Dottern (2020) av Lena Andersson

En utvecklingsroman om Elsa som växer upp i 1970-1990-talets Sverige. Hon är barnbarn till Svea och dotter till Ragnar, som föregångaren Sveas son handlar om.

Elsa 6 år släpar på egen hand hem sin låsta cykel (se bokomslag); hon är ett strävsamt folkhemsbarn. Några år senare skjutsas hon runt på skidträningar och tävlingar – samtidigt som hon håller ställningarna i skolan. Ibland tar hon ut sig på skolgympan så att det går ut över skidtävlandet. Det är omöjligt att i alla situationer göra sitt bästa utan att det går ut över någon annan gren i livet…

Efter gymnasiet flyr Elsa till USA, blir en aupair som inte är det minsta barnkär, som istället för att passa på att utveckla sin engelska väljer en kvällskurs i spanska, ett helt nytt främmande språk. På kursen träffar hon nya människor som ställer henne inför nya situationer (hon blir bl.a anklagad för att vara en förtryckare).

Elsas utveckling från OS-hopp i längdskidor till aupair i Kalifornien är en metafor för folkhemmets upplösning, att ett målmedvetet stretande omvandlas till planlöshet. Det är en halsbrytande och underhållande utveckling att följa, att stå bredvid och heja fram henne. Heja! Heja!

Eftersom jag själv är sjuttiotalist hade jag förväntat mig igenkänning i mentaliteten (”vi i generation X”) men Elsa är av annat skrot och korn än jag. Hon nekar aupairfamiljen barnvakt en kväll eftersom det inte är förankrat i arbetsbeskrivningen att hon ska jobba kväll (något som jag aldrig skulle ha gjort). Elsa blir uppsagd och satt i en ny familj, vilket inte bekommer henne; same same family. Hon fäster sig inte vid människor; aupairbarnet bär hon endast runt på för att hålla det tyst och stilla, inte av omtanke eller för att det är mysigt.

Jag skrev i Tisdagstrion den 21 september att detta var en bok som jag ville läsa i höst och att jag längtade efter nostalgi. Dock infann sig inte nostalgin, men Dottern överträffade mina förväntningar på ett annat plan: Den är läsvärd pga Elsas perspektiv, att få se folkhemmets upplösning inifrån, hur det släpper sitt grepp om henne. Troligen skyndas processen på tack vare att hon är jag-stark, rakt på sak och selektiv; en hjältinna jag inte identifierar mig med men hejar på. ”Jag ser fram emot att inte vara kontaktbar en lördag och sluka den [Dottern]”, skrev jag den 21 september. Min förhoppning infriades faktiskt; jag läste ut den på en dag.

Läs Dottern!

Tisdagstrion: Julböcker

Veckans tema på Ugglan&Boken är julböcker och jag bidrar med dessa tre:

1. Sagan om mössens julafton (1956) skrevs av Alf Prøysen; ”…hejsan hoppsan fallerallera på julen ska varenda unge vara glad.” Denna upplaga från 2008 har fina bilder illustrerade av Catarina Kruusval, rim – och julstämning i musformat. Var mina barns favoritjulbok

2. Hemma hos jultomten (1982) av Mauri Kunnas var min favoritjulbok. Detaljerade och humoristiska bilder; lite som i böckerna om Pettsson och Findus av Sven Nordqvist.

3. Granen (1844) av H.C Andersen var min barndoms bladvändare som sedan blev flitigt läst av mina barn. Så sorgligt slut när granen plundras och slängs ut. (Denna Granen-version är från Barnens bokklubbs bokpaket 1981)

Berätta aldrig det här (2020) av Frida Boisen

En mamma tar sitt liv och lägger skulden på sitt barn. Frida. Nu fick du som du ville, skriver mamman i sitt avskedsbrev till henne. Hur ska Frida leva vidare?

Författaren Frida skriver om sitt liv efter moderns självmord och söker förklaringar i det förflutna. Hon minns mörka och ljusa stunder, att det fanns brister i barndomen, mycket pga en våldsam och egocentrisk far. Mamman kunde inte stå upp för sig själv, men dock för sitt barn; hon försvarade Frida och kompenserade pappans egocentricitet, fick Frida att känna sig sedd.

Frida är sin pappas enda barn och därmed ett unikum som han stundtals skryter om – offentligt iallafall – och hon suger åt sig (blir inte bitter för att han inte bekräftar henne privat). Frida har alltså en förmåga att spegla sig i rätt människor vid rätt tillfällen. Ett annat exempel på det är när Frida gjorde slut med sin pojkvän 2 dagar innan deras bröllop och mamman beskyllde henne för att vara lik sin far. Mammans anklagelse tog mycket hårt, men Frida sökte upp en psykolog och fick ordning på den spegelbilden.

Denna roman är inte en resa i djupaste mörker utan en resa i överlevarens tecken. Frida är ett uppvuxet maskrosbarn som söker och finner hjälp: När hennes psykolog ger henne elstötar i fingrarna istället för att prata om mammans självmord, avbokar hon resterande behandlingar och ringer istället en väns mamma, som tidigare gett henne sitt nummer (ring om du vill prata!). Det vana maskrosbarnet i henne knyter an till människor i sin omgivning som kan kompensera brister.

Att skriva boken var en del av Fridas sorgeprocess, att lägga skulden där den hör hemma. Hon berättade det här (tvärtemot vad hon var tillsagd) sökte stöd och hjälp tills hon fick det, gav inte upp – det fanns.

Läs Berätta aldrig det här! Läs även uppföljaren Du är inte längre min dotter, som är Fridas uppgörelse med sin egocentriske far.

Tisdagstrion: Isigt, kallt eller vitt

1. Kärlekens Antarktis (2019) av Sara Stridsberg handlar om en känslomässig frusenhet; dels hos en mördare och dels hos hans offer; en prostituerad heroinist. Offret berättar från dödsriket om mördaren, mordet och sitt sorgliga liv.

2. Fröken Smillas känsla för snö (1992) av Peter Hoeg är en kriminalroman där en 6-årig pojke hittas död efter att ha fallit från taket på ett miljonprogramshus i Köpenhamn. Polisen hafsar igenom utredningen eftersom julledighet hägrar. Grönländskan Smilla, som bodde granne med den döde pojken, misstänker brott och startar en egen utredning för att få fast en mördare.

3. Den vita staden (2015) av Karolina Ramqvist handlar om Karin som är tillsammans med en grovt kriminell man, men när denne dör blir hon ensam med deras dotter Dream, 6 månader. Karin är pank och måste skapa en ny tillvaro för sig och dottern i ett kallt samhälle – den vita staden – som stängt dörren för sådana som hon.

Se fler boktips på Ugglan&boken!

Tisdagstrion: Bröllop & begravning

Jag har valt ut tre bra böcker på Ugglan&bokens tema Bröllop & begravning:

1. I Kvinnor och äppelträd (1933) av Moa Martinson begravs mor Sofi utanför kyrkogårdsmuren och prästen läser självmördarnas ritual över henne. Hennes barn närvarar samt hennes väninna som överröstar prästen med orden ”Mor Sofi! Jag och dina barn vet att Jesus Kristus kommer återuppväcka dig på den yttersta dagen…”

Boken kan kallas ”Kvinnor är som äppelträd”, eftersom det händer att kvinnor liksom äppelträd dukar under för sin frukt; kroppen orkar inte när frukterna/barnen blir för många. Mor Sofi födde 15 barn och hennes kropp beskrivs som livets runsten (”Magen var ett enda ärr, knut vid knut ärr vid ärr”). Det var dock inte barnafödandet som ledde fram till hennes död utan elaka rykten om orgier i bykstugan: Mor Sofi och hennes väninna badade nämligen i bykstugan varje vecka ( i ett samhälle där man endast får bada till jul!).

Mor Sofis öde är bara bokens början, men skuggar efterkommande generationer och deras val. Hennes barnbarn Ellen väljer att bli Bernards äkta maka och får många barn. Mor Sofis barnbarn Sally gifter sig inte men bidrar med barnbarnsbarn ändå. Ellen och Sally är på många sätt olika, men mor Sofi är bådas urmoder. Läs Kvinnor och äppelträd – levande kvinnohistoria ca 1850-1930.

2. I Thérèse Raquin (1867) av Émile Zola vigs Thérèse och hennes kusin Camille till äkta makar. Instiftaren till äktenskapet är Camilles mor/ Thereses faster madame Raquin, som tagit hand om den föräldralösa Therese sedan hon var liten. I och med giftermålet tryggar madame sin egen framtid på ålderns höst, att hon garanterat kommer tas väl om hand av ”sina barn”. Hennes trygghetsbehov/egoism kommer dock att resultera i scener på bårhus och begravningar.

3. I Tusen strålande solar (2007) av Khaled Hosseini gifts en fattig ung kvinna bort med en 30 år äldre man, som redan har en fru sedan tidigare. Han behandlar sina fruar illa och en vänskap växer fram mellan kvinnorna; de blir som mor och dotter för varandra och samarbetar för att överleva honom. Hosseini komponerar historien med otaliga cliffhangers och romanen blir till en bladvändare av högsta klass. Dock slutar berättelsen inte där den borde utan speedar vidare in i vad som hände sedan, in i en diametral motsats till ett öppet slut. Härligt ändå att ha blivit så uppfylld av en historia – om så för hundra sidor.

En fruktansvärd grönska (2021) av Benjamin Labatut

Jag är en fysik-analfabet som blivit intresserad av fysik tack vare denna historiska roman. Det handlar om de tongivande fysikerna i 1900-talets första hälft som tävlar mot varandra, ömsom samarbetar, för att hitta nyckeln till universums hemlighet. Så fort en fysiker är något på spåren som är ”utanför boxen”, utanför logikens lagar, träder psykisk ohälsa in; fysikern börjar bete sig ologiskt och gränsöverskridande även på livets andra områden (blir asket, översexuell eller aggressiv). Den enda fysikern i boken som verkar stå sig är Einstein, vilken håller fast vid naturlagarna och relativitetsteorin. ”Gud spelar inte tärning med universum!” mässar han. Slumpen härskar inte!

Fysikern Werner Heisenberg ser i motsats till Einstein ett kosmiskt kaos; inga ting låter sig beräknas eftersom ”vår verklighet enbart låter oss se världen kristallklart med ena ögat, men aldrig med båda samtidigt” (s.201). Einstein lyckas aldrig motbevisa Heisenbergs osäkerhetsprincip. Heisenberg erhåller Nobelpris 1932 för att i mänsklighetens tjänst ha skapat kvantfysiken, men ett par år senare arbetar han åt nazisterna med uppdraget att uppfinna atombomben. (Heisenbergs utveckling från att göra gott till ont för mina tankar till hans namne i Netflix-serien Breaking Bad: kemiläraren Mr White som sadlar om till methkokare/knarkförsäljare ”Heisenberg”.)

En fruktansvärd grönska utges för att vara en fiktiv roman, men dess form är mer som en dokumentärroman där endast fotnoterna fattas. Jag förstår att fysikernas feberdrömmar är fiktion, men var går gränsen för fiktion och var tar fakta vid? ”Halten fiktion växer i takt med att bokens kapitel framskrider”, skriver författaren i sitt tack-ord (s.233). Heisenberg omnämns först i slutet av boken vilket gör den historien mindre sann än historierna om Einstein, Schrödinger, Grothendieck, de Broglie, och Schwarzschild som berättas innan. Jag skulle gärna se fotnoter i En fruktansvärd grönska, eftersom jag stör mig på att inte veta vad som är fiktion eller fakta. Dock har jag som sagt blivit fysikintresserad och är därmed mottaglig för fysikfaktaböcker med fotnoter.

Tisdagstrion: Tunna böcker

Här kommer jag med bra kortromaner till Ugglan&bokens tema Tunna böcker:

1. 144 sidor feel good i Det tredje ljuset Små ting som dessa (2021) av Claire Keegan. Bästa julklappen! Det utspelar sig i irländsk lantlig miljö i modern tid, men känns som i Charles Dickens-tid: Huvudpersonerna är fattiga och utsatta, men tas om hand av vänliga själar – därav feel good. En vanvårdad flicka läker hos sin fosterfamilj i Det tredje ljuset och en gravid ogift hemhjälp får stanna hos familjen hon arbetar hos i Små ting som dessa.

2. 90 sidor förnekelse i Harvey (2021) av Emma Cline. Filmproducenten Harvey väntar på att bli frikänd från sexualbrott, få tillbaka sitt liv och sin ära. Han tänker segervisst tillbaka på rättegången där de kvinnliga målsägarna enfaldigt besvarade advokatens frågor. Han minns händelserna bakom de påstådda brotten och känner sig inte det minsta skyldig; de var vuxna kvinnor allihop.

3. 75 sidor besatthet i Sinnenas tid (1993) av Annie Ernaux. En kvinna lever enbart för mötena med sin gifte älskare. Det övriga livet står på paus och förfaller. Varje gång han går vet hon inte om han ska komma tillbaka. Existentiellt drama.

Tisdagstrion: Massor av mord

Jag knyter an till Ugglan&bokens tema med en mordgåta, en dokumentärroman och en verklighetsförankrad diktsamling:

1. Stenarna skola ropa (1977) av Ruth Rendell handlar om den undergivna hushållerskan som mördar familjen som hon är anställd hos. Att detta ska ske avslöjar bokens första mening, men det blir ändå en spännande och tänkvärd läsning.

2. Tills alla dör (2021) av Diamant Salihu handlar om barndomsvänner som dödar varandra. De var på semester tillsammans ena månaden och nästa har den ene avrättat den andra. Författaren försöker förklara det obegripliga och jag försöker förstå. Mördarens och offrets föräldrar var och är vänner – de ringer varandra, anklagar inte varandra och de begraver sina barn, sida vid sida. Så sorgligt.

3. ” … Vi var de vuxna.
Vi förstod försent att döden inte ger fristäder
Vi hade färdats över hav och hukat i lastutrymmen
Bara för att förlora våra förstfödda till ett pojkstreck […]
Vi var morbröderna, styvpapporna, farmödrarna, vi var branden
Vi visste inte hur många hus som kunde
förlora sina barn under samma natt”

(ett utdrag ur ”Vi var branden” ((I rörelse, 2019)) av Athena Farrokhzad)

Dikten handlar om den meningslösa döden; den anlagda diskoteksbranden i Göteborg 1998, då 63 ungdomar dog. Dock kan jag läsa in dödsskjutningar/annan meningslös död i dikten. Diktsamlingen I rörelse tar upp teman som handlar om samtiden och om oss som rör oss i den (offer, mördare, svenskar, unga, gamla, danskar, ankarbarn, angivare, angivna mfl)

Du är inte längre min dotter (2021) av Frida Boisen

Handlar om författaren Frida som anklagas av sin tonårsdotter för att ha skrivit skevt om sin barndom i romanen Berätta aldrig det här (2020). ”Du kan inte mena allvar att du har förlåtit din pappa?” säger dottern. ”Och den här …”, säger hon med avsmak och släpper boken rätt ner på köksgolvet, ”…är bara halva sanningen” ( s.11).

Frida dyker ned i sin barndoms dagböcker för att ta reda på om hon kan ha förträngt något, om dottern har rätt. Det blir en smärtsam resa i det förflutna, också för mig som läsare ( vill ta lilla Frida i famnen och springa). Tack och lov återvänder Boisen till nutid/facit i vartannat kapitel, till en framtid där den vuxna Frida är trygg och älskad av man och barn – och inte en narkoman i rännstenen (något som lika gärna kunde skett). Utan dessa hopp mellan mörker och ljus hade läsningen varit outhärdlig.

Fridas barndom innehåller glimtar av ljus. När hon som tonåring bor hos pappan i hans miserabla palats i Jakarta har hon en öppen flygbiljett hem, behöver bara lyfta luren och boka den. Mamman i Sverige vill ha hem henne, men Frida väljer att vara kvar. Vissa andra helveten finns det inga biljetter från, bara att vänta på att bli vuxen och fri.

Jag har inte läst Berätta aldrig det här, men vill göra det nu efter att ha läst Du är inte längre min dotter, där jag har fått klarhet vad gäller pappan, men inte hennes mamma; hur hon kunde ta sitt liv och skylla skulden på Frida. Det känns som jag har sparat den största frågan till sist, så dramaturgiskt sett finns det alltså en poäng med att läsa uppföljaren före den första romanen.

Gör som jag – läs böckerna i ”fel ordning”!

Tisdagstrion: Vägar, broar och tunnlar

Mitt bidrag till Ugglan&bokens tisdagstrio:

1. Två bröder försöker ta sig till England utan pass och visum i Materialtrötthet (2020) av Marek Sindelka. De färdas på vägar, genom tunnlar och över broar; en av dem nedpressad i motorhuven på en bil. Klaustrofobi i dubbel bemärkelse när bilen befinner sig i tunneln under Engelska kanalen.

2. Ett lik av en kvinna hittas inmurad i ett bro-fundament i Polcirkeln (2021) av Liza Marklund.

3. Ett barn brottas med yttre och inre demoner när dess far går vidare efter mammans död i Oceanen vid vägens slut (2014) av Neil Gaiman.