är österrikiskan Monika Helfers biografi över sin bror Richard – konstnären, marijuanarökaren och sladdbarnet, som fick bära lejonhjärtat efter sin far (den skadade krigsveteranen från andra världskriget).
Det är 1960-70-tal och brodern lever ”i overkligheten”, för att citera Helfers man. Broderns liv drabbar de anhöriga (som får ta hand om ”hans” barn, åka på stryk…).
Helfer berättar sakligt men med värme om sin bror: ”Min bror och [hunden] Schamasch var nu en del av stadsbilden. Mannen med hunden. Då var han bara i mitten av tjugoårsåldern . Jag tyckte att de två såg lite lika ut. Lite som jag förutsagt. Ytterligare två, tre år och man skulle inte längre kunna skilja på dem, hund och hund. När han kom till mig igen sa jag: ”Jag ska hälla upp ett bad”.
Helfer ger insyn i sin skrivprocess och det är intressant att följa hennes kval kring ordval: ”Richard behövde inte fars kärlek. I så koncentrerad form var den inte heller njutbar. Som en buljongtärning… Det kom automatiskt när jag skrev det, vid en genomläsning låter det högtravande. Vem är jag att skriva så? Jag låter det ändå stå”.
Boken tillägnas inte en person utan ”vårt Bagage” – syskonens gemensamma barndom med stort B, skrivet utan att förebrå någon förälder eller släkting. Bagaget är dock tungt.
Helfer återkommer ofta till att hon och hennes syster var skyldiga till att brodern ramlade ned från skötbordet som baby (och indirekt skyldiga att ställa upp för honom hela livet). Brodern i sin tur är också skyldig någon något, vilket får honom att agera på ett visst sätt i en särskild situation. Skulderna stakar ut vägen.
Läs Min bror Lejonhjärta!
Övers. Rebecca Kjellberg
