Europa (2021) av Maxim Grigoriev

Jag är svag för bokomslaget – och innehållet: Om exilryssar i Frankrike, i Paris ( innan perestrojka), i nutida Paris och i nutids-Nice.

Huvudperson och berättare är Nikita, en tonårig ryss från Moskva, som rymt från sin skolklass på Parisresan och blivit kvar i Paris som uteliggare. Han hittas och tas om hand av den ryska parisiskan Nina och flyttar in hos henne på Place de l’Europe. Nina blir en nyckelperson i Nikitas liv (nyckel till ett hem men inte till det franska språket).

Nina jobbar som översättare, men upplever att hon ägnar sig åt ”lurendrejeri” när hon översätter ryska exilförfattare till franska, att hon inte uppfattar språknyanser på vare sig modersmålet eller franska. Hon äcklas av litteraturen – men fortsätter att översätta den (=utbränd).

Oavsett hur kunnig emigranten är i sitt andraspråk har förstaspråkstalarna tolkningsföreträde i ords betydelse. Det sitter i huvudet på fransosen (Mitt modersmål!) och även i huvudet på emigranten, som i sin bortovaro från Ryssland har blivit osäker på sitt modersmål. Den ryska kulturen tillskrivs inget värde i Frankrike, enligt Nina. Den franska goda smaken vs. försvagad modersmålssjälvkänsla.

Ninas osäkerhet är erfarenhetsbaserad; inlärd av parisarna: ”I Paris blir man förnedrad, sade Nina. Man blir förnedrad i skolan, man blir förnedrad på jobbet. Man blir förnedrad i metron…” (s.174) . Nina stör sig i sin tur på ny-parisaren Nikita, att han alltid är hemma; så pass att hon inte kan tänka, inte jobba. När Nikita frågar Nina vad franska ord betyder, svarar hon att hon inte vet, men i själva verket är hon osäker på ordens betydelse.

Nikita och Nina – och läsaren med dem, tumlas fram och tillbaka mellan platser, tidpunkter och språk: Svenskan varvas med franska, tyska, engelska – samt ryskan med dess kyrilliska bokstäver som jag inte förstår. Det man inte vet lider man inte av?

Kyrilliska

Nog kan jag leva med att inte få läsa Chodasevitjs dikt om hur miljön påverkade honom. Raderna med kyrilliska skapar luft – och jag gillar luftiga texter. Var går gränsen mellan luftighet och desorientering? (Om jag inte förstod franska, engelska och tyska? Om jag vore emigrant i Ryssland?)

Emigranter ”lever i Paris som på vinden till ett femstjärnigt hotell. De har glömt ryskan men aldrig lärt sig franska”, citeras Janovskij (s. 236). Nina och Nikita är båda besvikna på ”hotellet Europa”, men felen hittar de hos varandra: Nina kan inte tänka och jobba pga Nikita, som i sin tur anser att Nina är orsaken till att han aldrig kommer in i det franska samhället. Hur skulle hon, som också är på vinden, kunna bjuda in honom i de fina salongerna därinunder? Nina stannar på franska vinden medan Nikita flyttar till vinden Bryssel och blir besviken där. En öppning finns i den ärvda lägenheten i Nice.

Oavsett tid och plats, känns miljöerna vid första anblicken ”vanliga” för att plötsligt avvika från normen, t.ex beskrivningen av Nice: ”Jag såg på folk som åkte jetski […] Det var vanliga människor. […] jag gick förbi en handikappnedfart till den steniga stranden, där solbrända krymplingar…” (s. 257-258). Det är inte första eller sista gången ”krymplingar” beskrivs som miljöinslag.

Nina gläds inte åt mycket, men dock skiner hon när hon ser funktionsnedsatta i parisermiljön. ”Det är i avvikelsen som man är människa”, menar Nina (s. 297). Alla är ”krymplingar” på ett eller annat sätt, enligt henne. När vi ser avvikelser/sårbarhet hos andra (rörelsehinder, psykisk ohälsa etc.) känner vi oss starka, mindre sårbara, mindre ensamma? Nina tog hand om den hemlösa Nikita, botade hans hemlängtan (som hon kallar stockholmssyndromet). Kände hon sig starkare?

Flickornas tystnad (2020) av Pat Barker

Underhållande läsning – men inte om kvinnohistoria i antikens Grekland

Antikens flickor är maktlösa föremål för mäns maktkamper. Flickorna iakttar och tolkar män; hur dessa mår och vad de ämnar göra härnäst. Den som tror att denna roman ska ge mer inblick i antikens kvinnors liv blir besviken.

Romanen berättar Iliaden ur ett kvinnligt jag-perspektiv + ”för säkerhets skull” ett ytterligare, manligt perspektiv. Resultatet blir ”ett Iliaden med andra ord” (som en ny bibelöversättning ungefär).

Dock är romanen inte skriven på hexameter och dess stil är motsatsen till homerisk (kiosklitterär?). Ordet ”knulla” förekommer frekvent samt ”erotiska” liknelser (”Jag gled ned och tog hans kuk i munnen och slickade och smaskade som om jag precis hade hittat ett saftigt päron”). Känns som en skolfröken sitter vid pennan med uppdrag att skriva snusk. Omsorgsfullt beskriver författaren flickors skönhet – eller avsaknaden av den: ”en knubbig liten flicka, skapt som en bergsponny med korta ben”.

Iliaden med fokus på skönhet och sex. Är det russinen ur kakan Iliaden?

Frankisstein (2019) av Jeanette Winterson

Boken börjar med en fiktiv Mary Shelley som ger bakgrund till sin roman Frankensteins monster (1818); hur hon födde och begravde tre barn, sörjde, önskade deras liv åter. Med pennan prövar Mary att skapa nytt liv ur de döda, vilket leder till katharsis att de döda är döda och att de inte kan önskas åter.

Varje tid har sin Frankenstein med en lösning på ett problem (dynamit, internet…) som leder till ett nytt problem… (bomb, nättroll). Parallellt med Marys historia berättas en annan om Ry, en nutida kvinna som attraheras av män, men som vill vara man. Är det ett problem?

Länge är Rys biologiska kön oklart för mig och gåtan upptar oproportionerligt mycket av min energi. Namnet ”Ry” kunde vara Ryan eller förkortning på ett kvinnonamn (MaRy?). Jag baserar föreställningen om kroppens kön (man/kvinna) på hur andra människor interagerar med Ry. När hen våldtas tänker jag kvinna, i sista hand tänkte jag hen. Så stark är min drift att definiera biologiskt kön.

Kroppen är normen, utgångspunkten i vår kultur (Frågan ”Vilket kön?”ställs redan på ultraljudet); kroppens kön definierar dig, ställer in parametrarna för vad som är möjligt i ”kroppens liv”. Tänk om, tänk att själen är utgångspunkten och kroppen en tillfällig frysning (som vatten i fast form). Finns det en katharsis i den tanken?

Frankisstein är en polyamorös kärlekshistoria i dåtid och nutid; Alla älskar, men inte samtidigt och inte med samma mått: Marys man är kär i deras vän lord Byron, som har en affär med Marys styvsyster, som vill vara med Byron. (Ma)Ry(an) är kär i Frank Stein, som älskar hen, men han älskar utöver det kvinnor + den nedfryste mannen Stein. Frank kiss Stein. Själarna längtar ut i en förening som kallas kärlek.

Barnet jag aldrig (2020) av Jenny Danielsson

Om ett pars ouppfyllda barnlängtan. Boken tillägnas de ofödda: ”Till er som dog mellan vecka sju och tretton”. Sorg och längtan närvarar – och lidandet för kvinnan (äggplockas befruktas blöda och sörja) – och lidande för mannen (som är utanför och delaktig/i skuld/ i sorg).

Det är skrivet ur kvinnans perspektiv. Mannens perspektiv saknas. Jag litar inte på den kvinnliga jag-berättarens bild av mannen (att han är ytlig och inte bryr sig). Jag har läst in hans sorg mellan raderna.

Adoption hade varit en lösning för honom men inte för henne; alltså ingen lösning. ”Det är ingen självklarhet att en adopterad per automatik vill adoptera, precis som att det inte är självklart att en bondson vill överta gården”, menar kvinnan (s.53) som själv är adopterad och ”måste få känna att något växer inom henne”. ( ”Allt annat vore ett riskprojekt, som att skapa ännu en väv av osammanhängande trådar.”) ” …låt mig må så illa att jag måste panikkräkas på en nerpissad McDonaldstoalett…. Bara jag får bli gravid på riktigt ”, tänker kvinnan (s.51)

Tänkvärda styrkekommentarer från sjukvårdspersonalen efter missfall: ”…allt har kommit ut som det ska, inga fosterrester kvar, härligt.” eller ”Lev som vanligt”. Svårt att leva som vanligt när man ständigt blir påmind om det man inte har, som många andra har och som uppfyller dem bokstavligt och bildligt. ”Varje försök är unikt och helt oberoende av historiken” tror man på efter första missfallet, men inte efter andra och tredje.

Tänkvärda kontraster; Att åka till jobbet efter missfall, att gå på babybjudning efter missfall, att fostret stöts ut på babybjudningsparets toalett.

Mannen åker på odyssé, till följd av omständigheterna ovan. Det är svårt att vara närvarande om man är olycklig, svårt att bli älskad och älska, lätt att längta bort till något annat. Det blir något annat och liv går vidare. Kvinnan åker på odyssé. Ödets ironi väntar. Gulliver Ull.

Tills alla dör (2021) av Diamant Salihu

handlar om barndomsvänner som dödar varandra. De var på semester tillsammans ena månaden och nästa har den ene avrättat den andra.

Personernas liv och öden liknar varandras; de togs inte upp av samhället och gled in i skuggsamhället. Likheterna i liv och öde kräver koncentration hos läsaren för att hålla isär vem som sympatiserar med vem, när var hur. Det är ok att personerna känns som en enda kropp. Man förstår: Alla är någons barn pappa bror kompis. Man får insyn: Mördarens och offrets föräldrar var och är vänner – de ringer varandra, anklagar inte varandra och de begraver sina barn, sida vid sida. Tills alla dör.

Jag föreslår att vi vaknar (2019) av Beate Grimsrud

”Det räcker inte med ett fel för att man ska få cancer. Inte två heller. För att cancer ska börja växa måste det vara fem, sex, sju fel” , förklarar Vildes terapeut.

Boken handlar om Vildes liv efter cancerbeskedet. Hon känner sig frisk, men är allvarligt sjuk. Hon är frustrerad och sparkar efter fjärilar, associerar nuet till dået:

”Barn har mammor för att kunna vara sjuka. Men en sjuk vuxen, med en gammal mor? Hur blir det då?” Vilde trodde fram tills nu att modern inte ville ha ett sjukt barn (för det hade hon sagt när Vilde var barn) ”Jag vill inte ha ett sjukt barn, betyder, Jag är rädd”, förstår Vilde nu. Hon ska bota moderns rädsla genom att bli frisk från cancern. Hon ska ha klänningen som hennes mamma köpt till henne, även om den inte är Vildes stil.

Halvvägs in i röntgentunneln frågar läkaren om Vilde verkligen orkar detta. ”Nej det orkar jag inte. Men jag gör det ändå” , svarar hon, som en allusion på Skorpans ord i Bröderna Lejonhjärta. Liksom Skorpan kämpar Vilde mot sin egen rädsla.

”Det finns de som inte kan hota med någonting. Som inte kan hota med frånvaro eftersom ingen önskar deras närvaro”, inser Vilde när hon tänker på att hon som tonåring blev utkastad från ett bibliotek. Vad händer om Vilde vägrar gå på behandlingarna på SÖS?

Vilde blir sjuk av strålning och cytostatika, men har många vänner som håller hennes hand. Ett väl levt liv som hon inte vill lämna. Allt ska göras om en (sista?) gång. Om hon inte får leva ska hon leva nu.

Vilde lovar sin gamla mamma att skriva en barnbok, ett tomt löfte tror Vilde först. Sedan görs det ändå; ett filosofiskt samtal mellan en räv och en råtta med uppdrag Rädda Vilde ( dock på en vuxen dialog insprängd i vuxenbok). På så sätt för hon vidare sin morfars barnboksskrivartradition + skriver två flugor i en smäll ( ”barn” + vuxenbok). Lite seg läsning, men räven och råttan ger andrum i berättelsen om Vildes livskamp.

Min mors tystnad (2012) av Lizzie Doron

handlar om ett barns strävan att få veta vem hennes far är. Dramatisk ironi när omgivningen vet saker om honom som barnet inte vet och mammans ord: ”du vet så mycket som du behöver veta”. Det är i efterkrigstidens Israel. Överlevande och deras barn förhåller sig till konsekvenserna av shoah/ förintelsen.

Har undrat över den sociala miljön efter folkmord, när många människor på en och samma plats har erfarenhet av ett mördat barn, partner, syskon, föräldrar och släkt. I boken finns svar, men nya frågor väcks. Hur påverkar den välbevarade hemligheten barnets barn barnbarn och barnbarnsbarn ? När är familjetraumat läkt? Blir det någonsin läkt?

Har även undrat över den morbida humorn i den sociala miljön som beskrivs i boken, att t.ex överlevande kallades för Seife (tvål) av andra israeler. Kanske föreställde de sig att överlevande tillät sig fångas in som lamm av nazisterna. Kanske var tanken för ohygglig: Att det redan innan koncentrationslägret var försent att vara överlevaRe (en som lyckas överleva tack vare sina egna handlingar och val). Det skulle ju betyda att de som identifierar sig som överlevaRe i själva verket är lamm som har haft tur.

Boken berättar om vänskapen mellan fyra flickor och förhållandet till deras mammor, hoppar i tiden mellan då (50-60tal) och nutid (2000-talet). Huvudpersonen har i nuet gett upp letandet efter pappan, men något får henne att börja leta igen. Boken påminner om Min bästa väninna, bl a för att kvinnorna är i centrum, de är subjekten medan mannen (pappan) är objekt eller bifigurer (maken).

Jackie (2020) av Anne Swärd

Flicka utan skyddsnät träffar manipulativ man. Hon är inte dum, är bara inte mer än sin erfarenhet (tycker att mannen luktar skog, fattar inte att han röker på).

Flickan tar på sig skulden för all saknad erfarenhet och bygger vidare på den negativa erfarenheten hon redan har av relationer. Hon tar skydd bakom falskt namn, medan han vilseleder henne (på frågan om sin ålder blir hans svar ”fyller ojämnt”). Flickan nöjer sig med svaren han ger, samtidigt som han vänder ut och in på henne och skramlar fram hennes rätta namn.

Det är hennes övergivenhet som mannen initialt förälskar sig i. Man söker hos andra det man saknar själv, skriver författaren. I detta fall ser mannen hoppfullt på att kunna skapa trygghet tillsammans med en annan övergiven människa. Men det är som att jaga sin egen skugga. (Övergivenheten lättar först när du finner dig själv, tröstar det barn som var du och blev lämnat.)

Tecknen på vart det bär av med deras relation kommer tidigt i berättelsen, men är svårtolkade innan man har facit i hand, i efterhand förstås symboliken i hemstickad tröja och läderjacka. Då är det försent. Läsaren gör samma desorienterade resa som flickan. Försöker fylla de vita fläckarna på kartan som är mannen. De hemskaste bilderna finns bara i läsarens huvud, men insinueras tydligt mellan raderna och går ej att veja för.

Hjärtats oro (1939) av Stefan Zweig

Döm inte boken pga omslaget. Den här fulingen är bra! Det börjar med en fattig löjtnant som möter en rik rullstolsburen flicka.

I berättelsen om löjtnanten visas kopplingen mellan medlidande och mördande, att medlidande (se djinnen på mannens rygg) gör en skyldig till brott (vållande till annans död) som måste neutraliseras med grövre brott ( avsiktligt mördande). Men: ”Ingen skuld är glömd så länge samvetet minns den”, skriver författaren. Någon gång väcks minnen till liv, att många år har gått är ingenting ur ett samvetsperspektiv.

Denna bok brändes på nazisternas bokbål (pga. nazismens förakt för svaghet och antisemitism?)

Löparna (2007) av Olga Tokarczuk

Handlar om ett par människor som på olika sätt konfronteras med den medicinska vetenskapen. En av dem är en vetenskapsman som har fantomsmärtor i sitt amputerade ben, vilket ses som bevis för att kropp och själ är knutna till varandra, att ”…kroppen och själen i själva verket utgör delar av en högre gemensam sak enhet, olika tillstånd av en och samma substans, likt vatten som ju kan finnas i såväl fast som flytande form”. Är min smärta gud? funderar vetenskapsmannen.

En kvinna skriver till ett museum och ber att hennes uppstoppade pappa ska tas ur glasmontern och få bli begraven, eftersom människokroppen är en spegling av universum och kropp och själ hör samman. Ljus materia är det vi kan ta på ( kropp) medan den mörka materian är okänd trots att den upptar tre fjärdedelar av universum (själ?).

”Löparna” syftar inte på sportsmän utan på personer som löper i tanken, som försöker förstå mörk materia. Likt fågel Fenix är löparna stoppade av Guds lag /naturens lag/kulturens lag.