En dystopi skriven 1973 som utspelas 1988-89 på Nobelinstitutet i Stockholm: Veterinären Evy Beck, 53, går på anställningsintervju där, men får inte veta något om arbetsuppgifterna. Intervjuaren raljerar över att Evy ens undrar över det och antecknar att den arbetssökande är överambitiös – och lat, eftersom hon ställer frågor istället för att ta reda på sina arbetsuppgifter när hon väl är på plats (!). Evy får dock jobbet; Arbetsmarknadsverket betalar hennes lön (hon är gratis arbetskraft för institutet).

Bokens början är Kafka-lik och fortsätter till viss del i den andan; Evy har ingenting att göra under arbetsdagarna, men på nätterna blir hon ofta inringd för att en apa vägrar bada eller har ont i magen – det blir komiskt.

Det är intressant att läsa en dystopi som Djurdoktorn som utspelar sig i en tid som redan hänt för länge sedan (>30 år) och jämföra den med vad som hände i verkligheten (utvecklingen kan sticka iväg åt otaliga slags håll, alla lika logiska i sin kontext).

I både verklighetens och Jersilds 1988-89 används djur inom forskning och djurskyddslagen följs inte alltid/ är undermålig. På Jersilds nobelinstitut finns ett ständigt pågående experiment med råttor kallat ”packing”, där man stänger in råttorna i en stor bur och låter dem obehindrat föröka sig. Det har redan bevisats vad som händer, men man fortsätter ändå, vill slå rekord? Evy ifrågasätter verksamheten.

Jersild prickar fel vad gäller samhällsutvecklingen; han skildrar valet 1988, att 10 000 slumpmässigt utvalda svenskar via en opinionsundersökning avgör i riksdagsvalet (!). Evys far är en av dem.

Tekniken i Jersilds 1988-89 har tagit andra vägar än i verkligheten: Man visar vakten tummen istället för passerkort. Man kan göra leverdialys i hemmet med en ”Singer Cyborg”/reservlever och man köper en vakuumtorkad julgran (istället för plastgran).

Den sociala miljön har dock stått stilla i utvecklingen från 1973 till Jersilds dystopiska 1988-89: En läkare fordrar att Evy ska vårda sin gamle far som lider av leversvikt i sitt hem, eftersom hon är kvinna och vårdkunnig…

Evy dricker ofta portvin, vilket inte känns särskilt 80-tal. Hon är endast 53 år, men beskrivs som ”[e]n halvgammal tant utan plikter, passioner eller ärelystnad… Frisk, ful, fet, fri och arbetsvillig” (s. 29). I skrivande stund på 70-talet är det kanske svårt att föreställa sig hur 50 kan bli det nya 40?

Den stora behållningen med denna dystopi är att jämföra berättelsens tid med verklighetens 80-tal. Det är tänkvärt vad som kan hända på femton år – har det i åtanke när jag tänker på 2038.