Tisdagstrion: 1800-talet

Jag har denna tisdag specialiserat mig på franska mästerverk från 1800-talet med kvinnor i huvudrollerna:

Fettpärlan (1880) av Guy de Maupassant är en riktig pärla! Jag tyckte om den som tonåring och tycker om den nu som 45-åring. En grupp människor från olika samhällsklasser flyr från ett krig med samma häst och vagn. Den i sällskapet med lägst status, Fettpärlan, får en avgörande betydelse för de andra människornas öde.

Madame Bovary (1856) av Gustave Flaubert är också en pärla! Fascinerande hur Flaubert kunde skriva trovärdigt ur en kvinnas perspektiv: om en gift uttråkad kvinna som tar sig en älskare… ”Jag är Madame Bovary”, lär Flaubert ha sagt.

Thérèse Raquin (1867) av Émile Zola är ett spännande triangeldrama där Thérèse är i centrum på ofrivillig basis: Hon är föräldralös och gifts bort med sin egen kusin, som är starkt beroende av sin mor. Mycket läsvärd! Varning för groteska beskrivningar.

Fler tips på 1800-talslitteratur finns länkade på Ugglan&bokens tisdagstrio. Här kan du även vara med själv och bidra med tips!

Tisdagstrion: Tre trilogier

Har till Ugglan&bokens tisdagstrio tagit fram en trio underbara trilogier:

1. Agota Kristofs trilogi Den stora skrivboken Beviset och Den tredje lögnen (1986-1991) om tvillingpojkarna som genomlider sin barndom under mörka år i Ungerns historia. Bland det bästa jag någonsin läst!

2. Jonas Gardells gripande trilogi Torka aldrig tårar utan handskar (2012-2013): 1.Kärleken (om att vara ung homosexuell under 80-talet) 2. Sjukdomen (Aids) 3. Döden.

3. Millennium-trilogin av Stieg Larsson – kriminalromanernas giganter: Män som hatar kvinnor (2005), Flickan som lekte med elden (2006) och Luftslottet som sprängdes (2007)

op.101 (2021) av Horace Engdahl

Op.101 står för Beethovens opus 101 som inte liknar kompositörens andra sonater; den är oöverstiglig att både spela och att höra på. Horace skriver att ”op.101 är en prövning” och ”det finns inget riktigt slut…”

Horace skriver i op.101 om sitt livs prövning i samband med att hans bästa vän fällts för våldtäkter och dömts till fängelse. Horace väljer att stå på vännens sida. Lojalitetens pris är att bli paria i den kulturella världen och gå i exil (Göteborg). Horace bär sitt kors och refererar till Matteuspassionen: ”Ich will hier bei dir stehen” ( jag skall stå kvar här hos dig).

Horaces lojalitet är oväntad, eftersom han är dedicerad till självförverkligande:
När Horace i sin ungdom ville bli pianist gick han all in; gick direkt på de klassiska styckena och övade fyra timmar om dagen, umgicks intensivt med en fulländad pianisttjej som ledde vägen.

Samma sak gällde konfirmationen; han till och med började arbeta som mässprogrambladsutdelare om söndagarna. Horace trivdes i kyrkomiljön och i andra traditionella miljöer (som gynnar honom i egenskap av man, samtidigt som han tankas full med kulturellt kapital) . Det är inte en slump att han varit Svenska akademins ständiga sekreterare; han krattade för det. Den som är mest dedicerad vinner.

Op.101 var den första texten jag läst av Horace och den var läsvärd: Intressant att få hans syn på skandalen i Svenska akademin och hur den påverkade honom som människa: han lever idag dag för dag, är inte bitter. Han beklagar sitt tidigare ointresse ”för flickor som inte var i en konventionell mening söta” samt misstaget att intressera sig för musik som gav honom ”ett omedelbart känslorus”. Idag övar han vid pianot på op.101.

Åren (2008) av Annie Ernaux

Annie Ernaux (f. 1940) berättar Frankrikes historia mellan åren 1940-2006 och filtrerar sin livshistoria därigenom. Det är en intressant och tänkvärd läsning:

Ernauxs storasyster dog som barn. Det fanns döda barn i alla familjer, vilket skrämde de levande barna som inte kände sig säkra förrän de fyllt 15 år, enligt Ernaux.

Om en elev i femtiotalets franska skola inte förstod var det elevens eget fel – rätten att ställa frågor hade enbart lärare, skriver Ernaux.

Fransmän talade inte om nya sjukdomar som saknar botemedel. Heller inte om koncentrationsläger. Däremot talades det om kvinnlig orgasm, p-piller och abort; katolicismen var inte längre ramen för franska livsvillkor, förklarar Ernaux, som sållade sig till de öppenhjärtliga.

Ernaux högläste Tre små grisar istället för att författa. Som mamma och yrkesarbetande svårt att hinna med, omöjligt att leva jämlikt med mannen. Det intellektuella radarparet Simone de Beauvoir och Jean-Paul Sartre vägrade vara med i teve, men på ålderns höst, på 1980-talet, är Beauvoir med (utan Sartre). Ernaux skilde sig från barnens far.

Alla anekdoter berättas i kronologisk ordning, i vi-form ( ”i vårt Frankrike”) eller i ”hon”-form (Ernaux om sig själv i tredje person, vilket utmärker hennes stil).

”Ett av fransk litteraturs stora mästerverk”, tycker den franske författaren Edouard Louis. Jag anar interna minnen mellan Ernaux och hennes franska läsare, känner mig lite utanför: Vem är Herve Guibert? Gilbert Becaud? Jean-Paul Goude?

Bakom varje okänt namn finns en stämning, en underliggande mening som jag går miste om. Men jag uppskattar det jag förstår och Ernauxs stil likaså, hade säkert älskat boken om jag vore fransk.

Tisdagstrion: Djur på omslaget

Ugglan&bokens tisdagstrio innebär denna vecka djur på omslaget och jag bidrar med fåglar, en räv och en mus:

1. Barndomsbrunnen (2021) av Göran Greider har på omslaget en ladusvala illustrerad av författaren som barn. Ladusvalan är författarens patronum; den störtdyker och räddar sig från marken i sista stund. Greider skriver om cancerbehandling i coronans tid varvat med varma minnen från barndomen; kraft från barndomsbrunnen.

2. Flickornas tystnad (2020) av Pat Barker är Iliaden och Odysséen ur ett kvinnoperspektiv, men det blir ändå den manliga blicken som tar över. Ingenting för mig men många älskar denna bok. Med lite vilja kan man se fåglar högst upp på bokomslaget.

3. Jag föreslår att vi vaknar (2019) är Beate Grimsruds sista roman. Den handlar om livet efter cancerbeskedet. Räven och musen symboliserar barnboken hon lovat sin mamma att skriva. Hon spränger in den i sitt pågående romanbygge och infriar på så sätt sitt löfte.

Tisdagstrion: X i författarnamn

1.AleXandra Pascalidous Mammorna (2021) baseras på intervjuer med mammor i utsatta områden. De kämpar för sina barn och alltför ofta förlorar de.

2.AleXander Schulman skriver gripande om sin mamma i romanen Glöm mig (2017). Mamman har grava alkoholproblem och sonen brottas med medberoende och längtan efter sin barndoms friska mamma.

3. Majgull AXelsson skriver i Moderspassion (2011) om en ovädersnatt i Arvika där några människor sökt skydd på ett café. I väntan på att stormen ska bedarra delar de sina livshistorier som leder in på moderspassion.

Alla tre författares romaner är läsvärda! Fler lästips finns att finna på Ugglan&bokens tisdagstrio!

Kaffe med mjölk (2022) av Ella-Maria Nutti

En cancerhistoria där dottern är ovetande om sin mors sjukdom. Ur ömsom moderns ömsom dotterns perspektiv berättas om en helg i Stockholm, dit modern åker från Gällivare, för att öga mot öga ge beskedet till sin dotter (som bor i Hökarängen och studerar juridik vid Stockholms universitet).

Modern brukar aldrig hälsa på dottern som i sin tur sällan besöker sin hemstad. Deras relation är skör, trippar på tå; när dottern väl ler vill modern inte släcka hennes leende. Tillfällen att berätta kommer när dottern ställer frågor. Jag håller andan och ser tillfällena rinna modern ur händerna.

Dramatisk ironi när mor och dotter flanerar i Stockholms butiker, museer, kaféer och barer – dottern intet anande. Det finns detaljer som avslöjar moderns tillstånd, men för att se dem måste en mors död vara tänkbar. Det är den inte.

Jag känner igen mig i den sköra mor-och dotter relationen, men inte i skildringen av cancersjukdomen. Cancer är för mig förintelse (så som den gestaltas i I taket lyser stjärnorna av Johanna Thydell och Det var vi av Golnaz Hashemzadeh Bonde.) Cancer är mer än en anledning att åka dit man inte brukar åka, mer än yrsel och kräkningar.

Språket är träffsäkert, skapar avstånd, en främmande känsla: ”hon öppnar badrumsskåpet och ansiktet vikS undan” (s68) Det är den allvetande som berättar, en med fågelperspektiv (”En mamma och en dotter står i en korridor”) och som samtidigt återger mor och dotters tankar.

Efter att ha badat i mjölk/moderskap i Modersmjölken av Nora Ikstena är det ett bryskt uppvaknande att läsa Kaffe med mjölk, där mjölken krasst innebär mjölk och verkligheten är min egen värld. Jag undrar hur jag upplevt den om jag inte kommit direkt från Modersmjölken som jag blivit förälskad i. Förmodligen hade jag varit mer mottaglig och berörd.

Läs Kaffe med mjölk! En läsvärd bok om en mor och dotter i väntan på att modern ska våga tala, våga lita på att deras relation håller för det hon ska säga.

Tisdagstrion: Grönt

Ugglan&bokens tisdagstriotema är grönt. Här kommer tre tips med gröna omslag:

1. Långt långt härifrån (2003) av Niccolo Ammaniti är en hemvändarbok: En avdankad playboy är tillbaka i sin hemby och inleder ett förhållande med byns lärarinna… OBS: det är inte så stereotypt som det låter. Tvärtom är Ammaniti expert på komplexa karaktärer. Mycket läsvärd!

Passar på att även rekommendera hans roman Jag är inte rädd; om en pojke som hittar ett barn i en brunn.

2. Värsta bästa nätet (2018) av kriminologen Maria Dufva riktar sig till barn mellan 9-12 år. Dufva guidar läsaren genom snårskogen nätet och ger konkreta råd. Värdefull förkovran för föräldrar!

3. Vild iris (1992) är nobelpristagaren Louise Glucks diktsamling innehållande jordnära enkla dikter om det svåra. Något att ha på nattygsbordet och hämta kraft från i mörka tider som dessa.

Modersmjölken (2020) av Nora Ikstena

Läs en gripande vacker skildring av en mor och dotter i Lettland under rysk ockupation.

Berättelsens tid börjar 1944 i och med moderns födelse. ”Jag har inget minne av den 22 oktober 1944. Men jag kan föreställa mig – Riga har just blivit av med nazisterna och Röda armén är på väg att ta över”, berättar modern (s.10). Detta sätter tonen för hennes liv.

Många år senare kan moderns mor inte förstå varför hon saknar livsglädje: ”Vad är det för fel, vad är det för fel, upprepade mormor. Hon växte upp i stor kärlek. […] Tack vare sockerbetorna hade jag gott om bröstmjölk. Och hon fick sin mjölk ända till tre års ålder”.

Men vad hjälper en moders kärlek i ryssens bur? En tillvaro där pappa är deporterad och död i Sibirien, Gud och litteratur är förbjudna och skolundervisningen propaganda… När hon själv blir mor har hon svårt att knyta an till sin dotter, lämnar dottern till dess mormor.

Växelvis berättar mor och dotter sin livshistoria. Oavsett hur distanserad modern är från sitt barn blir det tydligt att de delar samma historia, att de hör ihop: På varsitt håll badar de i vattendrag och hav ”varma som mjölk”, besöker förbjudna heliga platser. På var sitt håll blir de av regimen tvingade att ange andra.

Detta är sorgligt men kvinnorna är kraftfulla: Modern i all sin otillräcklighet hjälper andra kvinnor. Kvinnor som liknar modern (luktar alkohol och cigarretter) hjälper dottern, som i sin tur finns där för sin mor och mormor.

Det här är feel-good med svärta, skulle inte varit feel-good utan parallellhandlingen; både moderns- och dotterns perspektiv behövs för att kunna känna kärleken dem emellan.

Tisdagstrion: Den förra, nu och nästa

Den bok jag precis läst var Singulariteten (2021) av Balsam Karam vars vackra språk i Du-form ger gåshud. Utspelar sig i ett turistparadis där två kvinnor genomgår ett inre helvete när de letar efter sina försvunna barn. Mycket bra bok.

Den bok jag läser är Modersmjölken (2020) av lettiskan Nora Ikstena. Jag fångas av temat mor-och dotterrelation i forna Sovjet, är fast efter den första meningen: ”Jag har inget minne av den 15 oktober 1969”.

Den bok jag sedan ska läsa är Kaffe med mjölk (2022) av Ella-Maria Nutti. Jag lockas av att många älskat den. Den är även den en mor-och dotterhistoria.

Se vad andra bloggare har läst/läser/ska läsa för böcker på Ugglan&bokens tisdagstrio!