Rapport från en skurhink (1970) av Maja Ekelöf

… är städerskan Maja Ekelöfs dagboksanteckningar (1953-69), olovligt skrivna på olika skrivmaskiner i kontorslandskapen hon städar nattetid. Hennes verk är en bedrift men inte ett underverk; hon hade redan förmågan och självförtroendet att skriva (hon läste på kvällsskola och skrev insändare till tidningen).

Av dagboksanteckningarna framgår att hennes fem barn är arbetande tonåringar/unga vuxna, varav en ännu hemmaboende. Ekelöf skriver mycket om sönerna och i förbifarten om dottern Britt (kanske för att hon är självgående).

Ekelöf nämner inte barnens far, vilket utgör en drivkraft i min läsning: Var är han? Jag söker sida upp och sida ned utan svar.

Ekelöf kommenterar samtida världshändelser:

…för att i nästa andetag kommentera lokala händelser som t.ex. en explosion på en fabrik i Karlskoga. Ämnen avhandlas och växlar snabbt, (som det ofta gör i dagböcker).

Ekelöf förebrår sig själv när hon klagar över sin livssituation: ”Tänk att jag som inte svultit en enda dag i mitt liv är så trött på grå fattigdom. Det är så trist, det är så tråkigt att vara fattig” (s.93).

Grå fattigdom innebär att ha dåligt samvete för att en klagar, att en unnar sig något onödigt – och att ens kropp slits ut och inte håller så länge som den behövs i arbetet. Stress. Oro. Otillräcklighet.

Med sitt sällsynta perspektiv (50-årig städerska på 50-60-talet) är Rapport från en skurhink ett tänkvärt tidsdokument.

Tisdagstrion: Beatles

Dagens tips baseras på Beatles-bandmedlemmarnas förnamn:

1. John Steinbecks Månen har gått ned (1942) handlar om Tysklands ockupation av Norge under andra världskriget. Tyskarna styr med järnhand, men norrmännens frihetsbegär är svårt att kväsa. Översättning: Thorsten Jonsson.

2. I Paul Austers New York-trilogin (1985-89) får läsaren följa olika detektivers arbete i New York. I den första boken blir Paul Auster utnämnd till privatdetektiv med ett märkligt fall på halsen. I den andra boken får kommissarie Blue uppdraget att från en lägenhet skugga Mr Black och dagar blir till veckor… I den tredje boken försvinner en ung man spårlöst och hans barndomsvän försöker desperat att finna honom trots att han dödförklarats. Böckerna är existentiella draman i kriminalromansförpackning. Översättning: Ulla Roseen.

3. Klara bevis (1998) av Elizabeth George innehåller tre klassiska kriminalnoveller om begär, svek, hämnd och mord. George är känd för sina psykologiska spänningsromaner. Översättning: Ulla Danielsson

Fler tips finns på tisdagstriosamordnaren Ugglan&bokens sida!

Nora eller Brinn Oslo brinn (2018) av Johanna Frid

Johannas pojkvän ska fika med sitt ex Nora från Oslo, vilket får stora proportioner för Johanna – och för förhållandet; hon börjar tänka mer på Nora än på pojkvännen. Det är som att de är tre i rummet. ”Hvorfor plager [plågar] du dig selv med Nå-a [Nora]?” vädjar han, samtidigt som han står fast vid att ”du ikke skal afgøre hvem jeg mødes med!”.

Pojkvännen är dansk och författaren skriver hans ord på danska, översätter ej. När Johanna senare tar kontakt med Nora (!) översätts inte Noras norska ord heller. Ibland får jag ta till Google translate.

Jag uppskattar närvaron av danska och norska i texten; det ger en känsla av autenticitet samt förstärker känslan av distans mellan karaktärerna (de talar inte samma språk, varken bokstavligt eller bildligt).

Nora eller Brinn Oslo brinn är på många sätt en komedi: Oslo låter med lite god vilja som ”Arsle” när det uttalas på danska, vilket Johanna anammar och använder flitigt i samtalen med pojkvännen (”Åk tillbaka till Arsle då…”, ”ett grådisigt Arsle”, ”julekos i Arsle”).

Dialogen är eldig och medryckande: ”’Vad heter kuksugare på norska?’ [undrade Johanna] ’Du skal ikke snakke sådan om Nora’, sa Emil [pojkvännen] sammanbitet” (s.41).

Det finns en allvarlig underton; Johanna har dålig självkänsla och lider av kronisk värk pga endometrios. Olyckliga omständigheter ligger bakom svartsjukan.

Författaren tillför berättelsen tänkvärda dimensioner med sina utförliga referenser till andra svartsjukedramer (Megan Nolans insikt om att inte vara den vackraste som hennes älskade rört vid, den galna kvinnan på vinden i Jane Eyre…).

Läs Nora eller Brinn Oslo brinn! Den innebär svart humor på rivig dialog, väcker igenkänning och empati. Den skulle bli en bra film – jag skulle sitta på första parkett 🍿.

Tisdagstrion: Böcker jag ser fram emot att läsa

  1. Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket (2006) av Gunnar Ardelius är en tunn poetisk bok om två unga människors första stora kärlek. Boken vann Slangbellan och nominerades till Augustpriset 2006.
  2. Nora eller Brinn Oslo brinn (2018) av Johanna Frid handlar om en tjej som blir besatt av sin pojkväns ex Nora; pojkvännen och exet ska ta en fika… Jag känner med de inblandade och tror att det kan bli en känslosam läsupplevelse.
  3. Blir du ledsen om jag dör? (2022) av Nicolas Lunabba har rosats av läsarna och handlar om ett viktigt ämne – om barn som mördar/mördas i Sverige idag.

Fler boktips på temat finns på Tisdagstrioanordnaren Ugglan&bokens sida, där du även kan lämna egna boktips.

Näckrosdammen (1997) av Annika Thor

I denna fortsättning på En ö i havet har den nu 13-åriga Steffi flyttat från ön till Göteborg för att gå på läroverket. Hon är inneboende hos en fin familj, vars son hon har ett gott öga till. Hennes värld växer, samtidigt som hon behåller kontakten med sin syster, tant Märta och de andra på ön.

Steffi måste se till att få toppbetyg; annars får hon inget nytt stipendium nästa läsår och måste avbryta studierna. Det är endast Steffi och en annan klasskamrat som finansierar sina studier med stipendium – resterande klasskamrater har studierna betalda av sina föräldrar.

Året är 1940 och andra världskriget pågår i Europa. Steffis judiska föräldrar är fast i det naziockuperade Wien, har i ett års tid försökt ordna inresetillstånd för familjen till Amerika. Deras situation blir allt sämre, säkerhetsmässigt och ekonomiskt.

Steffis far gläds över nyheten att hans dotter har fått möjligheten att studera:”Här [på läroverket] får du umgås med bildade människor och får vänner av ditt eget slag…”, skriver han i ett brev till Steffi – som tycker att han har fel.

I sitt korta liv har hon hunnit vara både fattig och rik. Hon har gått från barn till tonåring på egen hand i främmande land. Ständigt finns oron för föräldrarna samtidigt som det sker konflikter i Steffis vardag som måste hanteras. Det är intressant att följa henne – och efter Näckrosdammen kommer två delar till!

En bra bok för ung som gammal: Läs!

Medea (431 f.Kr.) av Euripides

Min stora läsupplevelse från gymnasiet läser jag igen. Det handlar om Medea, vars man lämnar henne för att gifta sig med kungens dotter. Giftermålet innebär att Medea och parets små barn ska landsförvisas. Dock kan de inte återvända till Medeas hemland; en gång gjorde hon oförlåtliga saker mot sin familj för att rädda sin man.

Driven av hämndbegär letar Medea efter utvägar och fastnar i att ”…aldrig mer ska han få se de barn han gjort med mig och aldrig ska han avla nya barn med henne, för hon ska dö… ” (s.45).

Medeas omgivning (Amman och ”kvinnokören”) försöker i samtal stoppa hennes planer samtidigt som deras sympatier ligger hos henne. Det är fascinerande att texten skrevs av en man för över 2000 år sedan i ett samhälle där kvinnor sågs som boskap – indirekt tar han här en kvinnas parti.

Jag glömmer tid och rum när jag läser, lever mig in i berättelsen, hoppas att det inte ska sluta illa. Det finns hopp; Medea tvivlar – och i grekiska dramer händer det att gudar ingriper.

Dialogen är trovärdig och ofta rapp. De långa monologerna tillför värdefull information. Texten är ganska lättläst; det gör inget om jag inte känner till alla nämnda gudar (deras namn förekommer i bön om hjälp från ovan).

Läs Medea!

Tänk att den skrevs för 2431 år sedan och slås av hur ingenting är nytt under solen: Medea har välunderbyggda motiv likt en karaktär i ett välskrivet modernt drama.

Översättning: Agneta Pleijel och Jan Stolpe

Ellerströms förlag (1995)

Selma (2023) av Hannah Lutz

Om livet i en familj där kvinnorna dör unga i bröstcancer. Selma opererar bort sina bröst i förebyggande syfte. Bör hennes vuxna dotter också ta bort sina? Ångest och vånda. Selma vakar över dottern, precis som Selmas mor en gång vakade över Selma.

Selma minns sin mor: ”Mest av allt grät jag över mammas bröst, över hur tomma och platta de var på slutet, att de kunde vara så sjuka när de var så tomma” (s.132).

Selmas minnen tar stor plats i texten (ibland varannan rad), vilket visar hennes betyngda sinne. Ibland avbryts Selmas berättelse av dotterns vykort från Norge. Trots att dessa andas harmoni lindrar de inte Selmas oro (Varför tog det tid för vykortet att komma fram?!).

Selma är 66 år, har blivit äldre än vad hennes mor blev. Allt gjorde Selma för att undkomma sjukdomen, men ändå har den i sin frånvaro präglat hennes liv – hennes relationer.

Selma är tänkvärd; oönskvärda mönster återfinns mer eller mindre i alla familjer. Det är bara innehållet i mönstren som växlar. Lützs vackra språk tar väl hand om Selmas berättelse.

Läs Selma!

Att resa sig upp och gå (2022) av Victoria Silvstedt tillsammans med Leif Eriksson, Martin Svensson & Kristoffer Cras

I egenskap av modell befinner sig Victoria ofta i kvinno-/människofientliga miljöer och att resa sig upp och gå har hon gjort många gånger.

Det är feel-good att läsa om hur hon hanterat modefotografer, Donald Trump, Harvey Weinstein och possessiva pojkvänner. Kanske skulle det bli en bra film?

Trauman och svärta saknas dock. Victoria hade en trygg uppväxt där svårigheter övervanns eller ledde till något gott:

Familjen flyttade ofta, men flyttarna gjorde familjemedlemmarna tajta – och deras flyttlass gick till allt finare och finare hus.

Victoria var blyg som barn och följde sin mamma i kjolarna – tankade trygghet som skulle bära henne genom livet, ge henne integritet att resa sig upp och gå när så behövdes.

Föräldrarna bejakade Victorias intressen. När hon ville rida fick hon en ponny och när hon älskade skidåkning åkte de med henne till fjälls varje helg. När en modellagent upptäckte henne och hon blev nyfiken på modellyrket klev mamman in och dikterade villkoren.

Victoria tävlade som ung i både störtlopp och hästhoppning och hon tror att hennes vinnarskalle har gynnat henne i modellbranschen; hon ger aldrig upp och håller huvudet kallt (inga droger).

Victoria tackar ödmjukt sin familj för framgången. Att få vara ett mammigt barn lönar sig.

Läs Att resa sig upp och gå!

En varg söker sin flock (1989) av Ulf Lundell

Ulf Lundell, 39 år, skriver om sommaren 1989: Han är nykter alkoholist sedan ett och ett halvt år, reser till Västkusten, Göteborg och Liseberg tillsammans med sin gravida fru F och sina tre barn från ett tidigare äktenskap (Kalle, Sanna, Love). Sedan åker han vidare med frun till Köpenhamn, Blekinge – ensam mot Stockholm, Luleå – och med frun till Sousse, Tunisien…

Han reflekterar över sitt liv, över Springsteen, Hemingway, ”42-åringen” (”Palmes mördare”), rikspolischefen, massakern på Himmelska fridens torg, klimatet, illusionen om evig tillväxt, skinheads…

Detta kommenterande av världsläget och sitt privatliv påminner om Lundells Vardagar 1-11 (2018-2024), men En varg söker sin flock saknar tyvärr styckeindelning och Vardagars diktliknande format (en enda smal luftig spalt per sida). Hellre en tjock luftig bok på 700 sidor än en tunn textkompakt bok…

Jag skulle varmt rekommendera En varg söker sin flock om inte texten vore så kompakt… Det är dock intressant att se i backspegeln på 1989 och på det liv Ulf Lundell levde då.

Jag känner sympati när jag läser om hans liv; han får inte vara ifred för folk: ”Skepparen tycks ha tagit med detta sällskap, far, mor, gravid dotter, svärson, för att få tillfälle att göra en fisketur med kändisen [Ulf Lundell], bekanta, let’s have a performance, jag mönstrar, jag står stängd vid relingen. Vi åker båt, jag, mina tre barn, skepparen och en familj i aktern som jag är så illa berörd av för att jag känner att dom äter på mej och tar någonting ifrån mej som dom timmar senare kan gå iland med och lägga på bordet inför andra, noja noja noja, yrkesskada…” (s.32).

Jag tycker om hans informella stil (dom,mej,mej,dom); den är varm och uppriktig, bär berättelsen ända in i vår tid.

Tålamod (2020) av Djaïli Amadou Amal

Det utspelas i nutida Kamerun och handlar om två systrar som blir bortgifta mot sin vilja vid unga år, men också om en förstafru som får en medhustru. Allt för att männen ska bli lyckliga. ”Jag gifte mig med dig för att bli ännu lyckligare!” klagar mannen på sin andrahustru när det polygama äktenskapet knakar i fogarna…

Författaren beskriver ett polygamt äktenskap där kvinnor och barn lider för mannens skull. Kvinnor är som talande husdjur, har inga rättigheter, misshandlas fysiskt och psykiskt, ofta med barnen som vittnen – eller som slagträn.

Författaren beskriver hur en tonåring blir bortgift med sin kusin, trots att alla vet att han är drogberoende och våldsam. Han våldtar och misshandlar henne på bröllopsnatten, vilket familjen hör och finner pinsamt (hon skrek så högt!) men:

”…de skulle trots allt be Moubarak att lägga band på sin passion, med tanke på att min skada krävde flera stygn. De tröstar mig. Så är det att vara gift. Nästa gång kommer det att gå bättre. Och dessutom är det här vad tålamod går ut på, munyal, som vi alltid säger […] Läkaren hade inte reagerat heller. Det som skett var helt normalt. Jag var bara lite känsligare än andra nygifta. Min make var ung och förälskad!” (s.53).

Det är absurt och upprörande. Författaren själv blev som 17-åring bortgift med en äldre man och ingick i ett polygamt äktenskap, vilket ger texten tyngd. Författaren ger insyn i hur det kan vara i arrangerade och polygama äktenskap. Gripande kvinnoöden. Viktig läsning.

Läs Tålamod!

Översättning: Lisa Marques Jagemark (2023)