Två unga väninnor lär känna två unga män (också vänner) på en skidort i början på 2010-talet. Ett möte som innebär både slut och början – samtidigt som deras öden är sammanflätade för alltid.
Författaren berättar episodiskt, hoppar fram och tillbaka i tid och rum – börjar med slutet: En statlig utredning om oliktänkande medborgares försvinnanden (2026-2032) skriven av en av romankaraktärerna. Romanen utspelas alltså delvis i en dystopisk framtid.
Intrigen är intressant och skrivs avskalat fram: ”De följer henne till dörren, mannen är den som blippar nyckelkortet. De kliver inte in med henne. ’Vi återkommer’, säger kvinnan, och Petra vänder sig om mot en dörr som redan är stängd. Hon vill inte ta i handtaget, för hon vill inte veta att det inte går att öppna”.
Ibland blir det för fragmentariskt och jag får svårt att skapa mig inre bilder. Romankostymen hade nog behövt fyllas ut.
Läs All min kärlek! Även om den ibland känns diffus är den läsvärd med sin intressanta intrig i dystopisk miljö.
Stephen King ger goda råd till den som vill bli författare:
Skriv och läs mycket – hela tiden! ”Själv läser jag långsamt, men jag brukar ta mig igenom sjuttio eller åttio böcker per år [!], mest skönlitteratur”, skriver King (s.94). Han njuter av att läsa (granskar inte böckerna), får känsla för vad som är ”lagom”, bygger omedvetet ut sitt ordförråd.
Utgå från en situation, skriv inte en intrig (=”tråkmånsens redskap”), menar King, som vill sätta ”huvudpersoner i en svår situation och sedan se hur de försöker ta sig ur den: ”Tänk om en ung mor och hennes son blir instängda i sin trasiga bil på grund av en rabiessmittad hund? (som situationen i Cujo)”.
Skriv om vad du vill och färga det med din erfarenhet! Läsare tycks särskilt gilla att få insyn i din yrkesutövning. En science fictionälskande rörmokare ska således skriva en roman om en rörmokare på en rymdfärja, enligt King.
Satsa på miljöbeskrivningar; de engagerar läsarens alla sinnen. Personbeskrivningar kan däremot störa läsarens egna bilder (av t.ex. ett mobboffer) och skapa konflikt mellan läsare och författare.
Börja inte in medias res! Börja från början! King är läsaren som ”vill börja i början och sluta i slutet”. Han hänvisar till J K Rowlings mästerliga bakgrundshistorier (hennes karaktärer får inte flashbacks!).
Använd inte adverb! (Han stängde dörren HÅRT). Sammanhanget berättar hur en person stänger en dörr varpå adverbet blir överflödigt.”Vägen till helvetet är stenlagd med adverb, och jag kommer frimodigt vittna om detta på gator och torg. De är med andra ord maskrosor”, skriver King. (Han är ofta rolig i sin rådgivning).
Stryk 10% av texten när du skriver andra utkastet – det är ”en sorts litterär Viagra” (s.168). Låt texten ligga i byrålådan i sex veckor så går det lättare att stryka, eftersom det då känns som att du dödar någon annans darlings, hävdar King. Efter sex veckor hittar du även hål i handlingen som du inte upptäckt tidigare.
Boken innehåller många många fler råd som samtliga underbyggs med exempel ur Kings liv, hans egna eller andras verk. Mycket intressant.
Läs Att skriva! En lättsam och underhållande bok som gör en sugen på att skriva!
Småbarnsföräldrarna Niko och Julia vill ha ut mer av sina liv genom att ha ett öppet förhållande: De får ha affärer förutsatt att de inte blir kära, att de sköter det diskret, sover hemma och inte låter det gå ut över barnens vardag.
Därtill ska älskaren/älskarinnan vara okänd för den andra och det ska användas kondom. Sist men inte minst: ”Vi [Niko och Julia som kärlekspar] kommer alltid först”, vilket blir svårt; de har självcentrerade personligheter båda två.
Övriga förhållningsregler ovan visas även vara svåra att följa. (Det finns t.ex. ingen garanti för att en älskare/älskarinna är okänd för den andra…). Parets ”love hack” kommer att utmanas under berättelsens gång, blad efter blad – boken blir en bladvändare.
Att följa paret – och omgivningens blandade reaktioner på den nya livsstilen – är både intressant och komiskt med många dråpliga sammanträffanden och incidenter. Ibland fastnar skrattet, som när Niko och Julia kallar en älskare/älskarinna för ”dildo med själ”.
Efter att ha läst Love hack är jag känslomässigt dränerad men upplyst; den känns autentisk i all sin dråplighet.
Läs Love hack! En roman om att trotsa vardagens tyngdlag av Bolibompa.
1. Staden i råttans år (2023) av Lina Kumlin utspelas i Stockholm under pandemiåret 2020 och skildrar livet för en ung tjej, en äldre kvinna, en undersköterska och en taxichaufför. Ett värdefullt tidsdokument.
2. Om bara (2001) av Vigdis Hjorth handlar om en gift småbarnsmamma som blir besatt av en gift äldre man och familjefar. Översättning: Jens Hjälte.
3. Love hack (2023) av Isabel Nylund är en komedi om ett gift par i 40-årsåldern som kommer överens om att ha ett öppet förhållande, vilket inte blir som de har tänkt sig.
☀️
Fler tips på temat finns länkat på Tisdagstrioanordnaren Ugglan&boken
Om att komma tillbaka till sin barndoms marker, vandra runt bland sin barndoms lukter och inte kunna motstå frestelsen att ta nyckeln under krukan, låsa upp och stiga in i sitt barndomshem, som numera är någon annans sommarstuga.
När som helst kan ägarna komma hem, men huvudpersonen installerar sig, äter av deras mat och sover mellan deras lakan… Det är spännande.
Undertonen är sorgsen; huvudpersonen lämnade mot sin vilja för flera decennier sedan denna plats, som då var hennes familjs mjölkgård. Den gick i konkurs som så många andra småskaliga bondgårdar i slutet av 1900-talet.
”Mjölkat” var familjens benämning på bondgårdens huvudsyssla: ”…på gården var det mjölkat som mätte tiden, kornas biologiska behov. De ville jämt bli mjölkade. Det var deras begär vi rättade oss efter. Att bli tömda, och sen äta, och sen sova och så tömmas igen” (s.98).
Huvudpersonen identifierar sig med korna, associerar till dem när hon ser sig själv i spegeln, äter, sover, har sex. Hon har erotiska minnen av ett ex i staden och det finns en erotisk spänning mellan huvudpersonen och barndomsvännen, som bor kvar nästgårds.
Författarens jämförelser mellan människa och djur ger styng av ekokritik: Människan liknar andra arter, är ett djur bland djur.
Naturen och tingen är besjälade – staden hulkar, hus blöder, smultron förtvinar och komockor puttrar i solen. Fantastiskt språk!
Journalisten Elaf Ali skriver om hur hon växte upp i Sverige under hedersförtryck och om hur hedersnormerna påverkat henne in i vuxenlivet:
”… det är förnedrande att som trettiotvååring fortfarande få höra av mamma att jag borde skaffa barn med min kusin, när jag ägnat en stor del av mitt liv åt att informera henne om hur trött jag blir av hennes förslag på potentiella makar. Dessutom är jag inte så sugen på att krysta ut en unge med fyra armar och tre ben” (s.223).
Som barn försökte Elaf med olika ursäkter dölja varför hon inte kunde vara med på simning, ridning, lägerskola, skolbal och sitt eget studentfirande. ”Det här är boken jag önskar fanns när jag växte upp. Jag hoppas att den kan hjälpa andra som befinner sig i liknande situationer”, skriver hon.
Elaf varvar sin egen historia med korta fotnotstödda faktakapitel om hedersnormer, hedersvåld, tvångsgifte, om utsattas olika förhållningssätt samt intervjuer med Elafs föräldrar. Pappan minns inte allt han utsatte henne för, men är ångerfull idag (”…jag vet att jag tog det till en annan nivå”, säger han).
Läs Vem har sagt något om kärlek?! En lärorik och läsvärd bok om hedersförtryck.
1. Stål (2012) av Silvia Avallone handlar om två trettonåriga tjejer i en italiensk industrikuststad. Från stranden ser de turistön Elba men varken de eller deras familjer har varit där; stadens stålverk som försörjer dem är deras fokus.
2. Gruppen (2023) av Sigge Eklund handlar om en svensk museipraktikant i Madrid som följer med sina nyfunna och mer framgångsrika vänner på semester till Barcelona med omnejd, där de hänger på stranden och ”Huden flagnar och fjällar som färska wienerbröd.” Boken var ingen hit för mig men dock för många andra som uppskattar Eklunds miljöbeskrivningar och relationsdramatiken i resesällskapet.
3. En ö i havet (1996) av Annika Thor handlar om ett flyktingbarn under andra världskriget, som blir placerat hos en svårmodig kvinna på en ö utanför Göteborg. Barnet badar inte på en hel sommar, sitter endast på stranden; hon vägrar att ta på sig kvinnans gamla baddräkt som hon fått ärva. En ö i havet är den första delen av fyra – en mycket bra bok-serie.
”Einmal ist keinmal. En gång är ingen gång. En gång räknas inte. Böhmens [”Tjeckoslovakiens”] historia kommer inte att upprepas, inte Europas heller. Böhmens historia och Europas historia är två skisser, som mänsklighetens ödesdigra brist på erfarenhet har ritat. Historien är lika lätt som individens liv, olidligt lätt, lätt som en fjäder, som ett stoftkorn i vinden, som allt det som inte mera finns imorgon,” skriver Kundera (s.236).
Kundera skriver om individer i Tjeckoslovakien under sovjetisk ockupation 1968: läkaren Tomas, fotografen Tereza och konstnären Sabina. Han skriver även om deras senare liv i exil – och om livet när de återvänder till sitt ockuperade land.
De tre karaktärerna ger skilda skisser av tillvaron – och en fjärde skiss ges genom Franz, en schweizisk professor (Sabinas älskare). Denne jämför Europas överlagda skönhet med New Yorks ofrivilliga skönhet; ”det krävdes århundraden för att bygga en gotisk katedral” medan New York ”uppstått ungefär som en droppstensgrotta […] planlöst, av en slump…” (s.111).
Samtliga skisser är intressanta: Franzs oockuperade tillvaro (i kontrast till de andra karaktärernas, som präglas av ockupationen av Tjeckoslovakien), Sabinas värdesättande av New Yorks ”skönhet av misstag” (ofrivillig skönhet, enligt Franz), Tomas devis ”En gång är ingen gång” och hans sökande efter det säregna i varje möte med en kvinna (han har haft 200…) och Terezas reaktioner på vad hon förnimmer med sina fem sinnen (det luktar kön om Tomas hår).
I navet bland skisserna finns Tomas, som är tillsammans med Tereza och som samtidigt är Sabinas älskare. De har omedvetet förts samman för att människor dras till det sköna, komponerar sina liv utifrån skönhetens lagar.
Berättaren tilltalar ofta läsaren: ”Man kan alltså inte klandra [den här] romanen, för att vara fascinerad av tillfälligheternas gåtfulla möten […]. Däremot kan man med rätta klandra människan för att i vardagslivet vara blind för sådana sammanträffanden. För på så sätt berövar hon livet dess dimension av skönhet (s.61).
Varats olidliga lätthet överväldigade mig för 30 år sedan och jag överväldigas även nu. Kanske är det boken i mitt liv.
1. En liten bok om konsten att dö (2022) av Ulf Nilsson (författaren till den älskade barnboken Adjö herr Muffin som handlar om ett döende marsvin). 2021 fick Ulf beskedet att han endast hade tio veckor kvar att leva och boken är hans anteckningar från denna sista tid i livet, sammanställda av hans fru. Gripande läsning:
”Min husläkare ringer och tackar för sig. Berättar att han läst Adjö, herr Muffin för sina barn. ”Det gör så ont i magen…” Profetiskt ju! Men hans barn tror att Muffin dör för att han äter så mycket papper” (s.35).
2. Någon måste vattna tomaterna (2023) av Rebecka Åhlund handlar om att hantera en 35 år gammal oförlöst sorg efter en förlorad far. Hennes tomatplantor bidrar i sorgearbetet; oavsett hennes mående måste hon ge dem vatten. Gripande läsning.
3. En kvinnas frigörelse (2022) av Édouard Louis är författarens biografi och hyllning till sin mamma, som var outbildad och kedjad vid spisen men så småningom lyckades frigöra sig. Gripande läsning.
Om syskonen Fred och Charlie som försöker ta sig ur Stockholms undre värld. De föddes in i den och slipper inte så lätt ur den; det har investerats i dem. Spänningen griper tag och varar berättelsen igenom; när en sten rubbas sätts fler i rullning.
Frågan är hur Fred och Charlie ska kunna leva ett vanligt liv när de saknar referenserna för det normala. Deras gränser har överträtts (övergrepp och våld) och de överträder gränser mot andra, har nära till att ta till våld. Boken innehåller således mycket våld.
Berättelsen börjar med Freds beskrivning av knarkbranschen med dess småknarkare, finknarkare och storköpare. Det känns autentiskt.
Lundquist beskriver platser (bussterminalen, sjukhuset, förorten…) men jag saknar platsernas namn; namn stärker bilder och känslan av autenticitet. Efter nästan halva boken får läsaren veta att skådeplatsen är Stockholm.
Berättelsen är skriven ur tredje personens perspektiv och avslöjar den fokaliserade karaktärens tankar och känslor, inga andras. Det sker täta byten av fokalisator och läsaren tar allteftersom del av samtliga karaktärers känsloliv.
Allt för inget rekommenderas dig som gillar thrillers – den är spännande!
bokologen.se 