Författaren Eduardo Halfon (f.1971) minns sommaren 1984 på ett judiskt barnkollo i Guatemala. Föräldrarna förmådde inte berätta för honom om Förintelsen och överlät det på kollot – och det görs med besked.
Fyrtio år senare, i Paris, pratar Eduardo gamla minnen med en kollovän, som råder honom att träffa deras gamla kolloledare, vilken numera bor i Berlin. Det blir ett intressant möte; mycket hinner ändras på fyrtio år (kolloledaren påminner inte längre till utseendet om pojken i Viscontis film Döden i Venedig). Kolloledarens motto ”Den som önskar fred ska förbereda sig för krig” lever dock kvar lika starkt i honom nu som då.
Författaren bygger upp spänningen genom att låta berättelsen styras av associationer och därmed hoppa i tiden. Han undrar vad som är hans minnen respektive inbillning; det finns inga bevis, bara ord som står mot varandra.
Författaren minns att han tillsammans med sin far besökte en golfbana i USA på 1980-talet och att det där fanns en skylt med orden ”Förbjudet för hundar och judar”. Han minns att även fadern reagerade på skylten, men när han för den på tal många år senare hävdar denne å det bestämdaste att han aldrig har sett en sådan skylt.
Läs Tarantel! En tänkvärd och välskriven barndomsskildring/psykologisk thriller, välöversatt av Hanna Nordenhök.
Édouards 55-åriga mor blir psykiskt misshandlad av sin sambo och Édouard hjälper henne att fly. Hon är i Paris och han i Aten, men han fjärrstyr flykten med mobilen (bokar taxi, fixar boende åt henne etc).
”…historien jag berättar är ingen lovsång till flykten”, skriver Édouard. ”Jag kan redan höra kommentarerna: Vilken vacker sak att fly! Vilken modig kvinna! /Men ni misstar er./För det stannar inte där./ När ni läser den här berättelsen måste ni också fråga er:/ Varför flyr somliga, när andra inte behöver fly?[…] Ni måste också fråga er:/ Hur många misslyckade försök går det på varje flykt?” (s. 104-105).
Med pennan bearbetar Édouard faktumet att hans mor har varit förtryckt av män under hela hans liv, att far slog mor som i sin tur blev elak mot honom och hans syskon. Om hon nu lyckas lämna sin sambo har allt lidande inte varit förgäves: Ett lyckligt slut för mor skulle bli lyckligt även för hennes barn.
Édouards storasyster sa upp kontakten med Édouard i samband med att han lämnade ut familjen i sin första självbiografi Göra sig kvitt Eddy Bellegueule (2014). Édouard kan inte förstå att hon gjorde det, eftersom han och systern tillsammans snackat skit om familjen och släkten (men det är skillnad på att ventilera med sin syster och att låta hela världen läsa om ens dysfunktionella familj). Här påminns läsaren om att det finns andra perspektiv än jagberättarens.
Läs Monique flyr! Läs den särskilt om du inte har läst Édouards andra böcker om hans familj (samma trauma behandlas i alla). Jag blir berörd, men allt mindre tagen för varje bok jag läser om familjen (kanske beror det på att hans terapi även börjar verka på mig…).
1. Den fördömda flickan (2022) av Beatrice Salvioni är en stark uppväxtskildring som utspelas i byn Monza utanför Bergamo i Italien under Mussolinis välde. En 12-årig flicka från fin familj börjar umgås med en jämnårig upprorisk flicka från arbetarklassen vilket får konsekvenser för bådas liv.
2. Krukan (1912) av 1934-års nobelpristagare Luigi Pirandello är en underhållande novell om en girig godsägare på Sicilien som fulsnålt låter laga sin trasiga oljekruka med hjälp av många inblandades engagemang.
3. Ravioli (2013) är en tänkvärd novell av Klas Östergren. Den utspelas på en byggarbetsplats, en lyxvilla i Stockholm, där huvudpersonen är byggjobbare och äter ravioli till lunch varje dag i sju veckor, medan han ser på när hans chef blir allt mer besatt av husets gifta ägarinna…
Få fler boktips på tema Italien på Mina skrivna ord, Tisdagstrions anordnare! Kom gärna också med egna tips.
En omvälvande berättelse om den 12-åriga Francesca och hennes fantastiska jämnåriga väninna i Mussolinis Italien år 1936. Läs den!
Båda flickorna känner skuld och skam för saker de har gjort/fått skulden för tidigare i sina liv. Francesca är rädd för att bli fördömd medan väninnan redan är det. Ju mer Francesca umgås med väninnan desto mindre rädd blir hon för fördömelse.
Byns fascister hävdar att de vill skydda kvinnor men visar på det motsatta. Francesca och hennes väninna håller ihop, medan många kvinnor (bl.a. flickornas mödrar) inte tar andra kvinnor i försvar.
Väninnan kommer från en lägre samhällsklass och lär Francesca sådant som hon undanhållits i sin borgerliga uppväxtmiljö. ”Vi kvinnor borde inte bli äcklade av blod”, säger väninnan. ”För när vi blir stora kommer det utan att vi kan göra något åt det” (s.77). Rädslor Francesca känt ersätts med mod.
Läs Den fördömda flickan! Jag hoppas att boken blir film.
Hon ska åka och hälsa på Honom i en annan stad, men en vecka innan skriver han på Messenger: ”Jag har börjat träffa någon och är kär. Ville berätta det för dig eftersom du och jag låg med varandra sist vi sågs”.
Därefter följer en intensiv korrespondens mellan Hon och Han, varvat med hennes tillbakablickar från deras tidigare träff där han beter sig som en kär person.
Istället för att säga ”jag var kär i dig, men nu är jag kär i en annan” vidhåller han att hon har missförstått honom. Kanske filtrerade hon bort tecknen på att han inte var kär i henne?
Läs Shoot the Messenger! En engagerande brevnovell; det är en käftsmäll att inse att den andra inte känner som en själv.
Samtliga författare är födda 1976 men har inte hunnit fylla femtio ännu. Alla tre har skrivit fantastiska böcker:
1. Karolina Ramqvist skrev novellen ”Farväl mitt kvinnofängelse” (2012) om två fångar som älskar varandra. En dag släpps den ena fri medan den andra avtjänar sitt straff på livstid.
2. Andrev Walden skrev romanen Jävla karlar (2023) som handlar om hans brokiga barndom med sex plastpappor på sex år (alla var inte så bra).
3. Alex Schulman skrev 17 juni (2025) om en 45-årig man i livskris som telefonerar till sin barndoms sommarstuga som är riven sedan länge – och hans far svarar. Mannen ringer dit många gånger och får också prata med sin mor och till och med sig själv som barn. I sommarstugan är det alltid den 17 juni 1986 – ett datum då något avgörande skedde i hans barndom – och han försöker ta reda på vad.
En gift byggmästare blir förälskad i en rik och gift kund. Jag-berättaren är byggmästarens anlitade snickare, som följer förloppet på nära håll i lyxhuset där kunden lever med man och barn. Jaget, byggmästaren och dennes bror ska bygga ut kundens hus på sex veckor.
Byggmästarens bror är stark och har en kognitiv funktionsvariation. Brödernas relation är rörande, påminner om Georges och Lennies i Möss och människor av John Steinbeck; byggmästaren beskyddar sin bror.
Jaget berättar förloppet i en tillbakablick:
”En vår för många år sedan arbetade jag på ett bygge i en av Stockholms förorter. […] Inne i futten hängde blåkläder att låna. Där stod åtta lådor med nittiosex konservburkar ravioli. Det skulle bli vår lunch i sex veckor framöver. Det fick också bli titeln på den här berättelsen, även om det funnits alternativ som kanske var mer adekvata”.
Berättelsen är välskriven och mångfacetterad – jag njuter var minut av läsningen. Synd att den så snart är slut. Jag blir sugen på att läsa en roman av Östergren. Förslag mottages tacksamt.
Läs Ravioli! En självbiografisk novell om passion och svek.
Tre bröder ska fira sin mor på mors dag. I en timme förbereder de firandet med tårtbak och städ hemma hos henne; hon är gammal och sjuk. Av deras prat sinsemellan framkommer att mor inte vill fira sin dag. Mellanbrodern vill prata med sina bröder om en mors dag i barndomen men möter motstånd. Bakom en stängd dörr finns mor.
Relationen mellan bröderna är intressant. De delar samma mamma men i sin relation till henne är de ensamma: De känner inte samma för henne (-eller hon för dem). De ifrågasätter varandra (”Varför har du INNETOFFLOR hos mamma? Hur ofta är du här och hälsar på egentligen?) och de har olika sätt att hantera henne på (en är rädd medan en annan är orädd /respektlös). Bröderna bevakar varandra (”För hur mycket pengar köpte du bilen av mamma? En tredjedel av bilen är min”). En bror bryr sig inte- eller?
Pjäsen håller mig på halster; klockan nio ska bröderna gå in under sång med tårta till mor. Under deras förberedelser ser jag visaren på en köksklocka förflytta sig mot siffran nio. Senare ser jag siffrorna slå om på mors klockradio varje minut, samtidigt som jag bävar/längtar till brödernas entré klockan 9:00.
Efter föreställningen kännerjag en stor frustration – precis som i livet självt. Intellektuellt förstår jag varför det behövde bli så här, men känslomässigt inte. Frustrationen innebär katharsis; jag känner mig frustrerad över någon annans liv istället för över mitt eget.
Helena Bergström gestaltar trovärdigt brödernas mor i sin vandring mellan olika känslor. Far (spelad av David Rangborg) känns genuin i sin blinda vilja att hålla ihop ett destruktivt äktenskap. Ibland blir han ett komiskt inslag; det är absurt hur långt far är beredd att gå för mor.
Se Mors dag på Dramaten! Ett realistiskt och gripande familjedrama.
1. I dystopin Kallocain (1940) av Karin Boye har kemisten Leo Kall gett sin fru sitt sanningsserum kallocain för att ta reda på om hon är otrogen. ”Jag ville så gärna tro, att där fanns ett grönt djup i människan, ett hav av oskadd växtkraft, som smälte alla döda rester i sin väldiga behållare och läkte och skapade i evighet… Men jag har inte sett det. Vad jag vet är, att av sjuka föräldrar och sjuka lärare fostras ännu sjukare barn, tills det sjuka har blivit norm och det friska en skräckbild”, säger frun under påverkan av sanningsserumet (s 204). Det används för övrigt systematiskt av regimen för att hitta oliktänkande.
2. Allt jag inte minns (2015) av Jonas Hassen Khemiri handlar om en ung man som har dött. Människorna i hans närhet utfrågas för att få klarhet i hans död. Först upplevde jag berättelsen som rörig (”konfetti”, 19 september 2024) men efter ett par genomläsningar klarnade den för mig och jag tänkte skriva ett rättvisande inlägg, vilket inte blev av förrän idag. Bättre sent än aldrig.
3. Präriehundarna (1987) av Jonas Gardell är en ironisk roman om en dysfunktionell familj och om människor som är kopplade till den. ”Vi ger, och vi tar. Kanske skulle vi tycka om varandra. Om vi försökte”, konstaterar karaktären ”anklagaren” (s.22). Familjens son söker kärleken och finner den, men mycket kan hända med den.
En gripande monolog med Shanti Roney på Scalateatern i Stockholm om en pojkes röriga uppväxt med olika pappor på 1980-1990-talet baserad på Andrev Waldens Jävla karlar.
Scenrummet är enkelt och består av gröna dörrar i olika storlekar med handtagen satta alldeles för högt upp, något som speglar barnets situation – det ser handtaget men kan inte öppna dörren, är hjälplöst och beroende av andra. Jag gillar synvillan som uppstår när Shanti äntrar scenen – han ser rörande liten ut i förhållande till handtagets höjd.
OBS: Denna bild är inte från Shantis entré in på scenen utan från applåderna efteråt – jag ville bara visa synvillan.
Detta gröna scenrum är som en green screen att projicera sina inre bilder på. Dessa blir tydliga som i en film tack vare Waldens målande språk vilket har bevarats intakt i monologen.
Shanti bär pojkens röst som en sista droppe vatten och med kroppsspråk och ett par stolar får han mig att ta pojken på fullaste allvar. Han finns.
Skickligt växlar Shanti i rollen mellan pojken och de olika jävla karlarna samt berättelsens andra karaktärer. Min favoritväxling är när pojken konverserar med sin lillasyster; det är en konversation präglad av värme, skratt åt deras gemensamma elände och den innebär sammansvärjning/överlevnad.
Berättelsen i monologen är mörk men balanseras och blir hanterbar av konversationer mellan syster och bror, pojke och mor eller en bilsemester till Tyskland UTAN jävla karlar.
Mitt sällskap på föreställningen har inte läst romanen och förstår inte varför jag kunde skratta så hysteriskt när jag läste den; monologen är inte SÅ rolig (även om den har komiska inslag). De tycker att monologen i huvudsak är gripande. Humor är subjektivt, men jag upplever också att regissören har valt ut de mörka delarna ur romanen framför de ljusa:
I monologen saknar jag att se mer av pappa Prästen, eftersom han bara fladdrar förbi som hastigast i egenskap av pengagris, när han egentligen var så mycket mer för pojken. Även pappa Konstnären kunde ha hållits kvar längre (han är rolig) och pappa Kanotisten kunde ha nyanserats mer (i romanen krävde han faktiskt halva pojkens sommarjobbslön och var i övrigt ofta passivt aggressiv…).
I monologen framgår heller inte hur mycket vännen Cyklopens pappa betydde för pojken, att denne tog honom under sina vingar och förlät honom när han gjort något fruktansvärt. Det nämns heller ingenting om pojkens mors bakgrund, att hennes styvfar slog henne.
Summa summarum hade regissören kunnat fokusera på de jävla (men även vettiga) karlarna på bekostnad av t.ex. pojkens sexuella uppvaknande som är lite apart från ämnet jävla karlar (när man måste vara ekonomisk med tiden). Jag tycker att regissören lyckas utmärkt med att gestalta pappa Växtmagikern och pappa Tjuven.
Gå och se Jävla karlar på Scalateatern i vår! Mitt sällskap på fyra personer älskade alla pjäsen – på olika sätt och grunder. Egentligen ska jag inte jämföra pjäs med roman; pjäsen står på egna ben, men det är ju svårt att låta bli.
bokologen.se 