Disneys Bernard och Bianca är nostalgi för mig. I denna bok från 1990 har de ett uppdrag i Australien. Boken finns tyvärr inte i bokhandeln längre, men däremot på antikvariat.
Mini-fakta om djurungar i Australien (2022) av Ann-Charlotte Ekensten är en fin lättläst bilderbok, rekommenderad från 7 år.
Australien berättar: Drömtidens framtidNitton noveller (2019) är skrivna av samtida aboriginska och icke-aboriginska författare. Tragiska och humoristiska berättelser om vartannat. Nya perspektiv på Australien.
Johannas mor författaren och översättaren Margareta Ekström (1930-2021) drabbades 1995 av en stroke som slog ut hennes tal- och skrivförmåga. Margaretas meningar kom ej mer, bara enstaka ord (”stråk”). Hennes barnbarn, svärson och svärdotter fick aldrig höra hennes meningar.
Johanna berättar i lösa anteckningar, beskriver sin mors liv – och sitt eget – om vartannat, före och efter stroken. Johanna är 25 år när modern får stroke, flyttar hem. Hon och hennes lillebror hjälps åt medan deras omgifte far håller sig ute ur bilden: ”Mamma är bara vår. Vårdandet bara vårt. Därför vår hemlighet”, skriver Johanna (s.54).
Margareta lever i 26 år med stroken, vårdas av hemtjänst – och av sina barn, som hon innan stroken hållit distans till: ”…mor och barn [är] i stort sett samma materia, men den ena är ej ansvarig för den andra. Eller tvärtom”, citerar Johanna ur sin mors roman, som kom ut när Johanna bara var tio år (s.34).
Berättelsen är gripande och blir sorgligare med vetskapen att Johanna dog 2022, ett år efter sin mor, endast 51 år gammal.
”Jag och mamma delar på ett glas vin. Jag häller över det i ett vattenglas för att hon lättare ska kunna greppa om det. Min bror för det till hennes läppar. Jag ser hennes mun genom glasets botten. Jag tänker att jag skulle kunna skriva hundra böcker om hennes blick, men ändå aldrig komma i närheten av vad den uttrycker…”, skriver Johanna (s.186).
Läs Meningarna! Jag ska läsa allt hon har skrivit.
1. Johanna Ekströms Meningarna (2020) handlar om en mor- och dotterrelation efter att modern fått en stroke. Den tjugoåriga dottern blir mamma till sin mamma, som inte varit en tillräckligt närvarande mor för dottern under uppväxten. Gripande, självbiografiskt.
2. Amelie Björcks Zooësis (2019) handlar om lantbruksdjuren i litteraturen. Författaren följer djuren i bl.a. Ivar Lo Johanssons böcker och belyser likheter mellan djurs och människors situation. Förr jobbade arbetare och arbetsdjur tillsammans, men djuren användes även som slagträ i klasskampen (när mjölkerskor strejkar). Arbetarna fick fler rättigheter medan djuren förlorade i värde; de ersattes av maskiner och blev själva en industri (köttfabrik). Tänkvärt och välskrivet!
3. Kerstin Ekmans Hunden (1986) handlar om en bortsprungen hund som ägaren tror är död; det är mitt i kalla vintern och hunden är bara en tremånaders valp. Han överlever dag för dag i skogen likt Robinson Kruse. Spännande skildrat ur hundens perspektiv. Vackert språk!
Få fler tips på Ugglan&boken. Dit kan du även länka dina egna boktips på temat.
När ord är som viktigast sammanvävs de samtidigt som de klyvs och vägs, berättar diktjaget vidare. Dessa motstridigheter gestaltas typologiskt i form av felslag ( ”jag hhhhh/jj!”…) samt i plötsliga versaler, vilket skapar en stegring genom dikterna. En dikt heter ”Svindel”, men titeln placeras sist istället för först – framkallar svindel.
Kempe-Bergmans dikter får olika liv beroende på läsarens perception: Vad innebär det att ”fångas fri”? Bli fri genom att fångas/ bli fånge när jag är fri? Läsaren känner och väljer.
Diktjaget/alla går genom år, inte under. Tiden gör stora händelser små. Det gäller dock inte händelsen när Saturnus och Jupiter sammanstrålade på himlen för 2000 år sedan i en betlehemsstjärna.
I dikterna gnistrar och glimrar livslust till i diktjagets steg, i dörrars handtag, tunnlar, länkar och ord: leder till mening. Dock tenderar diktjaget att se tecken på meningslöshet (”allt är onödigt”), kämpar mot det. Lust och mening kan inte framtvingas; de dyker oanmälda upp i glipor i det kontrollerade.
Oväntade ordbilder glimmar till (”röd vit blå förlossningsfärgerna”), gör avtryck i mig. Jag gick in i en dikt och kommer ut flera dikter senare, rörd och tröstad av orden (”himlen en karta […] det första havet”, ”kroppshimlen”, ”kroppar som bibliotek”…).
”lär dig gå på akilleshälarna…” ( s. 74).
Läs Viktiga ord!
Tack Matthis Kempe-Bergman för att jag fick läsa 🙏
Ugglan&bokens tisdagstrio-tema är denna vecka liv eller död i boktiteln och jag har valt tema död:
1. Döden väntar (1945/2018) av filosofen Maurice Blanchot (1907-2003) handlar om en ung döende kvinna. Enligt hennes läkares prognos skulle hon dock ha dött för två år sedan… Hennes mor, syster, läkare, vän och sjuksyster hjälper henne, men prioriterar henne ej. Existentiellt. Översättning: Johan Laserna & Thomas Andersson.
2. När bror dör (2023) av Emilia Aalto är en poetisk berättelse om författarens brors liv och hans alltför tidiga död. Vi håller dig så kär måtte du inte hamna fel i livet, skrev far i ett brev till sin nyfödde son (s.15). Berättelsens jag är systern författaren:
”jag är ett spädbarn
när min bror tar med mig
till badhuset
det finns ett fotografi
hans vän
sitter moloken bredvid
själv är jag nedkorvad
i min brors knä
jag ser ut som en valp
vars skinn inte har fyllts ut
han verkar nöjd
min bror” (s.26)
Berättelsen är sorgsen men kärleksfull.
3. Är mor död (2021) av Vigdis Hjorth handlar om Johanna som för trettio år sedan försköts av sin mor och därefter inte har talat med henne. Johanna törs inte ta kontakt, men spionerar på modern – och sin syster. Sorgligt och absurt familjedrama. Översättning: Jens Hjälte
Du kan ge egna tips och se fler tips på temat på Ugglan&boken.
Johanna har sedan 30 år tillbaka ingen kontakt med sin mor – och det var mor som klippte banden. Johannas lillasyster skickar henne korta rapporter om deras mors mående (mor börjar bli gammal, blir snart 85 år).
All annan information om mor har Johanna hittat på 1881.no, den norska motsvarigheten till Eniro.se. Utifrån denna magra källa skapar hon sig en bild av sin mors liv:
”De träd som dyker upp på 1881 liknar dem jag ser när jag står på terrassen till ateljén och lutar huvudet, planterade lönnar, jag diktar upp att mamma ser träd från köksbordet där hon nu satt sig ner. Till kaffet bestämmer jag att hon äter en skorpa med smör och getost…” (s.23). Det är absurt – och sorgligt.
I sin frånvaro existerar mor och syster i Johannas liv, kanske existerar de mer än de gjort om de vore närvarande; Johanna står på pass utanför sin mors hus likt en älgjägare och spanar.
Varför har familjen förskjutit Johanna? ”Att barn förnekar sina föräldrar är förståeligt, att föräldrar förnekar sina barn, och så hårdnackat, är sällsynt”, skriver Hjorth (s. 43).
En gripande familjesaga växer fram. Det är en ensidig berättelse; den berättas i jag-form/av Johanna, men mellan raderna kan mors och systers berättelser läsas in.
En 84 dagar gammal valp irrar bort sig när den följer efter sin mamma in i skogen. Det är bitande vinter och hundägaren befarar att valpen frusit ihjäl. Sökandet upphör.
Valpen överlever en dag i sänder likt Robinson Kruse. Historien berättas ur valpens perspektiv och ibland genom dens inre monolog: ”Lunka på, lunka på, segt och surt. Tugga fjäder, suga ben…”
Naturen är besjälad, beskrivs som en enda organism: ”Vatten och ljus steg i blodådror och stjälkar, i kärl och nerver och rottrådar. Rösterna fylldes av ljus och ljuset fyllde de varma äggen. Det spratt som gnistor i nyvaknade vävnader och blodfyllda muskler och pulserade inne i äggen”.
Spår efter människan finns överallt (ljud, diesel, hjulspår, kalhygge), skrämmer valpen som håller sig undan människor. Hoppet om att den trots sin skygghet ska hittas och återförenas med sin familj står för spänningen i boken.
En nyskild kvinna, vars barn är utfluget, flyttar från staden till landet, flyttar ensam in i ett hus vid havet och tar jobb på sin brors sjökrog, skaffar sig nya bekantskaper: brorsans flickvän, brorsans ex, brorsans ex:s bror…
Kvinnan tänker tillbaka på livet som varit, minns inte samma saker som sin bror – eller sin exmake – och bär även på motstridiga minnen inom sig själv: Varför reste hon egentligen aldrig till Singapore?
Författarens annorlunda sätt att skriva dialog fungerar väl, får berättelsen att flyta. Dialogen – och texten i sin helhet – innehåller många negationer (inte…inte…inget) och motsägelsefulla beskrivningar (en man ”bär en vacker, urtvättad flanellskjorta”).
Författaren använder oväntade liknelser: I kvinnans brors ögonbryn ”växer enstaka grova strån som tentaklerna på djuphavsfiskar”. Hans mycket yngre flickvän ser ut som en muräna; hon ”saknar flera tänder, underdelen av hennes käke är insjunken…”
Jag blir full i skratt av författarens livliga språk, välöversatt från tyskan av Jesper Festin. Språket är vackert, klär ett existentiellt och klokt innehåll. Jag kommer alltid att minnas läsupplevelsen av Hemma!
1. Namnet på Louise Glücks diktsamling Ararat (1990) syftar på platsen Ararat där Noaks ark slutligen strandade. Boken innehåller starka dikter om en familj och deras band till varandra:
Översättning: Stewe Claeson
2. Hemma (2023) av Judith Hermann är en tänkvärd och humoristisk roman om en medelålders kvinna som vänt blad och flyttat till en by vid havet, där hon stiftar nya bekantskaper, umgås med sin bror och sina minnen. Översättare: Jesper Festin.
3. De förlorade minnenas ö (2021) av Yoko Ogawa är en dystopi om ett örike där förbud på förbud införs, krymper människornas livsrum, tar ifrån dem deras minnen. Huvudpersonen är författare och en dag förbjuds romaner… Berättelsen är långsam men läsvärd. Översättare: Viebeke Emond.
Få fler boktips på Ugglan&boken, Tisdagstrions anordnare. Där kan du även lämna egna boktips på temat.
bokologen.se 