Farfar var rasbiolog (2003) av Eva F Dahlgren

En biografi över botanikprofessorn som började intressera sig för förädling av människor istället för växter. Vid pennan hans barnbarn Eva, som intervjuat sin far och faster, men även läst farfars forskningsartiklar och brevkorrespondenser med familjemedlemmar samt andra rasbiologer.

Barnbarnet lägger ett intressant pussel; en motsägelsefull person växer fram, en med en välbeställd bakgrund (”flygande sparfar”) sjuklig (ompysslad, kurortsbesök) men framgångsrik (dedikerad och delegerar). Därtill är han gift med en kvinna av ”alpinsk ras” (i västficksformat, enligt henne själv.) De två är en olycklig kombo: hon med sitt självförakt och han självcentrerad.

Farfar drömmer öppet om sin ”välskapta” ungdomskärlek Ellen, som han håller kontakt med hela livet till farmors förtret. Älskade han farmor eller valde han henne för att få känna sig överlägsen?

Rasbiologens barn minns honom som ett slags rektor på besök. De kände sig främmande, mindervärdiga, jämförda med Ellens långa barn, existerande på nåder. De tänkte tanken att inte föra sina ”dåliga gener” vidare…

Barnbarnet minns farfars anekdoter: en om att han klöv en död katt itu och hade delarna som krabbfiskebeten. Hon var strykrädd för hans kommentarer. Ofta kommenterar han människor i omgivningen utifrån rastermer – en effektiv härskarteknik. Hans brev är fulla av sådana kommentarer. Breven är skrivna på gammal svenska (skola, ehuru etc, till skillnad från fruns svarsbrev, som skrivs på nysvenska.)

Boken handlar inte enbart om människovärde då (1920-) utan även om människovärdet i skrivande stund, 2003. Mycket har hänt sedan dess ( avslöjandet av kariesexperimenten på Viggbyholmsanstalten, där f ö den upphöjda Ellen arbetade som husmor).

Barnbarnet intervjuar nutida genforskare, som menar att rasteorierna är förpassade till källarnas valv. Man kan inte förädla människor; det är alltför komplext ( vad är en bra människa? – inte lika lätt att definiera som en bra mjölkko…) Mänskligheten skyddas ännu av svenska lagar och läkaretiken. Vissa forskare hävdar att människan är en påse molekyler, att vi är programmerade att se mening med livet – så att vi fortsätter vara påsen, det vi är ämnade till. Rasbiologens dröm förblir alltså en dröm.

Läs Farfar var rasbiolog – en mycket viktig tankeresa i hur han skadar sina studieobjekt, sina egna och sig själv.

Tisdagstrion: Himmel & helvete (i titel)

1. Mellan himmel och jord (2007) av Niccolo Ammaniti handlar om en far och son på samhällets botten. Fadern är en supande aggressiv skinnskalle och den 13-årige sonen älskar sin pappa över alla mått (mamman lämnade dem); de två håller ihop mot världen. Men socialen vill ta sonen från fadern som tar till en drastisk åtgärd … En riktig bladvändare!

2. Därunder ett helvete (2008) av Claire Castillon är ett relationsdrama förlagd i en fransk miljö, där huvudpersonen är gift med en ”åsna” samt drabbad av släktens förbannelse; att vara en åsnebeundrande åsninna. Hon lämnar åsnan för en annan (…åsna?). Svart underbar humor!

3. ”Hissen som gick ned i helvetet” ur Onda sagor (1924) av Pär Lagerkvist är en mardrömslik novell om två otrogna som tar in på ”hotell”. Läsvärd!

Fler boktips på tema himmel och helvete hittar du länkade på Ugglan&bokens tisdagstrio.

Stöld (2021) av Ann-Helén Laestadius

Baserad delvis på verkliga händelser i Sápmi, samernas landområde. Författaren har läst ett hundratal polisanmälningar om dödade renar (inte enbart skjutna, utan plågade till döds; jagade med skotrar, påkörda, lemlästade – ibland medan de fortfarande lever.) Påföljden är böter; brotten rubriceras som stöld eller skadegörelse…

I boken Stöld åker ingen fast för ”stöld”, eftersom polisen har viktigare saker att ta tag i (oklart vad). Det finns misstänkta ”skadeverkare”, men eftersom alla känner alla (polismannen är lumparkompis med en av de misstänkta ) rinner rättssaken ut i sanden. År efter år mördas renar och ”skadeverkarna” blir allt säkrare på att inte få ställas till svars; de dokumenterar t o m sina dåd med mobilen och lägger upp på nätet.

När bokens huvudperson Elsa är 9 år blir hon enda vittne till hur hennes ren Nástegallu dödas av någon hon vet vem det är, men inte vågar ange. Det sätter djupa spår i henne, men när hon blir äldre kommer hon att rikta sin vrede, inte svälja den mer.

Stöld borde vara obligatorisk läsning i Svenska 2 på gymnasiet, apropå kursens kunskapskrav om minoritetsspråken och deras ställning. I Stöld skildras samernas historia (genom Elsas dementa farmor som tror att hon är en liten flicka på nomadskolan…), motsättningar mellan samer och icke-samer samt renarnas roll i det hela. Det handlar inte om att renarnas betesmarker sätter stopp för gruvindustrin eller att någon får whiplash när den krockar med en ren:

Det handlar om avundsjuka, myten om att samerna har det så ”bra” (varje ren är värd en hacka plus att samer badar i bidrag och kör runt på dyra skotrar… ) Och samehatarna har det så ”dåligt” (ekonomisk utsatthet/arbetslöshet/missbruk) och känner att de har rätt till renköttet (stoppa i frysen/sälja). Hat genomsyrar dock deras ”stölder” (plågandet och skändandet); alltså är det hatbrott, symboliskt våld mot samerna. Renen är som samens hund, en del av dess själ; det man gör mot renen gör man mot samen. Renägare ligger sömnlösa om nätterna, ständigt på helspänn, beredd på nästa ”stöld”. Och en del orkar inte, tar sitt liv.

Samiska ord förekommer i texten, besjälar den. Jag har lärt mig ord som ahkku, addja, vaja; ord som kommit för att stanna i mitt vokabulär efter att jag levt med boken under ett dygn. Stöld är väl värd sitt pris Årets bok 2021!

Tisdagstrion: Böcker med parallella berättelser/flera tidsplan

1. I Fråga aldrig om Marianne (2021) av Carolina Neurath berättar mamman i presens om åren innan sin Mariannes död 1979. Mammans historia varvas med deras yngre släkting Carolinas (f. 1985) efterforskningar kring vad som hände Marianne.

”Fråga aldrig om Marianne”, mumlar Carolinas farmors syster (Mariannes mamma) när Carolina som barn tittar på fotografiet av Marianne hemma hos sin farmor. En riktig bladvändare!

2. Europa (2021) av Maxim Grigoriev berättar dels en exilryss livshistoria (rymde från klassresan i Paris innan murens fall) och dels en rysk parisiskas livshistoria (ryska föräldrar men uppväxt i Paris) . Deras vägar korsas när hon hittar honom hemlös på Place de l’Europe och ger honom tak över huvudet. Tänkvärt om att vara invandrad i Europa, Frankrike.

3. Vem dödade bambi? (2019) av Monika Fagerholm är ett relationsdrama i finlandssvenska överklassen. Fyra ”gossar” ställs inför rätta för gruppvåldtäkt. I tur och ordning berättar ”gossarna” och andra inblandade sin historia. Det börjar i nutid och blickar bakåt. Intressant hur brottet hanteras av de inblandade.

Fler tips på böcker med parallella berättelser och flera tidsplan hittar du länkade på Ugglan&bokens tisdagstrio!

Min syster, seriemördaren (2020) av Oyinkan Braithwaite

Lockades av titeln och det kaxiga omslaget! Förväntade mig att den skulle vara ”blodig, rolig och knivskarp” (se framsidetexten) … delvis infriades det:

Den är blodig men inte explicit. ”Några” mördas men fokus är på spårdöljande och likhantering som ger alibi till mördaren Ayoola, en ung vacker kvinna.

Storyn är absurd och därför rolig: Ayoolas syster Korede gör ALLT för sin syster seriemördaren; syrran kommer med concorden när Ayoola ringer om likhantering. Men ibland tvekar Korede varpå absurda förhandlingar mellan systrarna äger rum. Detta slags humor blir dock ensidig i längden – jag saknar igenkänningshumor! Det går inte att relatera till någon av karaktärerna.

Mordmotiven är klena (otrohet) och Koredes medberoende är illa underbyggt, kan inte byggas enbart på storasysterlig beskyddarinstinkt. Intrigen känns alltså inte knivskarp.

Jag lämnar boken halvläst hux flux. Men får veta av en bokinsta -vän att det finns en twist, så några dagar senare tar jag upp läsningen, läser ut hela boken. Konstaterar att trovärdiga mordmotiv finns, men de kommer dock alldeles för sent…när läsaren jag för länge sedan tröttnat. (Boken hade mått bra av att stryka ett mord eller två i upptrappningen.Less is more.)

Hunter i Huskvarna (2021) av Sara Stridsberg

En lysande samling noveller! Ljus livssyn på en problemfylld värld; människor har hopp om ett bättre liv, ser spår av det i tidigare generationer (morfar började som springpojke men slutade som avdelningschef) och litar på att det kommer hända dem själva – på något sätt.

Även människosynen är ljus: Människor förändras till det bättre, även om den som mest behöver se det saknar ögon för det (ser inte att alkoholisten slutar dricka men minns dennas fylleslag.) Stridsberg fångar livet självt i sina noveller och jag känner mig stärkt efter varje; upplever glaset halvfullt och inte halvtomt.

De första fyra novellerna är berättade ur ett ungt perspektiv. Barn springer vind för våg, omedvetna om misären de lever i (pappa sitter på parkbänk med ”sina kollegor” eller att barnet utan pengar rymmer med en taxi som gladeligen kör runt det i staden…). Barnens naivitet skapar spänning, det är rörande hur barn förlitar sig på vuxna – och en lättnad att de inte alltid straffas för sin ljusa människosyn.

Ju längre in i novellsamlingen, desto äldre berättarjag och mer surrealism (syskonen Baudelaire-känsla) med metaforer om livets förgänglighet. Tidvattnet som kommer och går, människor kommer och går, blir till stillbilder i våra minnen och om 500 år har ”rovfåglarna intagit flygplatserna och bilfabrikerna och rådjuren promenerar omkring ensamma…” på allt som var ”vårt”.

Där ljuset inte når fram finns humorn; en underhållande psykoanalytiker och ett roligt lillgammalt barn. Jag tycker om alla noveller – med eller utan humor – och förmår inte att välja ut en favorit; känner att valet är humörberoende. De mot slutet är mer mulna och ibland är det precis vad jag behöver.

Novellerna utspelas på olika platser världen över (Huskvarna, Göteborg, Stockholm, Texas, Detroit, New York, Agadir, Wien) men känns lika äkta skildrade oavsett var; får mig att känna att jag själv varit där. En av miljöerna liknar Svenska akademin, där novellens huvudperson hyllas av ”sju små dvärgar” för sitt intellekt (allegori över verkligheten?).

Läs Hunter i Huskvarna! Ta en novell i början om du behöver ljus, ta en i slutet om du föredrar mörkare.

Tisdagstrion: Trafikljus (röd-gul-grön)

Ugglan&bokens tisdagstrio har idag tema trafikljus och jag bidrar med:

1. Incel (2021) av psykiatern Stefan Krakowski handlar om incels men även (för) mycket om författaren själv, varför han inte blivit en incel. Krakowski intervjuar incels och låter läsarna ta del av transkriptionerna. Jag hade dock förväntat mig mer djupgående intervjuer.

2. Catfight (2021) av Johanna Wester handlar om nidbilderna av kvinnor i grupp. Wester slår hål på myten om kvinnors usla samarbete, falska vänskap och även på min kvinnliga självbild – att jag och mina väninnor var undantaget som bekräftade regeln…Mycket läsvärd!

3. Detaljerna (2021) av Ia Genberg berättar om fyra viktiga personer (mor,vän, kärlekar) i en människas liv, var och en tilldelad ett kapitel. Relationerna är avslutade men personerna har lämnat kvar detaljer, som lever kvar inom huvudpersonen. Otroligt bra bok med 90-tals nostalgi som stannar kvar länge efteråt.

Magnificat (2022) av Linnea Axelsson

Ska jag låna ut min kropp till min barnlösa vän? frågar sig berättarjaget i Magnificat. Enligt Aiskylos, som citeras i bokens början, är modern ”en främling blott som skänker skydd åt plantan”. Eller?

Magnificat är berättarjagets berättelse bakom beslutet:
Hon lider kval, pendlar mellan att säga ja och nej till sin vän, pendlar mellan nu och då i sökandet efter rätt beslut. Nuet är Paris tillsammans med mannen och den 9-åriga dottern. Förut pratade hon svenska med sitt barn, men nu endast franska (precis som hennes egen mor slutade prata samiska med henne när hon blev äldre). Har hon någonsin tagit beslut i sitt liv eller upprepar hon mönster?

Samtidigt som berättarjagets inre tidsresor pågår har hon besök från det förflutna: Pojken (han som säger ingenting) blir hennes följeslagare. De två vandrar längs Paris gator medan hon talar om sina minnen; barndom, ungdom, graviditeten, äktenskapet, det tidiga moderskapet, det mogna moderskapet och om människor som fanns, men inte längre finns.

Surrogatmoderskap är ett tungt ämne, men texten är stark i sina bilder (levande) och läsningen flyter lätt fram genom det vackra språket:

”Barnet har växt av mitt hjärta. Varje dag har jag sagt till mig själv att det inte är mitt barn. Du är inte min, jag vet inte om jag älskar dig, men jag ska ge bort dig. Eller jag älskar min vän, det är därför jag ger bort dig till henne. Man kan föda ett barn utan att bli mor. Precis som att man inte måste bli far för att man har avlat ett barn.” (s. 80)

Läs Magnificat!

Tisdagstrion: MAJ

1. Margit Silbersteins tänkvärda självbiografi Förintelsens barn (2021) om att leva som barn och barnbarn till överlevande.

2. Adania Shiblis En oansenlig detalj (2021) handlar om en nutida palestinsk kvinnas besatthet av att reda ut ett krigsbrott som skedde 1949. Spännande när sanningen nystas upp men kvinnan utsätter sig för fara.

3. John Steinbecks Möss och människor (1937) är boken jag hatade som 14-åring, men som jag älskar som vuxen: Ett exempel på att vissa böcker behöver man växa i. Kanske var det en ful framsida eller kunde jag inte relatera till arbetare i USA på 1930-talet? Lennie är stark men har en kognitiv funktionsnedsättning, beskyddas av sin fysiskt svagare men smartare vän George. De två kompletterar varandra och håller ihop mot världen. En stark historia!

Fler boktips finns länkade på Ugglan&boken som håller i Tisdagstrion.

Dammsuga i mörker (2020) av Jen Beagin

Ett relationsdrama med en städerska och hennes klienter – skådeplatsen är hemmen hon städar.

Städerskan umgås med sina klienter, för tankarna till Fifty shades of grey – men mer morbid. Jag tar time-outs ( går och diskar) för att hantera vämjelse och chock. Är i färd med att döma ut städerskan som skruvad och icke trovärdig – när det vänder: I tillbakablickar återges hennes historia och hon blir levande för mig.

Författaren har själv arbetat som städare i andras hem och hämtat inspiration därifrån. Som gammal hotellstäderska kan jag garantera autenciteten i städscenerna; har hittat både det ena och det andra. Beagins berättelse känns i slutänden autentisk (självupplevd?) och läsvärd, trots att den började bisarrt.