1. Ålevangeliet (2019) av Patrik Svensson handlar om den utrotningshotade och gåtfulla ålfisken men också om en far- och sonrelation där ålen får stor betydelse. Boken vann Augustpriset i den facklitterära klassen 2019.
2. Salka Valka (1931) av nobelpristagaren HalldórKiljan Laxness handlar om en elvaårig flicka som sliter hårt som fiskrenserska på Island i början av 1900-talet. Hon hindras från att resa sig ur fattigdomen men är dock envis. Översättning: Ingegerd Nyberg-Fries
3. Permafrost (2025) av Eva Baltasar är ett porträtt av en nutida kvinna i Katalonien. Krossade kärleksförhållanden och en skuldbeläggande mor har gjort henne deprimerad. Kvinnan liknar sin familj vid en bläckfisk, där föräldrarna är huvudet och hon och hennes syster utgör bläckfiskens tentakler som borde ha amputerats från dess huvud. Översättning: Ellinor Broman
Många fler boktips på temat finns länkade på Mina skrivna ord, där du även kan ge tips.
Ernaux skriver dagbok om sin alzheimersjuka mor 1984-1986. Det är en gripande läsning om att förlora sin mor levande.
Moderns nya beteenden väcker minnen: ”När hon [mor] inte ville ha mer av sin brioche gömde hon den under kjolen. I barndomen gömde jag karamellerna jag knyckte i speceributiken i underbyxorna”, minns Ernaux (s. 78). Minnen visar även att mor och dotter hade en komplicerad relation innan insjuknandet.
Ernaux känner skuld för att hennes mor mår sämre och sämre, tänker att det är för att modern flyttades från Ernauxs hem till ett boende. ”Med dig är jag i goda händer”, säger modern när dottern hälsar på henne på boendet.
Ernaux dokumenterar livet på boendet – interaktionen mellan henne, de boende och personalen. Det blir ofta komiskt, men mestadels är det sorgligt. Ernaux håller ihop i moderns närvaro men bryter ihop i hissen.
Läs Jag har inte kommit ur min natt! En stark berättelse som innehåller blandade känslor.
En fjortonårig flicka drivs på flykt med sina kor under Lapplandskriget 1944 i Finland. Hon med många andra och deras djur söker sig till säkerheten i Sverige på andra sidan älven, till svenska flyktingläger. Flickan söker även sin gravida mamma som flydde före henne.
Romanen håller mig på halster: Obehagligt långsamt skyndar människorna och djuren mot älven medan striderna hörs allt närmare. Flickan möter människor, onda som goda. Hon kommer till ett flyktingläger med rutiner som liknar dem på koncentrationsläger – men bara fram till tvagningen; där slutar likheterna:
”Martta frågade om de sjuka skulle föras bakom bastun och skjutas. //De blodfattiga med lungsot och difteri förs längre ut till epidemisjukhuset och de svagsinta och efterblivna förs till dårhuset, bjäbbade lottan till svar” (s.64).
I romanen är människor och djur likställda; samtliga nämns vid namn – inte som kon, berguven, råttan eller grisen utan som Pirkko, Lilith, Aikili… Namnanvändandet gör att det knappt går att skilja djur och människa åt.
Både människor och djur skadas och räddas – eller förloras och sörjs. Flickan hjälper en annan flicka att hitta hennes kvarglömda gris Aune i en härjad by och de riskerar sina liv för grisens skull (Aune väcker minnet av flickans framlidna gris Saara).
Flickan funderar över existensen, tänker på arter som försvann innan människan och nuvarande arter fanns och ifrågasätter skapelsemyten (människans särställning). Hon får medhåll men rådet att hålla tyst om sin upptäckt.
Jag gillar författarens språk. När hon skildrar djurs brunst och parning använder hon samma könsord som när hon skriver om mänsklig lust och älskog. I skildringen av den mänskliga älskogen används i sin tur djuriska ord som ”bestiga”.
Författaren använder djurliknelser om människor: ”Vi gav oss av som kattor” för att hitta grisen Aune (s.118.). Katter står för självförtroende, smidighet och nio liv och är således en positiv liknelse för en människa.
Läs Älven! Trots dess tunga tema är romanen inte allt för tung; det värsta händer inte alltid och kärlek och empati finns, gör sig ofta påminda.
Författaren rekonstruerar sin döde far Johns livshistoria genom dennes gamla brev, teckningar och fotografier. Bokens omslag visar ett fotografi av John på en strand i Egypten där han bodde som barn. Som trettonåring (1934) lämnades John på internatskola i Norge och hans norska föräldrar återvände till Egypten, där fadern hade en domartjänst och modern gick hemma. På grund av avståndet fick John sällan besök (fick spendera julaftnar och lov ensam).
Åren på olika internatskolor (1934-1938) satte sina spår; han vande sig vid att ryckas upp och skickas bort, att hålla sig på avstånd från andras liv – så även från sina barn, sin vuxne son: Far ”kom inte på besök om han inte var inbjuden, men han ställde sig utanför och tittade efter oss bakom de blanka fönsterrutorna”, skriver författaren om sin far. ”Han är hos mig, och han är inte hos mig…” (s.9).
Jag blir emotionellt engagerad när jag följer John genom livet; jag är lika oförberedd som han är var gång han rycks upp. Författaren kallar genomgående John för ”far” (inte John) – ett tilltal som ger närhet. Även när John är barn omnämns han som ”far” och jag förvirras lite när ”far” är tillsammans med sin far…
I nutiden med facit i hand är de (författaren, ”far” och farfar) samtliga fäder. Författaren är rädd att han, likt sin far och farfar, har ryggen vänd mot sina barn, att ensamheten ska gå i arv.
Författaren hoppar tätt men smidigt fram och tillbaka i tid och rum. Det är intressant att få se Egypten i mitten av 1920-talet ur ett barns perspektiv (få ta del av ”fars” upplevelse av konflikt mellan egyptier och den f.d. kolonialmakten). Det är kusligt med nazistiska vindar på norsk och schweizisk internatskola på 1930-talet och att senare få ett inifrånperspektiv från det naziockuperade Norge 1940-1945.
Författaren tvekar ibland i sina formuleringar: ”Jag vet inte vad far tänkte […] Jag följer honom tillbaka till rummet […] låter honom bygga ett torn av böcker…” (s.128), vilket påminner läsaren om att rekonstruktion pågår och stärker berättelsens autenticitet.
Författaren tackar i slutet sin fru Linn Ullmann: ”min förstaläsare idag och alla dagar. Utan henne ingen bok…”. Det är rörande att läsa detta efter att ha läst denna fantastiska bok.
Läs Fars rygg! En gripande roman om fäder och söner under en historiskt omvälvande tid.
Salka Valka, 11 år, och hennes mor Sigurlina blir i början på 1900-talet ivägkörda från sin by på norra Island och söker sig söderut, mot Reykjavik, där alla alltid sägs ha söndagskläderna på. Moderns pengar är dock slut och de stannar därför till i den fattiga byn Oseyri för att arbeta. De får lön i natura – inte i pengar – och blir kvar.
Det Island som Laxness beskriver upplevs stort som en världsdel; när folk flyttar ”söderut”(till Reykjavik) förlorar de kontakten med människorna i Oseyri. Män i Salka Valkas närhet drar ännu längre söderut (Spanien) – eller västerut (USA), för att senare återvända förändrade och påverka människorna med nya (kommunistiska) idéer, varpå den danskättade överheten i byn utmanas.
I långa monologer framförs olika bybors åsikter. Det blinde gamle oraklet Eyjolf säger till Salka Valka:
”De få rika karlar jag sett i mina dar arbetade aldrig ett dugg, och fattigdomen vilade alltid tyngst över dem som trälade mest. […] Men kunskapen och den glädje man har av en bra bok är bättre än rikedom, och därför skulle jag lägga vinn om läsning och skrivning, om jag vore i dina kläder…” (s.75).
Salka Valka är en tongivande person i byn, vältalig och orädd – både som barn (”De [arbetsgivaren] ger mig inte pengar!”) och senare som ung kvinna iklädd byxor istället för kjol.
Jag hade önskat mig mindre fokus på politik och mer fokus på relationerna mellan de brokiga byborna (Jag och den allvetande berättaren tycks ha olika intressen här). När Salka Valka inleder en relation med sin styvfar (!) nämns det bara i förbifarten.
Laxness beskriver människorna med lyteskomik (Sigurlina är en jättekloss och den stilige kommunisten har hemsk andedräkt). Karaktärerna har många romanser men det förekommer inga sexscener, bara antydanden om att de har ägt rum i form av barn.
Läs en skruvad berättelse om livet i en fattig isländsk by för över hundra år sedan.
Redan 1928 skrev Laxness sagan om Salka Valka på engelska för Hollywood, men filmen blev inte av då en av producenterna sköt sig (s.423).
På påskaftonsnatten 1989 försvinner Hannas femtonårige bror. Den då elvaåriga Hanna saknar och hoppas – sörjer utan grav, söker sanningen i minnet och i omgivningen.
Läsaren följer Hanna genom livet, längtar efter ett uppklarande. Vid varje tidsnedslag (1989, 1994, 2004…) målas miljöerna upp så som de var. Med ord som Kaj Kindvall, rec och BASF är jag tillbaka på 80-talet.
Läs Sanningsberget! En melankolisk och nostalgisk roman
En genuin skildring av en statarflickas liv på 1920-30-talet. Jag är förvånad över hur trovärdigt Fridegård tar sig an ett kvinnligt perspektiv efter att ha läst hans smått sexistiska självbiografi Jag, Lars Hård (1935) om en statarson som ondgör sig över kvinnfolk efter att ha gjort en flicka gravid och hamnat på arbetsanstalt. Här i Offer (1937) står Fridegård på kvinnans sida.
Statarflickan är ett lätt offer som barn och även som nittonåring när hon kommer till Stockholm för att arbeta på ölkafé. Hon är inte det enda offret i romanen; arbetsfolk i allmänhet är utsatta, medan herrskapsfolk kommer undan med det mesta. Fridegårds samhällskritik svider. Jag känner med arbetsfolket och deras anspråkslösa drömmar.
Muttis självbiografi är skriven rakt på sak utan sentimentalitet. Hon redogör för sitt liv mellan år 1954-2021 och det blir bitvis intressant, t.ex. om hennes barndom och ungdom i det forna DDR – hur hennes föräldrar försökte forma sina barn till fritt tänkande människor i en diktatur. Merkel ville utbilda sig till psykolog, men eftersom hennes far var präst (alltså oliktänkande) ansågs hon av regimen vara olämplig och hon fick bli kvantkemist istället.
Jag skummar igenom hennes inrikespolitiska karriär i det enade Tyskland men mitt intresse väcks åter när hon blivit miljöminister och leder miljökonferensen i Berlin 1995 – förklarar sin taktik bakom lyckade förhandlingar.
Det känns som ”Lyxfällan” när Merkel talar med Greklands premiärminister Giogios Papandreou 2009 om Greklands stora budgetunderskott. Merkel håller hårt i ECB (Europeiska centralbanken). Någon vädjar till henne:
”Angela […] tänk dig att du som flicka [ett land] är på skolgården och blir attackerad av äldre pojkar. Men så har du en storebror [ECB]. Då är det ju alldeles självklart att du ber honom om hjälp”. ”Det får jag inte, jag får inte fråga min bror. Jag måste klara mig själv”, svarar Merkel ”tillgivet allvarligt tillbaka” (s.397).
Det är intressant att läsa om barbecue med George W Bush, om hur Vladimir Putin kommer försent till möte med världsledarna och skyller på Merkel (!), om hur det känns att sitta på guldstol hos Recep Tayyip Erdoğan och förhandla om syrianska flyktingar, om hennes samtal med Barack Obama, Greta Thunberg, Xi Jinping, påven Fransiskus, Donald Trump… I skrivande stund (i början på november 2024) hoppas hon innerligt att Kamala Harris vinner valet i USA…
Läs Frihet!
Översättning: Jesper Festin, Jens Ahlberg och Hillevi Jonsson
Att det här är min melodi märker jag från första blad. Laxness skriver tragikomiskt om en fosterpojke på 1910-talets Island som får slita hårt på gård, får stryk av alla och flyr in i böckernas värld.
Det är ordvalen som gör det tragiska komiskt – men även innehållet. Hans fostermor Kamarilla hatar litteraturen och försöker avskräcka honom från att läsa genom att berätta om ”diktarodågan” G. Grimsson Grunnvikingur:
”När han [diktarodågan] var ung ville han inte gifta sig, utan fick trettio barn […] alltid låg han i böcker, aldrig ville han arbeta för sitt eller andras uppehälle, han var en skurk, och jag var bara en jäntslampa…”, berättar hon för pojken.
Kamarillas historia får motsatt effekt på pojken – han blir besatt av tanken på att skriva hundratals böcker och ger sig själv i hemlighet författarnamnet O. Karason Ljosvikingur. Det bär honom genom barndomen och tonåren.
Den allvetande berättaren blir synlig i svåra stunder och kommenterar pojkens situation (”…alla som någon gång har varit barn vet…”). Denna inkännande berättarstil liknar lite Astrid Lindgrens (världen har övergivit pojken men hans berättare har det inte).
Ibland visar omgivningen honom vänlighet; han får en sockerbit eller någon läser högt för honom och han grips av mystik och andäktighet – världens ljus.
Mitt exemplar av Världens ljus kommer från bibliotekets magasin och håller knappt samman. Dags för en ny utgivning! Jag tror att denna roman ligger rätt i tiden eftersom empatiska berättarröster och tragikomik behövs i dystra tider.
Läs Världens ljus! Den första delen i en tetralogi om den fiktiva skalden Olafur Karason Ljosvikingurs livsäventyr (Världens ljus och himlens skönhet, 1986).
1. Mjölkat (2023) av Sanna Samuelsson handlar om en tjej som flyr staden till sitt barndomshem på en bondgård. Barndomshemmet har blivit någons sommarstuga och i ägarnas frånvaro och utan deras vetskap installerar hon sig. De kan komma hem när som helst… Tjejen minns sin barndom, slås av förändringarna som skett i miljön och inom henne själv under alla år hon har varit borta. Här, på avstånd, ser hon klarare på sitt liv i staden. En vemodig och vacker roman på 142 sidor. Läs!
2. Sommarhus senare (1998) av Judith Hermann består av nio noveller som utspelas på 90-talet efter murens fall. Unga framgångsrika tyskar festar i Berlin, reser till exotiska stränder och undviker att ta beslut om framtiden. Novellerna har oväntad knorr och är vackert skrivna. Läs! Övers. Ulla Ekblad-Forsgren.
3. Kulor i hjärtat (2009) av Cilla Naumann är noveller om tonåringen Tom, människorna i hans närhet och konflikterna som uppstår mellan dem. Flera av novellerna utspelas på sommarlovet – vid havet, i sommarstugeträdgården eller i en varm bil på parkeringen. Vardagsdramatiken är intressant. Läs!
