Mãn (2013) av Kim Thúy

Mãn är en vietnamesisk kvinna som gifts bort med en utlandsvietnames som tar henne till Kanada, där hon får jobba hårt på hans restaurang. Mannen bygger ett trapphus mellan restaurangköket och hemmet så att hon lätt kan gå mellan spis och säng.

Mãn är lärd att vara nöjd med sin lott – och expert på att känna av mannens behov, vilket kunde ha inneburit en friktionsfri tillvaro om det inte vore för att restaurangen är många människors nav och att vissa av bekantskaperna där ger Mãn möjligheter.

Mãns familjehistoria återberättas och mönster synliggörs. Det är intressant att se vilka vägar det sociala arvet tar när Mãns far är en fransk vit man som försvann. I hans frånvaro liknar Mãn honom – sticker ut utseendemässigt i Vietnam, något som Mãns mor försöker tona ned.

Våld mot kvinnor är utbrett i båda länder, gör sig påmint i korta ögonblicksbilder: ”Jag såg inte längre att en far slängde ett strykjärn i ansiktet på sin alltför sminkade dotter i fönstret till huset som vårt tåg strök tätt förbi” (s.118).

Texten är rik på vietnamesiska- och västerländska kulturreferenser. I bokens marginaler finns ord på vietnamesiska med översättning likt i ett språkläromedel (bép – kök, sét – blixt, ma – vålnad..)

Språket är vackert med insprängd vietnamesisk poesi, både på vietnamesiska och översatt till svenska. Thúy skrev boken med utgångspunkt i franska.

Läs Mãn! Ett tänkvärt kvinnoöde berättat ur ett flerspråkigt perspektiv.

Översättning: Marianne Tufvesson

Tisdagstrion: Vår

1. Novellen ”Oxgraven” från 1936 (Oxgraven och andra statarnoveller, 1984) av Ivar Lo Johansson handlar om djur som arbetare. På våren spänns de magra oxarna framför såmaskinen, men en av oxarna orkar inte dra och människorna tar till desperata åtgärder för att få den att arbeta; ingen sådd – ingen skörd – ingen mat.

2. Femton år. Den revolutionära våren (2023) av Vigdis Hjorth handlar om en femtonårig flickas uppvaknande i samband med att hon kommer över brev som hennes mor skrivit till hennes mormor. Flickan känner inte igen sig i det som skrivs. Hur ska hon hantera sanningen? Översättning: Jens Hjälte

3. Syskonen (1963) av Brigitte Reimann utspelas i Östberlin våren 1961 när Elisabeths bror planerar fly över till väst. Elisabeth trivs i öst och vill inte förlora honom. Översättning: Jesper Festin (2024)

Fler boktips på tema ”vår” finns på Mina skrivna ord, där du även kan ge dina boktips.

Levande och döda (2014) av Han Kang

När Hang Kang (f.1970) var barn hörde hon vuxna viska med varandra om den massaker hennes lands regim utförde 1980. Hon minns också ett besök mitt i natten av muskulösa män med ficklampor (”De här männen kommer från fastighetsmäklaren”, förklarade hennes mamma, iklädd pyjamas).

I Levande och döda skriver Kang om den sydkoreanska regimens massaker ur olika personers perspektiv: en 15-årig pojkes, en mors, en redaktörs, en fabriksarbeterskas, en students. Kang hoppar från 1980 till 1990, 2002, 2010… alltså till tidpunkter där själva massakern är över, där traumat tagit en annan form, där de döda är levande och de levande är döda.

Frågan är hur ett trauma som detta ska kunna läkas; de brott som begicks är oförlåtliga. ”Jag förlåter ingen och ingen förlåter mig”, säger en fabriksarbeterska 2002. Genom deltagandet i en fredlig demonstration 1980 försökte hon försvara sina och andras rättigheter men misslyckades, utsattes för tortyr och ”överlevde”.

Det är smärtsamt att läsa om personernas livsöden, men minnen av personernas medmänniskor mildrar och allt medmänniskorna gör för personerna gör läsningen hanterbar: ”Vi lindade själva upp svepningen och polerade vartenda ett av hans ben. Jag var rädd att kraniet skulle bli för mycket för hans mor så jag tog mig snabbt an det och polerade tänderna en efter en…”, berättar en medmänniska.

Jag kände inte till massakern i Sydkorea, men nu vet jag och lägger med vördnad detta minne bland mina andra minnen om brott mot mänskligheten som jag fått via litteraturen, via författare som Sofi Oksanen och Svetlana Aleksijevitj. Kang skriver lika bra som dem, om inte bättre.

Kangs språk förblir vackert trots tungt tema: ”Så när man tänker efter var det inte förrän vi krossades som vi bevisade att vi hade en själ. Att vi i själva verket var människor gjorda av glas” (s.153).

Läs Levande och döda! Jag kommer läsa mer av Han Kang.

Översättning från engelska: Eva Johansson (2016)

Översättning från koreanska till engelska: Deborah Smith

Tisdagstrion: Jämtland

Från Jämtland kommer Bodil Malmsten (1944-2016). Här är tre tips på böcker hon har skrivit:

1. Samlade dikter (1995) består av hennes diktsamlingar mellan år 1977-1993. Dikterna är ofta humoristiska och på rim, tar upp livsfrågor som barnlängtan, separation, såriga relationer och samhällskritik:

”Lever bara en gång var det –

alltid

och att dö

är inte hela världen

fortsättning följer

och jag är den./

Havet hänger samman

sa det –

alla hav med alla andra

haven

kärl kommunicerar med varandra – ett vatten är alla andra./

Kampen pågår – hav mot landen

hav mot jorden

oddsen är att havet

en dag

går i land

och tar tillbaka skogen.”

(”Havet sade:” ur Damen, det brinner! ((1984))

2. Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån (1994) är en roman om den 53-årige skådespelaren Maurice Lind som en dag blir varse att han är en skitstövel.

3. Priset på vatten i Finistère (2001) är Bodils dagbok skriven när hon bor i ”världens ände” (finis terrae), Finistère, Frankrike. Hon skriver om livet i världens ände, om människorna där, om det lilla och det stora i tillvaron.

Få fler boktips på tema Jämtland på Mina skrivna ord, Tisdagstrions anordnare.

Syskonen (1963/2024) av Birgitte Reimann

Det är våren 1961 och Berlinmuren är ännu inte byggd. Elisabeths bror Uli planerar att fly från Öst- till Västtyskland och Elisabeth har två dygn på sig att få honom att stanna. Hon har redan förlorat sin storebror Konrad till väst, står inte ut med att förlora Uli.

Storebrodern Konrads distansering är både fysisk och mental; han klankar ned på Elisabeths klädsel (den anses omodern i väst) och han visar ingen tacksamhet till öst som har betalat hans utbildning.

Elisabeth uppskattar östregimen; den köper hennes konst – möjliggör att hon kan leva på sitt konstnärsskap. Hon är övertygad socialist och inte bitter över att morfaderns skofabrik upptogs i statens ägo.

Elisabeth menar dock att ”vi” i Östtyskland misstror varandra alltför lätt och att ”vi” borde känna tillit, inte ange en person pga att den är skeptisk (inte samma sak som att vara fientlig). Den angivne stämplas som ”opålitlig” av staten, portas från vissa utbildningar och yrken. En orättvis konsekvens.

Läs Syskonen! Det är intressant att följa syskonens meningsskiljaktigheter romanen igenom.

Birgitte Reimann (1933-1973) var en firad författare i Östtyskland när denna roman kom ut starkt censurerad 1963. I denna svenska översättning från 2024 av Jesper Festin finns de tidigare borttagna delarna med. Jag blir nyfiken på skillnaden mellan upplagorna och får väl läsa den första upplagan på tyska…

Tisdagstrion: Bakverk

1. Stephen King var väldigt nöjd med pajätartävlingsscenen i sin novell ”Höstgärning” (förlaga till filmen Stand by me). Detta skriver King i sin skrivhandbok Att skriva. En hantverkares memoarer (2000). Dock var det hans fru Tabbys skratt som avgjorde att pajätartävlingen fick vara med i novellen; hon är hans ”Den Perfekta Läsaren”, som han rekommenderar alla författare att skaffa sig. Kings bok inspirerar – författaren Gabriel Francke Rodau skrev sin Leons bok (2021) inspirerad av råden i boken. Övers. Tove Janson Borglund

2. I Dagar utan hunger (2012) är författaren Delphine de Vigan inlagd på sjukhus för anorexi. På avdelningen ligger patienter med olika slags ätstörningar. En av patienterna får bakelser insmugglade av sin man varje dag. Alla patienter kämpar mot sina demoner, stöttade av engagerad sjukvårdspersonal. Övers. Maria Bodner Gröön

3. Tonårige Tues föräldrar firar bröllopsdag, bjuder släkten på tårta. Endast Tue vet att hans mamma vänsterprasslar och att hon vill lämna Tues far. Så börjar En dag kommer vi att skratta åt det (2024) av Thomas Korsgaard, som här skriver om sin uppväxt som homosexuell i en dysfunktionell familj på den danska landsbygden i början av 2000-talet. Det är den andra boken i en trilogi som många läsare uppskattar. Jag tyckte mycket om den första boken Om någon skulle komma förbi. Övers. Helena Hansson

Få fler boktips på tema ”bakverk och konfektyr” på Mina skrivna ord, Tisdagstrions anordnare.

Tvingad tiger (2024) av Neige Sinno

Neige (f.1977) utnyttjades sexuellt som barn av sin styvfar. Hon försöker som vuxen förstå genom att porträttera honom, koppla till forskning och dra paralleller till litteraturens pedofiler (Humbert i Lolita av Nabokov, fadern i De blåaste ögonen av Morrison, mfl.).

Neige jämför styvfaderns våldtäkter med tortyr – en gränsöverskridande upplevelse som bryter ned verkligheten – för att i nästa mening ta tillbaka sin jämförelse med att ”Det är nog att ta det lite väl långt” (s.148). Ofta återkommer Neige till att det finns mycket värre erfarenheter än det som har hänt henne. Vad skulle vara värre? Han förgrep sig på henne från att hon var sju år till fjorton år gammal.

”Du [Neige] tycker inte om mig alltså våldtar jag dig, du uppför dig bra, jag gillar dig alltså våldtar jag dig, du uppför dig illa alltså blir jag arg på dig alltså våldtar jag dig för att straffa dig, jag våldtar dig eftersom jag ju tycker om dig”, rekonstruerar Neige styvfaderns resonemang (s.148).

Neige berättar hur hennes liv har formats av övergreppen, hur tankar dyker upp (när hon t.ex. masserar sin dotters rygg), hur hon bevakar sitt och andras barn (iakttar tränaren som masserar en tonårsflickas vader) och spionerar på pappan till sin dotter.

Läs Tvingad tiger! En tänkvärd och välskriven bok av en överlevare, väl översatt från franska av Emma Majberger.

Spricktand (2018/2025) av Tanya Tagaq

Med de inledande orden ”Till alla försvunna och mördade urfolksflickor och -kvinnor, och till alla dem som överlevt internatskolorna”, är jag fast i Tagaqs roman, som handlar om en inuitflicka i en by i det arktiska Nunavut, Kanada, på 1970-80-talet.

På poetiskt språk berättar flickan i jag-form om sin uppväxt under urfolksmäns våld – samt under symboliskt våld från det dominerande språket engelska, dess talares kultur och religion.

Urfolksbarnen tvingas i tonåren gå på engelsktalande internatskola och slutar tala inuktitut, vilket gör våld på deras identitet – leder till självmord i vissa fall. Flickan försöker ta livet av sig men misslyckas – hon är Spricktand, sönder men stark.

Berättelsen tar avstamp i verkligheten med dess flykter alkohol, marijuana, butangas…, för att sedan upptas mer och mer av det andliga:

”Kanske saknar jorden våra kroppar som en mamma saknar sitt spädbarn. Kanske saknar vi våra kroppar som de döda saknar livmodern. Kanske dröjer det länge innan mina mineraler återvänder i form av en växt eller insekt. Kanske dröjer det tusentals år innan delar av mig uppgår i det Gamla blodet [fossila bränslen], det Gamla blod vi pumpar upp ur jorden, för att bränna och förstöra hennes yta, för att bränna och lösa upp molnen. Låt henne behålla sitt blod. Låt tidens djupa svärta bo kvar där den hör hemma” (s. 137.).

Det är vackert och tänkvärt skrivet, leder in på stigar jag inte beträtt tidigare – får mig att se tillvaron på nytt sätt.

Läs Spricktand! En stark läsupplevelse.

Översättning från engelskan: Nika Abiri (2025)

Tisdagstrion: Musik

1. Sång till Bretagne (2021) av nobelpristagaren J.M.G Le Clezio är en vacker hyllning till hans barndoms och ungdoms Bretagne (1940-1950-tal) övers. Ulla Bruncrona

2. I Stulen musik (2024) berättar Anders Rydell om hur nazisterna beslagtog judars instrument (8000 pianon/flyglar i Paris…) samt förföljde, deporterade och dödade judiska musiker. Dock komponerades och spelades musik av judar i Auschwitz på uppdrag av nazisterna själva.

3. op.101 (2021) av Horace Engdahl är ett slags försvarstal efter Svenska akademiskandalen 2017. Han förklarar sina handlingar och val i livet från ung till i skrivande stund. op.101 syftar på Beethovens mest svårspelade sonat, som Horace numera övar på.

Fler boktips på temat finns länkade hos Tisdagstrioanordnaren Mina skrivna ord!

En dag kommer vi att skratta åt det (2024) av Thomas Korsgaard

Tonåringen Tues dysfunktionella familjeliv från Om det skulle komma någon förbi fortsätter in i uppföljaren En dag kommer vi att skratta åt det. Pengar är dock inte längre ett bekymmer, men hans mor har skaffat sig en älskare och har planer på att lämna hans far. Tue är den ende som vet om detta i bokens början när mor och far firar bröllopsdag med glasstårta, ljuskanoner, familj och släkt.

Hot om uppbrott i ett dysfunktionellt äktenskap är för tunt att bygga en roman kring och Korsgaard fyller ut romankostymen med äckligheter (skit piss sperma – ofta samtidigt), vilket gör karaktärerna till stereotyper som ”Morran och Tobias” – bedövar mig från att känna.

Jag gillade Om det skulle komma någon förbi; den hade en tydlig intrig – var ibland äcklig, men inte bara för att. I den fanns hopp om ett bättre liv efter en hemsk barndom, men efter En dag kommer vi att skratta åt det känns det inte hoppfullt. Jag avstår tills vidare från att läsa fortsättningen Man skulle kanske ha varit där.

Översättning: Helena Hansson