Novellsamlingen är färgstark utanpå och inuti. Relationsdramer avverkas, en per novell. Jag använder ordet ”avverkas” pga. det energiska berättandet, som accelererar i avslutningen och klyver av berättelsen. Ett vitaminpiller och lyckopiller i ett, eftersom novellerna alstrar mycket värme och positivitet. Författaren väljer att se glaset halvfullt och sådant smittar.
Novellen ”Bekräftaren” handlar om en bekräftelsetörstande psykolog vars superkraft är att bekräfta sina patienter och partners, men psykologens egen törst förblir osläckt… Det är skrivet på ett varmt bildspråk: [Alla] ”lyfte runt mig som en limpa […] Vakna och bad om mer majs och det fick man så klart. Alla ville se mig äta majs”, beskriver huvudpersonen sin barndom (s22).
Karaktärernas namn känns valda med omsorg. Vad sägs om en dröm-man vid namn Max Borg? Det sitter som en smäck; hans för- och efternamn uttalas som ett sammansatt ord ”maxbooorg ( …” var snäll och titta inte på mig, Max Borg, för jag ser förjävlig ut […] Här pausade Max Borg. Han skakade på huvudet”).
En annan av novellerna i samlingen presenteras som en av de vackraste kärlekshistorierna som det aldrig skrivs om – förrän nu då :). En tredje novell handlar om ett svenskt punkband på turné i Tyskland (deras första och sista…). En fjärde berättar om en utsatt kvinna som får oväntad hjälp från en medmänniska. En femte beskriver en butter man som blir kär vilket ger ringar på vattnet/omgivningen. En sjätte behandlar ämnet barn som bevittnar bråk i hemmet, men som får hjälp från oväntat håll. I den sista novellen går en kvinna ensam på pilgrimsfärd i den norrländska vildmarken, går och går. Vissa karaktärer vandrar mellan novellerna (t.ex. Eleganten och Mikael).
Typiskt för samtliga noveller är att det är människor som gör skillnad för varandra. Novellerna börjar i mörker, men det finns insprängd munterhet i dem och snart är ljuset ett faktum. Känns renande att livet inte alltid kommer vara svårt även när det ser mörkt ut.
Handlar om en adoptivmor och ett adoptivbarn men också om det fattiga barnhemsbarnet som aldrig blev adopterat; fler perspektiv på adoption alltså.
Det fattiga barnhemsbarnet har vuxit upp och jobbar som barnflicka i en rik familj i Colombia. Hon kommer aldrig ha råd att ha några egna barn. Om hon blev gravid skulle hon tvingas att adoptera bort barnet. Ironiskt är hon som en mamma för den rika familjens barn, men saknar egen erfarenhet av hem och familj. ”Men egentligen vet hon inte vad ett hem är. Inte hur en barnkammare ska vara ordnad…Hon har ju aldrig haft ett hem […] Därför städar hon och återställer allt som hon tror att det ska vara” skriver Naumann om barnflickan (s.130). Sorgligt.
Boken är inte nattsvart; adoptivmamman från Sverige ville verkligen ha barnet hon adopterade, tog hand om det väl, gav honom en framtid. För adoptivbarnet, som blivit en ung man, är hon Mamma. En gång bar hon honom hem till Sverige. Nu är de två tillsammans tillbaka i Colombia för att söka upp hans biologiska mor, hans rötter. Den som bär barnet hem älskar det förbehållslöst; sätter barnets behov först, före sitt eget, tar risken att något i deras mamma-sonrelation förändras.
Jag väntade förgäves på att barnflickans och adoptivmammans vägar skulle korsas på plats i Colombia. Så blev det inte och kanske är det symboliskt, att fattig och rik inte möts om det inte är arrangerat och uppgjort. Tänkvärt.
Tre diktsamlingar av Svenska Akademiledamoten Kjell Espmark (f. 1930) – i en samlingsvolym! Temat är döden: Orsaker bakom döden ( kategorisering, rasbiologi, förintelsen) dödens stund och livet med döden.
En av Espmarks dikter tar upp människans egen ”skapelse” rasbiologi, som kastar skuggor över dikt-jaget hundra år senare. Människorna som dokumenterades och kategoriserades 1931 ska få upprättelse i nutid, men övergreppen är förevigade på foton och plågar det nu levande dikt-jaget:
”Examen” ur Skapelsen
Så sorgligt att männen ansträngt sig för att vara fina, vet inte att fotografen förevigar deras fel, förnedrar dem. Postumt förfärad far och postumt diagnostiserat dikt-jag, under rasbiologens lupp (dikten fortsätter):
Anspelningar på stålblå ögon och ariska pressveck, selektionen och planen, ”just lastats ut på perrongen” och vitkalkad vägg (->arkebusering) andas nazism och etnisk rensning. Hot mot människan.
Espmark återkommer till etnisk rensning i en dikt om Förintelsen:
”Kör” ur Skapelsen
”Återträff” för överlevare på Boulevard Raspail (en fransk motsvarighet till Hornsgatan…men varför inte Champs-Élysées? Det finns ingen plats som kan uppväga förlusten i Dachau. Samma himmel täcker samtliga nämnda adresser).
Med på återträffen är även de dödas steg ”som inte brinner längre”. Brinner de inte för att hämnden (återträffen) nu är fullbordad eller för att återföreningen inte betyder lika mycket för människorna nu som den gjorde för dem i barackerna på förintelselägret?
En annan av Espmarks dikter handlar om Carl von Linné och hans dokumentation/kategorisering av de folkslag och grupper han studerat, t.ex bonden Jakob:
”Linné har fått en strängare röst” ur Kvällens frihet
Varför var Jakob glad att se sin fru drunkna? Var det för att han smittat henne med syfilis – eller tvärtom? Båda motiven fungerar ( hämnd eller svår skuldkänsla).
Von Linné klassificerar Jakob och hans fru som slödder/ ”guds ogräs”. ”Guds ogräs har haft sin tid” syftar på att ”det naturliga urvalet” har kasserat slöddret.
”Så ock i det sedliga livet” påminner om den kristna trosbekännelsen och därmed inträffar Jakobs och hans frus död med Guds välsignelse och i enlighet med Guds plan.
Att Jakobs fingrar ruttnar medan det går väl i von Linnés händer, är en antites med ironi, eftersom Jakobs fru drunknade ”när hon gick genom isen på väg till kyrkan”.
Så; ”Guds ogräs” var gudstroende men inte under Guds beskydd. Och Guds självutnämnde sekreterare von Linné skriver strängare flora, reducerad på ”Guds ogräs”.
Här i Espmarks dikt nedan läser jag in dödens stund:
Utdrag ur ”Mallarme kallar destruktionen sin Beatrice” i Kvällens frihet
För mig är det från början en nära döden upplevelse (balanserar på kanten till döden, svindel vindel, ”glesnande väggar” syftar på hur strukturen av denna vår värld raderas, med natten kommer kylan (( blodcirkulationen stannar av, kroppsdelar svalnar )) och oförutsett tippar människan över sig till andra sidan; ”stryker ut sig själv”.
Dödsprocessen styrs inifrån; människan väljer när det är dags att ”blåsa ut stjärnorna” (påminner om ceremonin som liknar den när man hyllar livet i jordelivet ((blåsa ut ljusen på tårtan)). Dynamiska metaforer ändrar skepnad efter varje läsning . Min tolkning blev längre än dikten självt. Jag nöjer mig med denna tolkning. Det är en sådan dag i dag; dagens tolkning.
Återkommande ord i Espmarks diktning är ”glesnande/glesa”. Skog och plankor glesnar, signalerar att denna värld upplöses för diktens jag. Espmarks begrepp ”språk” används om baracker, penna eller vapen; mänskligt verktyg för att kontrollera och forma tillvaron på jorden.
Kjell Espmark var en av de ledamöter som i protest valde att lämna Svenska Akademien i samband med kulturprofilskandalen. Espmark kom tillbaka till sin post senare men när saken var utredd och lagförd. Hans ställningstagande har inget med dikterna att göra, ändå fladdrar tanken förbi. Det finns ett före och ett efter kulturprofilen Jean-Claude.
Den 19-åriga Esther i 1950-talets USA blir varse sitt ofria liv, att hon befinner sig som en fluga instängd i en glaskupa och slår sig gång på gång mot glaset när hon försöker ta sig ur.
Esthers mamma vill i all välmening att hon ska hålla sig inom glaskupans marginaler: gifta sig med den blivande läkaren Buddy (ekonomisk trygghet) samt lära sig stenografera (ekonomiskt oberoende). Detta baseras på mammans egna bittra erfarenheter, att hon som änka tvingats till arbete som maskinskrivningslärare för att försörja sig och sina barn. Mamman också inuti glaskupan.
Buddy är en hellyllekille som mansplainar Esther inom livets alla ämnen, särskilt kvinnokroppen. Han tar i egenskap av läkarstudent med henne på en förlossning där den födande kvinnan plågas, men inte kommer att minnas lidandet tack vare en effektiv medicin (toppen!).
Buddy är mammas pojke och hans mammas röntgenblick fastställer att Esther är lika orörd, värdig och ren som hennes Buddy. Han avslöjar dock sitt vilda leverne för Esther, som känner sig lurad; han inbillade henne att hon ”var så sexig och han så oskuldsfull”(s.96).
Buddy är nyfiken på varför Esther skriver dikter och har infört en helgrutin där hon högläser och förklarar sina dikter för honom. Han upplyser henne om att hon inte kommer ha tid att dikta när hon får barn ( baserat på empiri – Buddys mammas liv).
Esther har ”oturen” att vara en av tolv vinnare i en tjejskrivartävling och priset är en månads praktik på en modedamtidning i New York. Det låter som en karriärsmöjlighet, men vinnarna/begåvningarna förminskas till att vara kuttersmycken: gå på event, dricka drinkar, äta snittar, bjudas på goodiebags från mode- och makeupföretag, få bo på fint hotell. Uppdraget att lära sig journalistikens hantverk hamnar på tippen ( Esther slår i glaset på kupan). Det blir en lättnad när månaden är slut och hon får komma hem till Boston någorlunda välbehållen (Bara lite misshandlad av en kvinnohatare ((läs s. 144)) och inte professionellt utvecklad pga alla festligheter som kommit i vägen).
Det här skulle kunna bli en klaustrofobisk och tung berättelse, men den dråpliga humorn iklädd ett starkt bildspråk är författarens vapen. Länge håller hon mörkret ifrån oss med det. När Buddy visar sig utan kläder tänker Esther: ”Det enda jag kom att tänka på var kalkonhals och kalkonkrås och jag kände mig mycket deprimerad” (s.93).
Återkomsten till hemstaden Boston innebär en annan glaskupa: ”Det grå vadderade biltaket slöt sig över mitt huvud som taket i en fångvagn, och de vita, skinande likadana plattbeklädda husen med sina intervaller av välskött grönt gled förbi, som galler efter galler i en stor men flyktsäker bur”, skriver Plath (s.152).
Bostonmiljön ackompanjeras av gnisslande barnvagnshjul pådrivna av sjubarnaföderskan Dodo. Det psykedeliska hjulmönstret på Esthers mammas klänning samt det nämnda hjulgnisslet framkallar feberyra (Hjulen i grottekvarnen gnisslar runt runt runt…). Esther lider av sömnlöshet, sover inte på veckor. Det slår ut hennes hjärna, gör att hon varken kan läsa eller skriva (slår sig hårt mot glaset – eller plockas hon på sina vingar?).
Esther är inte ensam om sin glaskupetillvaro. Många är instängda (somliga på studenthem, andra på mentalsjukhus). Även när Esther är djupt försvagad i sin glaskupa visar hon sig synnerligen vass: ”Jag har en räkning här”, säger hon i luren till den man som var orsak till att hon hamnade på akuten i samband med att han tog hennes oskuld (!) och hon tvingar honom att betala sjukhusräkningen. Men hennes vassa tunga får henne inte ur kupan.
Någon som skulle kunna hjälpa Esther ur glaskupan är newyorkdamtidningens kvinnliga redaktör, men klyftan är stor mellan de två: Redaktören saknar förståelse för att Esther inte tar sig själv på allvar, förstår inte varför franska-kurs inte kommer först på Esthers behovstrappa (vet inte att det enligt Esthers familjeerfarenhet är stenografi som betalar räkningarna). Redaktören är Esthers förebild, men i övrigt känner Esthers aversion mot människor som är ute ur kupan/försöker ta sig ur. Det är som att hon färgats av omgivningens förakt för fria eller frihetstörstande människor och känner därmed även självförakt).
Döden närvarar genom berättelsen, planterad redan i romanens första mening om kommunistparet Rosenberg, som avrättas ”längs med nerverna” i elektriska stolen. Esther föreställer sig hur det känns. Buddy samlar på lik (övertalar dödas anhöriga att ge bort kropparna till vetenskapen) och Esther får auskultera medan Buddy går loss med skalpellen.
Esther tycker synd om likens familjer och om de dödsdömda Rosenbergs, även om de spionerat åt Sovjetunionen. ”Jag är så glad att de ska dö!” myser hennes väninna på avrättningsdagen (s132), men Esther invänder inte, håller sin åsikt för sig själv. Det är en av många svalda åsikter hon bär inom sig. Esther kan inte godta människans goda intentioner i hanteringen av människor, att elektrisk stol, elstängsel och elchock är människans uppfinningar för att hantera andra människor, när inget annat fungerar.
Jag skulle vilja kunna skriva som Plath. Hennes beskrivningar som ”Gräsmattan var vit av läkare” (s234) gör att du ser en bild omedelbart framför dig; ett kodakmoment i din inre syn.
Hoppas att någon skriver Glaskupan 2, förlagd i vår tid. Det skrivs en del sådana samtidsskildringar t.ex Alltings början (2012) av Karolina Ramqvist (om en ung stockholmstjejs eskapader). Men varje tid har sin glaskupa och det skulle vara så spännande att läsa en glaskupa skriven av någon född på 2000-talet. Hoppas att den som skriver Glaskupan 2 lyckas hålla mörkret stången med humor och jävlaranamma så som Plath.
Sylvia Plaths personliga liv är en sorglig historia. Läs Eufori (2021) av Elin Cullhed. En trovärdig och gripande skildring av författarinnans sista år i livet.
Det handlar om en rik familj som drabbas av sorg; mamman och lillasystern omkommer i en bilolycka, men bröderna Beau och Hunter överlever, lever i symbios som bryts när Beau dör, 46 år gammal.
På pappans veranda pratar Beau och Hunter förtroligt med varandra om ”allt det vackra” de ska göra när Beau blir frisk. ”Allt det vackra” innefattar främst att starta en ny advokatfirma och enbart ta på sig ”vackra” fall, vilket känns oväntat (tänkte att de skulle bry sig om den lilla världen ((sluta jobba)). Ur ett Bidenperspektiv skulle dock den ”vackra” advokatbyrån vara en knorr på ett lyckligt slut (sönerna kan ju inte dra benen efter sig om pappa Joe 70+ sitter på vicepresidentposten).
På samma veranda där det drömdes om ”allt det vackra”, begråter Joe i sin ensamhet sin döde son. En far ska inte överleva sina barn och han har begravt två. Hur mycket ska en människa orka?
Utan sin bror försvinner Hunter in i alkohol och droger, men hans familj slutar aldrig tro på att han kan bli ren. ”När man ber om hjälp är det redan försent” enligt familjens filosofi. De är där vid ens sida innan man ens förstår att man behöver hjälp, hjälper en/kontrollerar ens steg. Ändå blir det felsteg, på felsteg.
Hunter kan knarka (självfinansierat!) och bo flott på Château i Hollywood, men plötsligt blir det ”fullybooked” och han måste flytta till nästa lyxhotell. Precis som Britney Spears är han på Châteaus svarta lista och ”…det ger en fingervisning om hur bortom kontroll jag var”, skriver Hunter. (Lågt att jämföra sig med en annan av samhällets olycksbarn och hänga ut henne). Hunter försöker koka sitt eget crack så att han ska slippa lämna sin svit och gå efter ”påfyllning” var tredje timme.
Räddningen kommer när Hunter träffar Melissa. Hon vet redan innan första daten att han är crackmissbrukare, men vill ändå inleda ett förhållande med honom. Hunter skriver lyriskt om sina crackers-trippar, inser att han balanserar sitt sug dagligen och kommer alltid att göra. Melissa är alltid bredvid, bokstavligt och bildligt, och tillgodoser Hunters behov av yttre kontroll, något som han saknat sedan Beau dog.
Hunter redogör för sin inblandning i det ukrainska gasbolaget; han gjorde ingenting fel, inget brott begicks, men helst hade han haft det ogjort. Hans skildring av gasbolagsstyrelsemötet är som en beskrivning av ett fotografi (han beskriver vilka som är med, men återger inga dialoger eller vad han reflekterade eller kände). En rekonstruktion av ett av minne i drogrus.
Hoppas Trump-barnen läser Hunters memoar, inspireras och skriver sina egna memoarer. Allra helst skulle det vara svärsonen Jared Kushner vid pennan (en memoar av en med elakt etos). Hunter saknar machiavelliska drag och har ett ”snällt” etos.
Översättningen till svenska känns ojämn, som när flera översättare jobbar med texten samtidigt men i varsin ände, för att få ut boken snabbt på marknaden (medan presidentsonen Hunter fortfarande finns färskt i minnet). Ingen stress! Det finns tid att kasta ljus över Joe Biden och hans familj ( ska vara president ett par år framöver).
Hunter Biden smyckar sin berättelse med många ”jag älskar dig”, plattityder som ”en fruktansvärd hjärncancer” och CV-aktiga formuleringar ( ”jag har suttit i bolagsstyrelsen för Amtrak […] Dessförinnan ägnade jag mig åt”…). Men detta är och förblir en tänkvärd berättelse!
Jag är svag för bokomslaget – och innehållet: Om exilryssar i Frankrike, i Paris ( innan perestrojka), i nutida Paris och i nutids-Nice.
Huvudperson och berättare är Nikita, en tonårig ryss från Moskva, som rymt från sin skolklass på Parisresan och blivit kvar i Paris som uteliggare. Han hittas och tas om hand av den ryska parisiskan Nina och flyttar in hos henne på Place de l’Europe. Nina blir en nyckelperson i Nikitas liv (nyckel till ett hem men inte till det franska språket).
Nina jobbar som översättare, men upplever att hon ägnar sig åt ”lurendrejeri” när hon översätter ryska exilförfattare till franska, att hon inte uppfattar språknyanser på vare sig modersmålet eller franska. Hon äcklas av litteraturen – men fortsätter att översätta den (=utbränd).
Oavsett hur kunnig emigranten är i sitt andraspråk har förstaspråkstalarna tolkningsföreträde i ords betydelse. Det sitter i huvudet på fransosen (Mitt modersmål!) och även i huvudet på emigranten, som i sin bortovaro från Ryssland har blivit osäker på sitt modersmål. Den ryska kulturen tillskrivs inget värde i Frankrike, enligt Nina. Den franska goda smaken vs. försvagad modersmålssjälvkänsla.
Ninas osäkerhet är erfarenhetsbaserad; inlärd av parisarna: ”I Paris blir man förnedrad, sade Nina. Man blir förnedrad i skolan, man blir förnedrad på jobbet. Man blir förnedrad i metron…” (s.174) . Nina stör sig i sin tur på ny-parisaren Nikita, att han alltid är hemma; så pass att hon inte kan tänka, inte jobba. När Nikita frågar Nina vad franska ord betyder, svarar hon att hon inte vet, men i själva verket är hon osäker på ordens betydelse.
Nikita och Nina – och läsaren med dem, tumlas fram och tillbaka mellan platser, tidpunkter och språk: Svenskan varvas med franska, tyska, engelska – samt ryskan med dess kyrilliska bokstäver som jag inte förstår. Det man inte vet lider man inte av?
Kyrilliska
Nog kan jag leva med att inte få läsa Chodasevitjs dikt om hur miljön påverkade honom. Raderna med kyrilliska skapar luft – och jag gillar luftiga texter. Var går gränsen mellan luftighet och desorientering? (Om jag inte förstod franska, engelska och tyska? Om jag vore emigrant i Ryssland?)
Emigranter ”lever i Paris som på vinden till ett femstjärnigt hotell. De har glömt ryskan men aldrig lärt sig franska”, citeras Janovskij (s. 236). Nina och Nikita är båda besvikna på ”hotellet Europa”, men felen hittar de hos varandra: Nina kan inte tänka och jobba pga Nikita, som i sin tur anser att Nina är orsaken till att han aldrig kommer in i det franska samhället. Hur skulle hon, som också är på vinden, kunna bjuda in honom i de fina salongerna därinunder? Nina stannar på franska vinden medan Nikita flyttar till vinden Bryssel och blir besviken där. En öppning finns i den ärvda lägenheten i Nice.
Oavsett tid och plats, känns miljöerna vid första anblicken ”vanliga” för att plötsligt avvika från normen, t.ex beskrivningen av Nice: ”Jag såg på folk som åkte jetski […] Det var vanliga människor. […] jag gick förbi en handikappnedfart till den steniga stranden, där solbrända krymplingar…” (s. 257-258). Det är inte första eller sista gången ”krymplingar” beskrivs som miljöinslag.
Nina gläds inte åt mycket, men dock skiner hon när hon ser funktionsnedsatta i parisermiljön. ”Det är i avvikelsen som man är människa”, menar Nina (s. 297). Alla är ”krymplingar” på ett eller annat sätt, enligt henne. När vi ser avvikelser/sårbarhet hos andra (rörelsehinder, psykisk ohälsa etc.) känner vi oss starka, mindre sårbara, mindre ensamma? Nina tog hand om den hemlösa Nikita, botade hans hemlängtan (som hon kallar stockholmssyndromet). Kände hon sig starkare?
Underhållande läsning – men inte om kvinnohistoria i antikens Grekland
Antikens flickor är maktlösa föremål för mäns maktkamper. Flickorna iakttar och tolkar män; hur dessa mår och vad de ämnar göra härnäst. Den som tror att denna roman ska ge mer inblick i antikens kvinnors liv blir besviken.
Romanen berättar Iliaden ur ett kvinnligt jag-perspektiv + ”för säkerhets skull” ett ytterligare, manligt perspektiv. Resultatet blir ”ett Iliaden med andra ord” (som en ny bibelöversättning ungefär).
Dock är romanen inte skriven på hexameter och dess stil är motsatsen till homerisk (kiosklitterär?). Ordet ”knulla” förekommer frekvent samt ”erotiska” liknelser (”Jag gled ned och tog hans kuk i munnen och slickade och smaskade som om jag precis hade hittat ett saftigt päron”). Känns som en skolfröken sitter vid pennan med uppdrag att skriva snusk. Omsorgsfullt beskriver författaren flickors skönhet – eller avsaknaden av den: ”en knubbig liten flicka, skapt som en bergsponny med korta ben”.
Iliaden med fokus på skönhet och sex. Är det russinen ur kakan Iliaden?
Boken börjar med en fiktiv Mary Shelley som ger bakgrund till sin roman Frankensteins monster (1818); hur hon födde och begravde tre barn, sörjde, önskade deras liv åter. Med pennan prövar Mary att skapa nytt liv ur de döda, vilket leder till katharsis att de döda är döda och att de inte kan önskas åter.
Varje tid har sin Frankenstein med en lösning på ett problem (dynamit, internet…) som leder till ett nytt problem… (bomb, nättroll). Parallellt med Marys historia berättas en annan om Ry, en nutida kvinna som attraheras av män, men som vill vara man. Är det ett problem?
Länge är Rys biologiska kön oklart för mig och gåtan upptar oproportionerligt mycket av min energi. Namnet ”Ry” kunde vara Ryan eller förkortning på ett kvinnonamn (MaRy?). Jag baserar föreställningen om kroppens kön (man/kvinna) på hur andra människor interagerar med Ry. När hen våldtas tänker jag kvinna, i sista hand tänkte jag hen. Så stark är min drift att definiera biologiskt kön.
Kroppen är normen, utgångspunkten i vår kultur (Frågan ”Vilket kön?”ställs redan på ultraljudet); kroppens kön definierar dig, ställer in parametrarna för vad som är möjligt i ”kroppens liv”. Tänk om, tänk att själen är utgångspunkten och kroppen en tillfällig frysning (som vatten i fast form). Finns det en katharsis i den tanken?
Frankisstein är en polyamorös kärlekshistoria i dåtid och nutid; Alla älskar, men inte samtidigt och inte med samma mått: Marys man är kär i deras vän lord Byron, som har en affär med Marys styvsyster, som vill vara med Byron. (Ma)Ry(an) är kär i Frank Stein, som älskar hen, men han älskar utöver det kvinnor + den nedfryste mannen Stein. Frank kiss Stein. Själarna längtar ut i en förening som kallas kärlek.
Om ett pars ouppfyllda barnlängtan. Boken tillägnas de ofödda: ”Till er som dog mellan vecka sju och tretton”. Sorg och längtan närvarar – och lidandet för kvinnan (äggplockas befruktas blöda och sörja) – och lidande för mannen (som är utanför och delaktig/i skuld/ i sorg).
Det är skrivet ur kvinnans perspektiv. Mannens perspektiv saknas. Jag litar inte på den kvinnliga jag-berättarens bild av mannen (att han är ytlig och inte bryr sig). Jag har läst in hans sorg mellan raderna.
Adoption hade varit en lösning för honom men inte för henne; alltså ingen lösning. ”Det är ingen självklarhet att en adopterad per automatik vill adoptera, precis som att det inte är självklart att en bondson vill överta gården”, menar kvinnan (s.53) som själv är adopterad och ”måste få känna att något växer inom henne”. ( ”Allt annat vore ett riskprojekt, som att skapa ännu en väv av osammanhängande trådar.”) ” …låt mig må så illa att jag måste panikkräkas på en nerpissad McDonaldstoalett…. Bara jag får bli gravid på riktigt ”, tänker kvinnan (s.51)
Tänkvärda styrkekommentarer från sjukvårdspersonalen efter missfall: ”…allt har kommit ut som det ska, inga fosterrester kvar, härligt.” eller ”Lev som vanligt”. Svårt att leva som vanligt när man ständigt blir påmind om det man inte har, som många andra har och som uppfyller dem bokstavligt och bildligt. ”Varje försök är unikt och helt oberoende av historiken” tror man på efter första missfallet, men inte efter andra och tredje.
Tänkvärda kontraster: Att åka till jobbet efter missfall, att gå på babybjudning efter missfall, att fostret stöts ut på babybjudningsparets toalett.
Mannen åker på odyssé, till följd av omständigheterna ovan. Det är svårt att vara närvarande om man är olycklig, svårt att bli älskad och älska, lätt att längta bort till något annat. Det blir något annat och liv går vidare. Kvinnan åker på odyssé. Ödets ironi väntar. Gulliver Ull.
handlar om barndomsvänner som dödar varandra. De var på semester tillsammans ena månaden och nästa har den ene avrättat den andra.
Personernas liv och öden liknar varandras; de togs inte upp av samhället och gled in i skuggsamhället. Likheterna i liv och öde kräver koncentration hos läsaren för att hålla isär vem som sympatiserar med vem, när var hur. Det är ok att personerna känns som en enda kropp. Man förstår: Alla är någons barn pappa bror kompis. Man får insyn: Mördarens och offrets föräldrar var och är vänner – de ringer varandra, anklagar inte varandra och de begraver sina barn, sida vid sida. Tills alla dör.
bokologen.se 