Tiken (2021) av Pilar Quintana

En barnlös kvinna tar hand om en moderlös valp i ett landskap med många faror: havet, klipporna, andra djur och människor. Kvinnan döper valpen efter den colombianska skönhetsdrottningen Chirli (ett namn hon skulle ha gett sin dotter om hon fått en). Kvinnan oroar sig för Chirli som för en dotter. Små barn – små bekymmer, stora barn stora bekymmer…kvinnan bryts ned av oro.

Romanen sägs spegla dagens Colombia: Både människa och djur bor på nåder (när som helst kan någon med högre status vräka dig). När människor och djur drabbas av olyckor straffas de – trots att det inte är deras fel. Ofta håller en person med låg status i piskan, slår å hög statuspersons vägnar. Chirli är en av 11 valpar och ganska snart är endast fyra av dem forfarande vid liv. Även människor dör under onaturliga omständigheter.

Tiken är en tänkvärd och välskriven kortroman på 105 sidor. Läs den!

Översättning: Annakarin Thorburn

Eileen (2018) av Ottessa Moshfegh

Det är julen 1964. 24-åriga Eileen bor hemma, tar hand om sin alkoholiserade far och jobbar som administratör på en ungdomsanstalt i ”X-ville”, USA. Hon vantrivs. När hon får en ny karismatisk kollega lever hon upp, ser en biljett ut ur tristessen. Eileen och kollegan går på puben… och Eileen vaknar upp i sin bil ( ”En hårdfrusen spya låg bredvid mig på sätet. Underbyxorna var fulla av diarré…”).

Moshfegh får mig att vämjes och vilja kräkas, är en mästare på att beskriva misär. Sakta men säkert byggs en stämning upp där allt kan hända. Pubrundan är bara början.

Jagberättaren Eileen blickar tillbaka på julen 1964, men jag blir nyfiken på vem hon är ”i dag” på sin ålders höst, ges hintar genom boken i ett slags spännande oavsiktlig parallellhandling (”Jag kan inte säga att jag inte alls sörjer att jag aldrig fick barn, men det är ingen vits med att gå och ångra saker…”).

Tidigare har jag läst Moshfeghs Ett år av vila och avkoppling (2019) som även den var gränslös, men välförankrad i tiden (tidigt 2000-tal) och rummet (New York), vilket Eileen inte är; den utspelas i X-ville – och jukeboxen som spelar på puben är en påklistrad tidsmarkör.

Läs Eileen om du är på humör för gränslöshet i handling, tid och rum!

Översättning: Alva Dahl

Tisdagstrion: Bokomslag i julens färger

1. om kärlek (2002) av Claudia Lindén är en biografi över den svenska 1800-talstänkaren Ellen Key som var före sin tid; hon ville göra den osedliga kärleken sedlig, ville att kärleksförhållanden ska vara grundade i frihet – inte i tvång. Kvinna och man ska förändras och gemensamt uppfostra sitt barn, ”den nya människan”.

2. Stacken (2023) av Annika Norlin handlar om den utbrända Emelie som flyr stadens alla intryck genom att tälta i ödemarken. Där lever även ett naturvurmande brokigt sällskap (sekt?) som fångar Emelies nyfikenhet.

3. Maken (1976) av Gun-Britt Sundström handlar om ett ungt par i 1970-talets Stockholm. Hon är rädd för kvinnofällan (giftermål) och han känner sig obekräftad. Intressant tidsdokument över ”folkhemmets barn” (40-talisterna) som ville bryta med traditionerna.

Fler boktips på tema julens färger finner du länkade på tisdagstrioanordnaren Ugglan&bokens sida!

Annie John (1985/2016) av Jamaica Kincaid

Berättelsen handlar om att frigöra sig från sin mor – men Annie Johns mor hinner före, frigör sig burdust från sin dotter. Deras nära kärleksfulla relation blir ett minne blott.

Innan frigörelsen brukade Annie be sin mamma om att få titta på sina babysaker, få höra mamman berätta om hur hon var som baby. Annie behövde berättelsen; hennes 12-åriga kropp var under förvandling. ”Absolut inte! Vi har inte tid med sådant längre”, avvisade mamman henne.

Det är tänkvärt hur frigörelseprocessen mellan förälder och barn ser olika ut beroende på omständighet och tidsepok: Annie/författaren Jamaica (f.1949) växte upp på en liten karibisk ö, där det hände att barn dog, där hennes pappas ex-fru fysiskt ville skada henne och hennes mamma (men inte pappan…). Det är en plats där det är bäst att växa upp snabbt.

Annie projicerar sin avvisade morskärlek på flickor i klassen, stjäl pengar från mamman för att köpa gåvor till dem – ljuger mamman blå. Annies personlighet provocerar mig; hon skryter om hur smart hon är, speglar sig i ”dumhuvuden” och är klassens ordningsman…

Det stör läsupplevelsen att jag inte gillar hennes personlighet: Jamaicas språk är lika vackert som i Lucy (1990), som var en av de bästa böckerna jag läste i somras, men jag behöver tycka om barnet jag läser om.

”Vad jag skulle ha älskat min mor om jag hade känt henne då [när hon var barn]. Att vara i samma ålder som någon som var så vacker, någon som redan då älskade böcker, någon som kastade stenar på aporna i skogen”, tänker Annie.

Har jag mindre tolerans för barn-karaktärer än vuxen-karaktärer ( barn är världens hopp) eller är det kanske självgoda gestalter i allmänhet som stör mig?

Översättning: Madeleine Reinholdsson

Tisdagstrion: Alex

1. Alex Schulmans Skynda att älska (2009) handlar om relationen mellan författaren och hans far, som var 57 år när Alex föddes och dog när han var 27 år. En alltför kort stund tillsammans på jorden.

2. Alex Haleys Rötter (1976) handlar om författarens afroamerikanska släkthistoria från slaveriets tid till modern tid. Boken baseras på Haleys efterforskningar i arkiven och familjens muntliga traditioner. Gripande.

3. Alex Dogboy (2003) kallas huvudpersonen i Monika Zaks bok med samma namn om gatubarn i Honduras. Spännande för barn i åldern 10-12 år – varje kapitel slutar i cliffhanger. Boken baseras på författarens intervjuer med gatubarn i Honduras huvudstad Tegucigalpa.

Få och ge boktips på tema ”Alexander, Alexandra, Alex & Alexis (författarnamn eller person i en bok)” på tisdagsanordnaren Ugglan&bokens sida!

Berättelse om ett äktenskap (2016) av Geir Gulliksen

De träffas på vårdcentralen (hon läkare och han pappa till hennes patient, en 2-åring med öroninflammation). De gör slut med sina respektive för att få vara tillsammans. ”Det var bara vi två som trodde på oss två […] Vi var en dålig historia som sakta, liksom omärkligt blev en bra historia…” berättar han, som är romanens jag-berättare.

De två ska aldrig lämna varandra ( ”annars skulle det inte vara värt det, att jag skilt mig från mitt barn”, tänker han, som träffar barnet endast varannan vecka).

De två älskande ska vara varandras närmaste förtrogna (berätta allt för varandra) och han ber henne att göra allt hon känner för; deras kärlek är ju ovanligt stark och klarar allt!

Det är existentiellt: Vad gör man inte för att försäkra sig om att inte bli lämnad? Hon ska vara så fri och tillfreds att han blir omöjlig att lämna… Det blir många sexscener.

Läs Berättelse om ett äktenskap! Välskrivet och gripande om den outgrundliga kärleken.

Översättning: Urban Andersson

Tisdagstrion: Drömmar

1. Tara Selter i Om uträkning av omfång 1 (2023) av Solvej Balle befinner sig i en mardrömslik situation; hon har fastnat i den 18 november, återupplever dagen om och om igen. Om natten drömmer hon att hon är kissnödig, letar efter toalett – och det finns hur många som helst, men alla är upptagna!

2. Och väggarna förvandlades till världen runtomkring (2023) består av Johanna Ekströms dikter och drömmar från hennes sista tid i livet, kommenterade av hennes vän Sigrid Rausing.

3. Kairos (2022) av Jenny Erpenbeck handlar om den 19-åriga Katharina i 1980-talets DDR, som inleder en romans med en gift regimtrogen författare och åtnjuter materiella fördelar genom honom (restaurangbesök och resor…). På dagen är hon förvirrad, men på natten drömmer hon klarsynta drömmar.

Mycket bra böcker alla tre, innehållande drömmar drömda i en klaustrofobisk livssituation (Tara fånge i sin dag, Johanna i sin dödsdom och Katharina i DDR).

Få fler boktips – och ge – på Ugglan&bokens tisdagstrio!

Räddad (1882) av Alfhild Agrell

Violas make tycker att hon är för obildad för att uppfostra deras barn. Hans mor ska ta över denna uppgift mot Violas vilja.

Redan på pjäsens första blad pyr makens aggressivitet. Han hinner förneka, förolämpa och förnedra henne på ett par få repliker och hon är på grund av sin underordnade ställning oförmögen att försvara sig. ”Den som talar sällan, talar illa”, säger Viola om sig själv. Makens gränslöshet antyds vara ett resultat av uppfostran och innebär en begränsad handlingsrepertoar för honom.

Denna tvåaktare spelades 1882 på Dramaten 22 gånger (normalt brukade en pjäs spelas cirka tio tillfällen!). Jag hade velat vara en fluga på väggen i salongen. Räddad liknar Ibsens dockhem, men monstret är trehövdat (maken, svärmodern och tjänstefolket) – och barnet är gisslan. Vändningar i dramat sker när Violas farbror Milde och barndomsvännen Nils tittar in…

Jag kommer att se Räddad om den sätts upp i framtiden!

Författaren Alfhild Agrell är idag ganska bortglömd (kanske pga att hon brände sina brev och dagböcker; det gjorde det svårt för eftervärlden att skriva om henne, skriver Ingeborg Nordin Hennel i efterordet). Upplagan av förlaget Atrium (2019) är språkligt moderniserad och lättläst.

Stargate. En julberättelse (2021) av Ingvild H. Rishöi

När Ronjas pappa dricker kan Ronja inget göra: Om Stargate är stängt går han till Venner (som borde heta Fiender) och annars finns alltid Kiwi (Ica). Den 1:a december är pappan nykter; han har fått jobb som julgransförsäljare.

Läsaren bär barnets hopp inom sig berättelsen igenom. Det är ingen tröstlös historia; det finns gott om goda själar. Dialogen mellan människorna är varm och rolig, känns autentisk. Språket är vackert, poetiskt: ”Han [pappan] kallade oss Ronja Rövardotter och Melissa Moonlight, han kom genom dörren och sa: Var är min Rövardotter och mitt månsken? – Här, sa vi då. Vi sitter bara här och äter Havrefras” (s.20).

Stargate får mig att tänka på Astrid Lindgrens Sunnanäng (om fattighjonsbarnen som får jobba åt den snåle bonden i Myra mot ”kost” och logi. De fryser, svälter, blir slagna men hoppas ändå på bättre tider). Då var det ”för länge sedan i fattigdomens dagar” men Stargate är här och nu i det rika välmående Norge. (Dock är samhället inte starkare än sin svagaste länk).

Sunnanäng gör ont, men Stargate gör ondare; ”Kung Alkohol är en hård herre”, konstaterar vaktmästaren på Ronjas skola. Att man sviker dem man älskar mest, för exakt ingenting.

Stargate borde läsas i skolorna. Den är sorglig, men många barns jular är sorgliga och denna berättelse bekräftar deras verklighet. Kanske vågar de berätta för någon om hur de har det. ”Men jag orkar inte med att folk ska se saker och säga saker om saker. Det orkar jag inte med. Jag orkar inte med att de ska tänka på saker och komma ihåg saker och veta saker,” säger Ronja till vaktmästaren.

Stargate är ingen barnbok utan en universell bok, som passar alla åldrar och människor. Läs den! Ge bort den i julklapp!

Översättning: Marie Lundquist

Tisdagstrion: Uppväxtskildringar

1. Jävla karlar (2023) av Andrev Walden handlar om författarens uppväxt med olika plastpappor. Både rolig och sorglig. Värd vinnare av Augustpriset 2023!

2. Första blodet (2023) av Amelie Nothomb handlar om författarens pappas uppväxt i en fransk överklassmiljö på 1940-talet. Chockerande läsning.

3. Att uppfinna ensamheten (1984) av Paul Auster handlar om en distanserad far- och sonrelation. I och med faderns död träffar sonen människor ur faderns liv och minns tillbaka på sin uppväxt. Tänkvärt!

Få och ge boktips på Ugglan&boken, Tisdagstrions anordnare!