Den fattiga gamla änkan Mrs Gage är nära att falla i brasan av glädje när hon nås av nyheten att hennes bror är död och att hon ska få ärva honom.
Mrs Gage börjar drömma om ett bättre liv – hon lånar pengar av prästen för att ha råd att åka och besöka broderns by.
I titeln antyds att berättelsen är sann (Änkan och papegojan: en sann berättelse) och i berättelsens inledning anges tid, namn och plats: ”För omkring 50 år sedan satt Mrs Gage i sin stuga i byn Spilsby i Yorkshire”. Det som sedan sker när Mrs Gage besöker Rodmell (broderns by) känns osannolikt, men verkligheten överträffar som bekant ofta dikten…
En brevväxling mellan tre systrar angående den äldstas eventuella giftermål med en ful, rik, snål och hetlevrad man. Om inte storasyster gifter sig med mannen blir det någon annan av systrarna; för honom kvittar det.
”’Men varför måste han fria till mina systrar om jag svarar nej?’, [undrade jag (storasystern)].
’Varför? För att han vill ha släktförbindelse med oss, och för att de är lika vackra som du’, [svarade mamma]” (s.11).
Dialogen är rapp och absurd. Berättelsen är en kritik mot 1800-talets aristokratiska miljö, där frånvaron av kärlek fylls av drömmar om rikedom (…om att få en vagn som är ”blå med silvermönster”… ). Dessa drömmar är mer inom räckhåll än ett kärleksfullt äktenskap. Det är tragikomiskt – ett författargrepp jag är svag för.
Läs Austens Tre systrar! En slagfärdig brevnovell.
En novell om det förflutnas kraft när två vuxna som inte mötts sedan tonåren ses igen och ”vinterleken” de hade då upprepas. Berättarjaget kämpar mot sitt inre barn för att inte låta det förflutna ta över. Händelseutvecklingen är intressant; lekens förutsättningar är inte desamma som de var då när de var 14 år.
En novell med twist som utspelar sig på ett amerikanskt nutida kvinnofängelse. En livstidsdömd skiljs från sin älskade medfånge som avtjänat sitt straff. Det är hjärtskärande; den livstidsdömda vill att relationen i och med frigivningen ska vara avslutad medan den frigivna vägrar.
Ramqvist skriver trovärdigt om fängelsemiljön och den oundvikliga separationen ur den livstidsdömdas perspektiv:
”Det värsta var att Ana och jag inte hade fått den sista tid tillsammans som vi skulle ha haft. Fem dagar tidigare hade de tagit henne och flyttat henne till en annan cell, och jag grämde mig över det eftersom det var helt och hållet mitt eget fel…” (s.10).
Läs Farväl, mitt kvinnofängelse! En gripande kärlekshistoria.
Jag har nu läst Murakamis provocerande bok om att vara författare. I den påstår han att han aldrig haft skrivkramp (!), att han sitter lycklig framför datorn (!), att han aldrig har övat på att skriva utan att han en dag bara fick för sig att skriva en roman och gjorde det (!). Efter femtio sidor av provokationer kommer dock förklaringar och jag tinar:
Murakami läste mycket böcker och fick därigenom känsla för hantverket och fortsätter än idag att läsa mycket. Om något mystiskt händer i handlingen hejdar han sig från att dra slutsatser och ser på händelsen ur olika synvinklar, vilket är ett gynnsamt förhållningssätt för författare.
Murakami samlar på konkreta detaljer i oförklarliga/ologiska händelser i fiktion såsom i det verkliga livet för att senare använda dem i sina romaner, t.ex minnet av en man som nyser när han blir arg. Murakami skriver aldrig ned detaljerna; han förlitar sig på att de dyker upp i hans minne när det är dags att skriva.
Murakamis skrivregel är att oavsett humör skriva två och en halv A4 varje morgon. Han citerar Karen Blixens ord ”Jag skriver lite varje dag utan förhoppningar, utan förtvivlan” (s.107). Han fäster sig vid orden ”utan förhoppningar, utan förtvivlan”.
När Murakami skrivit det första utkastet låter han det ligga en vecka innan han går in i den första omskrivningsfasen. I denna lägger han till text och stryker motsägelser; han har bara skrivit på, utan tanke på hur romanen ska sluta.
Sedan är det dags för den andra omskrivningsfasen, i vilken han endast fokuserar på detaljer och formuleringar; det ska inte finnas ”något som skorrar”. Efter detta blir det en veckas paus igen…
I den tredje omskrivningsfasen tittar han på vilka delar som ska lättas upp; om en roman är åtskruvad från början till slut får läsaren andnöd. ”Man måste kunna lyssna in var läsaren behöver andas”, skriver han (s.109).
Efter fas tre låter Murakami sin fru läsa. Om hon tycker att något skorrar skriver han om – även om han inte skulle hålla med om kritiken är det något där som behöver fixas. Först efter att ha skrivit om en fjärde gång låter han sin förläggare läsa.
Om förläggaren anser att något bör skrivas om gör Murakami det (men inte nödvändigtvis så som föreslagits). Sista omskrivningsfasen är Murakamis favoritfas och innebär ”finsnickeri”, t.ex. att testa ta bort ett kommatecken och ev. sätta dit det igen.
Efter dessa omskrivningsfaser ovan är Murakami immun mot kritik från läsare och press; han vet ju att han har gjort allt han borde ha gjort och hans självförtroende förblir intakt.
Murakamis sätt fungerar för honom och därmed säkert för fler. Det är generöst av honom att dela med sig. Läs Författare till yrket!
En nobelpristagares debutroman. Det handlar om några invånare i en ungersk by som söker sig till bykrogen under ett regnoväder. Dag blir till natt – de blir fulla. Mitt i natten hittas ett dött barn.
Romanens första del handlar om bybors intriger och fylleslag på krogen. Därefter blir det ett hopp i tiden/en minneslucka; i del två (s.137ff) är barnet hittat och bybor dividerar om skulden till dess död.
Som debutant skriver Krasznahorkai hål i huvudet på mig: Jag blir bombarderad av bilder; allt berättas på en och samma gång (utseende, händelseförlopp, förflutet, miljö, dialog – men även repliker som är satta inom parentes…).
Därtill finns ingen styckeindelning och Krasznahorkai satsradar notoriskt, verkar lida av skrivregelstrotssyndrom. Stackars översättare Daniel Gustavsson: Som det måste ha kliat i fingrarna på honom.
Tack för Satantango, Elina! Jag är inte avskräckt utan ska snart ge mig på Krasznahorkais Motståndets melankoli (1989). Jag är nyfiken på hur han utvecklas som författare.
Det känns tomt nu när alla luckor är öppnade. Jag har läst många bra noveller som jag inte skulle ha läst om jag inte hade haft kalendern:
Stina Jacksons Gläntan (2025) om en flicka som hittar en ung man i sin skogsglänta var oförutsägbar och lite av en favorit.
Stenen i sjön Rottnen (1894) av Selma Lagerlöf om hungersnöd i Värmland var en gripande historia som stannade kvar hos mig länge.
Långt livs färd mot Molly (2009) handlar om Majgull Axelssons alla husdjur och fick mig att vilja skaffa hund, en glen.
Jag älskar Selma Lagerlöf men det är överdos med fyra luckor Lagerlöf när det finns så många andra noveller. Bakom några luckor dolde sig sagor som visserligen var välskrivna men inga noveller.
James Joyces (1914) och Edith Whartons (1902) noveller är på engelska och kändes som kurslitteratur; det krävdes ansträngning för att ta sig igenom dem.
Sammantaget innehöll dock novellkalendern många bra läsupplevelser och jag är glad att jag fick den i present. Tack familjen!
Den sjuttonårige skomakarlärlingen Konstantin Karlsson kommer över en spirrtus, en tjänsteande. Från att ha varit en långsam lärling med dåligt handlag blir han snabb och skicklig, men spirrtus medför också olyckor…
Konstantin vill göra sig av med spirrtus, men samtidigt vill han fortsätta att känna sig stolt, stark och duglig… ”Spirrtus låg i hans ficka, som vore den fastnitad där”, skriver Lagerlöf.
Det övernaturliga pågår i Konstantins huvud; in i det längsta håller han tyst om sina tankar.
Läs Tjänsteanden! En spännande psykologisk thriller förlagd i gamla tiders Värmland.
Kasjtanka är en borttappad hund som tas om hand av en man med minicirkus och får namnet Tetka, ”Lilla tanten”. Hon är en korsning mellan tax och bondhund, är rödhårig och ser ut som en räv.
Hos mannen med minicirkusen huserar även gåsen Ivan Ivanitj, katten Fjodor Timofejtitj och svinet Chavronja Ivanovna. Det är komiskt att djuren har både för- och efternamn och hur de förhåller sig till varandra som kollegor:
”Det [svinet] gick fram till katten och puffade den lätt på magen med sitt tryne, och sedan språkade det en smula med gåsen, och det låg så mycket otvetydig välvilja i alla rörelser, rösten och den lilla svansens lätta darrning. Kasjtanka förstod med ens att det var lönlöst att morra och skälla på sådana subjekt”.
Ibland tänker Kasjtanka på sitt gamla hem hos en alkoholiserad snickare och hans son. Var var det bäst? funderar hon.
Läs Kasjtanka! En gripande och rolig berättelse om en hund på villovägar.
bokologen.se 