1. Namnet på Louise Glücks diktsamling Ararat (1990) syftar på platsen Ararat där Noaks ark slutligen strandade. Boken innehåller starka dikter om en familj och deras band till varandra:
Översättning: Stewe Claeson
2. Hemma (2023) av Judith Hermann är en tänkvärd och humoristisk roman om en medelålders kvinna som vänt blad och flyttat till en by vid havet, där hon stiftar nya bekantskaper, umgås med sin bror och sina minnen. Översättare: Jesper Festin.
3. De förlorade minnenas ö (2021) av Yoko Ogawa är en dystopi om ett örike där förbud på förbud införs, krymper människornas livsrum, tar ifrån dem deras minnen. Huvudpersonen är författare och en dag förbjuds romaner… Berättelsen är långsam men läsvärd. Översättare: Viebeke Emond.
Få fler boktips på Ugglan&boken, Tisdagstrions anordnare. Där kan du även lämna egna boktips på temat.
Fascinerande läsning om konsten att översätta böcker:
”Alla översättare härmar samma sak, men alla härmar olika”, skriver översättaren och förläggaren Håkanson (s.18). Ju mer utmanande text desto personligare lösningar, mer personlig prägel. Översättare beskrivs som gudar (skapare) vilkas ingrepp ofta är dolda för läsarna.
Dolda har översättarna varit för mig. Jag har märkt dem endast om de gör ett riktigt dåligt jobb; det ligger närmare till hands att kritisera författaren. Och om en översatt bok är bra har jag gett dess författare all ära…
Så när jag i ett tidigare inlägg om Glaskupan skrev att jag önskar att jag kunde skriva som Sylvia Plath (men aldrig läst hennes verk på engelska) innebär det att jag vill kunna skriva som hennes översättare Christina Liljencrantz också.
Det händer att den synlige guden/författaren hamnar i konflikt med översättaren till sitt verk: Nabokov (författaren till Lolita) stoppade en utgivning på svenska för att han misstrodde översättaren. Tolkien (+senare hans efterlevande) processade mot den svensk som översatt Sagan om ringen (1959-61) alltför fritt.
”Ju mindre respekt för originalverket, desto mindre bunden översättning”, skriver Håkanson (s.39). Tolkiens samt Dostojevskijs verk stod vid tiden för de första svenska utgivningarna inte högt i kurs och översattes därefter. Senare översättningar speglar verkens ökade status.
Håkanson efterlyser att litteraturkritiker ska våga recensera översättarens arbete även om de inte har lusläst originalverket. En bra översättning kan spåras i dialogen; om den flyter fint kan det bero på översättarens insats.
Dolda gudar är indelad i kapitel, som kan läsas fristående; de är formade som essäer med fotnoter och källförteckning. Jag uppskattade särskilt kapitel 1 om vad översättning innebär och kapitel 9 om översättningskritik. Håkanson skriver även om översättandets nuläge och historia, om olika översättningsmetoder samt ställningstaganden.
Läs från pärm till pärm eller de kapitel som intresserar!
1. Kläda blodig skjorta (2022) av Maja Larsson är en läsvärd och lättillgänglig fackbok om hundra år av barnafödande i Sverige. Forskningsdata kommenteras med tidningsartiklar, kyrkoboks-, dagboks- samt läkarjournalsanteckningar och brev, vilket ger nya insikter om att föda barn i Sverige förr och nu.
2. Lucy (1994) av Jamaica Kincaid handlar om en ung tjej från Västindien som kommer till New York som au-pair. Det är första gången hon lämnar barndomshemmet och hon vill inte komma tillbaka igen. Hon jämför sin familj med au-pairfamiljen, finner olikheter och likheter och utvecklas som person. Kort roman men tänkvärd!
3. Ett år av vila och avkoppling (2019) av Ottessa Moshfegh är en ironisk titel på en ironisk bok om en ung kvinna som bestämmer sig för att gå i dvala i ett år. Tyvärr går hon i sömnen. Sorglig och rolig på nästan samma gång.
År 2000 bestämmer sig en 27-årig vacker och välutbildad kvinna i New York för ett år i dvala på kemisk väg. Hon har sina skäl och ”privilegiet” att kunna förverkliga det (har god ekonomi och en medgörlig psykiater).
Den mörka berättelsen kantas av svart humor, både i beskrivning och i dialog, särskilt i samtalen mellan kvinnan och psykiatern:
Kvinnans psykiater beskrivs som ”en hora som sjöng vaggsånger för mig” och kvinnan beskriver sig själv som ”en hipp inredningsdetalj” på sin arbetsplats konstgalleriet. Hon kan arbeta i sitt dvallika tillstånd eftersom hennes arbetsuppgift är att vara sur mot besökarna.
En väninna från collegetiden (som hon älskar men inte gillar längre) kommer ofta hem till henne. Väninnan ojar sig över hennes dvala (men har allvarliga egna problem), är dock positiv till sitt nya jobb: ”Jag måste säga att jag gillar tvillingtornen. Det är stillsamt däruppe…” säger väninnan.
Med rekvisita som George W Bush, Tommy Girl-parfym, personsökare, piercings och Kate Moss väcker Moshfegh mina millennieminnen till liv. Alva Dahl har skickligt översatt romanen till svenska; texten känns skriven på originalspråk. Den liknar lite Sylvia Plaths Glaskupan (+ ännu mer av gränsöverskridanden – och minus Plaths poetiska språk).
Läs Ett år av vila och avkoppling! En omtumlande kvinnoskildring.
Om livet under diktatur och därmed också censur och glömska (om du inte talar om dina minnen bleknar de). Färjor och fåglar förbjuds på ön, utplånas från minnet, men inte för vissa människor. Den hemliga polisen försöker komma åt dem genom minnesjakter/razzior.
Vissa hittas och försvinner men fortfarande finns människor kvar som minns. Minnesjakterna intensifieras och fler saker förbjuds. Huvudpersonen har förlorat båda sina föräldrar i minnesjakter, vilket får henne att agera när en annan närstående hotas.
Namnlösa platser och personer ( ”jag”, ”den gamle farbrorn” och ”Herr R” ) skapar en drömsk stämning:
”Framåt kvällen gick utplåningen med ens snabbare. Det sattes eld på biblioteket och folk kom med sina böcker som eldades upp i parker och på fält. […] Jag valde ut ett tiotal böcker ur mina bokhyllor och gömde dem tillsammans med mitt manuskript hos herr R. De andra hjälptes den gamle farbrorn och jag åt att lasta i en kärra för att gå och bränna någonstans. Dels var det fysiskt omöjligt att gömma alla böckerna, dels skulle det, vad jag än gjorde för att få det verka normalt, se konstigt ut om jag, som själv skrev romaner, inte alls agerade vid den här utplåningen” (s.154).
Ogawa berättar långsamt; berättelsen bromsas upp av en parallellhandling som utgörs av huvudpersonens skräckroman, som handlar om en ung kvinna som har en osund relation till sin skrivmaskinslärare. Kvinnans situation speglar författarens i en diktatur, men spänningen i boken svalnar istället för att byggas upp.
En intressant populärvetenskaplig bok baserad på psykiatern Simon Kyagas avhandling om sambandet mellan kreativitet och ”galenskap”:
Bipolär sjukdom och schizofreni är vanligare bland författare än andra yrkesgrupper. Författaren Linda Boström Knausgård skulle gärna byta bort sin bipolaritet och kreativitet mot ett normalt liv utan det personliga lidande som sjukdomen orsakar henne.
Om man tar fram gensaxen riskeras dock hela mänskligheten; kreativa egenskaper som utvecklar kultur, samhälle och vetenskap skulle inte ärvas vidare – utvecklingen skulle stanna av (s.117).
Mikael Persbrandt intervjuas om sin bipolaritet, berättar att medicinen inte påverkar hans skådespelarinsatser negativt (vilket han befarade). Han ser bipolariteten som en del av sig själv att vårda.
Det intervjubaserade materialet är det mest intressanta i boken; det ger själ till kvantitativa data. Den fiktiva fallstudien om den bipoläre framgångsrike företagsledaren ”Sten” är mindre intressant; han är ett hopkok av Kyagas patienter, saknar en äkta kontext av arv och miljö.
Friska fäder, mödrar, syskon och barn till personer med psykiatriska diagnoser har oftare kreativa yrken än andra. De är författare, forskare, konstnärer, skådespelare… Regissören Maria Bäcks mamma är bipolär, vilket gav Maria fantasi och en annorlunda syn på verkligheten. Hon har sin mammas kreativa potential, men inte sjukdomen. Einsteins son insjuknade i schizofreni och så även James Joyces dotter, medan fäderna själva befann sig i ekvilibrium – i optimal balans med sin kreativitet.
Kyaga och Mattsson tar förutom bipolaritet och schizofreni också upp autism, asperger, anorexi och adhd i förhållande till kreativitet – och vad som händer när droger kommer in i bilden. Författarna ger exempel från historien och samtiden: Sokrates, da Vinci, Beethoven, Mozart, van Gogh, Munch, Churchill, Virginia Woolf, Trump, Beate Grimsrud, Greta Thunberg…
Läs Ekvilibrium! Lärorik och lätt att ta till sig!
Lärarinnan Lotte Bøk, 57, på Konsthögskolan i Oslo tackar ja till att vara med i den 33-årige konststudenten Tage Basts dokumentärfilm, vilket innebär att hon blir skuggad och filmad både på jobbet och hemma. Hon förställer sig; hon kan inte tänka bort kameran – skuggningen upptar alla hennes tankar. Konststudentens syfte med filmen kommer ändras under projektets gång.
Lotte Bøk är en karaktär att tycka om och känna med. Hon är engagerad i sina kollegor, vänner och i sin dotter (brukar hjälpa dem med att formulera sina mejl).
Lotte föreläser om pjäser av Brecht för unga studenter, kämpar för att få dem intresserade med alla sina medel (jämföra med dagens samhälle, relatera till deras livssituation, dramatisera och ställa frågor). Hjorth beskriver träffande lärarinnans kamp om intresset:
”Eleverna hade börjat titta på sina telefoner, och Lotte såg sig tvungen att höja rösten. […] Även de mest plikttrogna eleverna såg nu drömmande ut genom fönstren på björkens lövverk som dansade blygt och försiktigt i den varma vinden, hon fick skynda sig att göra det [det trettioåriga kriget] mer relevant (s 21).
Hjorth beskriver lärarinnans förlust: ”De hängde över borden och Tage Bast filmade att de hängde över borden” (s.25). Det blir lite komiskt. Lotte gör sitt bästa, är engagerad, men det räcker inte; de hänger över borden.
Hjorths språk är följsamt och vackert med anaforer, gör porträttet av Lotte levande, bär fram en spännande och tänkvärd berättelse. Läs Lärarinnans sång! Jag kommer läsa mer av Hjorth!
Bröderna Bruno (f. 1956) och Michel (f. 1958) har samma mamma men olika pappor, växer upp hos sina respektive farmödrar, eftersom föräldrarna prioriterar annat än sina barn…
Bröderna som vuxna verkar utåt sett välmående (den ena fysikforskare och den andra lärare i litteratur) men de är trasiga (Michel är arbetsnarkoman och Bruno sexmissbrukare). Trots olikheter har de kontakt med varandra, håller kontakten sporadiskt genom livet.
Växelvis berättas deras livshistorier av en allvetande berättare. Ett tag tar historien om Bruno över, men i slutänden handlar det lika mycket om båda bröderna. Jag blir mycket berörd av berättelsen om dem; det är oändligt sorgligt (separationer, olyckor, död), provocerande (n+f+k-ord i tanke och dialog, incest, pedofili, gubbsjuka), erotiskt – och humoristiskt samt filosofiskt. Mycket kan rymmas på en och samma sida:
s.196
Houllebecq låter Michel ha feministiska tankar:
s.151.
Houellebecq bygger sin roman på tillbakablickar, berättade av karaktärerna i samtal med varandra. Tillbakablickarna kommer i icke kronologisk ordning, precis som i verklighetens samtal; alltid finns det en detalj om det förflutna som utelämnas och som får tillägnas en egen berättelse vid ett senare tillfälle. Sådana här cliffhangers gör det svårt att hitta läsrast – plötsligt har jag läst 100 sidor.
Boken känns självbiografisk; Houellebecq var också ett övergivet barn, uppvuxen hos sin farmor. Boken känns också som en replik på Agota Kristofs trilogi Den stora skrivboken (1986) som handlar om två bröders helvetesuppväxt och senare liv i exil. Har Houellebecq läst den? Oavsett är Elementarpartiklarna ett mästerverk. Läs den!
En dystopi skriven 1973 som utspelas 1988-89 på Nobelinstitutet i Stockholm: Veterinären Evy Beck, 53, går på anställningsintervju där, men får inte veta något om arbetsuppgifterna. Intervjuaren raljerar över att Evy ens undrar över det och antecknar att den arbetssökande är överambitiös – och lat, eftersom hon ställer frågor istället för att ta reda på sina arbetsuppgifter när hon väl är på plats (!). Evy får dock jobbet; Arbetsmarknadsverket betalar hennes lön (hon är gratis arbetskraft för institutet).
Bokens början är Kafka-lik och fortsätter till viss del i den andan; Evy har ingenting att göra under arbetsdagarna, men på nätterna blir hon ofta inringd för att en apa vägrar bada eller har ont i magen – det blir komiskt.
Det är intressant att läsa en dystopi som Djurdoktorn som utspelar sig i en tid som redan hänt för länge sedan (>30 år) och jämföra den med vad som hände i verkligheten (utvecklingen kan sticka iväg åt otaliga slags håll, alla lika logiska i sin kontext).
I både verklighetens och Jersilds 1988-89 används djur inom forskning och djurskyddslagen följs inte alltid/ är undermålig. På Jersilds nobelinstitut finns ett ständigt pågående experiment med råttor kallat ”packing”, där man stänger in råttorna i en stor bur och låter dem obehindrat föröka sig. Det har redan bevisats vad som händer, men man fortsätter ändå, vill slå rekord? Evy ifrågasätter verksamheten.
Jersild prickar fel vad gäller samhällsutvecklingen; han skildrar valet 1988, att 10 000 slumpmässigt utvalda svenskar via en opinionsundersökning avgör i riksdagsvalet (!). Evys far är en av dem.
Tekniken i Jersilds 1988-89 har tagit andra vägar än i verkligheten: Man visar vakten tummen istället för passerkort. Man kan göra leverdialys i hemmet med en ”Singer Cyborg”/reservlever och man köper en vakuumtorkad julgran (istället för plastgran).
Den sociala miljön har dock stått stilla i utvecklingen från 1973 till Jersilds dystopiska 1988-89: En läkare fordrar att Evy ska vårda sin gamle far som lider av leversvikt i sitt hem, eftersom hon är kvinna och vårdkunnig…
Evy dricker ofta portvin, vilket inte känns särskilt 80-tal. Hon är endast 53 år, men beskrivs som ”[e]n halvgammal tant utan plikter, passioner eller ärelystnad… Frisk, ful, fet, fri och arbetsvillig” (s. 29). I skrivande stund på 70-talet är det kanske svårt att föreställa sig hur 50 kan bli det nya 40?
Den stora behållningen med denna dystopi är att jämföra berättelsens tid med verklighetens 80-tal. Det är tänkvärt vad som kan hända på femton år – har det i åtanke när jag tänker på 2038.
19-åriga Lucy, även kallad ”Flickan som passar barnen”/ ”Lilla gästen”, försöker acklimatisera sig i sin au-pairfamilj i New York. Hon har hemlängtan, men tänker aldrig återvända till sitt hemland Antigua Barbuda i Karibien; hon är arg på sina föräldrar (vägrar att öppna moderns brev – lägger dem på hög). Läsaren får veta varför allteftersom. En fängslande läsning.
Trots de stora skillnaderna mellan miljöerna stöter Lucy på likheter: Mamma Mariah i au-pairfamiljen liknar ibland hennes mamma och aupairpappan påminner om vissa män hon mött hemma. Det är intressant att läsa Lucys jämförelser, hennes iakttagelser och reflektioner om omgivningen:
Mariah ogillar Lucys bästa vän Peggy och Lucy avskyr Mariahs bästa väninna Dinah (respektive vän liknar någon de mött tidigare i sina liv). Lucy har svårt att bli förälskad, men Mariah är förälskad i sin man, älskar förbehållslöst.
Mariah älskar påskliljor medan Lucy hatar dem; som barn tvingades hon deklamera en dikt om påskliljor som inte ens växer i Karibien. ”…där hon [Mariah] såg vackra blommor, där såg jag [Lucy] sorg och bitterhet. En och samma syn kunde få våra ögon att tåras, men våra tårar hade olika smak”.
Frågan är om Lucy och Mariah kan fortsätta tycka om varandra trots att de har olika smak (smaker präglade av att Lucy är slavättling från en engelsk koloni och Mariah är vit amerikan).
Läs Lucy! Levande kvinnoporträtt på fylliga 156 sidor.
bokologen.se 