Tisdagstrion: Monopol

Denna vecka är temat spelet monopol, vilket kan innefatta Stockholmsadresser från spelplanen, hotell, fängelse, tärningar, pengar, spelpjäser (som strykjärn, sko osv.) i handling, titel eller på omslag. Var med om du vill 😊 Länka dina tips här (Ugglan&boken).

Min monopol-trio består av adresser från spelplanen i nyutgåvan (2006):

1. Vampyrer på Sergelstorg (2016) av Martin Olszak och illustratör Anna Sandler är omtyckt av barn i åldern 6-9 år; det är en lättläst kapitelbok med många cliffhangers. Skolpojken Jack är magiker vars mor och far arbetar som tomtevårdare. En dag när han kommer hem från skolan sitter det en tomte där hemma som har något hemskt att berätta…

2. Terrordådet på Drottninggatan. Ett reportage (2022) av Åsa Erlandsson baseras på intervjuer med de som befann sig på Drottninggatan den 7 april 2017. Välskrivet!

3. Djurparken ligger på Djurgården i Peter Hammarbäcks fina feelgoodroman Zoopojken (2023) där djurvårdaren Adam ”Zoopojken” går emot djurparksledningen som tänker på pengar istället för på djurens bästa.

Zoopojken (2023) av Peter Hammarbäck

En spegling av samtidens svenska djurhållning! Jag kan här se konturerna av Skansen-Jonas dråpliga kräftskiva inne på Skansenakvariet, vargattacken på Kolmården och massakern på schimpanser på Furuviksparken, men fyllningen är en annan, fiktiv:

I romanen sker flera djurincidenter på ett och samma Stockholmszoo och skakar om den anställde djurvårdaren och djurvännen Adam, även kallad ”Zoopojken”.

Zooet har en chef med ett förflutet i dagligvaruhandeln (jämför djur med dagligvaror…) och kallar sig djurvän (hon har faktiskt en golden retriever…) men är främst ansvarig Chef, som ska få zooet att gå runt ekonomiskt: Man måste trycka in fler djur i det redan överfulla zooet, annars ryker jobb och djur måste avlivas.

”Jag inser att du kanske älskar djur på ett djupare plan än jag gör Adam […] Kanske växter också? Älskar du växter?” [raljerar chefen]. ”Njae, inte jättemycket”, [svarar Adam]. ”Okej, skönt, det gör dig lite mindre knäpp”, [säger hon] (s. 94).

Istället för att fly fältet väljer Adam att handla – och tragikomedin blir välunderbyggd feelgood: Zoopojken växer.

Boken domineras av dialog, är sceniskt berättad (med förhållandevis lite inre monolog) och skulle bli en bra familjefilm. Hoppas den blir film!

Läs Zoopojken!

Tisdagstrion: Franska favoriter

1. Michel Houllebecq är som en bästa vän i en person du först haft svårt för (hård på ytan men mjuk inuti). Hans Elementarpartiklarna (1998) är ruskigt bra; den handlar om två dysfunktionella bröder (den ene iskall och den andre manisk) och hur de tar sig fram genom livet – emellanåt sammanstrålar de. Översättare: Anders Bodegård

2. Édouard Louis är en ögonöppnare; hans böcker öppnar mina ögon för företeelser jag annars skulle ha missat: Louis debutroman Göra sig kvitt Eddy Bellegueule (2014) handlar om hans hårda uppväxt i en fransk småstad där han inte kommer till sin rätt. Översättare: Marianne Tufvesson

3. Charles Baudelaire har inspirerat författare jag gillar (Lemoni Snicket bakom Syskonen Baudelaires olycksaliga liv :)). I Det ondas blommor (1847) skriver Baudelaire på vers om ondska. Vissa dikter i samlingen ströks och var förbjudna i Frankrike fram till 1949 (!); de innehöll erotik och dekadens. Här är ett utdrag ur dikten ”Ugglorna” i Det ondas blommor:

Översättning: Ingvar Björkeson

Fler boktips på tema Franska favoriter finns länkade på Ugglan&bokens tisdagstrio!

Hans Scheike i mitt liv (2023) av Brita Sylvan

Brita berättar om livet med sin stora kärlek Hans. Båda dömdes till fängelse för sexuella övergrepp mot barn 1988, men Brita skriver här om Hans och om vem hon var innan hon träffade Hans, inte om rättsprocess och fängelse.

Det är en intressant berättelse; Brita skriver den över trettio år senare (2023) och hon är fortfarande fast övertygad om Hans storhet. Brita behövde Hans i en oförutsägbar värld (hon hade varit med om traumatiska upplevelser där hon var skyldig och maktlös) och Hans gav trygghet och stabilitet med sin piska (förutsägbarhet).

Därtill hade Hans alla svar – fyllde Brita som hon vore ett tomt kärl. Det är provocerande (hon var över 30 år när hon träffade honom). Hon hade ett bekvämt liv som hon valde bort för att äta rovor och frysa i överskottsbolagets overall på dragig gård på landet med Hans. Inget fifty shades of Grey alltså.

Jag skulle vilja höra Hans version. Vad lärde han sig av Brita? Han borde ha lärt sig något. Hur såg han på sina fyra kvinnor? Enligt Brita sade han på ålderns höst att han var ledsen över att de minderåriga flickorna inte mådde bra av risterapin han gav… Hans är död och hans perspektiv finns ej mer.

Brita har skrivit om rättsprocessen och fängelsetiden i Jordbävningen (1991) och i Jag fick fängelse (2022), som jag inte har läst men jag nöjer mig här. Jag ville veta hur hon såg på Hans på ålderns höst.

Jävla karlar (2023) av Andrev Walden

Aldrig tidigare har en bok hållit mig vaken av skratt en hel natt! Det är ju sorgligt att Andrev som barn har sju plastpappor på sju år och ingen kontakt med sin riktiga pappa, men det vuxna berättarjaget har distans och dräpande humor när han berättar om de sju (jävla) plastpapporna och sitt brokiga barndomsliv. Berättaren håller sig nära läsaren, använder ibland direkt tilltal: ”Om något låter påhittat kan du lita på att det är sant”.

Waldens språk är vitalt och medryckande – jag skulle kunna citera allt; det är talande ordbilder överallt, oväntat byggda (”Jag övningskör fortfarande hatet [mot plastpappan ”Växtmagikern”]”).

Jag vill se Jävla karlar filmatiserad! Den skulle bli ett mästerverk – en gladare variant av Mitt liv som hund ( boken/filmen där den tioårige Ingmar hela tiden jämför sin svåra situation med hunden Laikas – hon som skickades upp i rymden utan mat och vatten, utan intentionen att tas ned på jorden igen: ”Det kunde ha varit värre, hunden Laika…” tänkte Ingmar när hans mamma dog.)

Livet för pojken i Jävla Karlar är också som en hunds; han får bara hänga på mamman – men han är älskad: ”Jag är svår att älska för alla utom en” (en=hans mamma). Mor och sons liv tillsammans är ett äventyr och de möter människor på gott och ont. Plastpappan ”Prästen” är harmlös, läser ur ungdomstidningen Okej:

Men vissa plastpappor är inte harmlösa, som ”Tjuven” till exempel. Innan ”Tjuven” blir riktigt dum har dock Walden bedövat läsaren med en komisk anekdot om ”Tjuven” och pojken på ICA…

Jävla karlar får mig att tänka på den danska självbiografiska barndomsskildringen Om någon skulle komma förbi (2020) av Thomas Korsgaard, som handlar om en pojke i en dysfunktionell familj på 2000-talet. Den är också riktigt bra, men Jävla karlar kan jag relatera till ännu mer; den utspelar sig i Sverige på 1980-talet och jag är jämngammal med författaren, myser av våra gemensamma referenser: Conan, ”Borgomcenroe” och Trocomare örtsalt. Dessutom har jag också haft plastpappor.

Bra böcker alla tre – men bäst är Jävla karlar!

Årets bästa bok förmodligen! Läs den!

Tisdagstrion: Berg och dal

1. Alva Dahls Längtans flöde (2019) är en modern svensk kvinnas allvarliga funderingar på att gå i kloster. På vackert poetiskt språk väger hon för- och emot att bli nunna. Tänkvärt.

2. Matthis Kempe-Bergmans Postsanning (2021) är korta tänkvärda dikter i en vacker förpackning (omslaget har en utstansad cirkel som ramar in titeln och författarnamnet). Temat är sanning i en värld i ständig rörelse. Är det skogen som formar orden eller orden som formar skogen?

3. Matthis Kempe-Bergmans Viktiga ord (2023) innehåller även den korta tänkvärda dikter i vacker förpackning om ord som man kan vila i och som befriar. Diktjaget uppmanar till att gå på akilleshälarna.

Gå in på Ugglan&boken, Tisdagstriosanordnaren, – och få fler tips på temat ”Berg och dal i boktitel eller författarnamn”

Tolka temat på valfritt sätt, tipsa om tre böcker och lämna en länk på Ugglan&boken så att vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips!

Om uträkning av omfång 1 (2023) av Solvej Balle

Tara vaknar varje morgon upp till en ny 18:e november och plågas av att det bara är hon som upplever upprepningen; hennes livskamrat upplever den inte. Tara förklarar för livskamraten var dag att tiden är trasig.

Tillsammans försöker de var dag ställa tiden till rätta, men det är svårt när endast Tara minns alla repriser av 18:e november och livskamraten måste lita på Taras vittnesmål i en till synes vanlig värld där tiden tickar på.

Tara är borta från livskamraten i hundratals 18:e novembers, men han uppfattar ändå inte hennes långa frånvaro, tror att hon bara varit till Paris och vänt. Det är kusligt.

Livskamraten vill hennes bästa, men gör han hennes bästa genom att försöka få in henne i sin tidsbana? Är hon galen eller håller hon på att bli? Vad händer?

Tara söker tröst i natthimlen: ”Det är något tryggt med himlen. Den är inte som böcker och blomkrukor […] Det finns inget att göra. Den är pålitlig. Den förändras inte. Jag kan inte påverka den, och jag kan inte förstöra den…” (som hon kan förstöra böcker och blomkrukor). Språkdräkten är vackert enkel – klär en skönhet som Balles berättelse.

Flera bloggare föreslår Balles bok för de som gillade Väggen av Marlen Haushofer och jag instämmer; det finns likheter: I båda böckerna står det en osynlig ogenomtränglig vägg mellan huvudpersonen och hennes omvärld. Tara har viss kontakt med andra levande, men är ensam i sina tankar. ”Jag önskar jag kunde bjuda in Thomas [livskamraten] på festen, men det finns 256 dagar [18:e novembers] att berätta om”, tänker Tara (det är för mycket att ta igen).

Det är inte enformigt att läsa 18:e novembers eftersom de ändå ter sig olika. Läsaren är medberoende desorienterad, inges ibland känslan av att kunna lösa gåtan. Det är en stark läsupplevelse, första delen av sju (!) – och del två kommer ut på svenska lagom till den 18 november i år. Ska läsa den!

Läs Om uträkning av omfång 1!

Översättning av Ninni Holmqvist

I det dolda (2023) av Teresa Allzén

Det är gripande att läsa om en medelålders machoman i terapi, vad som rör sig i huvudet på honom och hans terapeut.

Mannen behandlar sin fru som luft, hon (luft) ”blir/ lika självklar/ som skrämmande/ Som luft/ som kan ta slut” (s.35). Hans skäl till att hålla distans kryper fram under terapins/berättelsens gång.

Mannen slåss mot sin barndoms minnen, hör terapeutens ord: ”Nej […] [skammen] den fångar inte hela dig. Skammen är bara en bland andra känslor. Den definierar inte dig. Du är så mycket mer…” (s.33). Han söker upp barnet inom sig. När man tar hand om sig själv hjälper man även sina närstående. Ringar på vatten.

Boken består av mannens dagboksanteckningar blandade med terapeutens dikter. Två perspektiv, två subjekt; terapeuten är genom dikterna närvarande i egen person. Hon identifierar sig med mannens kärleks-svältfödda fru, förstår hur det är ”att älska en man/ och känna sig som luft”. Ibland är terapeuten helt slut efter samtalen med mannen (”Det du [mannen] inte står ut med/ får jag bära”).

Mannens och terapeutens röster kompletterar varandra, speglar samspelet i terapin, där terapeuten är fullständigt fokuserad på patienten, lyhörd för det ordlösa: Lyssnandets läkande kraft.

Det är katharsis att läsa om mannens terapi. Boken borde läsas av alla; vi är många som är/som känner/har känt en Markus. Katharsis sker också genom bokstäverna, genom Allzéns distinkta språk.

Läs I det dolda!

Tack Teresa Allzén för att jag fick läsa!

Tisdagstrion: Rosa

1. Lejon och lamm (2023) av Duraid Al-Khamisi handlar om gängkriminalitet sett inifrån en kiosk i ett utsatt område. Ögonen är kioskägarens, en äldre man som köpt kiosken innan gängkrigen började och som fått se allt från början.

2. Se på oss nu (2020) av Geir Gulliksen handlar om en gift medelålders man som på ett bröllop träffar en ung kvinna med bebis och inleder en affär.

3. Underbara människor (2023) av Christer Johansson handlar om kärlek över åldersgränserna ur mannens perspektiv. Han är euforisk, hoppas på den trettio år yngre småbarnsmamman. Hur ska det gå?

Få fler rosa tips på tisdagstrioordnaren Ugglan&boken där du även gärna får ge dina egna rosa tips!

Lila hibiskus (2003/2010) av Chimamanda Ngozi Adichie

Chimamanda Ngozi Adichie är fulländad författare redan i sin debutroman Lila Hibiskus. Hon om någon borde få Nobelpriset i litteratur

😑🙏.

Hennes böcker Lila hibiskus (2003), En halv gul sol (2008) och Det där som nästan kväver dig (2011) fick mig att i hjärtat förstå vardagsrasism, förstå att det finns kärlekspassion även under svår svält samt hur kolonialism lever vidare långt efter att kolonin i fråga blivit fri.

Lila hibiskus handlar om Kambili, 12 år, som är dotter till den fiktive folkhjälten/Amnestypristagaren Eugene Achike i Nigeria. Familjen lever ett tillsynes priviligerat liv, men bakom lyckta dörrar misshandlas mor och barn psykiskt och fysiskt av fadern, som är traumatiserad efter att i barndomen tagits under en katolsk prästs vingar.

Eugene är djupt troende katolik och förkastar sin barndoms gudar, har sagt upp kontakten med sin gamle sjuke far, eftersom denne tillber de gamla gudarna. Det är tänkvärt att läsa om Eugene som gör så mycket ont samtidigt som han gör mycket för mänskliga rättigheter. Att förstå att det är samma människa.

Kambili och hennes lilla familj är isolerad pga pappans agerande; när barnen väl träffar sina kusiner tas deras strykrädsla för snobbighet. Barnen blir dubbelt bestraffade; dels får de möta omgivningens förakt och dels straffas de hemma för att aldrig vara tillräckligt gudfruktiga.

Det råder allmänt kaos i samhället – läkare och universitetslärare strejkar eftersom de inte fått lön på flera månader. Landet styrs av en militär som inte uppskattar Eugene Achikes fria tidning The standard…

Läs den spännande och tänkvärda Lila hibiskus!

😑🙏 hoppas på Chimamanda nu.

Översättare: Ragnar Strömberg
Chimamanda Ngozi Adichie höll ett bra Ted talk om faran med bara en enda berättelse Titta på det (18 minuter långt).