Blogg om böcker
En kärlekshistoria i årskurs 6: Olivia har låst in sig på skoltoaletten och vill aldrig mer komma ut; hon har skämt ut sig inför hela klassen – inklusive killen hon är kär i. Jag lider med henne.
Novellen får en oväntad vändning och skulle fungera bra som högläsningsbok på mellanstadiet; den väcker diskussion och empati.
Det har uppdagats att Polly, 19 år, med tendens att ”look like a little perverse madonna”(!), har en affär med familjens hyresgäst. Tankarna vandrar härs och tvärs hos Pollys mor, hyresgästen och Polly själv för att slutligen landa i handling. Att gifta sig eller inte gifta sig är frågan. Det utspelas i Dublin i början på 1900-talet…
Jag fruktade att läsa James Joyce på engelska men det gick vägen; novellen är på 13 A5-sidor. Det var intressant att följa karaktärernas tankegångar.
1. Kristina Lugn (stol nr 14, 2006-2020) skrev fantastiska dikter och många av dem finns i samlingsvolymen Lugn bara lugn (1984) . Här är ett smakprov (s. 97):
”Jag vill aldrig se dej gråta igen
jag vill aldrig lämna dig ensam
i snön igen
nu vill jag lyfta upp dej och bära dej
genom mörkren genom mörkren
ända hem igen
jag vill vagga dej jag vill vyssja dej
jag vill gå av och an på golvet
och tala förstånd med dej
det gör ont det gör ont halleluja
du är liten och klen men folk
skrattar ju
åt så många andra också”
ur: Döda honom (1978)
2. Sara Danius (stol nr 7, 2013-2019) skrev många tänkvärda texter. Läs Husmoderns död och andra texter (2014). Hon beskriver sina läsupplevelser av Bonniers kokbok och författare som Thomas Bernhard, Tomas Tranströmer, Jean Paul Sartre, Walter Benjamin, Torgny Lindgren, Nathalie Sarraute, Jane Austen…
3. Anne Swärd (stol nr 13, 2019-) skrev romanen Jackie (2020) som gjorde djupt intryck på mig. Den handlar om en ung kvinna på 1980-talet som flyttar från en småstad till Stockholm för att gå på konstskola och hamnar i en kontrollerande mans våld. Jag ska läsa mer av Swärd! Tips mottages tacksamt.
Läs fler boktips på tema Svenska Akademien på Mina skrivna ord, Tisdagstrions anordnare. Ge där även gärna dina egna tips.
En julekväll står en trashank i dörren till storstugan. ”Den, som står vid dörren, har ett långt grått hår, och hela hårmassan är kastad framåt över ansiktet. En hand som är lika utmärglad och köttlös som foten, lyfter upp håret vid ena sidan, och ett öga stirrar fram ur sin håla”.
Alla i familjen är illa berörda men katten lägger sig till rätta hos trashanken och börjar spinna. Vem är det? Var kommer hon ifrån? Vad har hon varit med om som ser här ut? Frågorna är många men trashanken talar endast med katten. Familjen får mörka tankar av trashankens ord till katten.
”Det kunde falla sig så märkvärdigt förr i världen”, kommenterar Lagerlöf skeendet, närvarande och empatisk.
Läs Frid på jorden! Alla skrönor Lagerlöf rör vid blir till guld – så även denna.
Skurgumman Gerda Vasteson, 40 år, med händer ”förstörda, naggade som av råttors glupska bett”, ska titta till sin arbetsgivares våning när familjen är bortrest över nyår, men blir kvar där. Hon föreställer sig att hon är frun i huset och njuter av allt hon aldrig haft tillgång till. Det är en lustfylld läsning, men oro finns för att hon ska ta ut svängarna för mycket och ställas till svars…
Läs Stulet nyår!
Barbro i byn är livsfarlig och tycks bli allt farligare. En bybo som en gång kände Barbro berättar, samtidigt som han och hans hund följer spår i snön. De vet att spåren tillhör Barbros ex och hans son. ”Länge hade dom vandrat taktfast sida vid sida. Kanske höll dom om varandra? Borta vid bron särade dom på sig”, noterar bybon och väljer att följa sonens spår. Berättelsen är således driven av spår.
Barbro blir platt genom jag-berättaren bybon: Barbro är hatisk. Punkt. Novellens vändpunkt saknar stabilt stöd. Jag stör mig även på språket (”dom”).
Det är inte lätt att bli läst efter Dagerman som jag läste i morse (jag borde nog ligga i träda ett dygn mellan varje bok).
Den hängdes träd. Suicid finns i både titel och motiv. Ett sorgligt förebådande av författarens eget öde.
Den hängdes träd är ett triangeldrama på skidor. ”Snön jämrade sig vid varje stavtag. Skidorna gled ovilligt in i det isiga blånade spåret. Träden stod förstenade med bittra knutna kronor”. Huvudpersonens svartsjuka är välunderbyggd, bränner som om den vore min egen. Han för in sin fru och vän på farliga skidstigar. Jag håller andan. Vem ska dö? Vem ska hänga sig? Jag tänker på Dagermans novell med den dubbeltydiga titeln Att döda ett barn – Den hängdes träd kanske också har en knorr…
Läs Den hängdes träd! En novell med en oväntad vändning.
Vårt behov av tröst är omättligt är outsägligt sorglig; Dagerman finner klen tröst. Han konstaterar att ”denna jord är en massgrav, där kung Salomo, Ofelia och Himmler vilar sida vid sida. Jag kan därav lära mig den grymme och den olyckliga åtnjuter samma död som den vise och att döden sålunda kan förefalla som en tröst för ett förfelat liv. Men vilken gräslig tröst för den som i livet skulle vilja se en tröst för döden!”.
”- Och ni påstår alltså att människan själv inte kan avgöra vad som är bra och vad som är dåligt, att allt beror på omgivningen, att omgivningen präglar människan. För egen del tror jag att allt snarare handlar om tillfälligheter. Jag kan ju ta mig själv som exempel”, säger Ivan Vasiljevitj till sitt sällskap och börjar berätta:
På 1840-talet var Ivan en ung, stilig och rik universitetsstudent, upptagen med att njuta av livet. Vid ett tillfälle dansade han hela natten på bal, förälskade sig i en ung kvinna som också förälskade sig i honom. Till och med kvinnans far, som var militär, gillade han. En fantastisk natt övergick i gryning.
Läs novellen ”Efter balen” (1903) om vad som händer efter balen. Tänkvärd och gripande läsning.
Övers. Alain Asaid
En sommar hittar ett barn en ung man i sin hemliga skogsglänta och han blir en del av hennes hemlighet. Hon tvivlar ibland på hans existens (han är en kontrast i hennes liv). Hon börjar vistas allt mer hos honom i gläntan. Hennes far och bonusmor anar inte oråd när hon är borta – bara hon kommer hem till middagen…
Berättelsen trollbinder mig; jag oroar mig så för barnet, som är osedd av fadern och sin bonusmor – hon behöver bli sedd och vad innebär det att bli sedd av mannen i gläntan?
På vacker prosa trappar Jackson upp min oro för barnet, som berättar:
”Jag blev någon annan i den vita natten tillsammans med Lenni. Någon som kunde sitta alldeles stilla utan att slå efter myggen, någon som svor och pratade alldeles för mycket. Jag började berätta saker om mig själv, gav bort mina hemligheter, avslöjade sådant som hänt under de där åren när farsan körde lastbil genom Europa”.
Läs ”Gläntan”, en spännande novell nyskriven för Novellix!
Majgull minns alla sina husdjur fram till sin glen Molly. Det är spännande att följa avtrycken husdjuren gjorde hos Majgull och vilka öden dessa djur gick till mötes.
I berättelsen finns mycket humor och allvar: Hon ville som barn ha en hund men fick ett dragspel (!). Sina husdjur beskriver hon som om de vore människor: ”Yngste sonen önskade sig en katt och fick en. Han döptes till Sniff, växte snabbt upp och förvandlades till en ganska odräglig ungkarl som ständigt lade sig i husets bästa fåtölj och behandlade mig som tjänstefolk. Mat! Nu!”.
Tänkvärt är fenomenet husdjur, att människor aktivt söker och finner ett djur som sitt sällskap, medan djuret i sig är utan talan. Majgull har dock sina knep för att vid första mötet ta reda på djurets mentalitet och väljer husdjur därefter – tycke uppstår.
Som människa ser man inte längre än till sitt specifika husdjurssällskap, tänker inte på djurrasens framtid och avstår uppfödning. Det liknar lite livssynen överlag, dvs att man fokuserar på de levande älskade och avstår engagemang för de ofödda (långt) bortom ens tid på jorden (lever som om man hade fyra jordklot).
Läs ”Långt livs färd mot Molly” (Tio hundar och en katt, 2009)! En rolig novell som väcker många tankar.
bokologen.se 