Trädgårdsmästaren och döden (2024) av Georgi Gospodinov

Georgis pappa är döende i cancer, förhandlar om sina dagar (”… åtminstone till jul så vi får ses allihop, så snödropparna hinner titta fram”). Pappan vill också gärna donera sina organ, ”men det finns inget kvar som är friskt och orört…”.

”Jag ber att pappa inte ska ha ont”, skriver Georgi sju gånger efter varandra som en besvärjelse. Fentanylplåster skrivs ut.

Romanen handlar om pappans sista tid i livet: Pappan påtar i sin trädgård likt dennes far en gång påtade i sin. ”Så länge det finns arbete i trädgården vistas man i en fredad [odödlig] zon”, skriver Georgi. Trädgårdar är odödliga (växter vet hur de dör så de kan återvända till livet).

Georgi berättar om livet i Bulgarien före, under och efter kommunisttiden. Georgis gammelfarfar förde t.ex. dagbok över sitt jordbruk, men när de privata jordbruken avskaffades och familjen förlorade sin mark avslutades dagbokstraditionen. Denna tradition återupptas dock av Georgis pappa under hans sista levnadsår. I sin dagbok planerar han för potatisen som familjen kommer att äta när han inte längre finns…

I sin roman drar Georgi ofta paralleller till Iliaden och Odysséen: Pappans uppräkning av sjukdomar liknas vid Homeros uppräkning av alla skepp i Iliaden. Odysseus i Odysséen hittar sin gamle far i hans trädgård likt Georgi hittar sin i sin pappas trädgård. Odysseus, som varit borta länge, bevisar vem han är genom att räkna upp faderns fruktträd.

Läs Trädgårdsmästaren och döden! En vacker elegi över en död far: ”Ja, min pappa var en trädgårdsmästare. Nu är han en trädgård.”

Översättning: Hanna Sandborgh (2025)

Att försvinna sig – en mor och dotters berättelse om anorexi (2024) av Signe och Anna Bennich

Vifta inte bort om skolsköterskan eller läraren ringer och är orolig för att ditt barn inte äter skollunch/har gått ner i vikt. Det betyder någonting.

Psykologen Anna Bennich hade länge ingen aning om vad hennes 16-åriga dotter Signe höll på med; hon hade fullt upp med att oroa sig för att dottern skulle bränna ut sig i skolan.

Boken bygger på mor och dotters dagboksanteckningar under sjukdomsåren 2015-2022. Det är ”som i Stranger Things fast på riktigt” – sjukdomen tar över dottern likt en demon. Mamma Anna skriver i sin dagbok: ”I övrigt är hon [Signe] mycket glad denna helg – av svälten. Glad och energifylld. För första gången på länge är det den vanliga hon. Jag ser anorexian rakt i vitögat. Den pytsar in små, regelbundna kickar av eufori i henne. Det är som att ha en knarkare hemma. Som säger: Mamma var inte orolig, jag ska börja behandlingen igen sen, jag ska bara knarka i några veckor här först,”

Signe blir inlagd på klinik och skriver i sin dagbok att ”man ser verkligen inte att jag har anorexia längre. Men jag har aldrig velat dö så mycket som nu. Och jag är rädd att folk kommer glömma bort mig för att jag har blivit tjock”. I efterhand kommenterar Signe att hon aldrig var övertygad om att hon var sjuk; hon ansåg sig ”behöva vara värre än värst för att förtjäna bli bättre”.

Vården som Signe får är inte perfekt. En behandlare föreslår att hon ”kanske kunde ha spa med mamma och lägga ansiktsmask när hon fick impulser att självskada”. Bemötandet är viktigare än själva behandlingsmetoden, enligt Signe som haft både bättre och sämre behandlare.

Anorexia nervosa är den mest dödliga psykiatriska sjukdomen. ”Nästa person som hävdar att det här främst handlar om uppmärksamhet, är ett val, en utseendefixering, skjuter jag i huvudet”, skriver Anna.

Anorexin drabbar hela familjen. En lillasyster kan inte längre prata med sin storasyster. En storebror bryter ihop när hans sjuka syster skrivs in på slutenvård.

Läs Att försvinna sig – en mor och dotters berättelse om anorexi!

Målvaktens skräck vid straffspark (1971) av Peter Handke

Denna kortroman (92 s.) handlar om en före detta fotbollsmålvakt som ser faror överallt, blir mer och mer paranoid för varje steg han tar och handlar därefter. Det är som att målvakteriet har gett honom en arbetsskada; utanför fotbollsplanen kan han inte sluta läsa av folks intentioner, vilket orsakar lidande hos honom och andra.

Romanen inleds i Kafkas Förvandlingens anda:

”Montören Josef Bloch, som tidigare hade varit känd målvakt, fick på förmiddagen, när han anmälde sig till arbetet, meddelandet att han var avskedad.”

Både Josef och Förvandlingens Georg Samsa har gått från att vara nyttiga till onyttiga för andra – Josef blir arbetslös och Georg kan inte som skalbagge dra in pengar till familjen. Josef vandrar runt i staden och hamnar i nya situationer där han överavläser människor. Josef påminner en del om privatdetektiven Daniel Quinn i Paul Austers Stad av glas (1985), som börjar se meddelanden i sin skuggade persons rutter. Kanske hade Auster läst Handkes roman?

Handke skriver mycket detaljerat/omständigt vilket rimmar väl med karaktären Josefs övertänkande. Det är plågsamt för läsaren att följa med i tankegångarna, men i slutet väntar författarens poäng.

Övers. Margaretha Holmqvist

Den smala lyckan. En novellfläta (2025) av Hans Gunnarsson

Brevbärarna på Kungsholmen i Stockholm har en bokcirkel, men i brist på berättelser om brevbärare börjar de berätta historier ur sina liv för författaren ”Cigarren”, som författar mot att få sin nota betald när de träffas på restaurang ”Löwet” (Löwenbräu) på Kungsholmen varje vecka.

Brevbärarnas historier är spännande – och i vissa fall chockerande: En av brevbärarna roar sig med att sno brev för att sedan slänga dem oöppnade. En annan testar magiska piller som han hittat i en kudde på sitt hotellrum, en tredje blir förälskad i sin massör, en fjärde har en affär med en adressat… med mera med mera.

Berättelserna hålls skickligt samman av ramhistorien om brevbärarnas bokcirkel på Löwet. Upplägget påminner om dramaturgin i Boccaccios novellsamling Decamerone (1353) i vilken ramberättelsen handlar om tio ungdomar som fördriver tiden på en lantgård (dit de flytt från det pesthärjade Florens) med att berätta historier för varandra – varje berättelse är en novell.

I Den smala lyckan figurerar dock brevbärarna i varandras berättelser vilka kompletterar varandra likt parallellhandlingar och därför känns Den smala lyckan som en roman och inte som en novellfläta. Brevbärarberättelserna kan läsas fristående men något går förlorat, precis som när man bara läser ett utdrag ur en roman.

Jag skrattar ofta när jag läser; Gunnarsson skriver rolig dialog ( ”Fucking rejpare”/ ”Hur fan kan du jobba med en sån?) och skapar roliga bilder (en karaktär har ”en tussilagolik kalufs”).

I Den smala lyckan finns också inslag av dikter under rubriken ”Mellanakt, ur rullarna” som mot slutet, när man fått veta vilken karaktär som ligger bakom dikterna, kommer ge romanen en ytterligare dimension:

”Det man inte

borde tänka på

det är det man

tänker på

det är nästan

det enda

man tänker på

det bor i en

som gud

borde bo i en…”.

Läs Den smala lyckan! En roman/novellfläta om livet ur några brevbärares perspektiv. Det kanske är det bästa jag läser i sommar. Kanske beror det på att jag inte var beredd på allt brevbärarna hade att berätta… och på Gunnarssons intagande språk.

Ultravåld (2026) av Tone Schunnesson

Handlar om adelsfamiljen Griepenfeldt på Solgårda slott i Skåne där våldet gått i arv. Pappan Carl-Fredrik förvisades hit en gång av sin far (”Carl-Fredrik har svaga nerver, sa han. Det var ingens fel utom Carl-Fredriks.”). Slottet är fallfärdigt och känns som ett hån.

Carl-Fredriks son Jarl är regissör och har gjort en våldsam film, men den är enligt Jarl själv inte självbiografisk (?). Dottern Eddie gör våld på sig själv och mamma Monica likaså. Romanen inleds i första person ur Monicas perspektiv, vilket senare visar sig vara en bland många skilda verklighetsuppfattningar… Mycket intressant.

Karaktärernas tankar om sig själva (och andra) får mig att skratta, t.ex när den allvetande berättaren berättar hur en karaktär flyr från en hemsk situation men tillägger att denne ”insåg att han var snygg där han grät i den sportiga bilen”.

Författaren tar ibland långa hopp i tiden och landar mitt i handlingen utan vidare förklaringar. Det är kul för läsaren att gissa var den har hamnat och ur vems perspektiv historien berättas. Det liknar livet självt; hoppa tio år – från 20 års ålder till 30 – och sceneriet och vissa människor är utbytta till något som en gång var otänkbart. Det är hissnande och uppfriskande.

Läs Ultravåld! En förfärlig men fantastisk historia vitalt berättad av Tone Schunnesson. Det skulle bli en bra film.

Tranorna flyger söderut (2024) av Lisa Ridzén

Den 89-årige Bos berättelse om sin vardag och det som varit varvat med hemtjänstens loggboksanteckningar, t.ex. ”Bo säger att han går ut och går med Sixten [sin hund], jag påminner honom om att vara försiktig. Säger att han måste gå på vägen och inte får gå ner i skogen. /Johanna”. I nästa scen är Bo nere bland granarna – han gör som han vill.

Hemtjänstens anteckningar är intressanta; de avslöjar att det kommer olika personal var dag (Johanna är hans favorit), de visar en utveckling i Bos mående och personalens tankar om Bo och hans hunds framtid.

Det är en vemodig läsning kantad med ögonblick av glädje. Jag får förståelse för Bo, för hans son, barnbarn, fru och hemtjänstpersonal – alla inblandade. Inget är svart eller vitt.

Läs Tranorna flyger söderut! På ytan händer inte mycket, men inunder pulserar det och sjuder av liv.

Anhörig (2004) av Katerina Janouch

”Han kröp på alla fyra. Blodet rann från hans näsa ner på golvet. Droppade på den äkta mattan, sölade ner hans kläder. Man hade kunnat tro att någon knäckt näsan på honom. En rak höger. Så var det inte. Det var kokainet som knäckt den”. Så börjar Katerina Janouchs autofiktiva berättelse om Marisa som är gift med en missbrukare. Janouch beskriver därefter allt från början – hur Marisa och Rickard en gång träffades, flyttade ihop, skaffade barn, samtidigt som missbruket accelererade.

Det är en tänkvärd läsning. Han hade redan problem när de träffades men hon valde att bortse från dem. Hon var medberoende. Utifrån ser det absurt ut – inifrån finns den medberoendes logik (magiskt tänkande).

Missbruket tar fram fula sidor hos den medberoende, gör henne till en bov i dramat (”Mamma du är galen! Du är en ondskans drottning!”).

Marisa retar sig på nyhetsrapporteringars frånvaro av upplysningar om drogpåverkan bakom brott och olyckor: Många som somnar i sängen med en cigarett i handen är påverkade, barn- och hustrumisshandlare likaså. De gånger alkohol nämns som en bidragande olycksfaktor är oftast i samband med att rattfyllon har kört ihjäl fotgängare (s.192). Också det tänkvärt.

Läs Anhörig! Starka scener ur ett dysfunktionellt äktenskap.

Hundarnas ö (2026) av Aase Berg

För Aase Berg är hennes hund alltings mått. Texten igenom mäter hon sin hund med världen: Hennes hund fångar flugor likt en anorektiker låtsas äta. Hon jämför sin hunds fångenskap med kvinnan i bunkern som en läkare höll fången. Läkaren rastade kvinnans hund, men kvinnan fick inte lämna bunkern (dock hade hon tillgång till toalett)!

Hundar är kommunister, enligt Aase Berg. ”Den naturliga ledaren är den som är tryggast i rummet”, skriver hon och syftar på både hundar och människor oberoende politisk färg. Tänkvärt!

Jag och Aase Berg har inte samma smak. Hon ogillar Tomas Tranströmers dikt ”det tomma vänder sitt ansikte till oss och viskar ’jag är inte tom, jag är öppen’”, medan jag gillar den skarpt. ”Ja, säg det [Tranströmers ord] till en deprimerad person”, ironiserar hon och tolkar ”öppen” som ett ohederligt ”allt kommer att bli bra”. Kanske betyder ”öppen” att något inte är vad det ser ut att vara, ett missförstånd – eller något annat.

Jag blir provocerad av Aase Berg; hon tilltalar läsaren som om det vore självklart att den delar hennes åsikter. Hon skriver att ödmjukhet ”ligger farligt nära lismandet, och ingen gillar en mesig rövslickare”.

Aase Bergs humor når mig inte – den är på andras bekostnad. Hon använder nedsättande ord om funktionsnedsatta (m-ordet), prostituerade (kvinnan i bunkern kallas ”lyxhora”), anorektiker (”systrarna i Jägarläget”).

Det skulle kanske vara okej om hon samtidigt smädade sig själv, men det gör hon inte. Jag kokar men läser vidare i hopp om att polletten ska trilla ned.

Farväl till Panic Beach (2024) av Sara Stridsberg

En läsvärd familjekrönika i missbrukets och gränslöshetens tecken.

Jag-berättaren är barnbarnet Nina, tredje generationen Stjärne. I slutet av 2010-talet är hon 40+ , tvåbarnsmamma och skriver sin familjs historia – hon vill veta hur hon känslomässigt ska hantera sin dysfunktionelle far.

Nina vandrar av och an i ett tidsspann på hundra år (ca 2017-1917). Vissa episoder saknar tidsanknytning eftersom det är oklart om de är minnen eller mardrömmar/fantasier. Berättelsens knutpunkt är Stockholm, men ibland lämnar familjemedlemmar storstaden och Sverige.

Ninas far är gränslös och hennes mardrömmar skulle därför kunna vara minnen. Hennes syster har minnen som kanske går hand i hand med hennes, men frågan är om deras minnen är tillräckliga för att bekräfta varandras upplevelser.

En minnesvärd episod är när Nina hälsar på sin far på ett behandlingshem i Skåne där han har hittat vänner för livet, bl.a. ”en domare som bara har tagit en gin och tonic på en helt vanlig fredagkväll och sedan blivit körd hit av sin överspända fru”. Vännerna ifrågasätter Nina, säger att de inte kan tänka sig att hennes far varit ett as; ”Han är en fantastisk människa”.

Missbruk skördar direkt/indirekt familjemedlemmars liv och deras död tycks vara väntad (en vill t.ex. inte förnya sin prenumeration på Hemmets journal för hon känner på sig att hon snart ska dö).

Läs Farväl till Panic Beach! Ett stridsbergskt mästerverk med tänkvärda litterära referenser till bl.a. Alice i Underlandet och Körsbärsträdgården.

Svenska klassiker nr 2 från Novellix

Novellerna i Novellix-boxen Svenska klassiker nr 2 handlar om unga människor som ännu inte lämnat boet:

Lilla Moa (Martinson) förundras över relationerna i sin familj liksom lille Arne i Dagermans novell. Lilla Rosa i von Krusenstjernas novell förfäras över hur naturen förändras från augusti till oktober – Rosa tror att ondskefull magi ligger bakom. Den unga Bjutti i Wägners novell blir varse illasinnade män när hon ska ut i Stockholms arbetsliv…

De flesta novellerna utspelas i 1940-talets Sverige – utom Martinsons som äger rum på 1890-talet, på den östgötska landsbygden. Novellerna handlar om allvarliga saker (svek, kamp för livet, rädsla, maktmissbruk) men innehåller ändå ljus (kärlek, mod, beslutsamhet, handlingskraft). Jag skrattar ibland när jag läser Dagermans och Wägners noveller – de innehåller underfundig humor.

Läs Svenska klassiker nr 2! En bra novellmix – läsvärda noveller allihop:

De blå silkesstrumporna (1948) av Elin Wägner

Snigeln och flickan (1933) av Agnes von Krusenstjerna

Snöblandat regn (1947) av Stig Dagerman

Fjäderbrevet (1942) av Moa Martinson