… är en vacker skildring av en far- och dotterrelation i faderns frånvaro; han är död sedan 35 år tillbaka, dog när dottern var tio år. Nu blir hon snart 45 år, lika gammal som fadern var när han dog.
Väntan på att överskrida faderns ålder får henne att skriva en bok om honom. Det är ett plågsamt uppdrag, som möjliggörs av att hon parallellt med skrivandet distraheras av sina växter som behöver hennes omsorger:
”Växterna är så jävla lynniga. Det är för ljust för mörkt eller för varmt eller fuktigt eller kallt eller torrt…”, skriver hon. Många av hennes plantor vissnar, men inte alla, vilket ger kraft till att fortsätta odlandet – och skrivandet.
I texten framgår att far och dotter liknar varandra; de självmedicinerade sin psykiska ohälsa, men han valde att dö medan hon gick till AA. ”Kunde du inte ha stått ut? Fortsatt leva, fast det var svårt?” undrar dottern.
I sökandet efter svar skrivs tänkvärdheter:
När hon som tioåring just blivit faderslös sade någon vuxen över hennes huvud att ”Barn har ju inget riktigt begrepp om döden förrän i 12-årsåldern”. Därefter spelade hon barn för de vuxna (spelade så dåligt att hon skämdes – men alla gick på det). Med sitt skådespeleri tog hon hand om de vuxnas känslor, tröstade dem.
”Föräldrar ska ta hand om sina barn, men oftast är det barnen som tar hand om föräldrarna. Jag ser dem överallt, barn som bär sina föräldrars skilsmässor, nya förhållanden, deras drickande. Föräldrarnas dåliga självförtroende, deras depressioner, deras ätstörningar”, skriver dottern (s.35).
Bokens allvar balanseras av Åhlunds befriande bildspråk: ”Plantorna ser ut som gymkillar på steroider som glömmer bort att de har ben”.
Läs Någon måste vattna tomaterna!
En klok och varm bok om en död far och hans levande dotter.
bokologen.se 