Ljus och strålning (2019) av David Zimmerman

Dikter om en fars sista tid i livet som inträffar på våren/sommaren. Fadern får ej dö på ålderns höst; han dör i förtid pga sjukdom:

”jag säger något om våren och blommorna

om kronblad som påminner om andra saker

en far svarar inte

han är tung och gul och alldeles sjuk

jag tittar ut genom fönstret

jag ser att fåglarna

dom fortsätter med sina saker ”

(S.30)

Diktjaget beskriver hur allt pågår som vanligt, trots att en far ligger och dör (fåglarna fortsätter med sitt). Jag känner övergivenhet och overklighetskänslor.

Zimmermans dikter följer en kronologisk ordning. På sidan 49 har fadern kommit närmare döden och diktjaget närmare den ofrånkomliga separationen från sin far, närmare visshet om att den kommer ske:

”löv vänder sina sidor igen solen sänker sig lite

det kommer ett sent ansikte

allt plågsamt vitt det stramar i sakerna

och att vänja sig ja

vid att vara vaken i detta”

Ljus och strålning ger tröst, sätter ord på att hantera livets slut. ”att vänja sig ja/ vid att vara vaken i detta”, att närvara när ens älskade dör. Att invänta döden innebär lång väntan (även om den skulle vara kort) för man vet aldrig när den inträder. Inte ens den döende vet; erfarenhet saknas. Faderns liv är slut på sidan 92.

I Zimmermans dikter ger solen orientering och klarhet (”…kommer ett sent ansikte/ allt plågsamt vitt…”). Dess klargörande, livgivande ljus är samtidigt smärtsam dödlig strålning. Fadern själv beskrivs ”som en liten sol” (s.37); gul, strålar smärta (”ljuset är vitt, det är plågsamt”) ännu vid liv.

Läs I ljus och strålning!

Leons bok (2021) av Gabriel Franke Rodau

Oavsett ödestro finns omständigheter som formar ens liv: Leon är det enda barnet till två som överlevt Förintelsen. Deras liv förstördes men Leon ska få leva det liv de aldrig fick.

Mycket går enligt föräldrarnas planer; Leon börjar på universitetet, men där träffar han Anna, vilket förstör planen på att föra det judiska arvet vidare (hon är inte judinna). Han älskar Anna men hans känslor överröstas av föräldrarnas.

Det är sorgligt när två människor som älskar varandra inte fortsätter tillsammans. Sorgligt med föräldrar som lever genom sitt barn, lägger sin lycka i dess händer – gör det så illa. Sorgligt att krig kastar långa skuggor.

Jag känner med alla personer i boken; allas känslor är välunderbyggda, ofta uttryckta i undertext: Leon läser Geir Ullriksens bok Se på oss nu (2018) som handlar om en man som går över gränserna. Leon har fått boken, kanske är den en förklädd uppmaning? Han tycker om boken, men känner sig lite för gammal och ”lite generad när han satt på tåget och läste de ibland explicita scenerna”. Detta avslöjar Leons mentala status.

Leons bok är en kommunikativ roman, där de många och djupa dialogerna levandegör personerna, fördjupar min relation till dem. Och att få läsa Leons brev till barnen gör att jag tycker om honom ännu mer.

Leons bok börjar: ”När Leon Bialek vaknade visste han inte att det efter den dagen skulle dröja femtio år innan han träffade Anna igen”.

Läs Leons bok! Det är en vacker kärlekshistoria som berör mig på djupet. Genom hela boken hoppas jag på Leon och Anna.

Barnen i Auschwitz (1993/2020) av Otto B. Kraus

När det går sämre för nazisterna 1943 garderar de sig med ett familjeläger i Auschwitz. Ett alibi för att det är ett arbetsläger och inget förintelseläger.

I händelse av en internationell inspektion får barnfångarna bättre mat än de vuxna (men de svälter ändå). Barnen har lektioner medan föräldrarna slavarbetar. De sjunger och dansar, sätter upp pjäsen Robinson Kruse och SS-män kommer och tittar. Barnbaracken är som Robinsons ö – isolerad – men granne med tågperrongen.

När nya fångtransporter anländer hålls barnen inomhus, gör gymnastik, men tågen kommer allt oftare och barn smiter ut när de hör orkestern spela på perrongen. Lärarna säger till barnen att de nyanlända ska arbeta i skogen, när de i själva verket skickas direkt till gaskamrarna.

Lärarna i barnbaracken får mig att tänka på pappan i filmen Livet är underbart; han som lurar i sin son att koncentrationslägret är ett slags hinderbana där första pris är en stridsvagn. Dock kan lärarna inte förhindra att barnen ser SS-vakter misshandla människor.

Lärarna skyddar barnen från vetskapen att de kommer bytas ut mot nya barnfångar efter sex månader, att deras liv därmed är slut. ”Det viktigaste är inte vad som kommer att hända”, sa Lisa Pomenka [lärare till en annan lärare], ”utan vad vi har nu” (s. 239). Läraruppdraget ger lärarna livsmening, att göra varje dag så bra som möjligt för barnen. Lärarna överlever i större utsträckning än andra fångar i Auschwitz.

Författaren är en överlevande, lärare från barnbaracken. Hans karaktärer är skapta utifrån fångar han känt, men personligheterna är så pass sammanblandade att de verkliga personerna bakom är oidentifierbara. Doktor Mengele, Eichmann och SS-vakterna är verkliga. Kraus återger inte enbart livet med barnen utan också lärarnas liv: kärlek, konflikter, rädsla och hat – och de planerar ett uppror.

Jag ges insikter i det ofattbara mördandet, att det tycks vara lättare att mörda smutsiga människor än rena. SS-männen tog på sig långa handskar när de gick in i barackerna; en ritual som påminner om den i slakthus.

Nazisterna förintade judar samtidigt som de plundrade synagogor på religösa föremål för att senare kunna visa sina barn lämningar av en utdöd ras (som dinosaurier på museum).

Läs Barnen i Auschwitz! Det jag har berättat är bara en bråkdel av boken.

Klara och solen (2021) av Kazuo Ishiguro

Den artificiella vännen Klara (AV B2 från den 4:e serien) tror på Solen, att när den vilar på henne och människorna får de näring och kraft. Solen botar sjuka; det har hon själv varit vittne till en gång. När hon behöver hjälp är det till Solen hon vänder sig.

Det är en rörande berättelse ur Klaras perspektiv. Hon vet till en början inte mycket om människornas värld, men studerar människors interaktioner och samlar information för att kunna hjälpa sin människa, som är 14 år och dödligt sjuk.

Många människor är otrevliga mot Klara, kanske för att hennes artificiella väsen påminner dem om deras mänskliga otillräcklighet – eller för att de helt enkelt kan avreagera sig på henne utan konsekvens. Det finns ett överhängande hot mot Klara. ”Gör du värre plockar jag dig i små jävla bitar”, hotar hushållerskan/konkurrenten henne (s.182). Jag har ingen ro att släppa ifrån mig boken, väntar in en trygg transportsträcka som aldrig kommer…så jag sträckläser.

Precis som i Ishiguros Återstoden av dagen (1990) berättas Klara och solen ur en tjänares perspektiv, vilket är ett genialt grepp: Tjänaren är en fluga på väggen som ingen bryr sig om och folk beter sig därför som att de vore utan publik. Flugan läser inga tankar, men återger ocensurerade samtal, registrerar som en filmkamera – gör berättandet filmiskt. Återstoden av dagen gjorde sig bra på film, vilket jag tror att även Klara och solen skulle göra.

Jag brukar ha svårt för science fiction, eftersom gränsen för vad som är trovärdigt är hårfin. Men Ishiguro spar på detaljerna kring AI-tekniken och fokuserar på de eviga relationerna (de mellan föräldrar- och barn samt kärleksrelationer). Innehållet om psykisk ohälsa och utsatthet är allmänmänskligt – det går att relatera till oavsett om du är medelålders eller tonåring.

Läs Klara och solen! Den är lika fantastisk som Återstoden av dagen.

Hoppas att Ishiguro fortsätter skriva länge till.

Minnen av minnet. En romans (2020) av Maria Stepanova

Berättarjaget städar ur en släktings dödsbo och konfronteras med minnen kring fotografier, saker samtal och ord.

Hon läser de dödas recept, inser att hon aldrig kommer att tillaga deras desserter, stabbiga som middagar: ”Det var en meny från en annan förlorad värld, och jag ville inte komma dit, även om jag längtade efter dess svartvita invånare” (s.409).

Berättarjagets längtan tar henne till en vanskött gammal judisk begravningsplats (det finns inga judar kvar som kan sköta om den…) Plötsligt står hon med tistlar upp till naveln och inser att hon inte kommer att nå fram till gravstenarna och kunna läsa inskriptionerna om sina släktingar. En metafor för efterlevandes begränsningar.

Berättarjaget dokumenterar sina minnen om släktens minnen; det blir ”en sentimental romans om det förgångna” (s.406). ”Man tittar på bilderna av sina släktingar som på ett mänskligt zoo, som på de vilda, inburade djuren med deras ogripbara, djupt fördolda liv” (s. 408).

Berättarjagets pappa motsätter sig hennes dokumenterande av de brev han skrev på 1960-talet ( ”…det känns direkt motbjudande att någon ska sitta och läsa mina brev och tänka att jaha, han var sån”). Hon får hålla tillgodo med de dödas brev.

Stepanova jämför att förstå det förflutna med att ”rita färdigt en figur utifrån bara ett öga, en svans eller tass” och ”att sådana övningar säger alltid mer om dig än om den som var före dig” (s.220). Stepanova ritar utifrån de brev hon har och det blir rimliga efterhandsminnen:

19-årige Ljodik skriver 1942 från fronten (Leningrad) hem till sin mor att det är ”varmt och trivsamt att sova tio man i samma tält” och att ”allt är bara bra” (s.322-23), men säregna darrningar som drar fram i handstilen avslöjar den egentliga situationen…Ljodiks befäl meddelar kort senare per brev: ”Jag kan meddela er att er son mötte De tappras död i försvaret av Lenins stad 27.8.42” (.s361).

Det mindre rimliga efterhandsminnet ”Ingen hade blivit dödad, förutom Ljodik” (s.411) råder kring den hårt drabbade släktens 1900-talshistoria (fabriksägarsläkt under ryska revolutionen…judar…soldater vid fronten…).

Min läsning av boken har en knackig början, men på sidan 79 kommer jag in i den (berodde troligen på berättelserna kring numrerade fotografier som jag ej får se).

Oavsett val av berättarteknik håller Stepanovas språk mig kvar i texten; hon beskriver ett äldreboende i vars ”luftiga vestibul gömde sig några skakiga åldringar för vinden. […] De var magra på ett samtidigt livsbejakande och skaldjursaktigt sätt” (s.96).

Mitt läsflyt varar i femtio sidor för att sedan stöta på patrull igen: Författaren vill få mycket sagt på en gång och jag måste välja vad jag ska fästa mig vid. Kanske uppskattar jag Stepanovas text ännu mer för att dess innehåll inte var gratis.

Postsanning (2021) av Matthis Kempe-Bergman

Ord har inte samma betydelse för människor, ord tolkas annorlunda än avsändarens avsikt. Jaget i Kempe-Bergmans dikter undersöker mänskliga relationer med utgångspunkten att ord är relativa.

Dikten ”Till liberalismen” (s.22) handlar om fria val. Betydelsen av fria val ändras under läsningens gång, en hastig ändring redan i diktens början (Man kan antingen läsa ”Sanningen om fria val är att de inte finns” eller ”Sanningen om fria val är att de inte finns i tomrum”):

”Sanningen om fria val är
att de inte finns
I tomrum

Vilja skapas i sammanhang
Vilja tolkas i sammanhang
Vilja fixeras i sammanhang”.

Viljans process går från ”skapas” till ”tolkas” till ”fixeras”; en stegring där jag befarar kollaps. Eftersom allt är i rörelse, föränderligt, kan inte en vilja fixeras:

”Vilja är omöjlig i sammanhang

Samtidigt: sammanhang är väl sammanhang i sig?

– allt situationer
genom oss
När vi bestäms och bestämmer
längs frihetslinjen”

Diktjaget konstaterar att allt är kontextbundet; genom oss skapas situationer, men vårt handlingsutrymme är tunt (en linje), en mycket begränsad plats för viljan – Så hur ska det väljas fritt?

”Hur ska görandet – potentialen – göras?

Vilja är stora beslut”

Diktens sista mening svarar på frågan: Det finns inga fria val, enbart stora beslut att ta baserade på kontexten. En välunderbyggd slutsats. (Tänker tanken att i en kvinnofientlig kontext kommer inga beslut tas för att göra den mer jämlik.)

Rörelsen/Föränderligheten är ett återkommande element i Kempe-Bergmans diktning:”Rörelse är det enda exakta är rörelse” (s.35) ”Man stiger aldrig ner i samma flöde två gånger” ((s.50)).

Stämningen är sorgsen (”siffror, faror, barnen, korsen” ((s.29)); rörelse är svårt att hantera men hjälp finns i naturen (”träden är m e d i c i n e r” ((s.47)). Ibland bjuds frihet (”ibland öppnar jag luckan till undertexten” ((s18)).

Kempe-Bergmans språk är vackert, iklätt allitterationer (blickar binder… (s.32), drivet av anaforer (”Rör oss/rakare/rakare/rakare…” ((s32)) Dikterna avslutas i gåshud.

Läs Postsanning!

En familjeflickas memoarer (1958/1968) av Simone de Beauvoir

Underhållande läsning om Simone de Beauvoirs uppväxt i Paris och sommarloven på släktingars slott. Det är särskilt givande att läsa om de tidiga barndomsåren.

Som barn blev hon bekräftad av sin pappa. ”Simone har ett manligt intellekt”, uttryckte han ofta till omgivningen som därför lyssnade på henne (s152). Normalt skulle barn inte höras, men Simone hade dispens tack vare pappan.

Simone beklagade sig aldrig som barn över att vara flicka (hade ingen bror, kunde ej se mäns privilegier). Däremot beklagade hon sig över att vara barn och måltavla för vuxnas förnumstighet ( ”Barn älskar nötter” sa en vuxen som såg henne äta nötter ((s.76)). Författarinnan återger många roliga anekdoter om vuxnas charader (Hennes mamma hävdade att bebisar kommer från anus).

När Simone lekte skola med sin lillasyster njöt hon av att lära henne saker – inte av nöjet att imitera de vuxna. Tidigt visste hon att hon skulle ägna livet åt intellektuellt arbete, inte att ”få barn som i sin tur skulle få barn det var ju att börja om med samma gamla tråkiga trall i det oändliga” (s.164).

Kapitlen om Simones ungdomsår tycker jag är mindre intressanta, eftersom jag nyligen läst en mer uppriktig version av ungdomstiden i hennes De oskiljaktiga (som skrevs 1954 men gavs ut postumt 2021). Denna handlar om vänskapen mellan henne och den jämnåriga Andrée/Zaza, som även skildras i memoarerna, men i dessa nämns inte Zazas ”slavarmband” och moderns makt över Zaza uttrycks mer mellan raderna. Den stora behållningen i memoarernas ungdomskapitel är att läsa när Simone träffar Jean-Paul Sartre och hennes första intryck av honom.

Jag rekommenderar att läsa En familjeflickas memoarer, men när du kommer fram till ungdomsåren kan du med gott samvete gå över till De oskiljaktiga som ger en ocensurerad version av hennes ungdom.

Sockerormen (2021) av Karin Smirnoff

En musiklärare hittar unga talanger och coachar dem med deras föräldrars goda minne; han månar om barnen – och föräldrarna.

Barnen har det svårt hemma: Agnes har en psykiskt sjuk mamma som självmedicinerar, Miikas pappa är död och hans mamma är sjuk, Kristians mamma är förlamad och vårdas i hemmet av pappan. Barnen behöver en närvarande vuxen och musikläraren finns där för dem…

Smirnoff skriver i tredje person, växlar mellan musiklärarens- och ett av barnens synvinkel. Berättaren är alltid allvetande, avslöjar vad karaktärerna tänker.

Skildringen av barnen känns förställd, ungefär som när vuxna skådespelare spelar över när de gestaltar barn: Agnes hatar sin mamma från späd ålder (men ett litet barn älskar ju sin förälder oavsett vad den gör…) Agnes mamma känns som styvmamman i musikalen Annie (elak på disneyhäxevis) och jag tvivlar på rimligheten i att en plastpappa kan vara förälskad i Agnes mamma och överse med en sådan konstant elakhet.

Situationen som sådan beskrivs dock trovärdigt i Sockerormen; pedofilen har legitimitet att umgås med barn (är deras lärare), är förtroendeingivande, omtänksam, hjälpsam, uppmuntrande – och skuldbelägger barnet, som saknar skyddsnät och är därför lätt att komma åt.

Jag tyckte mycket om Smirnoffs Jag for ner till bror men Sockerormen känns inte lika trovärdig. Bra berättelser behöver inte vara sanna, men de ska kännas sanna.

Tisdagstrion: Böcker som utspelar sig på platser där jag skulle vilja semestra

1. Sound of music (1968) av Maria von Trapp utspelar sig i Salzburg och på österrikiska landsbygden bland alper!

2. Bonjour tristesse (1954) av Francoise Sagan utspelas på franska rivieran.

3. Döden i Venedig (1912) av Thomas Mann äger rum i Venedig samt i den intillliggande badorten Lido.

Fler boktips på http://ugglanoboken.blogspot.com/2022/07/tisdagstrion-bocker-som-utspelar-sig-pa.html?m=1

Obehaget om kvällarna (2021) av Marieke Lucas Rijneveld

En gripande barndomsskildring av sorgen efter en förlorad bror; en sorg som fortplantas till fler sorger, kväver familjen. Obehag råder ständigt: Barnen tänker ut offer för att blidka Gud och har tankar på att gå till den andra sidan. Föräldrarna bråkar om vem som ska lämna gården (bara en kan lämna för vem ska annars ta hand om barnen och korna…).

Det sorgliga lättas upp av jagberättaren Jas, en 10-årig lillasyster till den döde. Hennes perspektiv är rörande oskuldsfullt (som Bruno i Pojken i randig pyjamas, som tror att koncentrationslägret utanför hans fönster är en bondgård). Jas talar förtroligt med sina två paddor som hon förvarar i en hink under skrivbordet:

”Det jag nu frågar mig, kära vänner, är: Kan ni gråta på riktigt eller går ni bara och tar er en simtur när ni är ledsna? Vi har tårar i oss men ni kanske söker dem utanför er själva för att kunna sjunka ned i dem. Men för att återgå till det ni är bra på, det var ju där vi började. […] Jag vet att ni är bra på att fånga flugor och på att para er. Parning är något jag inte förstår mig på, men ni sysslar med det jämt och ständigt. Och slutar man med sånt man tycker är kul är det något som är på tok. Har ni fått paddinfluensa? Längtar ni hem eller är ni bara sura? Jag vet att jag kanske ställer för många frågor men bara ni drar igång parningstiden kommer nog far och mor in i den också” (s.152).

Jag känner obehag när Jas och hennes syskon håller på med paddor, kaniner, tuppar, kor och hamstrar – eller när barnen leker med varandra. De är lämnade vind för våg, allt kan hända; ingen vakar över dem.

Jag får kväljningar av bondgårdsmiljön som beskrivs. Familjen äter ugnsbakade kospenar till middag, barnen leker med tjursperma-ampuller i det s k ”spermahuset” (betäckningshuset för nötkreatur). Det ligger en odör av gödsel och ammoniak (urin) i luften, sätter sig i kläder (i Jas jacka som hon aldrig tar av sig); fantomlukter sätter sig i min läsarnäsa (inte konstigt att jag hade dålig aptit igår).

Jag vill inte avskräcka någon från att läsa; den starka historien uppväger alla kväljande beskrivningar, som dessutom är nödvändiga för att genuint gestalta obehaget om kvällarna/mörkret som råder under dygnets alla timmar i en drabbad nederländsk bondefamilj vid millenieskiftet. Författaren (f.1991) växte upp i en miljö som liknar den i boken. Liksom Jas föräldrar var hennes också strikt kristna bönder.

Läs Obehaget om kvällarna!