Flyktpunkten (2024) av Maria Stepanova

Författarinnan M. (Maria själv?) försöker komma till en litteraturfestival i ett annat land men stöter på hinder (en inställd tågförbindelse när hon kommit halvvägs och att mobilen är död ”som en isvak”). Det är som i en dröm där man aldrig kommer fram till målet men hamnar på osannolika ställen (t.ex. en cirkus). M:s tillstånd påminner om herr K:s i Kafkas Processen – minus rättegång och att M. till skillnad från herr K. trivs med tillvaron.

Dock undviker M. att svara på frågor om sitt ursprung. Vid ett tillfälle tillfrågas hon även om sitt namn varpå hon uppger ett falskt; hon vill inte förknippas med ”vilddjuret” som härskar i landet där hon föddes och som hon tror sig till viss del var en del av (”och jag förstår om det gör att min erfarenhet är helt begränsad och att min berättelse inte inger något förtroende”, tänker M. s.11).

Berättelsen är skriven i tredje person, men Maria knyter ett närmare band till både läsare och huvudperson genom att ibland skriva ”vår M.” istället för bara ”M.” samt att inkludera läsaren med ett ”som vi vet” då och då.

Marias språk innehåller idel tidigare oanvända liknelser: ”Ett hotell dök upp av sig själv framför henne, som i en dröm där du inte riktigt förstår hur du lämnade till exempel landgången och hamnade i ett klassrum med skåp fulla av glasburkar med typiska saker som finns i naturen, bland annat en konserverad råtta som grinar skevt och uppgivet, exakt som din historielärarinna”(s.66). Jag älskar hennes oväntat komiska vändningar i språket. Ingenting skrivs heller av en slump; Maria kommer i ett senare skede komma tillbaka till den konserverade råttan.

Läs Flyktpunkten! En surrealistisk och vacker skildring av en människa i exil vars resa blir en flykt från författarskap och från känslan av att ha en pipande mus i munnen när man vill ryta som ett lejon.

Övers. Nils Håkanson (2025)

Allt har sin tid (2014) av Alva Dahl

”…han var väl lite självupptagen men det var ändå bättre än att sitta hemma. Det var något att berätta, och jag behövde fler historier, både om sex och om droger…”, förklarar berättarjaget anledningen till att hon hängde med en äldre kille när hon var 15 år. Tio år senare möts de igen – på hennes jobb.

Det är plågsamt, men jag följer ändå förloppet – jag vill veta hur det slutar. Berättarjaget konstaterar att ”Gud har humor” och hon bärs genom livet av en gudstro, så även under återföreningen med killen: ”Gud jag vet att du har skapat det här ansiktet [killens] också. Men hur tänkte du egentligen?”.

Dahl skriver vackert och poetiskt om det fula, gör det hanterbart. Läs Allt har sin tid! En novell som ger katharsis.

Tisdagstrion: Böcker om böcker

1. Haruki Murakami skriver i Författare till yrket (2015) om bokskrivande: Man måste läsa mycket, samla på minnen av oförklarliga händelser ur livet och litteraturen – samt skriva varje dag (gärna 2 1/2 sida). Först skriver Murakami utan detaljplan för att sedan bearbeta fem gånger (fylla logiska luckor, stryka text etc.). Endast i slutfasen får hans förläggare läsa och komma med synpunkter (men Murakami gör inte nödvändigtvis det förläggaren föreslår utan hittar ofta andra lösningar). Övers. Eiko och Yukiko Duke

2. I Skriv först. Fråga sen. Manual för nybörjare (2019) delger PC Jersild sina erfarenheter av bokskrivande. Det viktiga enligt honom är att skriva något som man kan prata om – ingen text är färdig efter första utkastet. Som tonåring skrev han av sidor i en roman av Hemingway och menar att man lär genom att göra. ”Det finns en kod att knäcka och det måste man göra själv”, skriver Jersild.

3. I Det är läsaren som skriver boken (2025) hävdar Kristoffer Leandoer att läsaren, utifrån sina egna frågor och föreställningar, läser fram sin egen bok när den läser en bok: Läsaren lägger märke till vissa saker i texten medan andra går den förbi och den lägger till eget. När man läser en bok är man alltså dess medskapare.

Många fler boktips på temat hittar du länkade på Mina skrivna ord, Tisdagstrions anordnare.

Ofred. Ryssland inifrån (2025) av Åsne Seierstad

”Han lever, du skjuter, sedan är han död”, berättar Andrej för Seierstad om sitt liv som rysk soldat i Ukraina 2015. ”Andrej höll hela tiden ett öga på kropparna på marken: Är det en människa eller ett lik? Kommer han att döda mig, eller jag honom?”, skriver Seierstad (s.79). Andrej hanterar helvetet med 96 procentig teknisk sprit.

I strid är språket homofientligt: ”Den som dör först är en bög”, säger en rysk gruppchef till sina soldater (s.134). De ryska soldaterna kallar de ukrainska soldaterna för fikusar och vice versa. Därtill kallas ryska soldater för orcher av ukrainarna. Wagnersoldater har dock anspråkslösa smeknamn på varandra: Kylskåpet, Kråkan, Katten…

Andrej blir Wagnersoldat, men deserterar 2023 och flyr till Norge, där Seierstad intervjuar honom. Han blir ett slags ”ankarbarn” för henne för att hon ska kunna berätta om det stängda Ryssland inifrån. Genom honom får hon kontakter att hälsa på i Ryssland ( hans syster, moster, pappa, lärare, rektor…) och den ena kontakten leder till den andra (rektorns kompis, dennes mor…) Det är smart; genom sitt ankare når hon samtliga samhällsskikt och kan ge en mångfacetterad bild av människorna och deras tankar.

Seierstad har en förmåga att komma människor nära; hon anpassar sig (dricker deras öl, röker deras cigaretter…) och hon talar flytande ryska. Ibland grips hon av ångest för att hon varit för öppen/tagit för stora risker för sig och andra. Ofred. Ryssland inifrån skrivs i samma innerliga anda som hennes Bokhandlaren i Kabul (2002) som jag också tyckte mycket om.

I Ofred. Ryssland inifrån framkommer tänkvärdheter som att Aleksej Navalnyj inte tänkte lämna tillbaka Krim till Ukraina om han blev president med motiveringen att Ukraina var ”inte en korvmacka som skulle skickas hit och dit” (s. 98).

När Seierstad i en intervju med en bildad kvinna tar upp Navalnyjs död visar hon sig vara ovetande: ”Jaha, då har den fågeln flugit” (s.533). Hon bedyrar att hans död är ledarna i mellanskiktets fel; om bara ”Lillefar” (Putin) visste…

Läs Ofred. Ryssland inifrån! En givande resebok, bokstavligt och mentalt.

Översättning: Jan Stolpe

Tack Mikaela för lånet av en mycket läsvärd bok 🙏

Tiden (2012) av Maria Küchen

En beklämmande historia ur ett förövarperspektiv: En medelålders man minns en kvinna som han skändade för länge sedan. Han tänker på henne hela tiden. ”Kanske har hon också ett sommarhus att stänga, ett träd på tomten med starka vackra grenar och en förtöjningslina bland bråten i sjöboden”, tänker han.

Mannen vet inte vad hon heter – och han vägrade uppge sitt namn för henne då, för länge sedan. I hela sitt vuxna liv har han tänkt på henne, men han har aldrig pratat om henne med någon – inte med terapeuten, inte med de andra som var med den gången det hände.

Utöver att tänka på henne tänker han också mycket på sitt kön och dess styrka (som om könet vore en egen person) och han tänker på hur mycket hans fru gillar hans kön… Det är intressant att läsa hans tankar – han känns äkta i sin enfald.

Läs Tiden! En förövare i terapis tankar.

Tisdagstrion: Ondska

1. I Lev Tolstojs Efter balen (1903) är huvudpersonen på bal och förälskar sig i en ung kvinna. Han får därtill en oväntat bra kemi med hennes far och parets framtid ser ljus och klar ut, men efter balen… Övers. Alain Asaid

2. I Sophies val (1980) av William Styron tvingar en koncentrationslägerkommendant en mor att göra ett omöjligt val. Övers. Caj Lundgren

3. I Den gudomliga komedin (ca 1320) av Dante Alighieri går huvudpersonen Dante vilse i en skog men möter diktaren Vergilius som ledsagar honom hem genom helvetets nio kretsar. Längst ned i tratten sitter djävulen själv på sin istron och tuggar på huvuden som tillhör historiens värsta förbrytare. Dante träffar på sin färd flera kända personer ur verkligheten och ur litteraturen. Övers. Ingvar Björkeson

Många fler tips finns länkade på Mina skrivna ord!

Biografi över en klänning (1992) av Jamaica Kincaid

Kincaid minns som 43-åring den gula klänningen hon hade på sig på sin tvåårsdag 1951 (!)

Hennes mor hade sytt den i inspiration av en reklam i vilken en vit tvåårig flicka bär en gul klänning.

Kincaid skriver i jag-form, berättar om reklamen för ”en särskilt fin och parfymerad tvål (en tvål som hon [hennes mor] inte hade råd med då men jag [Kincaid] har nu), och denna flicka i gul klänning med smock på framsidan av livet skapade kanske hos min mor en önskan att ha en dotter som såg ut så eller skapade kanske hos min mor en önskan att försöka få den dotter hon redan hade att se ut så. Jag vet inte nu och jag visste inte då”.

Författaren sticker in nuet i dået med hjälp av parenteser, håller sig nära nuet när hon berättar om dået; hon reflekterar över både nu och då samtidigt.

Det är sorgligt om Kincaids mor, som var svart, önskade sig ett vitt barn, men som Kincaid skriver: ”Jag vet inte nu och jag visste inte då”. (Kanske fanns det inte ens reklam med svarta i 1950-talets Antigua.)

Läs Biografi över en klänning (1992)! Ett tidigt barndomsminne med intressanta reflektioner.

Övers. Gun-Britt Sundström (2021)

Åtrå (1998) av Bodil Malmsten

”- Jag känner ingen åtrå till dig, säger han. Som kvinna”. Hon har aldrig känt en sådan åtrå till en man som till honom. De tillbringar mycket tid tillsammans och gör saker som kärlekspar gör – på hans initiativ. Hon blir förvirrad och undrar om han någonsin känt åtrå för någon kvinna…

Det är en berättelse som ger huvudbry; hur kan de känna så olika för varandra samtidigt som de är så sammanflätade?

Läs Åtrå! (Undergångarens sånger, 1998) ! En novell med knorr.

Tisdagstrion: Humor

Det kanske inte är meningen att det ska vara roligt men jag skrattar ofta när jag läser böckerna nedan:

1. Novellerna i Jag ser allt du gör (2020) av Annika Norlin är relationsdramer som börjar mörkt men fylls med ljus och värme. Den roligaste novellen handlar om en bekräftelsetörstande psykolog…

2. Nästa!: en läkarroman (2020) av Nina Lykke handlar om en medelålders gift kvinna som börjar träffa sin gamla ungdomskärlek och vänder upp och ner på sitt liv.

3. I novellen ”Långt livs färd mot Molly” (Tio hundar och en katt, 2009) berättar Majgull Axelsson om husdjuren hon har haft genom livet. Hon beskriver bl.a. sin katt som ”en ganska odräglig ungkarl”.

Få fler tips på Mina skrivna ords sida, tisdagstriosanordnare!

Välkomna till vårt äktenskap (2025) av Julia Dufvenius & Christoffer Wollter

Christoffer och hans fru Julia skriver en bok om hans sexmissbruk. Växelvis berättar de – vartannat kapitel är Christoffers och vartannat är Julias. Det är en provocerande läsning:

I ett kapitel berättar Julia om hur hon drar ett tungt lass hemma medan han nätverkar ute på krogen. I nästa kapitel ger Christoffer klarhet i vad hans nätverkande innebär.

Ett mönster där lögner avlöses av sanning driver berättelsen och snart har jag läst ut boken. Läsningen har genererat många slags känslor men jag landar i empati; vad bra att han går i terapi.

Att läsa Välkomna till vårt äktenskap känns som att ta del av parterapin som ska rädda äktenskapet – det vänds på stenar:

”’Har du varit med någon jag känner till?’” [, frågar Julia].

”’Ja.”’

”’Vem då?’”

Var ska jag börja? Det är inte frågan om vem utan vilka. Det är kollegor, de flesta känner hon bara till namnet, ett par lite bättre och någon har hon själv jobbat med. Tre var gäster på vårt bröllop”, skriver Christoffer (s.143).