Kommissarie Blue skuggar Black i New York i den andra delen av Austers New York-trilogi. Blues chef White beordrar honom att flytta in i lägenheten mitt emot Blacks. Meningen är att han ska vara där i ett par dagar, men det blir längre tid än så…
Vålnader känns som en ren repris på trilogins första del Stad av glas (1984), där Quinn skuggar Stiller i New York (vilket Quinn känner är meningslöst men är ändå besatt)…
Att läsa Vålnader tätt efter Stad av glas var ingen bra idé och jag är inte sugen på att läsa den sista delen i trilogin.
Ninni ”flickebarn nr 291” föds 1972 med svår skolios som läkarna behandlar med framgång genom att från födseln hålla henne fastspänd i gipsvagga. ”Då man inte bryr sig om att patienten [Ninni] skriker ligger hon snällt i vaggan hela natten”, har läkaren skrivit i hennes journal (s.46). Skoliosen botas på några år men kroppen minns övergivenheten, präglar hennes fortsatta liv; hon upplever att hon inte duger, gör sig osynlig, överges i sina relationer.
Det känns i hjärtat att läsa om Ninnis barndom, ungdom och vuxenliv, men trycket lättar när Ninni som vuxen går i terapi, gräver i minnet och i journaler, hanterar informationen hon finner och fortsättningen på resten av sitt liv. Hon är stark.
Läs Flickebarnnr 291! En välskriven och tänkvärd självbiografi om psykisk ohälsa och vägen till bättre mående.
1. Nils Karlsson-Pyssling flyttar in (1949) av Astrid Lindgren är en favorit. Så underbart när Nils människovän Bertil säger ”killevippen” och blir liten som en pyssling, hjälper Nils att flytta in i ett gammalt råttbo, bidrar med dockskåpsmöbler och mat (en köttbulle att dela på).
2. Martin Bircks ungdom (1901) av Hjalmar Söderberg handlar om en ung man i sekelskiftets Stockholm. Han utbildar sig till kontorist men vill egentligen bli författare, slits mellan sina drömmar och omgivningens krav. Självbiografiskt. Martin Birck finns med som biperson i Söderbergs Doktor Glas (1905) där han ingår i Glas vänkrets som brukar sitta på Grand hotells veranda och filosofera.
3. Hans Scheike i mitt liv (2023) av Brita Sylvan handlar om författarens liv tillsammans med sin stora kärlek Hans. Sylvan skriver mycket lite om rättegång och fängelsetid; hon skriver om vem hon var innan hon träffade Hans, hur de träffades och hur det var att leva tillsammans med Hans (som gick bort 2019). Intressant läsning.
Den lille sexårige belgaren Patrick Nothomb skickas på 1940-talet på sommarlov till sin farfar baronen, sin styvfarmor baronessan, sina fem farbröder och fastrar på Château du Pont d’Oye. Fastrarna och farbröderna är jämngamla med Patrick, har rykte om sig att vara vilda…
Senare i livet kommer Patrick att vara belgisk diplomat stationerad i Kongo, där han 1964 får förhandla med rebeller om gisslan – samtidigt som han själv är en av de tillfångatagna. Han drabbas inte av Stockholmssyndromet; rebellerna dödar personer ur gisslan.
Diplomaten Patrick Nothomb var författarinnans far och hon skriver hans biografi i jag-form, vilket ger känslan av att läsa hans memoarer. Delen som handlar om hans barndom andas Syskonen Baudelaires olycksaliga liv medan delen om hans ungdom påminner om Stolthet och fördom, där det ska uppvaktas, tas hänsyn till antavlor och förhandlas.
I delen om gisslantiden läser Patrick Hjärtats oro av Stefan Zweig. ”När ögonblicket är inne ska vi inte ha något hjärta i kroppen”, kommenterar rebellledaren hans lektyr. Patrick känner sig som Tusen och en natts prinsessa Scheherazade när han under hot förhandlar om gisslan.
Amélie Nothomb skriver med lätt penna – hennes fars livshistoria flyger fram. Det är spännande att läsa om diplomati bakom kulisserna och om den belgiska överklassmiljön (där baronbarnen får slåss om slattarna av soppan efter att de vuxna försett sig).
Läs Första blodet!
Översättare: Maria Björkman
Tack för recensionsex och angenäm läsupplevelse, förlaget Editions-J!
En mörk kärlekshistoria i kalla krigets Östberlin år 1986 och framåt. Han är gift – hon ogift och alltid tillgänglig för honom (när han är på familjesemester checkar han in henne på bondgården bredvid…). En dag ”sviker” hon honom och psykisk misshandel tar vid.
I Östberlin pågår restaurering av byggnader som bombades under andra världskriget – och Hitlers underjordiska bunker sprängs bort för att ge plats för nybygge. Sprängningarna skakar hennes arbetsplats teatern. Förhållandet mellan han och henne skakar, skildras ur hans och hennes perspektiv om vartannat.
Ramhistorien är hennes; hon får i nutid två kartonger med hans anteckningar och brev hemskickade, går igenom kartong efter kartong. Det är spännande att följa hennes inventering. Romanen är indelad i Kartong I och II.
Handlingen är uppdiktad men känns trovärdig och sann: Erpenbeck hittade sitt stoff i Stasi-arkiv och i samtal med tidsvittnen (som hon nämner i sitt tack-ord).
Denna vecka är temat spelet monopol, vilket kan innefatta Stockholmsadresser från spelplanen, hotell, fängelse, tärningar, pengar, spelpjäser (som strykjärn, sko osv.) i handling, titel eller på omslag. Var med om du vill 😊 Länka dina tips här (Ugglan&boken).
Min monopol-trio består av adresser från spelplanen i nyutgåvan (2006):
1. Vampyrer på Sergelstorg (2016) av Martin Olszak och illustratör Anna Sandler är omtyckt av barn i åldern 6-9 år; det är en lättläst kapitelbok med många cliffhangers. Skolpojken Jack är magiker vars mor och far arbetar som tomtevårdare. En dag när han kommer hem från skolan sitter det en tomte där hemma som har något hemskt att berätta…
2. Terrordådet på Drottninggatan. Ett reportage (2022) av Åsa Erlandsson baseras på intervjuer med de som befann sig på Drottninggatan den 7 april 2017. Välskrivet!
3. Djurparken ligger på Djurgården i Peter Hammarbäcks fina feelgoodroman Zoopojken (2023) där djurvårdaren Adam ”Zoopojken” går emot djurparksledningen som tänker på pengar istället för på djurens bästa.
En spegling av samtidens svenska djurhållning! Jag kan här se konturerna av Skansen-Jonas dråpliga kräftskiva inne på Skansenakvariet, vargattacken på Kolmården och massakern på schimpanser på Furuviksparken, men fyllningen är en annan, fiktiv:
I romanen sker flera djurincidenter på ett och samma Stockholmszoo och skakar om den anställde djurvårdaren och djurvännen Adam, även kallad ”Zoopojken”.
Zooet har en chef med ett förflutet i dagligvaruhandeln (jämför djur med dagligvaror…) och kallar sig djurvän (hon har faktiskt en golden retriever…) men är främst ansvarig Chef, som ska få zooet att gå runt ekonomiskt: Man måste trycka in fler djur i det redan överfulla zooet, annars ryker jobb och djur måste avlivas.
”Jag inser att du kanske älskar djur på ett djupare plan än jag gör Adam […] Kanske växter också? Älskar du växter?” [raljerar chefen]. ”Njae, inte jättemycket”, [svarar Adam]. ”Okej, skönt, det gör dig lite mindre knäpp”, [säger hon] (s. 94).
Istället för att fly fältet väljer Adam att handla – och tragikomedin blir välunderbyggd feelgood: Zoopojken växer.
Boken domineras av dialog, är sceniskt berättad (med förhållandevis lite inre monolog) och skulle bli en bra familjefilm. Hoppas den blir film!
1. Michel Houllebecq är som en bästa vän i en person du först haft svårt för (hård på ytan men mjuk inuti). Hans Elementarpartiklarna (1998) är ruskigt bra; den handlar om två dysfunktionella bröder (den ene iskall och den andre manisk) och hur de tar sig fram genom livet – emellanåt sammanstrålar de. Översättare: Anders Bodegård
2. Édouard Louis är en ögonöppnare; hans böcker öppnar mina ögon för företeelser jag annars skulle ha missat: Louis debutroman Göra sig kvitt Eddy Bellegueule (2014) handlar om hans hårda uppväxt i en fransk småstad där han inte kommer till sin rätt. Översättare: Marianne Tufvesson
3. Charles Baudelaire har inspirerat författare jag gillar (Lemoni Snicket bakom Syskonen Baudelaires olycksaliga liv :)). I Det ondas blommor (1847) skriver Baudelaire på vers om ondska. Vissa dikter i samlingen ströks och var förbjudna i Frankrike fram till 1949 (!); de innehöll erotik och dekadens. Här är ett utdrag ur dikten ”Ugglorna” i Det ondas blommor:
Brita berättar om livet med sin stora kärlek Hans. Båda dömdes till fängelse för sexuella övergrepp mot barn 1988, men Brita skriver här om Hans och om vem hon var innan hon träffade Hans, inte om rättsprocess och fängelse.
Det är en intressant berättelse; Brita skriver den över trettio år senare (2023) och hon är fortfarande fast övertygad om Hans storhet. Brita behövde Hans i en oförutsägbar värld (hon hade varit med om traumatiska upplevelser där hon var skyldig och maktlös) och Hans gav trygghet och stabilitet med sin piska (förutsägbarhet).
Därtill hade Hans alla svar – fyllde Brita som hon vore ett tomt kärl. Det är provocerande (hon var över 30 år när hon träffade honom). Hon hade ett bekvämt liv som hon valde bort för att äta rovor och frysa i överskottsbolagets overall på dragig gård på landet med Hans. Inget fifty shades of Grey alltså.
Jag skulle vilja höra Hans version. Vad lärde han sig av Brita? Han borde ha lärt sig något. Hur såg han på sina fyra kvinnor? Enligt Brita sade han på ålderns höst att han var ledsen över att de minderåriga flickorna inte mådde bra av risterapin han gav… Hans är död och hans perspektiv finns ej mer.
Brita har skrivit om rättsprocessen och fängelsetiden i Jordbävningen (1991) och i Jag fick fängelse (2022), som jag inte har läst men jag nöjer mig här. Jag ville veta hur hon såg på Hans på ålderns höst.
Aldrig tidigare har en bok hållit mig vaken av skratt en hel natt! Det är ju sorgligt att Andrev som barn har sju plastpappor på sju år och ingen kontakt med sin riktiga pappa, men det vuxna berättarjaget har distans och dräpande humor när han berättar om de sju (jävla) plastpapporna och sitt brokiga barndomsliv. Berättaren håller sig nära läsaren, använder ibland direkt tilltal: ”Om något låter påhittat kan du lita på att det är sant”.
Waldens språk är vitalt och medryckande – jag skulle kunna citera allt; det är talande ordbilder överallt, oväntat byggda (”Jag övningskör fortfarande hatet [mot plastpappan ”Växtmagikern”]”).
Jag vill se Jävla karlar filmatiserad! Den skulle bli ett mästerverk – en gladare variant av Mitt liv som hund ( boken/filmen där den tioårige Ingmar hela tiden jämför sin svåra situation med hunden Laikas – hon som skickades upp i rymden utan mat och vatten, utan intentionen att tas ned på jorden igen: ”Det kunde ha varit värre, hunden Laika…” tänkte Ingmar när hans mamma dog.)
Livet för pojken i Jävla Karlar är också som en hunds; han får bara hänga på mamman – men han är älskad: ”Jag är svår att älska för alla utom en” (en=hans mamma). Mor och sons liv tillsammans är ett äventyr och de möter människor på gott och ont. Plastpappan ”Prästen” är harmlös, läser ur ungdomstidningen Okej:
Men vissa plastpappor är inte harmlösa, som ”Tjuven” till exempel. Innan ”Tjuven” blir riktigt dum har dock Walden bedövat läsaren med en komisk anekdot om ”Tjuven” och pojken på ICA…
Jävla karlar får mig att tänka på den danska självbiografiska barndomsskildringen Om någon skulle komma förbi (2020) av Thomas Korsgaard, som handlar om en pojke i en dysfunktionell familj på 2000-talet. Den är också riktigt bra, men Jävla karlar kan jag relatera till ännu mer; den utspelar sig i Sverige på 1980-talet och jag är jämngammal med författaren, myser av våra gemensamma referenser: Conan, ”Borgomcenroe” och Trocomare örtsalt. Dessutom har jag också haft plastpappor.
bokologen.se 