Karolina Ramqvist skulle vara ledig från skrivandet, men eftersom hon måste ”prata lite” om sin nya bok började hon skriva på ett anförande vilket resulterade i en text på 85 sidor (inte så mycket ledighet med andra ord!). Texten är mycket läsvärd; hon visar hur det är bakom kulisserna att vara författare:
”Det är omöjligt att tala med någon om en bok som man skrivit”, skriver Karolina (s.7). ”Att vilja träffa en författare för att man tycker om det han skriver är som att vilja träffa ankan för att man tycker om ankleverpastej”, citeras Margaret Atwood (s.62).
Karolina blir hopblandad med sin huvudkaraktär i Alltings början (2012) – en gymnasietjej i 90-talets Stockholm. Även jag var säker på att Alltings början var självbiografisk. En annan läsare som gjort en hopblandning skriver till Karolina på Facebook: ”hej! hur många aborter har du krävt? […] anser du att skattebetalarna ska betala dina skrapningar?” (s.14). Gränslöst.
”Jag kan tänka mig att du också måste försvara dina romankaraktärer, precis som jag alltid fått göra”, sa Märta Tikkanen en gång till Karolina, vilket gav henne en känsla av lättnad och väckte beskyddarinstinkterna i henne (s.83). Karolina ville beskydda huvudpersonen i Flickvännen (2009), som är en flickvän till en yrkeskriminell och skrev därför uppföljaren Den vita staden (2015).
Karolina motar bort sin ”tvingande lust att börja para ihop strumporna” i tvättkorgen (s.61). Hon lyckas att skriva romaner under småbarnsåren medan barnen sover, men tänker ibland på Virginia Woolfs ord om att de betydande romanförfattarna är kvinnor utan barn.
Ingen i Karolinas närhet önskar att hon slutar skriva, men hon har en längtan efter ”att göra nytta” istället för ”ett arbete som inte är ett riktigt arbete” (s.64). Skrivandet har många mentala hinder.
Läs Det är natten! En tänkvärd essä om att vara skrivande.
