begär vi rättade oss efter. Att bli tömda, och sen äta, och sen sova och så tömmas igen” (s.98).

Huvudpersonen identifierar sig med korna, associerar till dem när hon ser sig själv i spegeln, äter, sover, har sex. Hon har erotiska minnen av ett ex i staden och det finns en erotisk spänning mellan huvudpersonen och barndomsvännen, som bor kvar nästgårds.

Författarens jämförelser mellan människa och djur ger styng av ekokritik: Människan liknar andra arter, är ett djur bland djur.

Naturen och tingen är besjälade – staden hulkar, hus blöder, smultron förtvinar och komockor puttrar i solen. Fantastiskt språk!

Läs Mjölkat! En stark läsupplevelse.

Vem har sagt något om kärlek? Att bryta sig fri från hedersförtryck (2021) av Elaf Ali

Journalisten Elaf Ali skriver om hur hon växte upp i Sverige under hedersförtryck och om hur hedersnormerna påverkat henne in i vuxenlivet:

”… det är förnedrande att som trettiotvååring fortfarande få höra av mamma att jag borde skaffa barn med min kusin, när jag ägnat en stor del av mitt liv åt att informera henne om hur trött jag blir av hennes förslag på potentiella makar. Dessutom är jag inte så sugen på att krysta ut en unge med fyra armar och tre ben” (s.223).

Som barn försökte Elaf med olika ursäkter dölja varför hon inte kunde vara med på simning, ridning, lägerskola, skolbal och sitt eget studentfirande. ”Det här är boken jag önskar fanns när jag växte upp. Jag hoppas att den kan hjälpa andra som befinner sig i liknande situationer”, skriver hon.

Elaf varvar sin egen historia med korta fotnotstödda faktakapitel om hedersnormer, hedersvåld, tvångsgifte, om utsattas olika förhållningssätt samt intervjuer med Elafs föräldrar. Pappan minns inte allt han utsatte henne för, men är ångerfull idag (”…jag vet att jag tog det till en annan nivå”, säger han).

Läs Vem har sagt något om kärlek?! En lärorik och läsvärd bok om hedersförtryck.

Tisdagstrion: Strand

1. Stål (2012) av Silvia Avallone handlar om två trettonåriga tjejer i en italiensk industrikuststad. Från stranden ser de turistön Elba men varken de eller deras familjer har varit där; stadens stålverk som försörjer dem är deras fokus.

2. Gruppen (2023) av Sigge Eklund handlar om en svensk museipraktikant i Madrid som följer med sina nyfunna och mer framgångsrika vänner på semester till Barcelona med omnejd, där de hänger på stranden och ”Huden flagnar och fjällar som färska wienerbröd.” Boken var ingen hit för mig men dock för många andra som uppskattar Eklunds miljöbeskrivningar och relationsdramatiken i resesällskapet.

3. En ö i havet (1996) av Annika Thor handlar om ett flyktingbarn under andra världskriget, som blir placerat hos en svårmodig kvinna på en ö utanför Göteborg. Barnet badar inte på en hel sommar, sitter endast på stranden; hon vägrar att ta på sig kvinnans gamla baddräkt som hon fått ärva. En ö i havet är den första delen av fyra – en mycket bra bok-serie.

Fler boktips på tema strand finner du länkade här på Ugglan&boken!

Varats olidliga lätthet (1984) av Milan Kundera

”Einmal ist keinmal. En gång är ingen gång. En gång räknas inte. Böhmens [”Tjeckoslovakiens”] historia kommer inte att upprepas, inte Europas heller. Böhmens historia och Europas historia är två skisser, som mänsklighetens ödesdigra brist på erfarenhet har ritat. Historien är lika lätt som individens liv, olidligt lätt, lätt som en fjäder, som ett stoftkorn i vinden, som allt det som inte mera finns imorgon,” skriver Kundera (s.236).

Kundera skriver om individer i Tjeckoslovakien under sovjetisk ockupation 1968: läkaren Tomas, fotografen Tereza och konstnären Sabina. Han skriver även om deras senare liv i exil – och om livet när de återvänder till sitt ockuperade land.

De tre karaktärerna ger skilda skisser av tillvaron – och en fjärde skiss ges genom Franz, en schweizisk professor (Sabinas älskare). Denne jämför Europas överlagda skönhet med New Yorks ofrivilliga skönhet; ”det krävdes århundraden för att bygga en gotisk katedral” medan New York ”uppstått ungefär som en droppstensgrotta […] planlöst, av en slump…” (s.111).

Samtliga skisser är intressanta: Franzs oockuperade tillvaro (i kontrast till de andra karaktärernas, som präglas av ockupationen av Tjeckoslovakien), Sabinas värdesättande av New Yorks ”skönhet av misstag” (ofrivillig skönhet, enligt Franz), Tomas devis ”En gång är ingen gång” och hans sökande efter det säregna i varje möte med en kvinna (han har haft 200…) och Terezas reaktioner på vad hon förnimmer med sina fem sinnen (det luktar kön om Tomas hår).

I navet bland skisserna finns Tomas, som är tillsammans med Tereza och som samtidigt är Sabinas älskare. De har omedvetet förts samman för att människor dras till det sköna, komponerar sina liv utifrån skönhetens lagar.

Berättaren tilltalar ofta läsaren: ”Man kan alltså inte klandra [den här] romanen, för att vara fascinerad av tillfälligheternas gåtfulla möten […]. Däremot kan man med rätta klandra människan för att i vardagslivet vara blind för sådana sammanträffanden. För på så sätt berövar hon livet dess dimension av skönhet (s.61).

Varats olidliga lätthet överväldigade mig för 30 år sedan och jag överväldigas även nu. Kanske är det boken i mitt liv.

Läs Varats olidliga lätthet!

Översättning: Ulla Bruncrona

Tisdagstrion: Bästa läsningen under första halvåret 2024

1. En liten bok om konsten att dö (2022) av Ulf Nilsson (författaren till den älskade barnboken Adjö herr Muffin som handlar om ett döende marsvin). 2021 fick Ulf beskedet att han endast hade tio veckor kvar att leva och boken är hans anteckningar från denna sista tid i livet, sammanställda av hans fru. Gripande läsning:

”Min husläkare ringer och tackar för sig. Berättar att han läst Adjö, herr Muffin för sina barn. ”Det gör så ont i magen…” Profetiskt ju! Men hans barn tror att Muffin dör för att han äter så mycket papper” (s.35).

2. Någon måste vattna tomaterna (2023) av Rebecka Åhlund handlar om att hantera en 35 år gammal oförlöst sorg efter en förlorad far. Hennes tomatplantor bidrar i sorgearbetet; oavsett hennes mående måste hon ge dem vatten. Gripande läsning.

3. En kvinnas frigörelse (2022) av Édouard Louis är författarens biografi och hyllning till sin mamma, som var outbildad och kedjad vid spisen men så småningom lyckades frigöra sig. Gripande läsning.

Översättning: Marianne Tufvesson

Få och ge fler tips på tisdagstrioanordnaren Ugglan&bokens sida !

Allt för inget (2024) av Yannice Lundquist

Om syskonen Fred och Charlie som försöker ta sig ur Stockholms undre värld. De föddes in i den och slipper inte så lätt ur den; det har investerats i dem. Spänningen griper tag och varar berättelsen igenom; när en sten rubbas sätts fler i rullning.

Frågan är hur Fred och Charlie ska kunna leva ett vanligt liv när de saknar referenserna för det normala. Deras gränser har överträtts (övergrepp och våld) och de överträder gränser mot andra, har nära till att ta till våld. Boken innehåller således mycket våld.

Berättelsen börjar med Freds beskrivning av knarkbranschen med dess småknarkare, finknarkare och storköpare. Det känns autentiskt.

Lundquist beskriver platser (bussterminalen, sjukhuset, förorten…) men jag saknar platsernas namn; namn stärker bilder och känslan av autenticitet. Efter nästan halva boken får läsaren veta att skådeplatsen är Stockholm.

Berättelsen är skriven ur tredje personens perspektiv och avslöjar den fokaliserade karaktärens tankar och känslor, inga andras. Det sker täta byten av fokalisator och läsaren tar allteftersom del av samtliga karaktärers känsloliv.

Allt för inget rekommenderas dig som gillar thrillers – den är spännande!

Tack Yannice Lundquist för att jag fick läsa 🙏

Någon måste vattna tomaterna (2023) av Rebecka Åhlund

… är en vacker skildring av en far- och dotterrelation i faderns frånvaro; han är död sedan 35 år tillbaka, dog när dottern var tio år. Nu blir hon snart 45 år, lika gammal som fadern var när han dog.

Väntan på att överskrida faderns ålder får henne att skriva en bok om honom. Det är ett plågsamt uppdrag, som möjliggörs av att hon parallellt med skrivandet distraheras av sina växter som behöver hennes omsorger:

”Växterna är så jävla lynniga. Det är för ljust för mörkt eller för varmt eller fuktigt eller kallt eller torrt…”, skriver hon. Många av hennes plantor vissnar, men inte alla, vilket ger kraft till att fortsätta odlandet – och skrivandet.

I texten framgår att far och dotter liknar varandra; de självmedicinerade sin psykiska ohälsa, men han valde att dö medan hon gick till AA. ”Kunde du inte ha stått ut? Fortsatt leva, fast det var svårt?” undrar dottern.

I sökandet efter svar skrivs tänkvärdheter:

När hon som tioåring just blivit faderslös sade någon vuxen över hennes huvud att ”Barn har ju inget riktigt begrepp om döden förrän i 12-årsåldern”. Därefter spelade hon barn för de vuxna (spelade så dåligt att hon skämdes – men alla gick på det). Med sitt skådespeleri tog hon hand om de vuxnas känslor, tröstade dem.

”Föräldrar ska ta hand om sina barn, men oftast är det barnen som tar hand om föräldrarna. Jag ser dem överallt, barn som bär sina föräldrars skilsmässor, nya förhållanden, deras drickande. Föräldrarnas dåliga självförtroende, deras depressioner, deras ätstörningar”, skriver dottern (s.35).

Bokens allvar balanseras av Åhlunds befriande bildspråk: ”Plantorna ser ut som gymkillar på steroider som glömmer bort att de har ben”.

Läs Någon måste vattna tomaterna!

En klok och varm bok om en död far och hans levande dotter.

Tisdagstrion: Böcker med titlar som börjar på P

1. Polikusjka (1863) av Leo Tolstoj är ett triangeldrama på ett ryskt familjegods, som är inspirerat av Tolstojs eget gods. Översättare: Ellen Rydelius och Staffan Dahl. 80 sidor lång.

2. Processen (1925) av Franz Kafka handlar om herr K som ställs inför rätta utan att få veta vad han är anklagad för. Själva domstolen är belägen på vinden i ett hyreshus och domstolens medlemmar visar sig vara var och varannan person – till och med barn. Översättning: Karl Vennberg.

3. Paradais (2022) av Fernanda Melchor utspelas på Paradais, ett mexikanskt gated community, som inte gör skäl för sitt namn. Det råder stora klassklyftor, vilket gestaltas genom relationen mellan en rikemansson och communityts servicekille. Översättning: Hanna Nordenhök.

Få och ge fler tips på Ugglan&boken!