bokologen.se

Morgonstjärnan (2021) av Karl Ove Knausgård

Det handlar om människor i samband med deras upptäckt av en ny stjärna på himlen, en supernova. Är det ett gott eller ont tecken? Enligt gamla tusenåriga sägner kan det vara både och: Jesus eller satan. Nytt förutom den nya stjärnan är att det är onaturligt varmt, djur och människor beter sig skumt, märkligt skinn ligger utslängt i naturen. Människorna försöker förklara/bortförklara avvikelserna samtidigt som de lever sina liv med mycket möda och besvär: Solveig meddelar anhöriga att patienten inte kommer vakna igen. Arne begraver en död kattunge. Turid letar efter sobril. Någon vill inte komma hem och tar in på hotell. Någon mördas. Någon försöker nå sin patient, son, dotter, fru eller man. Många missade samtal och sökningar.

Det är inte rörigt. Människorna presenteras en åt gången i jag-form (50 sidor/styck). Det finns en koppling mellan människorna; ibland gästar de varandras kapitel.

Vissa personer återkommer mer frekvent än andra; som Egil rikemanssonen, som skriver sin essä ”Om döden och de döda”. Denna avslutar romanen och bitar faller på plats. Jag lämnas inte besviken. Det är dock mycket att bearbeta (drömde konstiga drömmar).

Morgonstjärnan skulle kunna reduceras från 664 till 300 sidor: En hel sida skildrar hur Iselin äter sina pommes frites (hårda utanpå mjuka inuti ) och prästen Kathrines predikan återges ord för ord (trosbekännelsen och nattvarden – allt). Jag kommer på mig själv med att skumma, men måste läsa om: Beskrivningarna behövs för att jag ska hinna ta in varje person; identifiera mig med den, komma nära. Till sist har jag knutit band med romanens samtliga personer. Jag har hunnit känna mig provocerad av alla men även försonats med dem. En framgångsrik simulering av verkliga relationer. En stark läsupplevelse!

Benny Drevet, döden (2021) av Lotta Fristorp

Lotta skriver en bok om sin vän Benny som drevs till att ta sitt liv. Det är värdefullt att få hennes personliga perspektiv på hur hon såg det hända: Han bad henne att boka in en intervju med Svenska Dagbladet och 5 dagar senare fanns han inte mer. Hon pratade med honom dagen innan han dog, anade ingenting.

Benny var inte bara Lottas vän utan också hennes chef. ”Jag är bra på att inte bli rädd för Benny. När han blir svart i ögonen blir jag lugn. Det är det inte alla som blir,” skriver Lotta. Men i egenskap av presschef på Kulturhuset Stadsteatern var Benny beroende av henne: Hon skrev hans tal, kunde härma och tolka hans stil, han kunde ringa henne och prata om ”ditten och datten” en lördagkväll. Lotta hade den mätta rollen som klassens ordningsman, men den var inte friktionsfri (ibland kör Benny över henne; säger åt henne att hon ska meddela medarbetare ett beslut för att sedan själv dra tillbaka det).

Jag tolkar in att Benny var en bra chef för Stadsteatern, men att det blev otrevligt när han chefade över både Stadsteatern + Kulturhuset och bollarna konst och musik skulle in i jongleringen också… Många bollar i luften är lite som att ha många barn; alltid någon som känner sig osedd och ohörd. Skådespelaren Johan Rabeaus blev otrevlig när han inte fick le på en reklamaffisch, tjatade på Benny (och Lotta) tills han fick ta om bilden. Maktspel pågår och om spelplanen plötsligt växer fungerar inte chefsstrategierna man tidigare haft (gå runt och hälsa på alla i huset) och man blir inte sitt trevligaste jag.

Jag tycker att denna bok har gett nyanser som jag har saknat. Läs den!

Innan ni tog oss (2017) av Lisa Wingate

När ens 14-åriga dotter väljer bok åt en blir det en verklighetsbaserad familjetragedi från 1939. Dottern kan sin mammas smak. Boken handlar om syskonen som rövas bort från sitt hem när föräldrarna akut åker in till sjukhuset pga mammans tvillingfödsel. Då passar alltså någon på att stjäla barnen. Familjen är fattig, har många barn, bor på en husbåt i Mississippifloden och kallas i folkmun för ”flodslödder”; har låg status i samhället och är tillåtna villebråd.

”De [barnen] är tomma målardukar. de föds obefläckade, och om de adopteras i tidig ålder och omges med skönhet och kultur kommer de att bli precis som man önskar sig”, säger människohandlaren till sitt försvar (autentiskt uttalande). Det finns en lång världshistorik av stulna barn och människohandeln pågår runt om i världen i detta nu. Författaren för en kamp mot människohandel och tillägnar boken alla som varit och är utsatta.

Romanen berättas i jag-form; dels av dåtidens storasyster Rill 12 år (1939 ->) och dels i form av åklagaren Avery, som i nutid gräver i sin skumma familjehistoria. Kapitelvis växlar författaren mellan dåtid och nutid; kapitel byts mitt i en cliffhanger vilket gör berättandet filmiskt. Dock nöjer jag mig med enbart 12-åringens perspektiv från förr. Less is more. Ingen läsare förväntar sig att få ALLA sina frågor besvarade. Läsarna förstår pengarnas drivkraft och genomskådar människohandlarnas lumpna efterhandskonstruktion; att man har gjort de fattiga en tjänst eftersom de inte ens har mat till sina barn…

Boken engagerar, är spännande men innehåller en och annan groda, t.ex. demoniseras den afroamerikanska kvinnan; barnmorskan som vägrar förlösa mamman. ”Hon skulle hämnas på oss om hon bara kunde, men hon är svartare än tjära och vi är vita, och hon vet vad som skulle hända om hon ställde till besvär för oss”, skriver Wingate (s.47).

Innan ni tog oss påminner om Där kräftorna sjunger; samma tidsepok, samma plats, familjen ses som slödder, mamman är vacker med rågblont hår, men där slutar likheterna och historierna tar olika vändning: Det är skillnad på att vara övergiven och bortrövad.

Mammorna (2021) av Alexandra Pascalidou

Mammorna är kvinnor i åldrarna 35-75 år som intervjuas om sin situation som mamma i utsatt område. De kommer från Sverige och hela världen, bor runt om i landet. Pascalidou nämner miljonprogrammet Råby i Västerås, där jag själv levde mitt första levnadsår, men lämnade för Ba(r)ngatan, en Bullerby-aktig adress i hyreshustappning. Min panka tonårsmamma och pappa tog mig från Råby, där barn redan på 70-talet rånade andra barn (tvillingbebisar i barnvagn!). Den som söker en väg ut finner, men det måste ligga en individs beslut bakom, alla kan inte evakueras.

Varför bor människor kvar i ett utsatt område? Är det för att man inte har någonstans att ta vägen, att man vill kämpa för sitt område eller är det för att man har en status som skulle försvinna vid en flytt? är frågor jag funderar över när jag läser mammornas berättelser. Mammorna vet vad de har men inte vad de får. Någon har ett hem i Vårberg som ser som klippt och skuret ur ett inredningsmagasin, skriver Pascalidou. Alltid kan man sjunka djupare, vill inte riskera få det sämre, man hoppas och tror att det på sikt ska bli bättre (mycket mänskligt), tänker jag.

Jag läser om en mamma som ironiskt nog jobbar på SOS-alarm samtidigt som hon får larm om sina egna söner som knarkpåverkade försöker ha ihjäl varandra. Hennes döttrar däremot är rekorderliga universitetsstuderande, varav en är i Kurdistan och hjälper kvinnor som råkat ut för IS. Jag tänker att sönernas missanpassning beror på en frånvarande far. De behöver en manlig förebild som inte är macho och sådana växer inte på träd. Mamman har försökt få stöd från polis, skolan och socialen och känner sig sviken, men vad biter på en miljö som denna? En mamma kan inte skugga sin lille son till och från centrum och därigenom avvärja honom från att sälja knark för knarkkungarna ( mamma kan inte bränna alla spinnrockar i riket, inte ens i sagorna).

Mammor beskriver hur bibliotek, vårdcentraler och skolor läggs ned i deras områden; själva civilisationen monteras ned och ges upp. Ett område utan skola är som en kropp utan lungor; man tror inte på människorna där, ger bara konstgjord andning med en insats här och där.

Återkommande intressen hos mammorna i boken är hårvård och astrologi: Hår kan man bemästra till skillnad från människor och inom astrologin är ens öde inskrivet i stjärnorna. Men i väntan på att de rätta samhällsinsatserna ska sättas in (om de sätts in) är det klokt att ta sina barn och fly fältet. Mycket bra har gjorts och görs av mammor, men de slåss mot väderkvarnar när deras område är i respirator.

Mycket intressant läsning när Pascalidou återger mammornas berättelser, men kommentarerna får du som läsare själv stå för, eftersom författaren låter berättelserna vara okommenterade (förutom efterordet). Min läsning blir lite som när jag pratar med tv:n när ett engagerande program är på: Jag säger många kloka saker, som säkert inte skulle hålla i en rättegång, debatt eller ens middagsbjudning. Lätt att vara backseatdriver.

Jag tackar min man för en givande julklapp.

En flickas memoarer (2016) av Annie Ernaux

En kvinna tänker tillbaka på sommaren 1958 då hon var 18 år och utflugen för första gången från föräldrahemmet. Hon sommarjobbade tillsammans med andra unga på en barnkoloni i Normandie. Detta var långt från hennes egen värld, en by där hon var bäst i klassen och bortskämd av sina – i byns mått mätt – välbärgade föräldrar (kafé- och speceriaffärägare).

Kvinnan associerar först till friheten och frigörelsen som sommaren 1958 innebar, men minns mer när hon googlar gamla namn från den tiden. Hon minns mötet med ungdomar från högre samhällsklass, hur hon hjälplöst bryter mot deras dolda koder: På sin första fest strular hon med kolonichefen, en ung man som ser ut som Marlon Brando. Flickan tänker att hon är ansvarig för hans åtrå och låter honom hållas, vilket leder till att hon får låg status bland de övriga i personalgruppen, blir kallad korkad och blir ett tillåtet villebråd för andras skämt och pranks.

En flickas memoarer är författarens egna minnen, där hon skriver om sitt yngre jag i tredje person; ”flickan”. Samtidigt finns författarens röst i den allvetande berättaren, ett slags subtilt löfte om att det inte alltid kommer vara som sommaren 1958, att ett liv som firad författare väntar: ett slags upprättelse.

Boken handlar om att få upprättelse, att man inte alltid kan få den i samma kontext där ens värde sjönk, eftersom människorna där har behov av en narr. Ernaux skrev sin bok något år innan metoo, vilket gör den extra modig och utlämnande. Hennes berättarteknik i tredje person skyddar från omgivningens förakt som var legitimt och ofta oemotsagt innan metoo. Med mina metoo-ögon tittar jag anklagande på mannen ”Marlon Brando” och co som figurerar i flickans memoarer.

Dottern (2020) av Lena Andersson

En utvecklingsroman om Elsa som växer upp i 1970-1990-talets Sverige. Hon är barnbarn till Svea och dotter till Ragnar, som föregångaren Sveas son handlar om.

Elsa 6 år släpar på egen hand hem sin låsta cykel (se bokomslag); hon är ett strävsamt folkhemsbarn. Några år senare skjutsas hon runt på skidträningar och tävlingar – samtidigt som hon håller ställningarna i skolan. Ibland tar hon ut sig på skolgympan så att det går ut över skidtävlandet. Det är omöjligt att i alla situationer göra sitt bästa utan att det går ut över någon annan gren i livet…

Efter gymnasiet flyr Elsa till USA, blir en aupair som inte är det minsta barnkär, som istället för att passa på att utveckla sin engelska väljer en kvällskurs i spanska, ett helt nytt främmande språk. På kursen träffar hon nya människor som ställer henne inför nya situationer (hon blir bl.a anklagad för att vara en förtryckare).

Elsas utveckling från OS-hopp i längdskidor till aupair i Kalifornien är en metafor för folkhemmets upplösning, att ett målmedvetet stretande omvandlas till planlöshet. Det är en halsbrytande och underhållande utveckling att följa, att stå bredvid och heja fram henne. Heja! Heja!

Eftersom jag själv är sjuttiotalist hade jag förväntat mig igenkänning i mentaliteten (”vi i generation X”) men Elsa är av annat skrot och korn än jag. Hon nekar aupairfamiljen barnvakt en kväll eftersom det inte är förankrat i arbetsbeskrivningen att hon ska jobba kväll (något som jag aldrig skulle ha gjort). Elsa blir uppsagd och satt i en ny familj, vilket inte bekommer henne; same same family. Hon fäster sig inte vid människor; aupairbarnet bär hon endast runt på för att hålla det tyst och stilla, inte av omtanke eller för att det är mysigt.

Jag skrev i Tisdagstrion den 21 september att detta var en bok som jag ville läsa i höst och att jag längtade efter nostalgi. Dock infann sig inte nostalgin, men Dottern överträffade mina förväntningar på ett annat plan: Den är läsvärd pga Elsas perspektiv, att få se folkhemmets upplösning inifrån, hur det släpper sitt grepp om henne. Troligen skyndas processen på tack vare att hon är jag-stark, rakt på sak och selektiv; en hjältinna jag inte identifierar mig med men hejar på. ”Jag ser fram emot att inte vara kontaktbar en lördag och sluka den [Dottern]”, skrev jag den 21 september. Min förhoppning infriades faktiskt; jag läste ut den på en dag.

Läs Dottern!

Tisdagstrion: Julböcker

Veckans tema på Ugglan&Boken är julböcker och jag bidrar med dessa tre:

1. Sagan om mössens julafton (1956) skrevs av Alf Prøysen; ”…hejsan hoppsan fallerallera på julen ska varenda unge vara glad.” Denna upplaga från 2008 har fina bilder illustrerade av Catarina Kruusval, rim – och julstämning i musformat. Var mina barns favoritjulbok

2. Hemma hos jultomten (1982) av Mauri Kunnas var min favoritjulbok. Detaljerade och humoristiska bilder; lite som i böckerna om Pettsson och Findus av Sven Nordqvist.

3. Granen (1844) av H.C Andersen var min barndoms bladvändare som sedan blev flitigt läst av mina barn. Så sorgligt slut när granen plundras och slängs ut. (Denna Granen-version är från Barnens bokklubbs bokpaket 1981)

Berätta aldrig det här (2020) av Frida Boisen

En mamma tar sitt liv och lägger skulden på sitt barn. Frida. Nu fick du som du ville, skriver mamman i sitt avskedsbrev till henne. Hur ska Frida leva vidare?

Författaren Frida skriver om sitt liv efter moderns självmord och söker förklaringar i det förflutna. Hon minns mörka och ljusa stunder, att det fanns brister i barndomen, mycket pga en våldsam och egocentrisk far. Mamman kunde inte stå upp för sig själv, men dock för sitt barn; hon försvarade Frida och kompenserade pappans egocentricitet, fick Frida att känna sig sedd.

Frida är sin pappas enda barn och därmed ett unikum som han stundtals skryter om – offentligt iallafall – och hon suger åt sig (blir inte bitter för att han inte bekräftar henne privat). Frida har alltså en förmåga att spegla sig i rätt människor vid rätt tillfällen. Ett annat exempel på det är när Frida gjorde slut med sin pojkvän 2 dagar innan deras bröllop och mamman beskyllde henne för att vara lik sin far. Mammans anklagelse tog mycket hårt, men Frida sökte upp en psykolog och fick ordning på den spegelbilden.

Denna roman är inte en resa i djupaste mörker utan en resa i överlevarens tecken. Frida är ett uppvuxet maskrosbarn som söker och finner hjälp: När hennes psykolog ger henne elstötar i fingrarna istället för att prata om mammans självmord, avbokar hon resterande behandlingar och ringer istället en väns mamma, som tidigare gett henne sitt nummer (ring om du vill prata!). Det vana maskrosbarnet i henne knyter an till människor i sin omgivning som kan kompensera brister.

Att skriva boken var en del av Fridas sorgeprocess, att lägga skulden där den hör hemma. Hon berättade det här (tvärtemot vad hon var tillsagd) sökte stöd och hjälp tills hon fick det, gav inte upp – det fanns.

Läs Berätta aldrig det här! Läs även uppföljaren Du är inte längre min dotter, som är Fridas uppgörelse med sin egocentriske far.

Tisdagstrion: Isigt, kallt eller vitt

1. Kärlekens Antarktis (2019) av Sara Stridsberg handlar om en känslomässig frusenhet; dels hos en mördare och dels hos hans offer; en prostituerad heroinist. Offret berättar från dödsriket om mördaren, mordet och sitt sorgliga liv.

2. Fröken Smillas känsla för snö (1992) av Peter Hoeg är en kriminalroman där en 6-årig pojke hittas död efter att ha fallit från taket på ett miljonprogramshus i Köpenhamn. Polisen hafsar igenom utredningen eftersom julledighet hägrar. Grönländskan Smilla, som bodde granne med den döde pojken, misstänker brott och startar en egen utredning för att få fast en mördare.

3. Den vita staden (2015) av Karolina Ramqvist handlar om Karin som är tillsammans med en grovt kriminell man, men när denne dör blir hon ensam med deras dotter Dream, 6 månader. Karin är pank och måste skapa en ny tillvaro för sig och dottern i ett kallt samhälle – den vita staden – som stängt dörren för sådana som hon.

Se fler boktips på Ugglan&boken!

Tisdagstrion: Bröllop & begravning

Jag har valt ut tre bra böcker på Ugglan&bokens tema Bröllop & begravning:

1. I Kvinnor och äppelträd (1933) av Moa Martinson begravs mor Sofi utanför kyrkogårdsmuren och prästen läser självmördarnas ritual över henne. Hennes barn närvarar samt hennes väninna som överröstar prästen med orden ”Mor Sofi! Jag och dina barn vet att Jesus Kristus kommer återuppväcka dig på den yttersta dagen…”

Boken kan kallas ”Kvinnor är som äppelträd”, eftersom det händer att kvinnor liksom äppelträd dukar under för sin frukt; kroppen orkar inte när frukterna/barnen blir för många. Mor Sofi födde 15 barn och hennes kropp beskrivs som livets runsten (”Magen var ett enda ärr, knut vid knut ärr vid ärr”). Det var dock inte barnafödandet som ledde fram till hennes död utan elaka rykten om orgier i bykstugan: Mor Sofi och hennes väninna badade nämligen i bykstugan varje vecka ( i ett samhälle där man endast får bada till jul!).

Mor Sofis öde är bara bokens början, men skuggar efterkommande generationer och deras val. Hennes barnbarn Ellen väljer att bli Bernards äkta maka och får många barn. Mor Sofis barnbarn Sally gifter sig inte men bidrar med barnbarnsbarn ändå. Ellen och Sally är på många sätt olika, men mor Sofi är bådas urmoder. Läs Kvinnor och äppelträd – levande kvinnohistoria ca 1850-1930.

2. I Thérèse Raquin (1867) av Émile Zola vigs Thérèse och hennes kusin Camille till äkta makar. Instiftaren till äktenskapet är Camilles mor/ Thereses faster madame Raquin, som tagit hand om den föräldralösa Therese sedan hon var liten. I och med giftermålet tryggar madame sin egen framtid på ålderns höst, att hon garanterat kommer tas väl om hand av ”sina barn”. Hennes trygghetsbehov/egoism kommer dock att resultera i scener på bårhus och begravningar.

3. I Tusen strålande solar (2007) av Khaled Hosseini gifts en fattig ung kvinna bort med en 30 år äldre man, som redan har en fru sedan tidigare. Han behandlar sina fruar illa och en vänskap växer fram mellan kvinnorna; de blir som mor och dotter för varandra och samarbetar för att överleva honom. Hosseini komponerar historien med otaliga cliffhangers och romanen blir till en bladvändare av högsta klass. Dock slutar berättelsen inte där den borde utan speedar vidare in i vad som hände sedan, in i en diametral motsats till ett öppet slut. Härligt ändå att ha blivit så uppfylld av en historia – om så för hundra sidor.