Polischef Wiking Stormberg i Polcirkeln (2021) är tillbaka med nytt fall i Kallmyren (2022) där han personligen är drabbad: Hans vuxne son får ett hotbrev: ”Du får inte ta på dig uppdraget som projektledare för QATS-systemet. Det är förenat med stor fara…” Brevet är början på en spännande kriminalhistoria med oväntade vändningar (förutsatt att du inte läser bokens baksidestext).
Wiking är polischef i den fiktiva staden Stenträsk norr om polcirkeln. Här finns en småstads alla faciliteter – och en robotbas. På hotell Stone Swamp Inn bor internationella forskare, militärer samt vanliga turister i icke-coronatider; Stenträsk är sista utposten till vildmarken. Wiking har en del ärenden till Stockholm, men även andra miljöer förekommer i boken. Miljöerna kontrasterar varandra – skapar dynamik.
Det växlas mellan två tidsplan (80-90-tal och år 2020). Marklund väver in verkliga händelser (som mordet på Olof Palme och coronapandemin) vilkas autenticitet spiller över på det påhittade stoffet, gör det trovärdigt. Marklund har även gjort grundlig research (läs hennes tack-ord) och hon skriver att ”alla eventuella felaktigheter är avsiktliga”.
Läs Kallmyren! En spännande och tänkvärd kriminalroman.
Om samiska barn på internatskola (obligatorisk nomadskola från 7-års ålder) i 50-talets Lannavaara och om hur de sedan har det som vuxna, efter att ha blivit misshandlade psykiskt och fysiskt under skolåren. Alla tiger de om sina trauman, men när husmodern (”extramamman”) – den värsta av plågoandarna – dyker upp igen på 80-talet, får tigandet sitt slut.
Laestadius hoppar mellan 50- och 80-talet, skriver alltid i dåtid, vilket leder till en stor användning av pluskvamperfekt (de hade gjort…hade valt…hade känt…hade bett), som gör berättandet distanserat. Jag föredrar presens, som ger en känsla av att det händer här och nu (de gör… de väljer… de känner) , ger en omedelbar närhet.
Boken är baserad på verkliga händelser, är klart läsvärd, men jag blir dock inte lika berörd av Straff som jag blev av Laestadius Stöld, som handlar om hatbrott mot renar/samer. Kanske beror det på att Straff följer flera personer medan Stöld bara följer en.
1. Rysaren Morden på Rue Morgue (1841) av Edgar Allan Poe inleds med en essä om schack: Schackspelaren bör fokusera på den andre spelarens kroppsspråk och miner istället för dennes speldrag. Detta intro är behållningen med Morden på Rue Morgue (så ryslig är den inte).
2. Chess story (Schack på svenska och Schacknovelle på originalspråk tyska, 1942) av Stefan Zweig handlar om en schacktävling på ett kryssningsfartyg där en av spelarna spelar som om han hade inget att förlora…
3. Så länge vi båda andas (2009) av Stephenie Meyer är den fjärde och sista boken i serien Twilight. Det handlar om den omöjliga kärleken mellan Bella och vampyren Edward. I denna bok gifter de sig och Bella väntar Edwards barn.
En pappa får inte jobb i Sverige och köper en kiosk i ett förortscentrum. Han blir som prästen i byn – folk biktar sig i kiosken:
”Amo, min kusin fick fyra års fängelse”.
”Min fru tjatar om en större bostad”.
”Jag har inte sovit på två dagar” (s.33)
Mor ”var hjärnan bakom projektet [kiosken]. Far var bara muskelkraften. Han var hästen Boxer i George Orwells Djurens gård medan mor var en av grisarna, Snöboll eller Napoleon” (s.14).
Mor är en godhjärtad matriark, men kiosken råkar ligga i en oroshärd och familjen grämer sig över felinvesteringen. Det är dock inte bara i orten det smäller utan i hela Stockholm.
Boken skildrar samhällsutvecklingen ur pappans perspektiv, men berättat av sonen (i jag-form). Sonen arbetar som utrikeskorrespondent, men brukar rycka in och hålla kiosken åt pappan, som ertappas med att sälja vågar och vodka i kiosken. Det är en gripande far- och sonhistoria.
Läs Lejon och lamm! Om gängkriminalitet sett inifrån kiosken. Tänkvärt och välskrivet!
1. Fru Marianne (1887) av Victoria Benedictsson handlar om storstadskvinnan Marianne som gifter sig med en bonde, flyttar till den skånska landsbygden och får nya livsvillkor.
2. Chefen fru Ingeborg (1924) av Hjalmar Bergman handlar om en rik änka som blir förälskad i sin dotters fästman…
3. Fru Björks öden och äventyr (1996) av Jonas Gardell handlar om medelålders fru Björk som lämnar sin man och sitt tråkiga liv, rymmer till Rom.
Det var länge sedan jag läste dem, men då tyckte jag att de var bra! Fler boktips finns länkade till Ugglan&boken.
Ágota Kristófs roman Den stora skrivboken (1986) handlar om de små tvillingpojkarna från Budapest som under andra världskriget evakueras till sin mormor på landet, för att det är säkrare för dem där (mormodern kallar dem horungar, slår dem – och det sägs att hon giftmördat deras morfar…).
Boken gjorde ett starkt intryck på mig när jag läste den 2019 men även nu, fyra år senare, minns jag den som en av de bästa böcker jag läst: Den är ironisk, intressant, sorglig, rå, rolig, skrämmande, spännande… I går såg jag den dramatiserad på Dramatens lilla scen och blev inte besviken:
Fosse har strukit många scener från boken, men ändå hänger allt ihop – inga lösa trådar. Scenrummet är avskalat (endast stolar och en fond i form av en filmad skog, som publiken mycket långsamt färdas genom, som om vi sökte något ((en utväg? )). Scenografin är en bra projektionsyta för publikens inre bilder.
I väntan på Den stora skrivboken…
Jag sitter trollbunden från första replik till den sista (en och en halv timme känns som trettio minuter). Fosse är ekonomisk med tiden, börjar in medias res med att tvillingarna lämnas av modern, som är väl medveten om vad hon lämnar dem till. Det är smärtsamt (jag förstår hur jävligt det måste vara hemma om det är bättre hos mormodern…).
Skådespelarna är övertygande, kompletterar varandra; tvillingarna fyller i varandras meningar – ibland är det komiskt, ibland kusligt. Det gäller alla karaktärer; de är ömsom kusliga ömsom komiska.
Karaktärernas ord korrelerar inte alltid med den faktiska handlingen (en av tvillingarna berättar att mamman kramar honom hårt, men hon stryker honom bara lätt över kinden) – det känns i hela publikkroppen.
”Harläppen” är min favoritkaraktär; hon är ett hungrande harmynt grannbarn, rörande gestaltad av Ellen Jelinek (som stjäl mjölk – suger på getspenar). Tvillingarna tar henne under sina vingar; de är pjäsens hjältar – om det finns några.
I kärlek och krig är alla medel tillåtna, är ett av pjäsens budskap. Människor försöker med alla medel att överleva kriget, men tvillingarna gör fortfarande (onda) saker för andra människor i kärlekens namn ( till och med för ”elaka” mormor).
Pjäsen är omtumlande men jag känner mig inte sänkt som efter Vår klass på Galeasen (om en pogrom i en polsk stad på 40-talet) – eller som efter att ha sett Schindler’s list. (De är bra berättelser båda men nästan omöjliga att härbärgera).
Boka biljett till höstens föreställningar – och/eller läs boken! Så bra båda två! Jag rekommenderar även skolor att köpa in föreställningar för sina elever i årskurs 9 och gymnasiet. Pjäsen är kort, tydlig (inga luckor eller hopp i tiden), lärorik om krig och hanterbar tack vare Kristofs berättarteknik, som är bevarad i Fosses dramatisering och välregisserad av Sofia Adrian Jupither.
En euforisk inre monolog av en förälskad man! Han vill vara med sin älskade, låter jobb och andra relationer lida. Jag känner med mannen som älskar. Ibland undrar jag om deras relation utspelas i hans huvud eller om den faktiskt sker.
Åldersskillnaden är stor, men jag tänker inte på den när jag läser (förutom de gånger han berättar om sin trånga förhud). Han och hon har gemensamma intressen och värderingar (ingen av dem är gift på annat håll) och de blir vackra i varandras ögon.
Det är lätt att acceptera att ens älskade (en ensamstående trebarnsmamma) är mycket med sina små barn – lättare än att acceptera en partner som jobbar jämt, tränar jämt eller festar jämt. Mannen behöver inte vara misstänksam, inte känna sig bortvald?
Mannens eufori håller i sig, håller genom hennes kivande barns fredagsmys , håller på jobbet, (han är hennes chef), håller trots att vissa vet om deras kärlek och har åsikter om det. Jag undrar när euforin ska lätta (för någongång övergår den i något annat): Jag kan inte sluta läsa!
Språket speglar mannens eufori; det sprudlar, innehåller många anaforer. Ofta pausas hans inre monolog för att ge plats för sms-konversationer mellan honom och henne.
Det är spännande att läsa deras sms, men de är inte avskalade och korta som sms är ( < 160 tecken). De skrivs med liknande stil och ordval, vilket gör det ibland svårt att skilja hans och hennes sms åt. Samstämmigheten i sms:en gestaltar dock deras symbios.
Detta är en annorlunda och tänkvärd roman med vacker final. Den får mig att tänka på normöverskridande relationer (hbtq+) och hur dessa ofta har större utmaningar än normativa par pga tabun.
1. Kairos (2022) av Jenny Erpenbeck är jag mycket nyfiken på eftersom det är en ovanlig kärlekshistoria som utspelar sig i Östtyskland före och efter murens fall.
2. Djurdoktorn (1973) av P.C. Jersild vill jag läsa eftersom han är en bra författare och temat om djurens rätt intresserar mig. En veterinär har till uppgift att ta hand om försöksdjuren på ett forskningsinstitut 1988-89, kämpar för att de ska få det bättre. Det är science fiction där bäst-före datumet gått ut (1989) men jag tror tyvärr att den håller än…
3. Vi är inte här för att ha roligt (2023) av Nina Lykke har jag hört mycket gott om på bookstagram och jag gillade hennes Nästa! En läkarroman (2020). Denna gång skriver Lykke om en författare som hamnat i kylan, men får en andra chans som inbjuden talare på litteraturfestivalen i Lillehammer…
Många fler tisdagstrios är länkade till tisdagstrioanordnaren Ugglan&bokens sida. Där kan du även bidra med egen trio om du vill!
1. Den gode (feel-good) är Flush (1933) av Virginia Woolf som handlar om en verklig 1800-talspoets hund och den innerliga och ordlösa relationen mellan honom och hans människa (Elizabeth Barrett, 1806-1861). I förbifarten får du insyn i poetens komplicerade kärlekshistoria samt i hur det är att vara rik kvinna på 1800-talet.
2. Den onde (feel-bad) Suggestioner (1996) av Marie Darrieussecq handlar om en fattig ung nutida kvinna som blir fast i prostitution i Paris. Berättarjaget litar på att omgivningen vill henne väl. Hemskt och sorgligt, men berättelsen har en knorr…
3. Den fule är mitt illa tilltygade exemplar av Djurfarmen (1945) av George Orwell. I detta fall är det fula ett kvalitetstecken: Vältummad av många. Det är intressant att läsa om djur som gör revolt mot människan. Om man vill kan man läsa in den ryska revolutionen.
Johns gamla mamma Elizabeth hälsar på och viss anpassning sker: Hans barn får äta chicken nuggets i barnkammaren medan de vuxna äter veganskt i köket. Johns fru Norma blir irriterad på sin svärmor, tycker att svärmoderns syn på djur går ut över familjen.
Det är inte bara Norma som irriterar sig på Johns mamma: I egenskap av författare håller mamman föreläsning på universitetet där John jobbar, men istället för att tala om sitt författarskap föreläser hon om hur människan behandlar djuren, jämför behandlingen med Förintelsen…
John tycker synd om sin mamma där hon står på scenen; hon läser entonigt från ett papper, säger saker som får publiken att vrida sig, får frågor som hon svarar stolpigt på. Hon är utsatt och ensam på och utanför scenen, gråter ut hos sin son i bilen hem.
Jag känner med John; det är hemskt när ens förälder hatas av andra. Jag känner med Norma, att svärmodern tar för mycket plats. Jag känner med dem som blir sårade på föreläsningen – och med föreläsaren Elizabeth: Hon har fruktansvärd ångest, tänker på alla djur som plågas i detta nu, på slakterier, laboratorier, djurfabriker etc. Hon vill få frid i sin själ. Hur?
Läs denna intressanta bok om olika sätt att förhålla sig till djur av nobelpristagaren i litteratur 2003!
bokologen.se 