Singulariteten (2021) av Balsam Karam

Gåshudsläsning

Mammor som söker sina barn. Den ena letar längs strandvägen där dottern arbetar och den andra mamman letar inuti sig själv; läkare har förklarat för henne att hennes ofödda är död. Ingen av mammorna vill ge upp letandet, ingen vill acceptera. ”Vilken mamma tar inte livet av sig när ett barn dör?” (s.151)

Mammornas gripande berättelser berättas parallellt för att slutligen sammanflätas till en enda berättelse, singularitet. Författarens flätning fungerar trots mammornas skilda situationer (där den ena är rik och den andra mycket fattig). Författaren sätter ord på en sorg som saknar ord; katharsis.

För mig slutar romanen när sammanflätningen av mammornas öden når sin kulmen på sidan 167 (i samband med att delen ”Singulariteten” tar slut). Den efterkommande delen ”Förlusterna” (s.171-227) tar ett steg bort från ämnet, eftersom den främst handlar om den rika mammans sorgearbete över sitt förflutna att komma som flyktingbarn till Sverige och förlusterna det innebar.

Även om läsaren genom ”Förlusterna” får veta mer om den rika och till viss del även om den fattiga tillför det ingen ny dimension till berättelsen om det förlorade moderskapet. Flyktingbarnet som blev den rika mamman är en gripande historia som förtjänar en egen roman och Singulariteten borde avslutas i gåshud på sidan 167.

Tisdagstrion: De längsta böckerna jag läst

Ugglan&boken efterfrågar och jag levererar långa böcker jag läst under min bloggs levnad:

1. Morgonstjärnan (2021) av Karl Ove Knausgård är på 666 sidor. Detaljerade beskrivningar gör den så här lång (den skulle kunna reduceras till hälften) men beskrivningarna bidrar till att karaktärerna vinner läsarens hjärta. Mycket spännande att läsa om mystiska händelser som drabbar karaktärerna i samband med att en ny himlakropp syns på himlen. Knausgård flirtar med det övernaturliga, men går aldrig över gränsen.

2. En dramatikers dagbok 2005-2012 (2013) av Lars Norén på 1440 sidor. Hans liv var inte som hans pjäser. Varifrån fick han sin inspiration?

3. Vardagar 3 (2020) är Ulf Lundells luftiga dagbok på 871 sidor från år 2019. Världshändelser, kärleksbekymmer och fågellivet utanför fönstret kommenteras. Det är beroendeframkallande; är inne på min andra lundellska dagbok av sju möjliga.

Fler tips på långa böcker finns på Ugglan & Boken (ugglanoboken.blogspot.com)

Utsikter (2022) av Christian Munthe

En intressant novellsamling om människor som överlever (om judar som överlevde andra världskriget, om personer som överlever närståendes frånvaro eller död, vänners död, hemliga kärlekars död. En mytomspunnen person överlever myten om sig själv. Mänskligheten överlever i rymden.) Döden lurar i alla noveller som samtliga slutar med stark knorr.

Berättelsens tid binder novellens fabel: Det är 1950-tal och en kommunistisk judinna är på flykt från Sovjet. Det är 1990-tal och östblocket har fallit men kommunist-ränderna går inte ur. Det är 2020 och pandemin sätter pixeln för människors synfält.

Karaktärernas utsikter är högst personliga; tillsynes en och samma vy upplevs olika för olika människor: En tillflyktsort för onkel Avrum är inte samma som för Leah, som måste flykta vidare. För en del finns tillflykten i Uruguay medan andra aldrig finner den. Och mänskligheten föreställer sig en framtida rymdfärja med utsikt…

Novellerna är till största del skrivna ur den allvetande berättarens perspektiv, varpå intryck väller in: ”Överseende mindes han nu sin unga manskropps reaktion lika klart som han för några dagar sedan uppfattat hettan av den svenska släktingens blossande kinder vid första mötet med sin intensiva argentinska bryllings blick på kvartersrestaurangen i Palermo-distriktet i den heta Buenos Aires-natten” (s.60). Köer av ord får publikens utsikt att flimra: Ett flimmer som försvinner när författaren byter till jag-berättarens mer begränsade perspektiv. Gripande berättas i jag-form om att komma ur en lång depression (som utlösts av ett telefonsamtal med ens gamle förälder).

Även bland flimmer finns skärvor av skärpa : ”En bebis utsätts för flera primala skräckupplevelser varje dag. Varje antydan till hunger är som år av svält, varje temperaturskiftning som ett helvete av is och eld, minsta obehag den mest outhärdliga tortyr. Men barnet växer med erfarenheterna. Kroppen samlar minnen och anpassar sig gradvis: inkorporerar, lagrar, finner vägar runt”…(s.179).

En existentiell samling noveller som trampar upp nya tankespår. Läs den!

Tisdagstrion: Klubbar, föreningar och hemliga sällskap

1. Grupp Krilon (1941) av Eyvind Johnson utspelar sig i Stockholm under andra världskriget. Fastighetsmäklare Johannes Krilon och sex andra herrar har sedan 1930 haft en diskussionsklubb, där det är högt till tak; allt kan diskuteras. De träffas regelbundet genom åren, men på en klubbträff i januari 1941 är den goda stämningen som bortblåst; de sju medlemmarna har olika politiska ståndpunkter. En mycket tänkvärd och bra bok!

2. Gör mig levande igen (1996) av Kerstin Ekman är en replik på Grupp Krilon men förlagd i modern tid med ett kvinnligt sällskap istället för manligt. Det bästa jag har läst av Ekman. Läs den!

3. Sophie Scholls korta liv: vita rosens kamp mot nazismen (2015) av Hermann Vinke handlar om Sophie, ungdomsledaren för BDM (Hitlerjugend för flickor) som genomskådar nazismen och går över till motståndsrörelsen, en studentgrupp kallad Vita rosen. En lättläst biografi avsedd för unga, men lika läsvärd och lärorik för vuxna!

Se fler boktips på Ugglan&bokens tisdagstrio!

Detaljerna (2021) av Ia Genberg

När en människa lämnar ditt liv stannar en del av den kvar inom dig. Kanske ryms det i en detalj som att hon älskade Paul Austers böcker ( att det är henne du tänker på när du står utanför Austers hem i New York). Kanske för du dialog i ditt huvud med den försvunna.

Berättarjaget i Detaljerna beskriver fyra frånvarande personer i hennes liv. Och när hon porträtterar sin förlorade kärlek, vän eller mor, berättar hon samtidigt berättelsen om sig själv.

Berättarjaget har sinne för detaljer och det hjälper henne att förstå människor/helheten. Det gör henne klok men också känslig och sårbar: ”Gå vidare kan du alltid göra”, sa hon [vännen Sally] men att glömma har aldrig varit din grej”, sa Sally till berättarjaget (s116).

Porträtten följer den dramatiska kurvan; de har en början, en mitt och ett slut (fysisk frånvaro). Men kontakter som bryts är börjor och inte slut; personen följer i sin frånvaro med in i nästa kapitel, den åkallas i detaljerna (kanske genom att ett annat ansikte liknar personens ansikte).

Författaren beskriver 90-talet med små distinkta detaljer: ”…Sally som drog ut antennen på mobiltelefon med tänderna innan hon ringde någon” (s96). En mening – och en svunnen värld träder fram.

När jag läser börjar jag tänka på de frånvarande människorna i mitt liv och vad som finns kvar av dem inom mig. Jag känner för att skriva om dem, svara på Genbergs text som om den vore ett brev adresserat till Mig. Bra böcker får mig att vilja svara med en egen berättelse.

Sörjen som blev (2019) av Anna Takanen

Saara, Leevi och Timo

Det var en gång en familj med mamma, pappa, storebror Timo och lillebror Leevi, men kriget kom.

Pappan och hans bröder placeras vid samma utpost, försvarar varandra, försvarar Finland, men ”Så läcker Väinös [pappans] unga blod till slut rakt ut i den torra sommarjorden”. Mamman blir ensam med sina små, men tänker inte skicka dem till Sverige. Fotografiet (på bokomslaget) är mammans statuerande av sitt nej; att de här ”tre kropparna hör ihop”, mamma, Leevi och Timo.

Men det otänkbara blir tänkbart när Timo får dubbelsidig lunginflammation, utlöst av kyla och svält. I Sverige får han vård och överlever: Allt har sitt pris. Timo placeras hos en svensk familj och kommer inte hem till sin egen familj på många år. Mycket hinner glömmas och förändras.

Berättelsen om familjen som splittrades berättas ur Timos dotter Annas perspektiv: Anna undrar varför hennes pappa aldrig frågade farmor om varför hon inte tog honom hem från Sverige. ”Vi ska leva, därför pratar vi inte om Finland” svarar Timo (s.193). Tystnad.

”Det finns mycket som pappa inte kan säga till mig. Och det finns saker jag aldrig kan säga till honom, inte alls”, skriver Anna (s.212). Hon berättar inte för honom om sina sorger (barnlösheten) för hon vill inte göra honom ledsen. Tystnaden är ömsesidig.

Sörjen som blev är en hjärtskärande berättelse om människor som älskar varandra men som inte når varandra pga det oläkta underliggande traumat. Krigets skadeverkningar är inte bara där och då utan sedan. ”Det tar fyra generationer innan ett krig går ur en familj”, skriver Anna.

Sörjen som blev är en vacker kärleksförklaring till pappan och ett försök att läka honom och henne själv. Läs den!

Tisdagstrion: Skuggor

Denna trio tillägnar jag Maria Gripe vars skugg-serie jag älskade som barn. Tänker läsa om dem så småningom, återuppleva gammal magi!

1. Skuggan över stenbänken (1982) handlar om den mystiska Carolin som börjar arbeta som jungfru i Bertas familj. Carolin intresserar sig för skuggor…

2. …och de vita skuggorna i skogen (1984) berättar hur Berta pendlar mellan tro och tvivel på Carolin. De två blir sällskapsdamer till ett tvillingpar på ett mystiskt slott.

3. I Skuggornas barn (1986) har Carolin blivit besatt av tvillingarna och Berta lämnar slottet i lönndom.

Fler boktips på tema skuggor&speglingar hittar du på Ugglan&boken!

Förintelsens barn (2021) av Margit Silberstein

Vad hände med de överlevandes barn och deras barnbarn? Silberstein (född 1950) berättar om traumat hon ärvde av sina föräldrar och som hon i sin tur för över till sina barn (födda 1990) – trots att hon gör allt för att förhindra det.

Ironiskt nog är förhindrandet/beskyddandet en del av familjetraumat: Ibland ligger hon sömnlös för att en av hennes vuxna söner sett trött ut…och ger sonen dåligt samvete för det ( något hon själv fick av sina föräldrar).

Silbersteins mor och far projicerade sina liv på henne och hennes bror, ville att de skulle ta vid där deras ungdom tvärt slutat pga kriget, uppfylla deras drömmar som gått förlorade. De ville att hon så snart som möjligt skulle gifta sig med en judisk man och skaffa barn; föra det judiska arvet vidare.

Silberstein stod inför valet att följa föräldrarnas väg eller gå sin egen. Hon visste inte vad hon ville; alla hennes ”valmöjligheter” gjorde ont. ”Jag såg inte var jag slutade och mamma och pappa började” (s.133). När hennes mamma blev hjärtsjuk trodde hon att det var för att hon som dotter ”levde som svenskarna”.

Föräldrarnas förhållningssätt blir begripligt i Silbersteins text. Släkt och vänner – livet som fanns före kriget – fanns ej mer. Silbersteins mormor dog i Auschwitz någon gång år 1944. Det finns ingen mer information än så. Det finns ingen dödsorsak, inget dödsdatum, ingen ceremoni, grav eller värdighet att vila sina tankar mot. Nya generationer skulle ge föräldrarna frid.

Med boken förklarar Silberstein sina val, sitt liv – för oss, men även för sig själv och för sina barn: Varför har de inte en tjock släkt? När är de stora nog att ta emot detta mörker? Hon högläste ”Barnen från Frostmofjället” för sina små. De grät redan efter en sida, trots att inget sorgligt hunnit inträffa ännu ( de visste instinktivt att denna bok var en källa till deras mammas smärta).

Silberstein berättar om sina söners nuvarande förhållningssätt till Förintelsen. Den ene har en stark judisk identitet frikopplad från Förintelsen medan den andre känner att han är Förintelsen som närmast när han är i synagogan. Silbersteins bok har gett förståelse för Förintelsens barn; en inblick i hur efterkommande generationer lever efter folkmord.

Läs Förintelsens barn!

De oskiljaktiga (1954/2021) av Simone de Beauvoir

Simone står och Zaza sitter (september 1928)

De oskiljaktiga väninnorna som döden skiljer åt. Så sorgligt och vackert om vänskap. De Beauvoir gav aldrig ut boken under sin livstid eftersom den var alltför nära verkligheten; huvudpersonen Sylvie är egentligen Simone själv och Andrée är hennes fantastiska väninna Zaza.

Jag älskar de Beauvoirs bläck, hur hon i en mening återger sin väninnas tillstånd: ”Jag avskydde det där lilla slavarmbandet. När vi satt och läste på biblioteket i de gröna lampornas stilla sken, när vi drack te på Rue Soufflot, när vi promenerade i Luxembourgträdgårdens alléer, så kastade Andrée plötsligt en blick på urtavlan och så flydde hon i panik: ”Jag är sen!” (s 89). Armbandsur kallas vid sitt rätta namn slavarmband.

Sylvie och Andrée är priviligierade; de studerar båda på Sorbonne och Paris är deras vardagsrum. Andrée var ovanligt fri som barn ( ”Låt barnen ha roligt!” säger hennes mamma medan möbler flyger) men som ung kvinna får hon slavarmbandet: Andrée ska hållas sysselsatt i väntan på att giftas bort med en man som mamman valt. Sylvie saknar slavarmband och blir så småningom Simone de Beauvoir, förra seklets främsta feminist.

Sylvies berättelse i jag-form ackompanjeras av brevkorrespondens mellan verklighetens Zaza och Simone. Fotokopior på breven med deras vackra oläsliga handstilar. Därtill svartvita foton från vardag och fest, som gör väninnorna ännu mer levande. Jag är djupt berörd av de Beauvoirs berättelse och De oskiljaktiga blir början på en Beauvoir-bonanza. Mandarinerna nästa!

Tisdagstrion: Framtidsskildringar

1. De kommer att drunkna i sina mödrars tårar (2017) av Johannes Anyuru innehåller en framtid där problemområden som Kaningården blivit koncentrationsläger. Fasansfullt och logiskt underbyggt i skenet av en terrorattack (Parallell till Charlie Hebdo 2015). En mycket bra bok. Finns nu även som teaterpjäs på SvT/play.

2. Tjänarinnans berättelse (1985) av Margaret Atwood skildrar ett framtidens skräckvälde där fertilitet är få kvinnor förunnad. De fruktsamma tjänar som rika familjers surrogatmammor, deltar i befruktningsceremonier(våldtas). Mardrömslik, men läs den.

3. Frankissstein (2019) av Jeanette Winterson handlar om kärleken, som är drivkraften bakom upptäckter och uppfinningar. I en nära framtid har tekniken kommit långt; en vetenskapsman försöker väcka sin döde älskade till liv med hjälp av AI och kroppsdelar från döda människor… En tänkvärd och bra bok.

Många fler tips på framtidsskildringar finns på Ugglan&boken!