1. Den motvillige monarken. Carl XVI Gustaf (2010) av Thomas Sjöberg är en tänkvärd biografi över kungen som motvilligt är kung. Han blir granskad och offentligt dömd för sin personlighet och sina tillkortakommanden.
2. Lille kung Mattias (1923) av Janusz Korczak högläste min mellanstadiefröken för oss på 1980-talet. Jag levde mig in i berättelsen om elvaåringen som blev kung och jag hoppas på en nyutgåva. Övers. Mira Teeman. Författaren dog i Treblinka.
3. Min bror Lejonhjärta (2024) av Monika Helfer är en läsvärd självbiografi om hennes relation till sin lillebror. Hennes far kallar lillebror för Lejonhjärta med anspelning på hjältekungen Richard Lejonhjärta, vilket sätter stor press på lillebrodern och följden blir katastrofal. Övers. Rebecca Kjellberg
Fler kungliga boktips hittar du på Mina skrivna ord, där du även kan ge tips på böcker på tema kungar.
Omslagsbild: Bokbål i Hamburg 1933, okänd fotograf
Wittstock visar dag för dag hur författare tystas i Tyskland i och med Hitlers maktövertagande den 30 januari 1933. ”Den som i slutet av januari avreste från en rättsstat [Tyskland] återvände fyra veckor senare till en diktatur”, skriver Wittstock.
Vissa författare lämnar landet direkt, medan andra dröjer sig kvar och kompromissar med sin integritet/sitt samvete – eller gör motstånd. Thomas Mann håller den 10 februari ett föredrag om Wagner, Hitlers favoritkompositör, men Mann tar upp Wagners hemliga drivkrafter, som går stick i stäv med nazismens sexualmoral. Jag håller andan.
Varje kapitel utgörs av ett datum från 31 januari fram till 15 mars och berättar om olika författares situation just detta datum. Nya inskränkningar drabbar författare varje dag och en brant stegring skapas genom kapitlen/dagarna.
I boken nämns många tyska författarnamn som är okända för mig. Jag känner till Thomas Mann och hans barn, Bertold Brecht, Erich Maria Remarque, Georg Büchner, Stefan Zweig.
Wittstock baserar sin berättelse på de tyska författarnas dagböcker, romaner och andra dokument (se gedigen källförteckning) – han beskriver författarna trovärdigt och levande.
Läs denna intressanta dokumentärroman – bortse från floden av okända författarnamn.
Det är mycket intressant att följa Navalnyjs sovjetiska barndom på 1980-talet; den löpte parallellt med min kapitalistiska (Jag är född 1976, samma år som Navalnyj).
Han köade varje dag efter skolan i 40 minuter för mjölk till sin babybror (f.1983). Ibland fick han ingen.”Ett statsskick som inte kan förse alla sina medborgare med mjölk förtjänar ingen nostalgi”, skriver Navalnyj (s.59).
KISS visades i rysk teve i ett avskräckande syfte mot väst (KISS som i nazisternas SS! upplyste tevespeakern), men Navalnyj blev inspirerad och skrev KISS-loggan överallt på kvarterets staket.
I skolan hade han lätt för att lära och fick bra betyg – med undantag för uppförande. På universitetet var han lat, mutade till sig bra betyg, något han senare skämdes för.
Han hatade Gorbatjov för dennes långsamma reformer, men gav denne cred för Sovjets fall – och för att inte roffa åt sig, trots att möjligheten fanns.
Han hatade att bli jämförd med ”en ung Jeltsin”, eftersom Jeltsin skodde sig själv på landets bekostnad. Under 1990-talets första hälft stod dock Navalnyj på Jeltsins sida mot Enade Ryssland (Putins parti); han kände ännu inte till Jeltsins rofferi.
Under hela sitt liv slogs han mot Goliat – först mot utpressare i skolan och senare mot korrupta statliga makthavare. Han förgiftades med novitjok i augusti 2020, räddades på sjukhus i Tyskland, men ville ändå direkt tillbaka till Ryssland. ”Du behöver inte ha bråttom”, invände Angela Merkel vid hans sjuksäng (s.28). I januari 2021 återvände han för sina anhängares skull; han ville visa att han inte var någon som sviker sitt land.
Halva boken består av Navalnyjs dagboksanteckningar 2021-2024, skrivna på olika fängelser med skilda regler och livsvillkor. I ett av fängelserna noterar han små medmänskliga gester: En ögonläkare som presenterar sig med namn. En vakt som upplyser när det är fem minuter kvar på badtiden.
Han refererar oväntat till t.ex. Billie Eilish och Harry Potter. På ett av fängelserna menar Navalnyj att han har hamnat på Slytherins elevhem. Humor finns.
Läs Patriot! En tänkvärd och humoristisk självbiografi.
Betlehem Isaak (f.1993) skriver om sitt liv utan sin pappa journalisten Dawit Isaak, som sedan 23 år sitter i fängelse i Eritrea.
Hon minns när hon var sju (2001) och pappan skulle ”hämtas in på förhör” av polis, men innan hans händer bands och han fördes bort satte sig polismännen vid matbordet och åt frukost tillsammans med familjen. Hon minns ett besök på fängelset, att de var många fångar i pappans cell. Med dessa minnen växer hon upp i ett annat land, i Sverige.
Uppväxten i Sverige är tuff; det råder rasism, mobbning och ekonomisk utsatthet. Pappan som skyddade henne förut (avstyrde könsstympning) finns inte där. Det enda hon kan göra är att titta på månen och hoppas att han ser densamma. Så sorgligt.
Jag förväntade mig med tanke på titeln ”Mitt liv utan dig” att författaren skulle vända sig direkt till sin far med berättelsen, något som inte sker förrän på de sista sidorna. Det är synd; ett genomgående du-tilltal hade skapat mer närhet.
Författaren skriver i jag-form ur ett barns perspektiv, vilket här innebär ett skrivande på näsan (”Jag har på mig en blå tröja med texten ”Dream” på. Det betyder drömma…”). Det är lite irriterande.
Första halvan av boken handlar om författarens liv med pappan innan han fängslades och är en transportsträcka. Berättelsen hade stärkts av att börja i samband med gripandet (s.69) och ha tillbakablickar istället. Bokens sista sidor med du-tilltal är den största behållningen av min läsning.
1. Tomten är vaken (2012) av Astrid Lindgren och Kitty Crowther baseras på Viktor Rydbergs dikt ”Tomten” (1881):
”Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma. Alla sova i enslig gård djupt under midnattstimma. Månen vandrar sin tysta ban, snön lyser vit på fur och gran, snön lyser vit på taken. Endast tomten är vaken”…
På 60-talet skulle ett tyskt förlag ge ut den svenska barnbilderboken Tomten, vilken innehöll Rydbergs dikt samt illustrationer av Harald Wiberg. Förlaget ville dock inte ha med dikten i sin utgåva och Astrid fick uppdraget att skriva en prosatext till Wibergs illustrationer. Tomten är vaken innehåller texten Astrid skrev till det tyska förlaget, men Wibergs illustrationer är utbytta mot Kitty Crowthers.
2. Tomten (1960) av Viktor Rydberg och Harald Wiberg.
3. Viktor Rydbergs Tomten (2023) är illustrerad av Oscar Kylberg.
Fler boktips på tema ”Tomtar och andra nordiska väsen” finns länkade till Mina skrivna ord, Tisdagstrions anordnare.
Lea Ypi var 11 år 1990 när hennes land Albanien blev fritt efter ett halvt sekel av diktatur. Ypi berättar sina barndomsminnen från den omvälvande tid då det förbjudna, religion och politisk opposition, blev tillåtet. Den nyvunna friheten förde dock med sig ofrihet.
Det är tänkvärt att läsa om hennes första besök i ett kapitalistiskt europeiskt land, vilket skedde 1991 när hon reste till Aten tillsammans med sin farmor:
Det var ”första gången jag kände luftkonditionering mot handflatorna, första gången jag smakade på en banan, första gången jag såg trafikljus, första gången jag hade på mig jeans, första gången jag inte behövde köa för att kliva in i en butik, […] första gången jag såg köer som bestod av bilar i stället för människor, första gången jag satte mig på en toalett i stället för att huka, första gången jag såg människor följa efter hundar i koppel i stället för gathundar som följde efter människor, […] första gången jag såg kors på gravar, första gången jag stirrade på murar täckta av reklamaffischer och inte anti-imperalistiska slagord, första gången jag beundrade Akropolis, fast bara från utsidan eftersom vi inte hade råd med entrén” (s.161).
Läs Fri! En intressant berättelse om hur övergången från kommunism till kapitalism drabbade en albansk familj sett ur ett barns perspektiv.
1. 2009 års nobelpristagerska Herta Müller skrev den läsvärda Hjärtdjur (1994). Den handlar om en ung studentska i en öststat (Rumänien?) under kalla kriget, där den rådande censuren präglar människornas relationer: ”Om vi tiger är vi otrevliga – om vi talar är vi löjliga”. Jag har läst hennes Andningsgunga (2009), som även den är läsvärd. Jag vill läsa Redan då var räven jägare (1992). Karin Löfdahl har översatt Müllers romaner ovan från tyska till svenska.
2. 2022 års nobelpristagerska Annie Ernaux skrev Åren (2008) som handlar om Frankrikes samt författarens egen historia under åren 1940-2006. Det är intressant, men jag misstänker att mycket går mig förbi; jag saknar associationer till många namn och händelser hon nämner. Jag har läst många av hennes böcker och detta är ”den sämre” av dem, men ändå är den bra. Översättning: Maria Björkman.
3. 2004 års nobelpristagerska Elfriede Jelinek skrev Pianolärarinnan (1983). Boken handlar om en disciplinerad pianolärarinna i trettioårsåldern, som bor tillsammans med sin kontrollerande mor och lever ut sina lustar i lönndom på skumma platser i Wien. Pianolärarinnan är det enda jag har läst av författarinnan, men jag skulle gärna läsa mer av henne. Översättning: Margaretha Holmqvist
Fler tips på kvinnliga nobelpristagare finns länkade på Mina skrivna ord, Tisdagstrions anordnare.
Den före detta narkomanen Elise 25 år berättar sin livshistoria – hoppar mellan nuet (där hon varit ren i 9 månader) och dået (där hon först led av anorexi för att senare börja med droger).
I nuet färdas Elise mot allt fler dagar som drogfri: Hon studerar till musikterapeut, har en ordentlig pojkvän och är på steg nio i Anonyma Narkomaners tiostegsprogram. Detta steg innebär att be de människor man skadat om förlåtelse.
Den drogromantiserande titeln Heroin chic är ironisk; det finns inget chict i beskrivningen av Elises knarkarkropp – hur mycket än berättarjaget refererar till Kate Moss. Med ord som ”hästansikte”, ”utstående tänder”, ”grå hud”, ”ådror i tinningarna”, ”ådror som spindelnät”, pupiller som ”pulverkorn”, ”blåmärken” sticker författaren hål på romantiken.
Boken har stråk av svart humor (någon snortar, ”kommer igång, gungar med huvudet i blowjob-takt till musiken”) vilket liknar humorn i Ett år av vila och avkoppling (också om nutida drogmissbruk) av Ottessa Moshfegh.
Berättarjaget återkommer ofta till att hennes förfall saknade orsak, att hon hade en bra uppväxt. Det är dock tungt att vara sin mammas ”lilla lykta i vinternatten”.
Läs denna trovärdiga och gripande skildring av en ung kvinnas försök att genom självsvält och drogmissbruk göra sig oåtkomlig för den påträngande världen.
1. Barnmorskan (2013) av Katja Kettu handlar om kärleken mellan en finsktysk SS-officer och en finsk barnmorska i Finland under Lapplandskriget i andra världskrigets slutskede. Verklighetsbaserad och mycket läsvärd. Översättning: Janina Orlov. Den finns även som sevärd film på Netflix
2. Eeva Kilpis Om kärleken och döden. Samlade dikter (1996) innehåller många fina dikter, kända som okända. Den här dikten känns representativ för samlingen:
”…Vi ska inte sörja för mycket. /Vi ska vara på något så när gott humör. /Vi ska leva den stund vi kan /och ta den som den kommer. /Det enda man egentligen kan här i livet /är att göra någon annan glad. /Man kan låta bli att bryta en blomma. /Man kan låta bli att fälla ett träd. /Man kan låta bli att döda. /Man kan låta bli att slå. /Man kan inte låta bli att vara sorgsen ibland” ( s. 273).
Dikten påminner om Stig Dagermans ”Jorden kan du inte göra om stilla din häftiga själ. Endast en sak kan du göra en annan människa väl”, men Kilpis känns mer hoppfull.
Översättning: Kerstin Lindqvist, Ulla-Mari Kankaanpää och Kerstin Thorék.
3. Selma (2023) av den finlandssvenska Hannah Lutz handlar om den 66-åriga Selma vars liv präglats av bröstcancer; hennes mor dog i sjukdomen och själv opererade hon bort brösten i förebyggande syfte. Nu oroar hon sig över sin vuxna dotter. Tänkvärt om att leva i skuggan av cancer.
Fler boktips finns länkade på Tisdagstrioanordnaren Mina skrivna ords sida. Där är du välkommen att länka dina egna boktips på tema Finland.
Politiskt korrekta miljöer gästas av icke politiskt korrekta karaktärer, skildrade med värme. Någon blottar sig på en klassåterträff, en annan på affären, en tredje på plagen i Frankrike… Nytt kapitel innebär en ny huvudkaraktär som blottar sig. Det är lika spännande varje gång.
Karaktärerna gästar varandras kapitel, bokstavligen eller genom hörsägen. Deras kopplingar till varandra liknar livet självt; alla känner alla genom varandra, även om det vid första anblick verkar osannolikt.
Författaren fångar essensen av att vara människa, hur det är att ta ton och sedan tystas av att någon drar ett starkare kort än man själv. Tystandet är temporärt; i nästa miljö är man kanske den som tystar den andre.
Studie i mänskligt beteende känns autentisk och allvarlig, men skratt bubblar upp i de små detaljerna, som t.ex. hanteringen av karaktärers namn:
”De andra tittar irriterat på Eva Grundberg, född Grundberg, och försöker tysta ned henne så Jenny Olsson kan fortsätta […] Att sänka armen hade varit att ge upp ordet och det är det som Jenny Malmgren, född Olsson, inte gör”.
Studie i mänskligt beteende ger saker att begrunda:
”Det är inte meningen, så att säga, att vi ska se oss själva utifrån. Att se sig själv i spegeln är som att titta på någon annan och tvingas inse att det är man själv. Det är mer än de flesta med stark jaguppfattning tål” (s. 184).
bokologen.se 