Tack för matchen (2022) av Paola Pellettieri

Den nyskilda medelålders Patricia skriver ett mejl till sin nätdejt Aron, som hon ska träffa IRL för första gången. Det är ett mejl på 100 sidor (!) och det utgör en större del av denna mejl/brevroman. Hon skriver om sina förväntningar på honom samt ger förebyggande förklaringar till sin personlighet och sina önskemål: En riktig bladvändare!

Patricia gläds över att Aron har kryssat i fritidsintresset ”läsa” i sin profil; det får henne att tänka på C.S Lewis ord ”We read to know we are not alone”. ”Håller du med, Aron? Läser även du av samma anledning? Kanske inte. Inte alla vill skapa band, vissa vill klippa dem istället. Vissa flyr när de träffar någon med vilken band skulle kunna uppstå”, skriver Patricia och tar upp John Bowlbys anknytningsteori (s.72). Giltigheten i Patricias livserfarenheter stärks med Bowlby, Carl Jung, Märta Tikkanen och Anais Nin. Det blir djupt och filosofiskt.

Ofta blir det komik. Patricia påpekar i sitt mejl vikten av god hygien, eftersom hon haft en dålig erfarenhet av en kille med sjaskiga lakan… En kul utläggning följer.

Ibland provocerar Patricia mig, t.ex. med sitt krav på att en man ska ha ett berikande jobb och inte leva för sin semester… (”Redan på måndagen börjar de gnälla över att helgen är slut” s. 83).

Läs Tack för matchen! En välskriven och klok bok med både humor och allvar – en bra start på det nya läseåret!

Mathilda – historien om Indiskas grundare (2022) av Sara Sjöström

Flickan från Finspång utvandrar på 1880-talet ensam till Amerika…åker några år senare därifrån som missionär till Indien… återvänder till Norden och startar upp Indiska. Det ena leder till det andra, tack vare flickans starka snille och driv. Men det är en klassresa med twist och idag är hon bortglömd. Vad hände?

Sjöström skriver Mathilda Hamiltons biografi med hjälp av hennes stora men odaterade fotosamling (som finns på Etnografiska museet) samt tidningsartiklar, brev, sjukjournaler och intervju. Biografin blir ett spännande kollage, där fakta kompletteras av bilder och får läsaren att leva sig in i Mathildas liv. Bilderna tar upp stor plats och det känns som att bläddra i en kvinnlig Indiana Jones fotoalbum.

Sjöström har lagt till fiktiva inslag i kursiv stil med avsikt att levandegöra Mathilda, kompensera där fakta inte räcker till. Inslagen är skrivna i 2:a person, där duet är Mathilda: ”Du förs till sjukhusets badrum för att tvättas, kontrolleras och genomsökas. Dessa inslag känns dock onödiga – läsaren kan med befintliga fakta och bilders hjälp läsa mellan raderna.

Det är en fascinerande historia som växer fram – tänk att Mathilda gjorde allt detta – som kvinna utan eget startkapital född på 1800-talet. Mathildas framgångssaga når sitt slut pga. omständigheter hon ej rår över, innan hennes liv är till ända. Det är sorgligt och har hänt andra samtida affärsmän som tändstickskungen Kreuger, men han glömdes inte bort.

Jag är tacksam att Sjöström hittade Mathilda och gjorde henne rättvisa genom denna biografi. I sin sammanställning av fakta lyckas Sjöström teckna en människa av kött och blod. Mathilda är barn av sin tid, gjorde uttalanden som idag är grodor: ”Jag tillhör väl icke pöbeln”, protesterar Mathilda när hon läggs in på en sjukhussal där det ligger andra patienter.

Nu när Mathilda Hamilton väl är återfunnen kommer hon nämnas i andra sammanhang. Kanske kommer hon med i Godnattsagor för rebelltjejer 3. Kanske väljer en gymnasieelev att göra en presentation om henne istället för Ivar Kreuger. Kanske får någon Sjöströms bok i studentpresent: Ringarna på vattnet.

Läs Mathilda – historien om Indiskas grundare!

Tack Sara Sjöström för att jag fick läsa!

Min far & Kvinnan (1985/1993) av Annie Ernaux

Annie skriver fram sina döda föräldrar: Först sin far i Min far (1985) och sedan sin mor i Kvinnan (1993). Föräldrarna växer båda upp i Frankrike under enkla förhållanden och genomlider världskrig och kris tillsammans. De vill båda lämna sin samhällsklass, arbetar hårt på fabriken för att spara ihop pengar till en egen speceriaffär. Det är ingen enkel resa; när affärerna går dåligt får far jobba på fabrik igen. Många år senare ska deras dotter Annie resa ifrån dem bokstavligt och bildligt när hon utbildar sig till lärare. Både Min far & Kvinnan berättar i stort sett samma historia men med olika huvudpersoner – fadern respektive modern.

När jag läser båda berättelserna efter varandra blir det repetition i den sista Kvinnan (det går ju inte att nämna mor utan att nämna far). Repeterandet upphör dock i och med faderns död. I båda berättelserna reflekterar Annie över sin skrivprocess, något jag inte lagt märke till i hennes andra böcker. I Min far känner hon ingen skrivglädje och i Kvinnan beskriver hon skrivandet som att föda barn (det går långsamt och hon kör fast). Annie hanterar föräldrarnas död på olika sätt; en död är precis som en födsel inte den andra lik, samtidigt som den är relationsrelaterad.

Återkommande i båda berättelserna är tanken på dödens/förändringens ögonblick. I Min far försöker Annie läsa Mandarinerna av Simone de Beauvoir medan hon vakar över sin döende far, men kan inte komma in i läsningen för hon vet att ”när jag hunnit till en viss sida i den här boken skulle min far inte längre vara i livet”. I Kvinnan ser hon hur det lyser i hennes döda mors fönster på äldreboendet.”Det bor någon annan där istället för henne”, konstaterar hon – slås av förändringen.

Annie använder samma berättarteknik i båda berättelserna: De börjar och slutar med förälderns död och däremellan redogör hon rakt upp och ned för förälderns liv i kronologisk ordning. Berättandet är neutralt och öppet att fyllas av läsarens egna känslor. Vissa fraser och ord betonas i kursiv stil: Vi var lyckliga trots allt. Vi hade ju inget annat val” (s. 35) eller svärmors ord:”man märker att det är en kvinna [Annie] som inte fått samma uppfostran som vi” (s.147). Ordvals betydelse betonas.

Jag blir gripen av faderns klassrelaterade strykrädsla. (Han straffades” för sin hybris när han försökte lämna fabriken, fick arbeta som Sisyfos). Fadern är strykrädd även å sin dotters vägnar: Han oroar sig för vad andra ska tycka om dottern som inte arbetar (för arbetar gör man med händerna, inte ögonen). Han är orolig för att hon läser för mycket, att hon funderar för mycket. Far och dotter får allt mer att bråka om (hon korrigerar hans språk) och mindre att tala om; han har levt ett liv utan böcker och hon lever av böcker. Modern har lättare att adaptera till dotterns intellektuella värld, men får underlägsenhetsattacker och beskyller dottern för klassförräderi. Det är sorgligt att klassresans pris är distans.

Läs Min far – men pausa med en annan bok innan du fortsätter med Kvinnan!

Löpa varg (2021) av Kerstin Ekman

När jägaren Ulf möter en varg blir det en vändpunkt i hans liv. Ulf minns alla sina byten, vill minnas mer – läser sina gamla jaktdagböcker, som dock utelämnar information. Han minns mer om bytena än vad som står skrivet om dem.

Romanen utspelar sig i norra Hälsingland, i krokarna kring Kårböle, Bollnäs, Ljusdal och Sveg: En bygd där alla känner till varandra, på gott och ont. Alla romanens karaktärer, inklusive Ulf, har någon gång våldfört sig på skogen vilket påverkar deras handlingsförmåga; man kastar inte sten i glashus, anger inte varandra (om man inte hatar varandra).

Det finns en lång jakttradition vars spelregler ändras genom tiderna: Ulfs farfar sköt tjädrar i spel – men det var innan det blev förbjudet. Den berömda naturkonstnären Bruno Liljefors (1860-1939) sköt vildfåglar och arrangerade dem innan han målade av dem (!) – också innan det blev förbjudet. Förbud av det som en gång varit tillåtet verkar inte respekteras.

Klimatkrisen gör sig påmind i vart och vartannat kapitel. Torra somrar skapar skogsbränder, hotar hus och djur. Utsvultna djur attackerar människor. Djur som skjuts är magra och deras kött ruttnar snabbt i septemberhettan.

Krafterna bakom den döende skogen synliggörs genom Ulfs ögon. Ekman drar en parallell till Dantes inferno: Ulf vandrar i ett helvete, där det blir allt svårare att väja med blicken från döden.

Läs Löpa varg! En spännande och tänkvärd roman på 180 sidor!

Djävulsgreppet (2022) av Lina Wolff

Minnie och Mickey älskar varandra med brister och fel; han attraheras av hennes lågmäldhet – och hon förvandlar hans fulhet till fulsnygghet. ”Som Gud skapar människan, skapar hon mannen. Möjligtvis är det därför det går så fel sedan”, skriver Wolff i berättelsens början.

Mickeys fulsnygghet får negativa konsekvenser för deras relation, men det är djävligt mer komplicerat än så. Händelser tar oväntade men välunderbyggda vändningar och jag läser utan avbrott fram till berättelsens slut. Men boken lämnar mig inte; jag fortsätter att tänka på den, referera till den, tala med andra om den.

Wolff har något viktigt att berätta och gör det med vackert språk, innehållande många referensbindningar/upprepningar:

Ditt hår, säger han. Ditt hår visar att du kommer att orka. Du har inte en döende människas hår. Ditt hår visar att du inte alls är sjuk, att du en dag ska kunna resa dig och vara ännu mer full av kraft. Du kommer att leva, Minnie” (s.38).

Läs Djävulsgreppet! Min starkaste läsupplevelse i år!

Tisdagstrion: JUL

1. Happy Jankells bok Livlina (2020) handlar om en ung hypokondrisk Stockholmstjej som dejtar på Tinder och kämpar med sin dåliga självkänsla. Det blir stundtals sorgligt, stundtals komiskt – lite som Bridget Jones dagbok. Rekommenderar den varmt som julklapp till en ung person i dagens Sverige. Igenkänning väntas.

2. Linn Ullmans Flicka,1983 (2022) handlar om författarinnan själv som år 1983 är 16 år och har ett förhållande med en mycket äldre man. Fyrtio år senare minns hon tillbaka på händelsen. Minnesfragmenten kommer stötvis och icke-kronologiskt – en gripande berättelse.

3. Mian Lodalen skriver om förbjuden kärlek i Lisa och Lilly. En sann kärlekshistoria (2020). Två unga kvinnor i början av 1900-talet älskar varandra, vilket får katastrofala följder för dem. Lisa och Lilly fanns i verkligheten och berättelsen om dem griper tag i mig.

Det var mitt bidrag till Ugglan&bokens tisdagstrio! Läs fler tips och ge egna tips här.

Skönheten i kaos (2021) av Julia Ravanis

Ravanis lånar mig sina ögon på universum, vars skönhet fått henne att ägna sig åt kvantfysik. När hennes poänger når fram hissnar tanken – på gränsen till svindel:

Om en varelse just i detta nu tittade på oss från Orions bälte skulle den inte se oss utan våra förfäder från tidig medeltid (!) . Ljuset tar 1350 år på sig att färdas hit från dit. Men för ljuset självt existerar ingen tid; endast i relation till kroppar (platser) uppstår tiden. Ljuset är evighetens avbild.

Ravanis skriver om svarta hål, att den som ger sig in i ett svart hål lämnar universum (!). Enligt relativitetsteorin ska personen sträckas ut som spagetti, men sett utifrån universum (det svarta hålet) kan en annan verklighet råda. Vad som händer i hålet är dolt för oss, påminner om gränsen mellan liv och död. Från döden/svarta hål återvänder man inte.

Världarna är parallella, sammanlänkade men åtskilda. Aldrig kommer vi kunna hälsa på i en annan värld, precis som en annan människas inre förblir oåtkomligt för andra (Betydelsen av kärlek av Helena Granström).

Universum förändras, blir alltmer kaotiskt och jämförs av Granström med en glass i solsken: Det finns fler sätt för en glass att smälta än sätt att vara frusen; den smälta glassen har fler oskiljaktiga tillstånd än den frusna (”svårt att skilja en glassfläck från den andra”).

Glassfläckarna blir ohjälpligt fler och sannolikheten att en upptinad glass blir till en perfekt kula igen är obefintlig. Om vi visste vilka glass- och sommarluftspartiklar som krockade med varandra så… men vi är begränsade – otillräckliga. Så och med universum.

”Hur roligt vore det att hela tiden kunna urskilja enskilda molekylers rörelser? Vad vore en solnedgång utan utsuddning av alla små luftpartiklar och ljusvågor som låter oss uppleva helheten? Att ständigt kunna urskilja eller förutsäga allting är att aldrig någonsin uppleva skönhet”, skriver Ravanis.

Skönheten i kaos är en tröst. Ravanis kopplar universums skönhet till skönlitteratur, tar exempel från Granström, Tolstoj, Söderberg, Carmen och Twilight. Ravanis läser Inger Christensens Alfabet, som är skriven som en matematisk formel, och Ravanis rörs till tårar för att det är så vackert, men hon återger inget ur Alfabet– jag letar upp den. Och det är vackert:

Läs Skönheten i kaos som lindrar existentiell ångest, läker trauman från fysiklektionerna i astronomi…

En bra sista minuten-julklapp!

Tisdagstrion: Bokklappar

1. Julklapp till den som är trött på sitt jobb:

Dikterna i samlingen Fruktansvärda arbetsplatser jag besökt och alla vackra människor jag där mött (2022) av Henrik Johansson ger igenkänning, väcker både skratt, ilska och insikt:

”Fikarummet vände sig till oss och sa:
Vad ska ni göra över jul och nyår?
Jag sa:
Jag och min flickvän ska till Kanarieöarna.
En städerska sa:
På hotellet,
bädda inte sängen, ombäddningar sliter på kroppen.
Lämna alltid dricks.
Släng äckliga saker själv.”
[…] (Ur: ”Ett annat hotellkök III”, s. 143.)

2. Julklapp till en bror:

Novellerna i Brorsan är mätt (2007) av Mirja Unge handlar om utsatta människor i situationer som t.ex. att vara ensam nykter på en fest, att vara full bland nyktra, att vara barn och föräldrarna bråkar – eller att vara psykiskt sjuk bland friska:

Samtliga av novellerna är jättebra! Man kommer in i språket.

3. Julklapp till den som har levt, ung som gammal:

I Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig (2000) berättar Kerstin Thorvall om sina älskare genom livet. Var och en av dem tillägnas en egen novell: Olle, Roland, Gary, Bernard… Starkast intryck gör den 20 år yngre Roland, som ”humant” avslutar relationen med den 70-åriga Thorvall på ett café i Drottningholmsparken… Novellsamlingen rymmer även noveller med besvarad passion.

Fler bokklappstips finner du på Ugglan&boken, som anordnar Tisdagstrion. Där kan du även ge dina egna tips på bokklappar.

Allt jag fått lära mig (2019) av Tara Westover

… handlar om Taras uppväxt under 1990-2000-talet i en amerikansk mormonfamilj, där fadern förbereder familjen på domedagen: Tara och hennes sex syskon får inte beblanda sig med det syndiga samhället – inte gå i skola och inte uppsöka läkarvård, inte ens efter en bilkrasch. ”Ta med honom hem – mor kan fixa det”, säger fadern, eftersom modern är örtkunnig.

Faderns omvärldsfobi har gjort både modern och barnen medberoende, men kontrollen över barnen sviktar när de kommer i kontakt med andra sanningar än hans. Mycket Tara fått lära sig av fadern visar sig vara felaktigt, t.ex att afroamerikaner skulle ha haft sin allra lyckligaste tid när de var slavar, eftersom de inte behövde oroa sig för sitt uppehälle på den tiden… Pga. sanningar som denna klampar Tara i klaveret i nya sociala sammanhang.

Allt jag fått lära mig är tänkvärd och spännande; Tara går från vilseledd hemskolad till universitetsstuderande. Vägen dit är kantad med till synes oöverstigliga hinder (pengar, kunskapsluckor, kulturkrockar, rädsla, skuld och skam…).

Bokens början är osentimentalt skriven, låter läsaren själv lägga in det sentimentala, något jag uppskattar. Mot slutet av boken börjar jag-berättaren ingående förklara andra karaktärers känslor, vilket får mig att längta tillbaka till hennes tidigare återhållsamma stil. Mot slutet accelererar även tempot – Tara reser än hit än dit – och texten blir referat, förlorar i tänkvärdhet. Men ett slut gör inte en hel roman; jag lär mig mycket längs vägen.

Läs Allt jag fått lära mig!

Tisdagstrion: Litteraturpristagare

Jag bidrar med två nobelpristagare och en augustprisvinnare i Ugglan&bokens tisdagstrio:

1. 1978-års nobelpristagare Isaac Bashevis Singer (1903-1991) har skrivit Avskum (1991) som är en riktigt bra bok. Den handlar om en 47-årig rik man som återvänder till Warszawa efter 20-års bortovaro i Buenos Aires. Han ska styra upp sitt olyckliga liv – ta itu med rötterna. Dock nästlar han in sig i ohållbara förbindelser… Avskum påminner om Dostojevskijs verk vad gäller miljön, moraliska dilemman, kvalen och det dåliga samvetet.

2. Alla böcker jag läst av årets nobelpristagare Annie Ernaux har varit bra och jag känner mig därför manad att läsa alla dem som översatts till svenska. Bäst hittills för mig är En flickas memoarer (2016) som handlar om författarens första sommar borta från föräldrahemmet, arbetandes på barnkoloni bland andra unga vuxna från högre samhällsklasser än hon. Ernaux erfar den smärtsamma erfarenheten att klampa i klassklaveret… Ernaux har inspirerat bra författare som Edouard Louis och Linn Ullmann – hennes författarskap ger ringar på vattnet.

3. 2020-års Augustprisvinnare i kategorin Årets bästa fackbok är Herrarna satte oss hit (2020) av Elin Anna Labba och boken är väl värd priset. Den baseras på intervjuer med samer som tvångsförflyttades från sina marker år 1919 ända in på 1950-talet. Deportationerna ledde till förluster vad gäller renar (många rymde, sköts) men också förluster i form av människoliv och splittrade familjer. Labba tillför svensk historia en ny dimension, som hjälper en att förstå proportionerna i pågående konflikter.

Fler boktips på tema litteraturpristagare hittar du på Ugglan&boken. Dit kan du även länka dina egna tips.