Denna bok river nidbilderna av kvinnor i grupp! Den river föreställningar om kvinnors skitsnack, falskhet och oförmåga till samarbete. Författaren Johanna hatade kvinnor, var rädd för dem, undvek dem i grupp upp i vuxen ålder. Nu sörjer hon allt hon gått miste om pga det och boken är hennes uppgörelse med kvinnofientligheten i samhället och inom henne själv.
Jag kände innan läsningen av Catfight mig lyckligt lottad; jag har haft fina tjejkompisar och aldrig en catfight. Alltså köpte jag nidbilden om kvinnlig vänskap men såg mig själv som ett undantag.
Den som söker finner. Vill jag se mönster i att tjejer hugger varandra i ryggen kommer jag att se det, särskilt när litteratur och media också spär på myten. ”När män hugger varandra i ryggen tolkar vi det som naturlig konkurrens”, citeras Fanny Ambjörnsson (s114). Det är mänskligt att konkurrera; inte en könsrelaterad företeelse.
Boken innehåller en hel del aha-effekter: Lögnen om kvinnors särskilda oförmåga att hålla sams har en lång historia, men så sent som 1999 delade Folkhälsoinstitutet ut en bok till landets gymnasieungdomar innehållande budskap som att kvinnor av naturen har svårare att vara raka än män… (s.50).
Wester baserar sin bok på fakta; har en källförteckning på 28 sidor… Mer trovärdigt än så kan det knappast bli. Wester övertygar och inspirerar med sin bok. Läs den!
Ugglan&bokens tisdagstrio var svår att få till denna gång och min trio är byggd på ren intuition – har inte läst någon av böckerna:
1. Det finns annan frukt än apelsiner (1985) av Jeanette Winterson handlar om författarinnans uppväxt som annorlunda. Jag har läst Frankisstein (2020) av Winterson och vet att hon är en skicklig författare; jag köper inte grisen i säcken.
2. Jag har aldrig läst något av Björn Ranelid men tycker att han är en frisk fläkt. Förbjuden frukt från ett fruset träd (2013) verkar vara en intressant uppväxtskildring i svensk 1900-talsmiljö.
3. Skillnaden mellan lingon och blåbär (2015) av Annah Ovesson är mitt wild card; ett helt nytt författarnamn för mig. Det handlar om en man i Norrland som startar flyktingförläggning med bärplockningsindustri som dold agenda. Boken lanseras som feelgood, vilket känns intressant att följa upp.
En kvinna flyr från Somalia med sin lilla dotter. De flyr från det vackra mintgröna huset, utanför vars klarblå port det ligger lemlästade grannar. Hennes man, mamma, pappa och syster har andra flyktvägar än hon själv och barnet. Inshallah att de ses igen.
Kvinnans man vill till Sverige, men det är bara kvinnan och dottern som landar på Arlanda och bygger upp en ny tillvaro i ett land som hon inte valt. Familjekarta omritad: Det mintgröna huset är ett minne blott. En kal lägenhet i Sandviken och ett plåtskjul nära en FN -bas i Somalia är nya kartan.
Ali förskönar inte livet som var innan flykten ( berättar om osunt klansystem, sociala orättvisor och omskärelse av kvinnor) och flykten är välunderbyggd ( inte plötsligt en dag kommer det beväpnade män…)
Jag har tidigare läst bra litteratur på flyktingtemat, men Ali beskriver på ett sätt som ger insikter jag saknat: Lukten av färg när ungdomar sprejar kvinnans lägenhetsfönster i Sandviken med fula ord. Jag förstår rent fysiskt kvinnans upplevelse, känner hur det sticker skräck.
Jag skrattar tårar när Ali beskriver läxan som kvinnan fått av psykologen; att välkomna ångesten när den kommer; ”hälsa på ångesten och säg hej”…
Beskrivningen av den beskäftiga Britta ( en fd hjälparbetare i Afrika vars händer enligt egen utsago har kupats för afrikanska barn att dricka ur ) är klockren när hon kommer till kvinnans undsättning iklädd ”rör inte min kompis”-brosch och bambuörhängen. En välvillig som ser tillfället att framhäva sin egen förträfflighet. Det kliar som eksem.
Dialogen mellan kvinnan och de andra karaktärerna är skickligt skriven. Dels får vi höra kvinnans somaliska röst, dels hennes svenska röst med språkfel, vilken känns autentisk: ”Tack Britta. Tack Sverige. Du nöjd nu? Vill du ha diplom…” (s.210) Trots språkbarriär lyckas kvinnan ge svar på tal och jag jublar inombords!
Romanen har en medioker start; kvinnan förbereder resan tillbaka till Somalia (det känns som jag läst liknande procedur förut). Därefter följer en lång men spännande tillbakablick (uppväxt, flykt, livet i Sandviken) för att sedan återkomma till kvinnans reseförberedelse till Somalia. Slutet är starkt och stannar kvar länge. Jag rekommenderar att läsa om prologen efter att du läst klart boken; själv fick jag gåshud av insikt.
1.Kerstin Thorwalls När man skjuter arbetare…(1993): En fattig flicka gifter sig med en rik psykiskt sjuk man (med mannens släkts goda minne – släkten får ju ”avlastning”, men flickan själv vet initialt inget om mannens tillstånd). Paret får en dotter som växer upp i den dysfunktionella familjen. Mycket gripande och läsvärd!
2. Du är inte längre min dotter (2021) av Frida Boisen handlar om en dysfunktionell familj med fokus på den egocentriska pappan: På golfbanan ramlar lilla Frida ned i en djup dyig bevattningsdamm, men de åker inte hem för pappa ska spela klart först ( 2 h dyblöt i kalla september!). Detta är bara en av många anekdoter och även missbruk och våld finns med i bilden. Läsningen vore outhärdlig om det inte fanns framåtsyner till en framtid där den vuxna Frida är älskad och trygg.
3. Berätta aldrig det här (2020) av Frida Boisen handlar om samma dysfunktionella familj som ovan men med fokus på mamman. Detta är den första boken, men läses med fördel sist eftersom den tar upp den svåraste frågan: hur ska Frida leva vidare efter mammans självmord och efter avskedsbrevet med orden ”Frida. Nu fick du som du ville”?
1. Minns deras namn (2020) av Simon Stranger om en familj överlevande från förintelsen som väljer att bosätta sig i f.d. nazisthögkvarteret i Oslo efter kriget. Köpte jag själv för 20 kronor när bokhandeln lades ned.
2. Dina händer var fulla av liv (2020) av Suad Ali om en flykt från Somalia och hur livet sedan blev. Tips av en vän.
3.Bomullsängeln (2019) av Susanna Alakoski om finska kvinnliga fabriksarbetare. Jag och svägerskan byter böcker med varandra och den här fick jag.
Det handlar om människor i samband med deras upptäckt av en ny stjärna på himlen, en supernova. Är det ett gott eller ont tecken? Enligt gamla tusenåriga sägner kan det vara både och: Jesus eller satan. Nytt förutom den nya stjärnan är att det är onaturligt varmt, djur och människor beter sig skumt, märkligt skinn ligger utslängt i naturen. Människorna försöker förklara/bortförklara avvikelserna samtidigt som de lever sina liv med mycket möda och besvär: Solveig meddelar anhöriga att patienten inte kommer vakna igen. Arne begraver en död kattunge. Turid letar efter sobril. Någon vill inte komma hem och tar in på hotell. Någon mördas. Någon försöker nå sin patient, son, dotter, fru eller man. Många missade samtal och sökningar.
Det är inte rörigt. Människorna presenteras en åt gången i jag-form (50 sidor/styck). Det finns en koppling mellan människorna; ibland gästar de varandras kapitel.
Vissa personer återkommer mer frekvent än andra; som Egil rikemanssonen, som skriver sin essä ”Om döden och de döda”. Denna avslutar romanen och bitar faller på plats. Jag lämnas inte besviken. Det är dock mycket att bearbeta (drömde konstiga drömmar).
Morgonstjärnan skulle kunna reduceras från 664 till 300 sidor: En hel sida skildrar hur Iselin äter sina pommes frites (hårda utanpå mjuka inuti ) och prästen Kathrines predikan återges ord för ord (trosbekännelsen och nattvarden – allt). Jag kommer på mig själv med att skumma, men måste läsa om: Beskrivningarna behövs för att jag ska hinna ta in varje person; identifiera mig med den, komma nära. Till sist har jag knutit band med romanens samtliga personer. Jag har hunnit känna mig provocerad av alla men även försonats med dem. En framgångsrik simulering av verkliga relationer. En stark läsupplevelse!
Lotta skriver en bok om sin vän Benny som drevs till att ta sitt liv. Det är värdefullt att få hennes personliga perspektiv på hur hon såg det hända: Han bad henne att boka in en intervju med Svenska Dagbladet och 5 dagar senare fanns han inte mer. Hon pratade med honom dagen innan han dog, anade ingenting.
Benny var inte bara Lottas vän utan också hennes chef. ”Jag är bra på att inte bli rädd för Benny. När han blir svart i ögonen blir jag lugn. Det är det inte alla som blir,” skriver Lotta. Men i egenskap av presschef på Kulturhuset Stadsteatern var Benny beroende av henne: Hon skrev hans tal, kunde härma och tolka hans stil, han kunde ringa henne och prata om ”ditten och datten” en lördagkväll. Lotta hade den mätta rollen som klassens ordningsman, men den var inte friktionsfri (ibland kör Benny över henne; säger åt henne att hon ska meddela medarbetare ett beslut för att sedan själv dra tillbaka det).
Jag tolkar in att Benny var en bra chef för Stadsteatern, men att det blev otrevligt när han chefade över både Stadsteatern + Kulturhuset och bollarna konst och musik skulle in i jongleringen också… Många bollar i luften är lite som att ha många barn; alltid någon som känner sig osedd och ohörd. Skådespelaren Johan Rabeaus blev otrevlig när han inte fick le på en reklamaffisch, tjatade på Benny (och Lotta) tills han fick ta om bilden. Maktspel pågår och om spelplanen plötsligt växer fungerar inte chefsstrategierna man tidigare haft (gå runt och hälsa på alla i huset) och man blir inte sitt trevligaste jag.
Jag tycker att denna bok har gett nyanser som jag har saknat. Läs den!
När ens 14-åriga dotter väljer bok åt en blir det en verklighetsbaserad familjetragedi från 1939. Dottern kan sin mammas smak. Boken handlar om syskonen som rövas bort från sitt hem när föräldrarna akut åker in till sjukhuset pga mammans tvillingfödsel. Då passar alltså någon på att stjäla barnen. Familjen är fattig, har många barn, bor på en husbåt i Mississippifloden och kallas i folkmun för ”flodslödder”; har låg status i samhället och är tillåtna villebråd.
”De [barnen] är tomma målardukar. de föds obefläckade, och om de adopteras i tidig ålder och omges med skönhet och kultur kommer de att bli precis som man önskar sig”, säger människohandlaren till sitt försvar (autentiskt uttalande). Det finns en lång världshistorik av stulna barn och människohandeln pågår runt om i världen i detta nu. Författaren för en kamp mot människohandel och tillägnar boken alla som varit och är utsatta.
Romanen berättas i jag-form; dels av dåtidens storasyster Rill 12 år (1939 ->) och dels i form av åklagaren Avery, som i nutid gräver i sin skumma familjehistoria. Kapitelvis växlar författaren mellan dåtid och nutid; kapitel byts mitt i en cliffhanger vilket gör berättandet filmiskt. Dock nöjer jag mig med enbart 12-åringens perspektiv från förr. Less is more. Ingen läsare förväntar sig att få ALLA sina frågor besvarade. Läsarna förstår pengarnas drivkraft och genomskådar människohandlarnas lumpna efterhandskonstruktion; att man har gjort de fattiga en tjänst eftersom de inte ens har mat till sina barn…
Boken engagerar, är spännande men innehåller en och annan groda, t.ex. demoniseras den afroamerikanska kvinnan; barnmorskan som vägrar förlösa mamman. ”Hon skulle hämnas på oss om hon bara kunde, men hon är svartare än tjära och vi är vita, och hon vet vad som skulle hända om hon ställde till besvär för oss”, skriver Wingate (s.47).
Innan ni tog oss påminner om Där kräftorna sjunger; samma tidsepok, samma plats, familjen ses som slödder, mamman är vacker med rågblont hår, men där slutar likheterna och historierna tar olika vändning: Det är skillnad på att vara övergiven och bortrövad.
Mammorna är kvinnor i åldrarna 35-75 år som intervjuas om sin situation som mamma i utsatt område. De kommer från Sverige och hela världen, bor runt om i landet. Pascalidou nämner miljonprogrammet Råby i Västerås, där jag själv levde mitt första levnadsår, men lämnade för Ba(r)ngatan, en Bullerby-aktig adress i hyreshustappning. Min panka tonårsmamma och pappa tog mig från Råby, där barn redan på 70-talet rånade andra barn (tvillingbebisar i barnvagn!). Den som söker en väg ut finner, men det måste ligga en individs beslut bakom, alla kan inte evakueras.
Varför bor människor kvar i ett utsatt område? Är det för att man inte har någonstans att ta vägen, att man vill kämpa för sitt område eller är det för att man har en status som skulle försvinna vid en flytt? är frågor jag funderar över när jag läser mammornas berättelser. Mammorna vet vad de har men inte vad de får. Någon har ett hem i Vårberg som ser som klippt och skuret ur ett inredningsmagasin, skriver Pascalidou. Alltid kan man sjunka djupare, vill inte riskera få det sämre, man hoppas och tror att det på sikt ska bli bättre (mycket mänskligt), tänker jag.
Jag läser om en mamma som ironiskt nog jobbar på SOS-alarm samtidigt som hon får larm om sina egna söner som knarkpåverkade försöker ha ihjäl varandra. Hennes döttrar däremot är rekorderliga universitetsstuderande, varav en är i Kurdistan och hjälper kvinnor som råkat ut för IS. Jag tänker att sönernas missanpassning beror på en frånvarande far. De behöver en manlig förebild som inte är macho och sådana växer inte på träd. Mamman har försökt få stöd från polis, skolan och socialen och känner sig sviken, men vad biter på en miljö som denna? En mamma kan inte skugga sin lille son till och från centrum och därigenom avvärja honom från att sälja knark för knarkkungarna ( mamma kan inte bränna alla spinnrockar i riket, inte ens i sagorna).
Mammor beskriver hur bibliotek, vårdcentraler och skolor läggs ned i deras områden; själva civilisationen monteras ned och ges upp. Ett område utan skola är som en kropp utan lungor; man tror inte på människorna där, ger bara konstgjord andning med en insats här och där.
Återkommande intressen hos mammorna i boken är hårvård och astrologi: Hår kan man bemästra till skillnad från människor och inom astrologin är ens öde inskrivet i stjärnorna. Men i väntan på att de rätta samhällsinsatserna ska sättas in (om de sätts in) är det klokt att ta sina barn och fly fältet. Mycket bra har gjorts och görs av mammor, men de slåss mot väderkvarnar när deras område är i respirator.
Mycket intressant läsning när Pascalidou återger mammornas berättelser, men kommentarerna får du som läsare själv stå för, eftersom författaren låter berättelserna vara okommenterade (förutom efterordet). Min läsning blir lite som när jag pratar med tv:n när ett engagerande program är på: Jag säger många kloka saker, som säkert inte skulle hålla i en rättegång, debatt eller ens middagsbjudning. Lätt att vara backseatdriver.
En kvinna tänker tillbaka på sommaren 1958 då hon var 18 år och utflugen för första gången från föräldrahemmet. Hon sommarjobbade tillsammans med andra unga på en barnkoloni i Normandie. Detta var långt från hennes egen värld, en by där hon var bäst i klassen och bortskämd av sina – i byns mått mätt – välbärgade föräldrar (kafé- och speceriaffärägare).
Kvinnan associerar först till friheten och frigörelsen som sommaren 1958 innebar, men minns mer när hon googlar gamla namn från den tiden. Hon minns mötet med ungdomar från högre samhällsklass, hur hon hjälplöst bryter mot deras dolda koder: På sin första fest strular hon med kolonichefen, en ung man som ser ut som Marlon Brando. Flickan tänker att hon är ansvarig för hans åtrå och låter honom hållas, vilket leder till att hon får låg status bland de övriga i personalgruppen, blir kallad korkad och blir ett tillåtet villebråd för andras skämt och pranks.
En flickas memoarer är författarens egna minnen, där hon skriver om sitt yngre jag i tredje person; ”flickan”. Samtidigt finns författarens röst i den allvetande berättaren, ett slags subtilt löfte om att det inte alltid kommer vara som sommaren 1958, att ett liv som firad författare väntar: ett slags upprättelse.
Boken handlar om att få upprättelse, att man inte alltid kan få den i samma kontext där ens värde sjönk, eftersom människorna där har behov av en narr. Ernaux skrev sin bok något år innan metoo, vilket gör den extra modig och utlämnande. Hennes berättarteknik i tredje person skyddar från omgivningens förakt som var legitimt och ofta oemotsagt innan metoo. Med mina metoo-ögon tittar jag anklagande på mannen ”Marlon Brando” och co som figurerar i flickans memoarer.
bokologen.se 