En ömsint skildring av en lantlig familj som väntar besök från Amerika 1942. Den nioårige Arne berättar vad som hände: Morfadern betedde sig extra konstigt, hans mor var arg på sin far, hans morbror retades med pigan. Att Arne inte hade en far kom även på tal. Det låter inte särskilt lustigt men jag skrattar emellanåt, något jag inte trodde jag skulle göra eftersom jag inte förknippar Stig Dagerman med humor.
”Alvar [morbror] sitter med en morot i hand. En stor en är det och han har skurit av den blasten och skrapat ren den från jord. Nu skriver han nånting i den med knivspetsen och visar det för Sigrid [pigan] som börjat flina. Jag vill gå och titta men mamma drar mig i byxan…”, berättar Arne.
Läs Snöblandat regn! En tragikomiskt familjedrama.
Intressant om hur grupptrycket styr på landsbygden i slutet av 1800-talet: När Moa Martinsons mor som ung och ogift väntar Moa kräver folk att hon ska kastas ut på gatan. När Moa väl är född och oäkting får hon inte döpas. Av denna anledning ikläder Moas morfar sig sin paraduniform och ror i sällskap med mormor till prosten med ”bröllopstårtan” (dvs. det nyfödda barnbarnet Moa). Författaren jämför uppdraget med slaget vid Lützen.
Jag är svag för den lilla människan som utifrån sina förutsättningar försöker påverka sin tillvaro. En gång räddade t.ex. Moas mor sina fötter från att förfrysas genom att ställa sig barfota i en hög rykande färsk hästskit.
Läs novellen Fjäderbrevet (1942) av Moa Martinson! Livet är hårt men karaktärerna har sina sätt och ibland kommer de undan.
Den förunderliga tillvaron sedd ur ett litet barns perspektiv. Lilla Rosa åker med familjen till lantstället i oktober och finner det förvandlat sedan de senast var där i augusti. Det är snigelns fel. I somras såg hon en fet svart snigel på grusgången och därefter var alla jordgubbar borta.
Det är rörande att läsa om Rosas skräck för snigelns magiska kraft. Den ställs emot läsarens skräck för att hon ska ramla i vattnet och drunkna. Berättelsen får mig att tänka på rädslorna jag hade i min egen barndom.
Läs Snigeln & flickan! En mångbottnad och tänkvärd novell.
Bjuttis väninna baktalar sin chef på spårvagnen, varpå Bjutti upptäcker att chefen står bredvid dem och har hört allting som sagts om honom. Vagnen är full av hans kvinnliga anställda och Bjutti och väninnan skulle kunnat försvinna in i mängden om det inte vore för Bjuttis blå strumpbyxor.
Chefen kommer likt prinsen i Askungen att leta efter den som bär blå strumpbyxor på arbetsplatsen, men inte för att fria utan för att förvisa till kontoret i Haparanda, något han brukar göra med illojal personal.
Chefen ”snusade som en setter” efter de blå strumpbyxorna (s.8). Jag gillar Wägners bildspråk – det är roligt och det påminner mig om hur min farmor talade.
Det är intressant att läsa denna samhällsskildring anno 1948 där staten ger kvinnor rätt att arbeta, medan män med makt anser att ”kvinnan skall sitta på en tron” (läs stanna hemma och inte arbeta). Männen försvårar för kvinnor på alla sätt de kan inom lagens ramar: Chefen hittar på ett nytt anställningskrav – en kurs i matematik, vilken Bjutti går, men den manlige läraren vill inte lära kvinnor matematik (”Även till förnuftets tempel liksom till Jerusalem finns det en kvinnornas förgård och längre kommer ni [kvinnor] aldrig”, säger han).
Läs De blå silkesstrumporna – Bjuttis kamp mot väderkvarnar! Hon har den trots att hennes far är en man med makt som känner både chefen och statsministern.
En intressant krönika om människorna i bergsbyn Maran i Armenien förr och nu. Berättelsen har sin början på 1970-talet med Anatolia 58 år, som ligger för döden, för att sedan blicka tillbaka till hennes mor Voske och far Kapiton på 1920-talet.
Författaren berättar grundligt om människorna i byn allt eftersom de kommer in i föräldrarnas och senare Anatolias liv. Det blir en lång kavalkad av människor (>21 stycken!), men som tur är finns en personförteckning.
Anatolia är mycket godhjärtad. När t.ex. en sparvfamilj flyttat in i hennes skorsten väntar hon in att deras ungar ska kläckas och flyga ut innan hon använder spisen igen. Hennes arbetsplats biblioteket liknas vid ett paradis för smådjur; hon servar nyckelpigor och fåglar med mat och dryck (sockervatten).
Hemma blir hon misshandlad av sin man, men hon vill inte skvallra; någon skulle slå ihjäl honom och ”hon vill inte skada en endaste människa.” Anatolias fristad är biblioteket och världarna som böckerna ger.
Livet i Maran är hårt – en gång dog nästan alla byns barn av svält, men Anatolia är pragmatisk; ”livet banar sig sin väg överallt, snart skulle en ny generation barn födas och allt skulle börja gå sin gilla gång igen” (s.38). Torka, jordbävning, sjukdom och krig har gjort byns gravplats lika stor till ytan som byn.
Tre äpplen föll från himlen känns som en armenisk motsvarighet till Moa Martinssons Kvinnor och äppelträd (1933); den beskriver kvinnors utsatthet i ett patriarkalt samhälle. Kvinnor föder barn och dukar ofta under för sina frukter, samtidigt som de ofruktbara ser ofruktsamheten som sitt största straff.
I Tre äpplen föll från himlen är huvudpersonenfoglig och ”odlar sin trädgård” där möjlighet bjuds (biblioteket), medan huvudpersonen i Kvinnor och äppelträd är revolutionär (frivilligt ensamstående mor). I Tre äpplen föll från himlen hinner världen förändras utanför byn samtidigt som tiden tycks stå stilla i den, vilket blir märkbart först när besökare utifrån kommer dit.
Läs Tre äpplen föll från himlen! En tänkvärd och vacker berättelse om människorna i en by, välöversatt av Lina Bysell (2025)
1. Andromeda (2022) av Therese Bohman handlar om den nära relationen mellan en sextiosexårig förlagschef och hans mycket yngre anställda redaktör. Deras relation innebär vissa fördelar för henne men hon hamnar utanför kollegornas gemenskap.
2. I Tidstillflykt (2020) av Georgi Gospodinov startas en schweizisk alzheimersklinik med som återskapar epokerna som patienterna trivs bäst att vara i. Självaste EU inspireras och ordnar folkomröstning om i vilken epok de olika EU-länderna ska leva i. Gospodinov blickar även bakåt, berättar om Carl von Linnés minnesförlust på äldre dar: ”Han som namngett världen, ordnat och klassificerat det oinordningsbara, började plötsligt förlora samma namn. Jag föreställer mig honom sitta framför en förgätmigej och försöka minnas det latinska namn han själv hade gett dem”, skriver Gospodinov. Övers. Hanna Sandborgh (2025).
3. I novellen Änkan och papegojan (1923) av Virginia Woolf är den fattiga gamla änkan Mrs Gage nära att falla i brasan av glädje när hon nås av nyheten att hennes bror är död och att hon ska få ärva honom. Hon far till hans by för att hämta arvet… Övers. Helena Hansson (2022).
Få fler boktips på tema pensionärer/seniorer via Mina skrivna ord
Jagberättaren Jolly och hennes syster Peggy växer upp som fosterbarn hos en eljest familj i en by i Skåne på 1970-80-talen.
Byn saknar namn, men omkringliggande städer nämns vid verkliga namn. Woolf skriver om en författarinna som levde och verkade i byn på 1800-talet, men utan att uppge hennes namn. Efter många sidor förstår jag vilken ökänd by det rör sig om.
Byn beskrivs som en ond dröm. Den befolkas av karaktärer som ”Kuken i backen”, ”Patt-Peggy”, pedofiler och pervon. Flickorna lever farligt.
Wolff låter sina karaktärer säga sanningar, t.ex predikar prästen i byn att ”sorg mycket sällan tar de uttryck man förväntar sig. Verkliga offer beter sig inte som offer. De kommer på fanskap. De skrattar när de borde gråta, de reser sig och slåss när de borde gå under av sorg. Man blir alltid besviken på offer. För sanningen är den att människor går sönder, och sen går de ut och sprider sin trasighet över världen” (s.29).
Det finns många offer i Wolffs roman – många som kommer på fanskap. Mycket händer, men det är välunderbyggt – och rimligt; byn har sina egna lagar, något som blir tydligt när den får besök av folk utifrån.
Wolff håller läsarna nära sig genom att regelbundet tilltala dem: ”Nu kanske ni tänker att vilken jävla by, alltså, vilken jävla håla, hur kan man bo där? (s.154).
Saken är den att det finns jävla städer också, vilket gör sig påmint när bybor hälsar på stadsbor. Wolff beskriver mötena över dessa gränser med humor: ”Mingla skulle hon [en bybo] göra sitt bästa för att klara av […] men sen fick det vara stopp på apekonsterna”. En annan minglande bybo ser ut som ett räddhågset marsvin i ansiktet (s.230). Jag blir full i skratt av Wolffs vilda bildspråk.
Den turkiske nobelpristagarens självbiografiska barndomsberättelse om när hans pappa gick i exil på 60-talet. Det börjar med att Orhan och hans bror är på fotbollsmatch med pappan, som träffar på en gammal vän, varpå pappan plötsligt vill gå hem mitt i matchen.
I bakgrunden, medan barnen byter filmstjärnebilder med varandra och oroar sig för vaccinationer, pågår pappans flyktförberedelser och mammans samt andra vuxnas hantering av detta. Jag ser klart ur Orhans perspektiv samtidigt som jag registrerar informationen som går över hans huvud och jag blir ”allvetande”, trots förstapersonsperspektivet. Detta trick kan förklara varför författaren fick nobelpris i litteratur 2006. Tack vare denna novell vill jag läsa mer av honom.
”’Kom”, sa hon [mor] utan att ta blicken från fönstret. Jag ställde mig i tomrummet mellan min mor och fönstret, som om det vore gjort för mig. Jag lutade mig mot henne och tittade liksom hon ut mot torget. Mor lade sin hand mot mitt huvud och smekte långsamt mitt hår. ’”Du såg väl att pappa kom hem idag?”’ viskade hon”, skriver författaren. Att titta ut genom fönster är något karaktärerna gör regelbundet genom hela boken. Ibland bankas det på fönstren också.
Läs Att titta ut genom fönstret (Andra färger, 2010)! En vacker och subtilt skrämmande barndomsskildring.
1. Tarantel (2025) av Eduardo Halfon handlar om ett brott begånget i kölvattnet av Förintelsen: Ett judiskt barnkollo i åttiotalets Guatemala vill lära barnen vad deras förfäder gick igenom och lajvar koncentrationsläger (!), begår övergrepp som de deltagande minns fyrtio år senare. Övers. Hanna Nordenhök
2. I Hon ska heta Happy (2025) av Elinore Brandén hittas ett utskuret människohjärta på en pinne i en rosenrabatt i en Stockholmsförort.
3. i Missing People (2020) av Karin Smirnoff letar Missing People efter en försvunnen man och kommer till en stuga i skogen i vilken ett par bor där mannen har utsatt kvinnan för våld…
Det börjar bra i nutid med att en skotsk inredare far till Norge för uppdraget att inreda en serverhall (!). Berättelsen bryts snart av en annan berättelse där en forntida flicka skjutit en pil i en man med ”små glasrundlar infattade i ett underligt metallställ som hade fästs vid hans öron” (s.22), dvs. glasögon som inte existerade på forntiden. Detta anakronistiska drag fångar mitt intresse – och det håller i sig länge, men minskar när jag via karaktärers dialog får veta mer om hur olika tillvaror hänger samman. Författaren borde ha hållit kvar mystiken ända in i slutet och litat på läsarens förmåga att hantera den.
Jag tycker om Krachts allvetande berättares miljöbeskrivningar: ”… sedan placerade han [den skotske inredaren] ett par obehandlade stenbumlingar på det nymålade golvet, så att stenarnas undersidor lätt reflekterade den grå färgen. Hussidan som vette mot havet bestod av en enda obruten glasfont, och fåren som gick och betade utanför, sommar som vinter, harmonierade perfekt med stenarna som nu låg i vardagsrummet” (s.45). Jag gillar att till och med fåren ingår i inredarens inredning.
Air är det första jag läser av Kracht och jag är nyfiken på hans andra romaner.
Läs Air! En roman med anakronistiska/mystiska inslag.
