En familjs historia rullas upp i samband med en begravning. Berättarna byts sju gånger, ger sina personliga perspektiv i jag-form. Det första perspektivet är intressant; en man blir kär i barnsköterskan och vill lämna sin fru och barn för hennes skull.
Det andra perspektivet är spännande; här berättar frun från en oväntad plats. Det tredje, fjärde, femte, sjätte och sjunde perspektivet är för mycket, börjar kännas som en tvålopera; kopplingarna mellan människorna känns osannolika och deras känsloliv likaså.
Familjehemligheter är ändå ett intressant tema; de påverkar i tysthet, sänder signaler som skapar stämningar och får familjemedlemmar att handla därefter. Hemlighetshållarna har skuldkänslor men sina skäl till att tiga. Ibland läcker de.
1.Arno Geigers Den lyckliga hemligheten (2023) handlar om författaren själv, hur han letar i containrar trots att han sedan länge är rik…Filosofiskt om livet. Översättning: Martin Törnebohm
2. Göran Tunströms Tjuven (1986) handlar om Johan Jonssons Löks klassresa från en fattig barndom i Värmland till universitetet i Uppsala. Som barn tvingade hans styvfar honom att stjäla och han fortsätter att stjäla sig fram genom livet, har planer på att stjäla Silverbibeln… Mycket läsvärd!
3. Jonas Gardells Frestelsernas berg (1995) handlar om en kvinna i 70-årsåldern som blivit lämnad av sin livskamrat. Hon har gjort allt för honom och sina söner (det har inte varit lätt…). Ett gripande familjedrama.
Träffsäkra dikter om det digitala gisslet – här nedan dikten ”Internet II” (s.20):
”Allt som oftast
blir jag uppmanad
att betala
inte för att få
utan för att få
slippa”.
Den sista raden innebär en knorr. Varje dikt i samlingen innehåller en, vilket gör att jag läser ännu en dikt och ännu en tills alla är slut.
Dikterna ger perspektiv på livet; digitalisering är människans verk, skapat i nöd och är lösning på mycket, men inte på allt – och den ger nya problem.
Dikten ”Battle Brothers” (s.47) skildrar gaming:
”Spelet gav mig möjligheten att
attackera en samling
försvarslösa bönder
och skörda mat och xp.
Bönderna var bara
pixlar
och ändå tyckte jag
synd om dem”.
Det finns ironi (”Spelet gav mig möjligheten…”) samt empati för pixelbönder, vilket ger hopp om mänskligheten; det digitala spelet tar inte ifrån spelaren hans mänsklighet att kunna känna empati.
Johansson gör pastischer på andra diktares verk, låter dem leva genom hans dikter. Imperiets ”Jag är en idiot” blir till ”E-faktureringstjänst” (s.63):
”Jag kom hit ner till Jorden en kall natt i mars.
Jag kommer från ett land där du också vart
Jag ställde mig i ledet och dom sa så här
– Hädanefter måste du skicka e-fakturor…” .
Dikten ”AI-konst”(s.60) alluderar på Göran Palms dikt ”Havet” (”Jag står framför havet./ Där är det…”).
”Jag sitter framför datorn.
Där är den.
Där är AI-konsten.
Jag tittar på skärmen.
AI-konst. Jaha.
Det är som på Louvren”.
Precis som det är svårt att förstå vidden av havet är det svårt att ta in AI – det spelar ingen roll att det är människans egen skapelse.
Läs Johanssons webbhistorik! Tänkvärda dikter om livet i digitaliseringens tid.
Barn som saknar trygga rum att röra sig i tillskriver de få mindre hotfulla platserna i deras liv ett oerhört värde och blir benägna att göra allt för att försvara dem vid en konflikt, enligt Nicolas. Ett privilegierat barn har däremot många rum att vandra mellan (hemmet, skolan, idrottsklubben, kompisarna, grannarna, mor- och farföräldrarna…) Om ett rum hotas kan det fly till ett annat och välja bort konfrontation, tillskillnad från det otrygga barnet.
Ungdomsledaren Nicolas låter en otrygg och utsatt 14-årig pojke bo hos honom, undrar hur omgivningen ser på det (”Varför umgås du med andras barn? Vilken vidrig dragning lockar dig till pojken? Varför underrättar du inte de sociala myndigheterna istället om pojken far illa?”).
Nicolas litar inte på de sociala myndigheterna, går in i dess ställe och ger pojken det han behöver (mat, kläder, tryggt tak över huvudet och en vuxen att tala med, att spegla sig i).
”Fattigdomens lott ska ingen försöka göra vacker i mina ögon. Fattigdomen är enbart ful och förnedrande och förbittrande för en människa; legenden om dess skönhet och moraliska verkan är skapad av de rika” , citeras Vilhelm Moberg (s.131).
Boken är skriven i presens och i du-form där pojken är berättelsens du: ”När du blir vuxen, Elijah, vill jag att du ska komma ihåg en sak. Alla människor i din närhet kände till din situation. Alla visste att du levde under omständigheter som var svåra för ett barn. Att de kunde ha kostat dig livet”.
Nicolas återberättar för pojken hur det var, vad som sades mellan dem, men också tankar Nicolas inte förmådde uttrycka då. Pojken väckte hans jobbiga barndomsminnen till liv (en gång var Nicolas också ett barn på glid) och han berättar även om dem.
1. Brott och straff (1877) av Fjodor Dostojevskij handlar om den fattige studenten Raskolnikov som kommer undan med att råna en illa omtyckt pantlånerska och som sedan plågas av paranoida tankar. Översättning: Hans Björkegren.
2. Singoalla (1865) av Victor Rydberg är kärlekshistorien mellan riddarsonen Erland och den romska skönheten Singoalla i 1300-talets Sverige. Han lämnar sitt slott för att följa med henne och hennes folk…
3. Tjänstekvinnans son (1886) av August Strindberg är en självbiografisk barndomsskildring. Han växer upp som svarta fåret i en dysfunktionell familj där han misshandlas fysiskt av sin far och blir psykiskt misshandlad av både föräldrar och syskon.
Novellen ”Rejäl polsk frotté” utspelas i Polen under kalla kriget på 1970-talet och handlar om polackers jakt på västvaluta/välstånd. De jobbar i tullen, smugglar – eller är taxichaufför. Det är spännande att följa dem i denna nyckfulla miljö; det känns dokumentärt och trovärdigt.
Novellen ”Palme i Moskva” skildrar ett statsbesök 1976. Bakom kulisserna blir Palme presenterad för en ung adjutant ”med ett märkligt födelsemärke på sin delvis blottade hjässa: som en pöl av spillt blod på väg att rinna ner över pannan” (s.125). Samtalen mellan de historiska personerna känns autentiska.
Parallellt med Palmes statsbesök skildras mordnatten i Stockholm 1986 ur en ung tjejs och en gatuköksarbetares perspektiv, vilket innebär hopp mellan miljöer som står i kontrast till varandra (från ungdomars fylletjafs till hemligt statsrådsmöte… till gatuköksarbetarens vedermödor i den kalla februarinatten).
Samtliga nio noveller gör nedslag någongång mellan 1970 och framtiden någonstans i Sverige – överraskar i tid och rum. Hopp i tiden och parallellhandlingar förekommer i dem alla.
Novellsamlingen inleds med en tung novell om det värsta av brott för att sedan avlösas av en novell om gränslösa barn i skärgårdsmiljö. De kontrasterar varandra, vilket förstärker känslan i varje novell.
Novellerna handlar subtilt om brott och straff och tillsammans täcker de upp många mänskliga tillstånd (offer, förövare, ung, gammal, fattig, rik, sjuk, frisk, svensk, utländsk, fri, fångad, stor, liten, normtillhörande eller normavvikare…).
Det är gripande människoöden som skildras; huvudpersonerna befinner sig i sårbara lägen och är beroende av andra – men är också beroende av sig själva, sina egna tankesätt, för att komma vidare. Deras möten med andra påverkar deras tankar och så även handlingarnas utgång.
Det spelar ingen roll vilken utbildning, livserfarenhet eller fysisk storlek personerna har; de påverkas likväl av andra (välutbildad kvinna påverkas av rättshaverist/brottsling, stor tjej påverkas av liten man, vuxen man påverkas av barndomens mobbare…). Det finns inga vuxna i rummet; inuti är de sårbara barn.
Språket i novellerna är distinkt, ger omedelbara bilder (”som en pöl av spillt blod…”) och dialogerna känns äkta, är färgade av talarnas personlighet och sociala ställning.
Spinky och Fetto”, ”Tarmrörelser”, ”Post mortem”, ”Död Dandy”, ”Granne med Alice”, ”Vännäs”, ”Farornas konung”, ”Palme i Moskva” och ”Rejäl polsk frotté” är alla intressanta berättelser om livet – var och en förtjänar en egen bokcirkelträff.
Läs Rejäl polsk frotté och andra noveller!
Jag tyckte även mycket om Munthes novellsamling Utsikter (2022) och jag hoppas att få läsa mer av Munthe!
1.Sms från Soppero(2012) av Ann Helén Laestadius handlar om en trettonårig tjej i Stockholm som lär känna sina samiska rötter; hon får sms på samiska från en kille i Soppero, tyder smsen med hjälp av ordbok. Det ena leder till det andra och snart är hon på besök i Soppero.
2. Till träden (2024) av Ella Maria Nutti vill jag gärna läsa. Det handlar om en samisk ung tjej och hennes pappa. Deras relation präglas av tystnad, men kanske blir det ändring på det när de fastnar tillsammans på kalfjället utan radion som annars brukar fylla ut tystnaden dem emellan.
3. Straff (2023) av Ann Helén Laestadius handlar om hur samiska elever straffas när de talar samiska på internatskolan i Lannavaara på 50-talet. Det utspelar sig även på 80-talet, när dessa barn blivit vuxna och konfronterar internatets ”husmoder” från skoltiden. Boken baseras på verkliga händelser.
Samuel har dött i en trafikolycka – eller har han tagit livet av sig? De anhöriga minns och med deras minnen läggs pusslet om vad som verkligen hände. Minnena motsäger dock ibland varandra och luckor finns.
Jag är desorienterad från första till sista blad, måste läsa boken en vända till för att förstå vad jag läst. Den kräver mycket när den hoppar hastigt i tiden (börjar baklänges med slutet och gör nedslag fram och tillbaka innan den avslutar med berättelsens början). Och dessutom innehåller den fem karaktärers minnen – fem perspektiv vilka växlar ofta och oregelbundet.
Karaktärerna delger sina minnen för en fiktiv författare – en sammanhållande länk, som dock inte bär berättelsen; bitarna är för många och för små: konfetti.
Jag undrar hur läsupplevelsen skulle ha varit om berättelsen vore berättad i kronologisk ordning, om en person i taget. Förmodligen hade jag lärt känna karaktärerna och kunnat njuta av deras berättelser samt av filosofin om minnet.
Jag snappade dock upp att om man vill garantera att minnas någon måste man associera personen till en daglig rutin. Jag påminns om att det är mycket jag inte minns från mitt eget liv – och att det jag minns kan jag minnas fel. Jag påminns om en annan tid, att jag på 2010-talet kunde äta dagens lunch för 65 kronor.
Allt jag inte minns har ett intressant uppslag men berättelsen blurras av berättartekniken.
1. All min kärlek (2023) av Agnes Lidbeck skildrar en livslång relation mellan fyra personer. Berättelsen tar sin början i deras ungdom på 2010-talet för att slutligen glida in i en dystopisk framtid, som gynnar vissa men inte andra.
2. Mina vackra ögon (2011) av Nina Hemmingsson är humoristiska ”enrutingar” (enskilda serieteckningar) som gestaltar relationer där en av karaktärerna inte säger det förväntade:
Pojkvännen: Du gör mig så ledsen!
Flickvännen: Nu låter du precis som mina föredetta pojkvänner. Och jag som trodde att du var annorlunda!
Enrutingarna innehåller frustration över påtvingade mans- och kvinnonormer. Poetiskt, satiriskt och kul!
3 Mina krig (2022) av Carl Bildt handlar om konflikterna han bevittnade/deltog/medlade i utifrån positioner som sakkunnig, utrikes- och säkerhetspolitisk expert, partisekreterare, stadsminister, utrikesminister, diplomat, styrelseledamot, EU-medlare som representerade Bosnien Hercegovina…
Veckans tema i Tisdagstrion är ”Min, mitt eller mina i boktiteln”. Alla är välkomna att läsa och ge tips på Ugglan&bokens sida!
I samma flod. Putins krig mot kvinnorna (2024) berättar Sofi Oksanen om hur Putins soldater systematiskt våldtar ukrainska kvinnor. Våldtäkt är ett effektivt vapen som traumatiserar ett land för flera generationer.
Till min dotter (2016) av Malin Wohlin handlar om en mamma som i sina tidiga tonår utsattes för övergrepp av jämnåriga och som nu återupplever och våndas när hennes 12-åriga dotter börjar högstadiet.
Vem har sagt något om kärlek? Att bryta sig fri från hedersförtryck (2021) är journalisten Elaf Alis självupplevda berättelse om att som 10-åring bli inlåst och kontrollerad. Hennes familj ville säkra hennes heder inför ett giftermål med en man som hennes far valt och det orsakade mycket lidande. Ali (f.1987) växte upp i Sverige.
bokologen.se 