”Jag tror jag går in i hans rum och öppnar en väska till” (2023) av Marie-Louise Ekman

Handlar om Gösta Ekmans liv i skuggan av den firade farfadern skådespelaren ”Det konstnärliga geniet”.

Texten består till stor del av utdrag ur den unge Göstas dagböcker 1963-1978. Dessa vittnar om ett destruktivt leverne kantat med självmordsförsök och skuldkänslor för närstående.

Gösta har behov av sina regissörers uppmärksamhet och upplever att andra skådespelare får mer regi än han. På Stadsteatern 1961 spelar han ping-pong i väntan på regi. ”Kanske kan man lära sig att bli bra i ping-pong”, skriver han sarkastiskt (s.29).

Dagboksutdragen varvas med Göstas frus (författarens) anteckningar om hans sista tid i livet – slutet på deras trettioåriga liv tillsammans. Det är vackert skrivet:

”Ibland tittar G. upp.

Som om han förstår vad man säger.

Han ser empatisk ut.

Som om han inte vill störa

genom att dessutom säga

några ord.

Blickarna räcker.

Och tilliten.

Att vi sitter där tillsammans

är stark nog.

Kanske aldrig varit bättre.

Tänker han.

Händerna rör sig inte.

De vackra händerna tar jag

ibland upp från täcket” (s.21.).

Texten löper i en smal spalt genom boken. Det blir luftigt och läsvänligt.

Läs ”Jag tror jag går in i hans rum och öppnar en väska till”!

Tisdagstrion: Västkusten

Jag har specialiserat mig på den amerikanska västkusten och rekommenderar:

1. Kalifornien: Min historia (2006) av Joan Didion handlar om författarens släkt som kom till Kalifornien på 1700-talet. Hon återger förfäders äventyr som berättats i generationer och finner en avgrund mellan berättelserna och verkligheten. Övers. Ulla Danielsson

2. Flickorna (2016) av Emma Cline handlar om en ung kvinna som blir indragen i en sekt i Kalifornien på 1960-talet. Sektens ledare baseras delvis på sektledaren Charles Manson som fick sina sektmedlemmar att begå mass-självmord. Övers. My Holmsten

3. Daddy (2021) av Emma Cline är en novellsamling där vissa av novellerna utspelar sig i Kalifornien. Det är spännande att läsa om en välbärgad miljö med skådespelare, ranchägare, barnflickor och tjänstefolk. Jag gillar novellerna ”Los Angeles”, ”Menlo Park” och ”Friedmans son”. Övers. Erik MacQueen

Få fler boktips på tema Västkusten! Gå till Mina skrivna ords sida – där finns många fler tips länkade!

En inre angelägenhet (2025) av Kristian Fredén

Om att växa upp i skuggan av en nobelpristagare

Nathan Söderblom (vilken fick Nobels fredspris 1930) är alltings mått för sina efterlevande. I jämförelse med hans nobelpris bleknar deras bedrifter. Vissa av ättlingarna lider mer än andra (beskrivs som ”rörande” av övrig släkt), men alla ättlingar grämer sig.

Författaren, som är nobelpristagarens barnbarnsbarn, berättar i jag-form familjens historia och sticker då och då in brottstycken ur ett brev från sin mor, nobelpristagarens barnbarn. Det är ett effektivt berättargrepp; brevet väcker nyfikenhet medan jag-berättaren utvecklar och fördjupar familjesagan. Ofta tilltalar berättarjaget sin mor:

”Tänk att jag först efter din död får höra att ett par av mina äldsta kusiner som barn tyckt så mycket om sin yngsta moster att de uppfann ett adjektiv till din ära: lolig. Det betydde att man var som moster Lolo helt enkelt – någon som fick tillvaron att lysa upp. Själv hade jag inte hört det förut. Och om du själv hört det, vilket jag hoppas, så återgav du det aldrig. Det hade väl varit en förhävelse antagligen. Men hur rörande är det inte? ” (s.108).

Författaren redogör för sin gammelmorfars storhet och jag kommer in i ättlingarnas tänk (blir star strucked) och känner att jag skulle duka under om det vore min gammelmorfar…

Författaren nämner inga dåliga sidor hos gammelmorfadern, men denne tar all plats (vilket äventyrar andra familjemedlemmars existens). Det är skadligt med piedestal.

Texten är flerstämmig – levande; författaren citerar ur gammelmorfars och släktingars böcker och refererar till Bibeln, Strindberg, Kafka, Beckett, The Cure, Naipaul, Danius … Författaren har självironi och humor (t.ex i beskrivandet av en Curekonsert i ungdomen utan sina glasögon…).

Läs En inre angelägenhet! En angelägen berättelse.

Tisdagstrion: Fisk och fiske

1. Ålevangeliet (2019) av Patrik Svensson handlar om den utrotningshotade och gåtfulla ålfisken men också om en far- och sonrelation där ålen får stor betydelse. Boken vann Augustpriset i den facklitterära klassen 2019.

2. Salka Valka (1931) av nobelpristagaren Halldór Kiljan Laxness handlar om en elvaårig flicka som sliter hårt som fiskrenserska på Island i början av 1900-talet. Hon hindras från att resa sig ur fattigdomen men är dock envis. Översättning: Ingegerd Nyberg-Fries

3. Permafrost (2025) av Eva Baltasar är ett porträtt av en nutida kvinna i Katalonien. Krossade kärleksförhållanden och en skuldbeläggande mor har gjort henne deprimerad. Kvinnan liknar sin familj vid en bläckfisk, där föräldrarna är huvudet och hon och hennes syster utgör bläckfiskens tentakler som borde ha amputerats från dess huvud. Översättning: Ellinor Broman

Många fler boktips på temat finns länkade på Mina skrivna ord, där du även kan ge tips.

Jag har inte kommit ur min natt (1997/2025) av Annie Ernaux

Ernaux skriver dagbok om sin alzheimersjuka mor 1984-1986. Det är en gripande läsning om att förlora sin mor levande.

Moderns nya beteenden väcker minnen: ”När hon [mor] inte ville ha mer av sin brioche gömde hon den under kjolen. I barndomen gömde jag karamellerna jag knyckte i speceributiken i underbyxorna”, minns Ernaux (s. 78). Minnen visar även att mor och dotter hade en komplicerad relation innan insjuknandet.

Ernaux känner skuld för att hennes mor mår sämre och sämre, tänker att det är för att modern flyttades från Ernauxs hem till ett boende. ”Med dig är jag i goda händer”, säger modern när dottern hälsar på henne på boendet.

Ernaux dokumenterar livet på boendet – interaktionen mellan henne, de boende och personalen. Det blir ofta komiskt, men mestadels är det sorgligt. Ernaux håller ihop i moderns närvaro men bryter ihop i hissen.

Läs Jag har inte kommit ur min natt! En stark berättelse som innehåller blandade känslor.

Översättning: Maria Björkman (2025)

Älven (2021) av Rosa Liksom

En fjortonårig flicka drivs på flykt med sina kor under Lapplandskriget 1944 i Finland. Hon med många andra och deras djur söker sig till säkerheten i Sverige på andra sidan älven, till svenska flyktingläger. Flickan söker även sin gravida mamma som flydde före henne.

Romanen håller mig på halster: Obehagligt långsamt skyndar människorna och djuren mot älven medan striderna hörs allt närmare. Flickan möter människor, onda som goda. Hon kommer till ett flyktingläger med rutiner som liknar dem på koncentrationsläger – men bara fram till tvagningen; där slutar likheterna:

”Martta frågade om de sjuka skulle föras bakom bastun och skjutas. //De blodfattiga med lungsot och difteri förs längre ut till epidemisjukhuset och de svagsinta och efterblivna förs till dårhuset, bjäbbade lottan till svar” (s.64).

I romanen är människor och djur likställda; samtliga nämns vid namn – inte som kon, berguven, råttan eller grisen utan som Pirkko, Lilith, Aikili… Namnanvändandet gör att det knappt går att skilja djur och människa åt.

Både människor och djur skadas och räddas – eller förloras och sörjs. Flickan hjälper en annan flicka att hitta hennes kvarglömda gris Aune i en härjad by och de riskerar sina liv för grisens skull (Aune väcker minnet av flickans framlidna gris Saara).

Flickan funderar över existensen, tänker på arter som försvann innan människan och nuvarande arter fanns och ifrågasätter skapelsemyten (människans särställning). Hon får medhåll men rådet att hålla tyst om sin upptäckt.

Jag gillar författarens språk. När hon skildrar djurs brunst och parning använder hon samma könsord som när hon skriver om mänsklig lust och älskog. I skildringen av den mänskliga älskogen används i sin tur djuriska ord som ”bestiga”.

Författaren använder djurliknelser om människor: ”Vi gav oss av som kattor” för att hitta grisen Aune (s.118.). Katter står för självförtroende, smidighet och nio liv och är således en positiv liknelse för en människa.

Läs Älven! Trots dess tunga tema är romanen inte allt för tung; det värsta händer inte alltid och kärlek och empati finns, gör sig ofta påminda.

Översättning: Janina Orlov (2023)

Fars rygg (2023) av Niels Fredrik Dahl

Författaren rekonstruerar sin döde far Johns livshistoria genom dennes gamla brev, teckningar och fotografier. Bokens omslag visar ett fotografi av John på en strand i Egypten där han bodde som barn. Som trettonåring (1934) lämnades John på internatskola i Norge och hans norska föräldrar återvände till Egypten, där fadern hade en domartjänst och modern gick hemma. På grund av avståndet fick John sällan besök (fick spendera julaftnar och lov ensam).

Åren på olika internatskolor (1934-1938) satte sina spår; han vande sig vid att ryckas upp och skickas bort, att hålla sig på avstånd från andras liv – så även från sina barn, sin vuxne son: Far ”kom inte på besök om han inte var inbjuden, men han ställde sig utanför och tittade efter oss bakom de blanka fönsterrutorna”, skriver författaren om sin far. ”Han är hos mig, och han är inte hos mig…” (s.9).

Jag blir emotionellt engagerad när jag följer John genom livet; jag är lika oförberedd som han är var gång han rycks upp. Författaren kallar genomgående John för ”far” (inte John) – ett tilltal som ger närhet. Även när John är barn omnämns han som ”far” och jag förvirras lite när ”far” är tillsammans med sin far…

I nutiden med facit i hand är de (författaren, ”far” och farfar) samtliga fäder. Författaren är rädd att han, likt sin far och farfar, har ryggen vänd mot sina barn, att ensamheten ska gå i arv.

Författaren hoppar tätt men smidigt fram och tillbaka i tid och rum. Det är intressant att få se Egypten i mitten av 1920-talet ur ett barns perspektiv (få ta del av ”fars” upplevelse av konflikt mellan egyptier och den f.d. kolonialmakten). Det är kusligt med nazistiska vindar på norsk och schweizisk internatskola på 1930-talet och att senare få ett inifrånperspektiv från det naziockuperade Norge 1940-1945.

Författaren tvekar ibland i sina formuleringar: ”Jag vet inte vad far tänkte […] Jag följer honom tillbaka till rummet […] låter honom bygga ett torn av böcker…” (s.128), vilket påminner läsaren om att rekonstruktion pågår och stärker berättelsens autenticitet.

Författaren tackar i slutet sin fru Linn Ullmann: ”min förstaläsare idag och alla dagar. Utan henne ingen bok…”. Det är rörande att läsa detta efter att ha läst denna fantastiska bok.

Läs Fars rygg! En gripande roman om fäder och söner under en historiskt omvälvande tid.

Översättning: Gun-Britt Sundström (2025)

Salka Valka (1931) av Halldór Kiljan Laxness

Salka Valka, 11 år, och hennes mor Sigurlina blir i början på 1900-talet ivägkörda från sin by på norra Island och söker sig söderut, mot Reykjavik, där alla alltid sägs ha söndagskläderna på. Moderns pengar är dock slut och de stannar därför till i den fattiga byn Oseyri för att arbeta. De får lön i natura – inte i pengar – och blir kvar.

Det Island som Laxness beskriver upplevs stort som en världsdel; när folk flyttar ”söderut”(till Reykjavik) förlorar de kontakten med människorna i Oseyri. Män i Salka Valkas närhet drar ännu längre söderut (Spanien) – eller västerut (USA), för att senare återvända förändrade och påverka människorna med nya (kommunistiska) idéer, varpå den danskättade överheten i byn utmanas.

I långa monologer framförs olika bybors åsikter. Det blinde gamle oraklet Eyjolf säger till Salka Valka:

”De få rika karlar jag sett i mina dar arbetade aldrig ett dugg, och fattigdomen vilade alltid tyngst över dem som trälade mest. […] Men kunskapen och den glädje man har av en bra bok är bättre än rikedom, och därför skulle jag lägga vinn om läsning och skrivning, om jag vore i dina kläder…” (s.75).

Salka Valka är en tongivande person i byn, vältalig och orädd – både som barn (”De [arbetsgivaren] ger mig inte pengar!”) och senare som ung kvinna iklädd byxor istället för kjol.

Jag hade önskat mig mindre fokus på politik och mer fokus på relationerna mellan de brokiga byborna (Jag och den allvetande berättaren tycks ha olika intressen här). När Salka Valka inleder en relation med sin styvfar (!) nämns det bara i förbifarten.

Laxness beskriver människorna med lyteskomik (Sigurlina är en jättekloss och den stilige kommunisten har hemsk andedräkt). Karaktärerna har många romanser men det förekommer inga sexscener, bara antydanden om att de har ägt rum i form av barn.

Läs en skruvad berättelse om livet i en fattig isländsk by för över hundra år sedan.

Redan 1928 skrev Laxness sagan om Salka Valka på engelska för Hollywood, men filmen blev inte av då en av producenterna sköt sig (s.423).

Översättning: Ingegerd Nyberg-Fries

Sanningsberget (2024) av Therese Bohman

På påskaftonsnatten 1989 försvinner Hannas femtonårige bror. Den då elvaåriga Hanna saknar och hoppas – sörjer utan grav, söker sanningen i minnet och i omgivningen.

Läsaren följer Hanna genom livet, längtar efter ett uppklarande. Vid varje tidsnedslag (1989, 1994, 2004…) målas miljöerna upp så som de var. Med ord som Kaj Kindvall, rec och BASF är jag tillbaka på 80-talet.

Läs Sanningsberget! En melankolisk och nostalgisk roman

Offer (1937) av Jan Fridegård

En genuin skildring av en statarflickas liv på 1920-30-talet. Jag är förvånad över hur trovärdigt Fridegård tar sig an ett kvinnligt perspektiv efter att ha läst hans smått sexistiska självbiografi Jag, Lars Hård (1935) om en statarson som ondgör sig över kvinnfolk efter att ha gjort en flicka gravid och hamnat på arbetsanstalt. Här i Offer (1937) står Fridegård på kvinnans sida.

Statarflickan är ett lätt offer som barn och även som nittonåring när hon kommer till Stockholm för att arbeta på ölkafé. Hon är inte det enda offret i romanen; arbetsfolk i allmänhet är utsatta, medan herrskapsfolk kommer undan med det mesta. Fridegårds samhällskritik svider. Jag känner med arbetsfolket och deras anspråkslösa drömmar.

Läs Offer! En oväntad och gripande läsupplevelse.