Det kommer inte alltid vara du (2022) av Petra Backström

En 27-årig förlovad kvinna blir förälskad i en gift kollega och tvåbarnsfar. Kärleken är besvarad, frodas i det dolda. Det är komplicerat, men allt löser sig med tid och tålamod.

I väntan på lösning diskuterar kvinnan (berättarjaget) och mannen (du) sina respektives öden: ”Jag funderar på att printa våra [kärleks-] mejl och bara lämna över, sa du. ”Taskigt såklart, samtidigt skulle det inte medföra många frågetecken.” ”Nej”, sa jag. ”Vi kan bestämma träff med dom på samma ställe, sen gemensamt lämna över varsin bunt” (s.96). Osmakligt, men bakom varje skämt finns adrenalinpåslag.

Ett år går – och vad har hänt med dem då? Det är intressant att följa berättarjaget under denna tumulta tid när förbjuden frukt ska göras tillåten. Hennes sköra drömmar mot hans verkliga barn och kvinnan som fött dem. Gripande när berättarjaget vänder sig till mannen (du) med sin berättelse. Nära och sårbart.

Det kommer inte alltid vara du kan vara det bästa jag läser i år. Backström skriver klokt om kärleken, den tillåtna och den förbjudna; jag släpper inte boken förrän den är slut.

Tisdagstrion: Böcker av författare från tre intill varandra liggande länder

Till Ugglan&bokens tisdagstrio bidrar jag med böcker av författare från de tre grannländerna Frankrike, Schweiz och Italien:

1. Den franske författaren Michel Houellebecqs roman Serotonin (2019) handlar om en 46-årig man i livskris. Han lämnar sin sambo, söker upp sina ex – och gör även nya bekantskaper. Denna man kan tolkas som en metafor för den moderne (franske) mannen. Romanen är en intressant samhällsskildring med många fula ord (som man vänjer sig vid). Läsvärd!

2. Den schweiziska medborgaren Agota Kristof kom från Ungern som vuxen, lärde sig franska och skrev sina romaner på franska. I den självbiografiska Analfabeten (2004/2019) skriver hon om sin första tid i Schweiz som språk- och sammanhangslös, men även om barndomen och sin landsflykt. Läsvärda 52 sidor!

3. Den italienska författaren Claudia Durastantis roman Främlingar jag känner (2021) handlar om att växa upp med döva föräldrar som låtsas att de är hörande. Det är en annorlunda och dysfunktionell uppväxt – läs den!

Fler boktips finner du på Ugglan&boken!

Tisdagstrion: Böcker jag ser fram emot att läsa

1. Om någon skulle komma förbi (2022) av Thomas Korsgaard har fått fina recensioner på bokbloggar och verkar jättebra. Det handlar om en 12-årig pojke som växer upp i en nutida dysfunktionell fattig bondefamilj i Danmark.

2. Babetta (2021) av Nina Wähä var många bokbloggares bästa läsupplevelse i sommar. Jag tilltalas av att det är två vänner sedan ungdomen som har utvecklats åt olika håll och den ena besöker den andra i hennes nya liv.

3. Passera (1929/2022) av Nella Larsen verkar också vara en bra bok som rekommenderas av många bloggare. Det handlar om två afroamerikanska kvinnor, som passerar som vita i ett segregerat USA och därmed har tillträde till miljöer för endast vita. Detta fungerar utmärkt fram tills att de två kvinnorna möts på ett hotell.

Många fler ”böcker-jag-ser-fram-emot-att-läsa” finns på Ugglan&bokens tisdagstrio!

Doktor Glas (1905) av Hjalmar Söderberg

Jag har inte gjort mitt eget bokomslag; 1996-års utgåva av Doktor Glas ser ut så här: En anspråkslös förpackning på en älskad klassiker. Jag gillade Doktor Glas när jag läste den på gymnasiet och har säkert läst den tio gånger sedan dess…

Söderberg skriver boken som en dagbok av läkaren Tyko Gabriel Glas, 33 år, under en ovanligt het sommar i Stockholm i början på 1900-talet.

Doktor Glas har en förtroendeingivande utstrålning. Många patienter vädjar till honom om hjälp bortom gränserna för det tillåtna; det är kvinnor som vill göra abort och kvinnor som vill få deras män att sluta utöva sin äktenskapliga rätt.

En av Glas patienter säger sig fått modet att öppna sig för honom efter att ha hört hans uttalande om prostituerade kvinnor, att ”dessa människor äro också människor och bör behandlas som människor”(s.14).

I sin dagbok skriver doktor Glas om sin ensamma vardag (barnlös och ogift) och om sina moraliska betänkligheter. Det är intressant hur han hanterar gränser och motiverar överträdelser, särskilt när pastorns fru söker upp honom på hans mottagning.

Läs Doktor Glas! En klassiker som jag kommer läsa igen.

Koryféerna (2022) av Lena Andersson

Denna konspirationsroman handlar om mordet på försteminister Stjärne i landet Thule, som enligt prologen har ”det fingerade namnet Sverige” (s.7). Ett spännande berättargrepp!

Trettio år efter mordet är det fortfarande olöst och en journalist följer upp ett nytt spår: Tänk om Stjärne blev mördad för att han genom sina dolda kanaler försökte påverka Sovjetunionen i socialdemokratisk riktning? Genom nya och gamla vittnesmål växer sanningen fram.

”Stjärnes idé var att Sovjet skulle gå från kommunistisk diktatur till att bli en socialdemokratisk kraft i världen, av ett format så gigantiskt att Förenta staterna med sin fattigdom och slum, sin rasism och ojämlikhet, sina omoderna skillnader mellan människor, skulle framstå som så efterblivet så även det landet skulle tvingas göra något åt sin ruttna samhällsstruktur – och till slut bli socialdemokratiskt”, säger en av journalistens informanter (s.62).

Koryféerna är intressant läsning, men kräver koncentration eftersom perspektiv och tidpunkter gör täta oannonserade byten. Ibland berättar Jag (journalisten Roger Lilja), ibland berättas om tiden före mordet ur polischefens, ambassadörens eller partisekreterarens perspektiv i 3:e person – och ibland berättas om tiden efter mordet ur de nämndas perspektiv. Jag hade varit hjälpt av en datering vid varje byte, men då kanske illusionen hade spräckts?

Det mesta Andersson skriver blir till guld och så även denna gång: Intrigen är väl underbyggd – och slutet tänkvärt.

Läs Koryféerna!

Tisdagstrion: Bäst hittills under sommaren

Ugglan&boken efterlyser de bästa läsupplevelserna i sommar och här är mina:

1. Kvinnor som pratar (2022) av Miriam Toews om kvinnor som pratar om vad de ska göra när det uppdagats att de våldtagits av manliga församlingsmedlemmar om natten, sövda med hästbedövningsmedel. Ska de stanna eller lämna denna amishliknande församling? Svaret är inte självklart. Det är en gripande berättelse som baseras på en verklig händelse. Genom dialoger målar författaren fantastiska personporträtt.

2. Sarajevo. Minnen från en belägring (2020) av Jasenko Selimovic är en vittnesskildring av hur det var att leva i Sarajevo som det sköts på dag och natt 1992-1996 och som det inte gick att lämna utan ”rätt” pass. Jag lärde mig mycket om människor i krig, vad som händer med kärlek och vänskap – och om livet som återstår efter att ha överlevt. Skarpt och välskrivet!

3. Leons bok (2021) av Gabriel Franke Rodau är en Romeo och Julia men där hindret inte är familjefejd utan Förintelsen; för vissa överlevande blir det livsviktigt att föra det judiska släktet vidare. Leon är barn till överlevande och Anna är inte judinna, vilket sätter käppar i hjulet för en framtid tillsammans. En sorglig och bitterljuv kärlekshistoria.

Fler ”bäst hittills under sommaren” hittar du länkade på Ugglan&boken!

Tysk höst (1947) av Stig Dagerman

Stig Dagerman reser hösten 1946 genom ett Tyskland i ruiner. Han är Expressens utsände med uppdrag att intervjua tyskar om livet efter freden. Dagerman skriver sammanlagt tolv reportage, vilka senare ges ut i boken Tysk höst (1947).

Vart och ett av reportagen är intressanta. I reportaget ”Rättvisans gång” besöker han avnazifieringsdomstolsförhandlingar (ett slags Nürnberg för de som inte varit ledare men nyttiga idioter i tredje riket). Det är hundratusen fall som ska prövas och rättegångarna sker på löpande band, vilket enligt Dagerman drar löje över avnazifieringen, för tankarna till Kafkas Processen. Varje åtalad har skaffat karaktärsvittnen/intyg på att de varit vänliga mot judar eller lyssnat på utländsk radio (intyg som även kan köpas på svarta marknaden för 100 mark.)

Dagerman beskriver träffsäkert miljöer och människor: Den åtalade herr Krause ”är en liten hostande bokhållare med nervösa glasögon, vilka befinner sig på oavbruten vandring mellan näsan och bordet”. Dagermans ögon är mina ögon; jag sitter på första parkett. Det gäller även när han besöker människor som bor i paradvåningar, bondgårdar, Gestapos gamla lokaler, vattenfyllda källare och otäta godsvagnar.

Dagerman besöker Hamburg, Berlin, Essen, Solingen, München, Nürnberg, Heidelberg, Hannover, Köln, Düsseldorf, Frankfurt am Main – det som senare kommer bli Västtyskland.

Läs Tysk höst!

Sarajevo – minnen från en belägring (2020) av Jasenko Selimović

Jasenko minns sitt liv i sin hemstad 1992, då den dag och natt beskjuts av bosnienserbiska styrkor. Bosniakerna förgås; de slipper inte ut och förnödenheter kommer inte in. De svälter, törstar, torteras och skjuts ihjäl därinne.

Det är tänkvärt att läsa om livet under belägringen, om hur Jasenko och hans vänner samt flickvännen Amira ägnar dagarna åt att leta efter rent vatten och något ätbart, akta sig för krypskyttar, rädda skadade människor. Tänkvärt om vad som händer med Amiras och Jasenkos passionerade kärlek när de är smutsiga (en kopp vatten per dag) och som skelett (inte mat varje dag).

Många försöker fly, men stoppas i bergen av den bosnienserbiska armén. Det gäller att ha rätt pass, tur och kontakter. (En vän till Jasenko stoppas och torteras, blir sedan satt på posten att skjuta på sin egen stad.)

Amira har ett serbiskt pass men vägrar lämna Sarajevo av rädsla för soldaternas nycker. Och Jasenko kan inte lämna om inte Amira lämnar; de lever i symbios. Tanken på flykt sätter igång skuldkänslor, att man ger upp sin stad och sviker de som är kvar (som i sin tur känner sig svikna).

Jasenko skriver denna bok nästan 30 år efter belägringen. Fortfarande finns saker kvar att berätta – saker som han inte vet hur han ska berätta. Jasenko skriver hur det var innan kriget, hur relationer ändras av kriget och vad som hände sedan.

Krig är ”en oåterkallelig förlust. Det enda vi kan göra är att berätta om det”, skriver Jasenko, men menar samtidigt att det finns inget läkande i själva berättandet. Han vänder sig till sina halvvuxna barn med sin berättelse, vill förklara vad kriget har gjort med honom och indirekt dem, eftersom de är en del av hans liv.

Jag rekommenderar denna välskrivna, gripande och klokt reflekterande bok. Den ger insikter som jag tidigare saknat.

Kvinnor som pratar (2022) av Miriam Toews

Kvinnor samlas på ett höloft för att prata om vad de ska göra efter att det uppdagats att åtta män från deras egen församling i flera års tid har förgripit sig på dem nattetid, efter att ha sövt dem med bedövningsmedel för djur.

Deras manlige ledare vill att kvinnorna ska förlåta männen. Själva är de oense: En del vill förlåta och dessa närvarar inte på mötet. Andra vill stanna och förändra församlingen inifrån medan en del vill lämna den. Det är inget lätt val; kvinnorna är analfabeter och har aldrig lämnat närområdet, vet inte var de befinner sig. Dessutom talar de bara plattyska och kan inte kommunicera med den spansktalande befolkningen.

Det är en tänkvärd läsning när de väger nackdelarna mot fördelarna med att lämna – och spännande när de gör det under tidspress; närsomhelst kan männen komma hem. För närvarande finns bara en man bland dem: protokollförare August tillika lärare i församlingen. Denne har låg status bland de andra männen (en riktig man jobbar på fältet…).

August är berättaren och boken består av hans mötesprotokoll med målande noteringar inom parentes: ”(Klaas och Mariche har många barn, men jag är inte riktigt säker på hur många de är. Alla har de vitt hår som blekts av solen. När de kilar omkring över tunet ser de ut som eldflugor eller som maskrosens vita fröbollar som svävar i vinden)” (.s.133).

Språket är rikt och dialogerna livliga, porträtterar personerna. De pratar inte om vad som har hänt utan om vad de ska göra och varför. Det blir existentiella samtal och åsikter ändras under mötets gång.

Berättelsen baseras på ett verkligt fall där cirka hundra kvinnor och barn i åldern 3-65 år angreps av män i deras närhet i en mennonitkoloni i Bolivia 2005-2008. Författaren är uppvuxen bland mennoniter och har intervjuat kvinnorna. Mennoniterna liknar amishfolket och lever isolerade från omvärlden i små samhällen i Sydamerika.

Läs Kvinnor som pratar! En stark läsupplevelse!

Livet går så fort. Och så långsamt. (2017) av Martina Haag

Sonja tar en feel-bad-tripp tillbaka till 1980 då hon gick sista terminen i nian. Hon blev mobbad men mobbade i sin tur någon annan: Katten på råttan – råttan på repet:

”… Och det var lite härligt att känna sig sådär god som Kulla Gulla” (s.35) , tänkte Sonja när hon umgicks med beniga Boel som ingen ville vara med. Dagen efter trodde Boel att de två var vänner, gav henne en present, men den slängde Sonja i taggbuskarna medan Boel och klassen såg på.

Berättelsen kantas av hjärtlösa händelser som denna och de tär på mig som läsare. Jag känner aversion mot Sonja; inte ens i sin ensamhet led hon av skuld, inte ens när hon som 24-åring blickade tillbaka. Jag känner hat mot de som förtryckte och kränkte Sonja, vars enda önskan var att få vara med, höra till.

Barnens beteenden speglar dåtidens vuxenattityd, att ett barn som är lite ”eget” får tåla att andra retar det (vanligtvis ingrep inte vuxna vid mobbning). Så Sonja fann sig i att både bli mobbad och mobba; det var som en naturlag.

Jag tillhör generationen som kommer efter Sonjas och känner igen förtrycket, de passiva lärarna, rökrutan och skolanordnade möten med gamla knarkare (vi fick liksom Sonja höra att ”tog man bara ett enda bloss hasch så hade man sprutan i armen”).

Sonja överträdde gränser och kom allt längre in i utanförskap. Det är under läsningens gång svårt att se något som kan stoppa den utvecklingen. Plantering av ljus/utvägar hade krävts längs vägen (Hon måste gå till något, inte från något till ett ingenting. Det är inte logiskt att en dag plötsligt resa sig ur askan som Sonja gör.)

Livet går så fort. Och så långsamt. är en mörk uppväxtskildring som borde ha underbyggts med mer ljus och värme.