Det var en gång en familj med mamma, pappa, storebror Timo och lillebror Leevi, men kriget kom.

Pappan och hans bröder placeras vid samma utpost, försvarar varandra, försvarar Finland, men ”Så läcker Väinös [pappans] unga blod till slut rakt ut i den torra sommarjorden”. Mamman blir ensam med sina små, men tänker inte skicka dem till Sverige. Fotografiet (på bokomslaget) är mammans statuerande av sitt nej; att de här ”tre kropparna hör ihop”, mamma, Leevi och Timo.

Men det otänkbara blir tänkbart när Timo får dubbelsidig lunginflammation, utlöst av kyla och svält. I Sverige får han vård och överlever: Allt har sitt pris. Timo placeras hos en svensk familj och kommer inte hem till sin egen familj på många år. Mycket hinner glömmas och förändras.

Berättelsen om familjen som splittrades berättas ur Timos dotter Annas perspektiv: Anna undrar varför hennes pappa aldrig frågade farmor om varför hon inte tog honom hem från Sverige. ”Vi ska leva, därför pratar vi inte om Finland” svarar Timo (s.193). Tystnad.

”Det finns mycket som pappa inte kan säga till mig. Och det finns saker jag aldrig kan säga till honom, inte alls”, skriver Anna (s.212). Hon berättar inte för honom om sina sorger (barnlösheten) för hon vill inte göra honom ledsen. Tystnaden är ömsesidig.

Sörjen som blev är en hjärtskärande berättelse om människor som älskar varandra men som inte når varandra pga det oläkta underliggande traumat. Krigets skadeverkningar är inte bara där och då utan sedan. ”Det tar fyra generationer innan ett krig går ur en familj”, skriver Anna.

Sörjen som blev är en vacker kärleksförklaring till pappan och ett försök att läka honom och henne själv. Läs den!

Vad hände med de överlevandes barn och deras barnbarn? Silberstein (född 1950) berättar om traumat hon ärvde av sina föräldrar och som hon i sin tur för över till sina barn (födda 1990) – trots att hon gör allt för att förhindra det.

Ironiskt nog är förhindrandet/beskyddandet en del av familjetraumat: Ibland ligger hon sömnlös för att en av hennes vuxna söner sett trött ut…och ger sonen dåligt samvete för det ( något hon själv fick av sina föräldrar).

Silbersteins mor och far projicerade sina liv på henne och hennes bror, ville att de skulle ta vid där deras ungdom tvärt slutat pga kriget, uppfylla deras drömmar som gått förlorade. De ville att hon så snart som möjligt skulle gifta sig med en judisk man och skaffa barn; föra det judiska arvet vidare.

Silberstein stod inför valet att följa föräldrarnas väg eller gå sin egen. Hon visste inte vad hon ville; alla hennes ”valmöjligheter” gjorde ont. ”Jag såg inte var jag slutade och mamma och pappa började” (s.133). När hennes mamma blev hjärtsjuk trodde hon att det var för att hon som dotter ”levde som svenskarna”.

Föräldrarnas förhållningssätt blir begripligt i Silbersteins text. Släkt och vänner – livet som fanns före kriget – fanns ej mer. Silbersteins mormor dog i Auschwitz någon gång år 1944. Det finns ingen mer information än så. Det finns ingen dödsorsak, inget dödsdatum, ingen ceremoni, grav eller värdighet att vila sina tankar mot. Nya generationer skulle ge föräldrarna frid.

Med boken förklarar Silberstein sina val, sitt liv – för oss, men även för sig själv och för sina barn: Varför har de inte en tjock släkt? När är de stora nog att ta emot detta mörker? Hon högläste ”Barnen från Frostmofjället” för sina små. De grät redan efter en sida, trots att inget sorgligt hunnit inträffa ännu ( de visste instinktivt att denna bok var en källa till deras mammas smärta).

Silberstein berättar om sina söners nuvarande förhållningssätt till Förintelsen. Den ene har en stark judisk identitet frikopplad från Förintelsen medan den andre känner att han är Förintelsen som närmast när han är i synagogan. Silbersteins bok har gett förståelse för Förintelsens barn; en inblick i hur efterkommande generationer lever efter folkmord.

Läs Förintelsens barn!