Ugglan&bokens tisdagstrio är denna vecka Black Lives Matter och jag har valt ut tre bra böcker på detta tema:
1. Nickelpojkarna (2019) av Colson Whitehead är baserad på verkliga händelser på en uppfostringsanstalt för svarta pojkar i 1960-talets USA. En massgrav hittas vid uppfostringsanstalten många år senare och en tidigare intagen fånge åker dit för att ta itu med sitt förflutna. Berättelsen hoppar i tiden mellan nu och 1960-tal. En riktig bladvändare. Vackert språk, levande liknelser.
2. Det där som nästan kväver dig (2011) av Chimamanda Ngozi Adichie är en läsvärd novellsamling – särskilt novellen med samma namn som samlingen: Omgivningen berättar för en ung kvinnlig nigeriansk utbytesstudent i USA vem hon är, baserat på att hon ”kommer från Afrika”. Tänkvärt om faran med en enda berättelse om Afrika (svält och farliga djur) och vad en sådan stereotyp berättelse får för konsekvenser för den enskilda människans livsrum.
3. Allt är vind (2003) av Jean Marie Le Clezio handlar om Jeans släkts historia på den tidigare franska kolonin Mauritius. Autentiskt eftersom vi får ta del av Jeans farfars farfars fars dagboksanteckningar från när denne utvandrade från franska revolutionens Frankrike och byggde upp en stor gård med hjälp av slavarbetare på Mauritius. Vi får höra Jeans gamla fasters historia, född på Mauritius men ofrivilligt flyttad till Frankrike. Vi får läsa en autentisk rapport från ett slavuppror samt ta del av vittnesskildringar från slavar. Alla dessa perspektiv ger flera sidor av myntet kolonialism. Författaren hoppar mellan tider (1800-1900-tal + 1960- tal) och platser ( Frankrike och Mauritius) Lärorik läsning – jag ville att boken aldrig skulle ta slut.
Berättelsens jag är en ung universitetsstuderande kvinna i forna öststaterna. Hon kämpar mot censuren som förgiftat samhället, en strid hon inte kan vinna. Många likasinnade omkring henne går under. Hennes räddning är att gå i exil och det är den processen som Hjärtdjur skildrar.
”Hjärtdjur” är en metafor för människans själ. Den lever sitt liv som ett ordlöst djur inuti kroppen, driven av känsla, inget förnuft. Men trots censuren kan ett hjärtdjur ändå förnimma en annan människas själ.
Författaren skriver i gåtor. Det finns inget klarspråk, inget rakt på sak, allt är inlindat: ”Solen var het och föll in i kvadranten, och dammet låg på linoleummattan som ett grått pälsskinn. Och bredvid Lolas säng, där broschyrerna inte längre låg, fanns en kal mörk fläck. Och Lola hängde i mitt skärp inne i garderoben” (s.27).
Boken börjar och slutar med en och samma strof: ”Om vi tiger är vi otrevliga, sade Edgar, om vi talar är vi löjliga”. = Hur vi än gör i interaktionen med andra i en diktatur blir det fel i kommunikationen. Müller själv flydde från Ceaușescus Rumänien 1987 när hennes böcker förbjöds där. Müller har alltså personliga erfarenheter av att leva under censur och av att betala priset för att hon yttrat sig.
Censur förekommer även i demokratier. Tänker på tystnadsplikten när soc uttalar sig i Uppdrag granskning om ett barn som far illa. Tiger soc är de otrevliga, talar de är de löjliga; ”Jag kan inte uttala mig i det enskilda ärendet, men…”
En del tror att de som privatpersoner är fria från censur – de är förnekare av att det finns högt och lågt till tak. Men medvetet eller omedvetet förhåller vi oss till taket. Det gör ont att slå i det – och dessutom blir man strykrädd. Ju mer strykrädsla, desto mer censurerar man sig själv.
Hjärtdjur påminner om Franz Kafkas verk, eftersom även han skriver i gåtor. Hans böcker brändes på bål i Nazityskland; så att säga en bokstavlig censur. Kafka var medan han levde självcensurerande; ville inte ge ut vissa av sina verk. (Processen (1925) gavs ut efter hans död) Müller har drivit själva gåteförtällandet ett steg längre än Kafka, men jag gillar att vara detektiv när jag läser.
Jag antar Ugglan&bokens utmaning om tre böcker som jag ser fram emot att läsa i höst:
”Mamma är bara lite trött” fick jag låna av en vän. Undrar om det finns en underliggande mening? Det känns som ord jag uttalat högt ett par gånger i mitt liv så jag förväntar mig igenkänning – och kanske få skratta. Denna bok har också satts i min hand. Jag gillar framsidan. Känns som ett kodakmoment från min barndom, innan cykelhjälmarnas tid. Skolan ska på cykelutflykt och vi barn går på rad innan vi får klartecken av fröken att kliva upp på sadeln och cykla till badhuset. (Håll avstånd. Bromsa! Ut med armen allihop, nu svänger vi) Författaren växte upp på 70-80-talet precis som jag och jag längtar efter nostalgi.
Dottern (2020)handlar om dottern till Ragnar, huvudpersonen i Sveas son (2018) som är en roman jag tyckte mycket om. Ser framemot att inte vara kontaktbar en lördag och sluka den! Var fascinerad av författarens Se på oss nu (2019) om en medelålders man, som inleder en relation med en nybliven mamma, som han hjälpt med amningen på ett bröllop (!). Jag förväntar mig något lika intensivt i denna roman: Bli snäll igen ( 2020) handlar om en medelålders man som bestämmer sig för att vara singel efter 40 år i förhållanden. Hoppas jag inte blir besviken. Den som återvänder finner sällan äventyret… vi får väl se.
Denna bok baseras på intervjuer med incelmän, personer som lever i ofrivilligt celibat.
Den bild som ges av incelmännen är att de är ensamma porrsurfande oskulder med dålig ekonomi, ofta boende hemma hos mamma. De tillskriver utseendet stort värde, upplever sig själva som fula och går i tankar på att plastikoperera sig. De bär på självförakt, men också kvinnoförakt; att pengar är det enda kvinnor bryr sig om, att kvinnor är kalla och bortskämda. ”För att kvinnor ska få ut sitt slutbetyg i gymnasiet måste de bli våldtagna så att de vet vad som väntar om de inte hjälper män”, säger inceln Magnus i en intervju (s.70).
Författaren Stefan Krakowski berättar anekdoter om sig själv i mansrollen, bl.a om när han skilde sig, hur han flydde in i sitt jobb som LÄKARE, men betonar att han inte behövde äta antidepressiva ( för hur skulle det se ut om han som LÄKARE gjorde det?! ((Ja varför inte…borde kunna ta samma medicin som han ger sina patienter)). Krakowski skriver om sin utsatthet när han själv hamnade på akuten, att han som LÄKARE betedde sig illa mot akutpersonalen. Han identifierar sig starkt med sin yrkesroll och den verkar ”bära” honom över kriser. Om man är arbetslös eller har ett lågstatusjobb finns inget som bär en…?
En annan mer apart anekdot handlar om hur Krakowski blir hårt uppvaktad av en kvinna på ett bröllop (men han nobbar henne). Varför berättar han om det i en bok som han tillägnar ”alla som lever i ofrivillig ensamhet”?Vad ska de göra med den infon? Kan upplevas hånfullt.
Krakowski är psykiater och ingen journalist, vilket märks i intervjuerna. Assymmetri råder mellan läkaren (”frisk”) och incelpatient (”sjuk”):
”Vi ska strax avrunda”
Intervjun ovan känns som en diagnosticerande undersökning, där läkaren söker efter mönster för att kunna fastställa en diagnos. Läkaren har övertaget, säger: ”vi ska strax avrunda”. En mer nyfiken undersökande journalistik önskas.
Krakowski plockar incel-exempel över hela världen, inte enbart Sverige, vilket ger kunskap likt notiser i en tidning. Visserligen är det intressant info om inceln Anders Breiviks relation till sin mamma, att hon tvättade pengar åt honom (!), men där släpper tråden och Krakowski tar tag i nästa tråd. Spretigt.
Kanske bättre stryka exemplen på utlandsbaserade incels och fördjupa bilden av de svenska incelpersoner som Krakowski har intervjuat. Han ger varje incelperson ett eget kapitel (Magnus, Peter, Johan, Simon…) men eftersom porträtten i nuläget inte skiljer sig nämnvärt åt från varandra skulle man kunna redovisa dem i faktarutor ( ålder, yrke, diagnos, civilstånd) …eller så ställer man frågor som fördjupar.
…så kan det ligga något i det, tänker jag och börjar läsa Tessa Hadleys noveller (tidigare publicerade i tidningar mellan 2003-2018 + en och annan ej tidigare utgiven).
Novellerna liknar kåserier skrivna i 3:e person: Filosoferande kring en händelse, t ex att träffa sitt gamla ex i tunnelbanan och märka att han, som en gång var så ämlig, fått pondus och gått långt förbi en i utvecklingen.
En av novellerna handlar om hur en ung tjej projicerar passionen för sin universitetslärare på en annan man; en gasingenjör, som utseendemässigt liknar läraren (men där slutar likheterna). Tjejens ouppfyllda (förbjudna) drömmar om läraren framkallar associationer som styr in henne på en kärleksaffär med denna gasingenjör, vilket för henne själv är ett ”pinsamt mysterium”, som i sin tur ger näring till en ny kärleksförbindelse.
Tjejen tänker flera år senare tillbaka på sin pinsamma förbindelse med gasingenjören: ”Jag skulle önska att han inte var gasingenjör. Det påminner lite för mycket om handlingen i en sådan där porrbuskis från sextiotalet, där mjölkbudet eller brevbäraren står till förfogande för den uttråkade hemmafrun mitt bland bekvämligheterna i hennes kök”, tänker tjejen (s.19), men det är fantasin hantverkare/gasingenjör som hon tänder på i sitt äktenskap med en akademiker.
Tema pinsamhet återkommer i varje novell. Så pinsamt att några gudbarn haft romanser med varandra när de träffas många år senare för att dela upp arvet efter gudmor. Så pinsamt gudmorsval! känner gudbarnens föräldrar i efterhand, eftersom gudmodern förblev konservativ medan de själva blivit vänster.
Pinsamt för en hemhjälp när hennes 89-årige brukare blir betuttad i henne. Pinsamt att vara en killes substitut för en annan tjej. Pinsamt att läsa någons snuskiga dagbok och sedan se personen i ögonen, pinsamt att försöka förföra någon som inte är intresserad.
Synd att författaren inte skriver i presens, känns alldeles för tryggt att skriva i då-tid, på behörigt avstånd från det pinsamma, istället för att låta läsaren möta det IRL. Men författare har väl de filter som krävs för att få sina (självbiografiska) berättelser på pränt.
”Hon är en av vår tids främsta författare”, säger Chimamanda Ngozi Adichie och jag förstår vad hon menar nu; Tessa Hadley ger aha-upplevelser om det pinsamma, att det är en drivkraft i våra liv och påverkar våra ”val”, som utifrån kan verka helt ologiska: Varför säger man t ex nej till att bli ekonomiskt oberoende!? Svar: Pinsamt att säga ja.
Novellsamlingen är färgstark utanpå och inuti. Relationsdramer avverkas, en per novell. Jag använder ordet ”avverkas” pga. det energiska berättandet, som accelererar i avslutningen och klyver av berättelsen. Ett vitaminpiller och lyckopiller i ett, eftersom novellerna alstrar mycket värme och positivitet. Författaren väljer att se glaset halvfullt och sådant smittar.
Novellen ”Bekräftaren” handlar om en bekräftelsetörstande psykolog vars superkraft är att bekräfta sina patienter och partners, men psykologens egen törst förblir osläckt… Det är skrivet på ett varmt bildspråk: [Alla] ”lyfte runt mig som en limpa […] Vakna och bad om mer majs och det fick man så klart. Alla ville se mig äta majs”, beskriver huvudpersonen sin barndom (s22).
Karaktärernas namn känns valda med omsorg. Vad sägs om en dröm-man vid namn Max Borg? Det sitter som en smäck; hans för- och efternamn uttalas som ett sammansatt ord ”maxbooorg ( …” var snäll och titta inte på mig, Max Borg, för jag ser förjävlig ut […] Här pausade Max Borg. Han skakade på huvudet”).
En annan av novellerna i samlingen presenteras som en av de vackraste kärlekshistorierna som det aldrig skrivs om – förrän nu då :). En tredje novell handlar om ett svenskt punkband på turné i Tyskland (deras första och sista…). En fjärde berättar om en utsatt kvinna som får oväntad hjälp från en medmänniska. En femte beskriver en butter man som blir kär vilket ger ringar på vattnet/omgivningen. En sjätte behandlar ämnet barn som bevittnar bråk i hemmet, men som får hjälp från oväntat håll. I den sista novellen går en kvinna ensam på pilgrimsfärd i den norrländska vildmarken, går och går. Vissa karaktärer vandrar mellan novellerna (t.ex. Eleganten och Mikael).
Typiskt för samtliga noveller är att det är människor som gör skillnad för varandra. Novellerna börjar i mörker, men det finns insprängd munterhet i dem och snart är ljuset ett faktum. Känns renande att livet inte alltid kommer vara svårt även när det ser mörkt ut.
Handlar om en adoptivmor och ett adoptivbarn men också om det fattiga barnhemsbarnet som aldrig blev adopterat; fler perspektiv på adoption alltså.
Det fattiga barnhemsbarnet har vuxit upp och jobbar som barnflicka i en rik familj i Colombia. Hon kommer aldrig ha råd att ha några egna barn. Om hon blev gravid skulle hon tvingas att adoptera bort barnet. Ironiskt är hon som en mamma för den rika familjens barn, men saknar egen erfarenhet av hem och familj. ”Men egentligen vet hon inte vad ett hem är. Inte hur en barnkammare ska vara ordnad…Hon har ju aldrig haft ett hem […] Därför städar hon och återställer allt som hon tror att det ska vara” skriver Naumann om barnflickan (s.130). Sorgligt.
Boken är inte nattsvart; adoptivmamman från Sverige ville verkligen ha barnet hon adopterade, tog hand om det väl, gav honom en framtid. För adoptivbarnet, som blivit en ung man, är hon Mamma. En gång bar hon honom hem till Sverige. Nu är de två tillsammans tillbaka i Colombia för att söka upp hans biologiska mor, hans rötter. Den som bär barnet hem älskar det förbehållslöst; sätter barnets behov först, före sitt eget, tar risken att något i deras mamma-sonrelation förändras.
Jag väntade förgäves på att barnflickans och adoptivmammans vägar skulle korsas på plats i Colombia. Så blev det inte och kanske är det symboliskt, att fattig och rik inte möts om det inte är arrangerat och uppgjort. Tänkvärt.
Tre diktsamlingar av Svenska Akademiledamoten Kjell Espmark (f. 1930) – i en samlingsvolym! Temat är döden: Orsaker bakom döden ( kategorisering, rasbiologi, förintelsen) dödens stund och livet med döden.
En av Espmarks dikter tar upp människans egen ”skapelse” rasbiologi, som kastar skuggor över dikt-jaget hundra år senare. Människorna som dokumenterades och kategoriserades 1931 ska få upprättelse i nutid, men övergreppen är förevigade på foton och plågar det nu levande dikt-jaget:
”Examen” ur Skapelsen
Så sorgligt att männen ansträngt sig för att vara fina, vet inte att fotografen förevigar deras fel, förnedrar dem. Postumt förfärad far och postumt diagnostiserat dikt-jag, under rasbiologens lupp (dikten fortsätter):
Anspelningar på stålblå ögon och ariska pressveck, selektionen och planen, ”just lastats ut på perrongen” och vitkalkad vägg (->arkebusering) andas nazism och etnisk rensning. Hot mot människan.
Espmark återkommer till etnisk rensning i en dikt om Förintelsen:
”Kör” ur Skapelsen
”Återträff” för överlevare på Boulevard Raspail (en fransk motsvarighet till Hornsgatan…men varför inte Champs-Élysées? Det finns ingen plats som kan uppväga förlusten i Dachau. Samma himmel täcker samtliga nämnda adresser).
Med på återträffen är även de dödas steg ”som inte brinner längre”. Brinner de inte för att hämnden (återträffen) nu är fullbordad eller för att återföreningen inte betyder lika mycket för människorna nu som den gjorde för dem i barackerna på förintelselägret?
En annan av Espmarks dikter handlar om Carl von Linné och hans dokumentation/kategorisering av de folkslag och grupper han studerat, t.ex bonden Jakob:
”Linné har fått en strängare röst” ur Kvällens frihet
Varför var Jakob glad att se sin fru drunkna? Var det för att han smittat henne med syfilis – eller tvärtom? Båda motiven fungerar ( hämnd eller svår skuldkänsla).
Von Linné klassificerar Jakob och hans fru som slödder/ ”guds ogräs”. ”Guds ogräs har haft sin tid” syftar på att ”det naturliga urvalet” har kasserat slöddret.
”Så ock i det sedliga livet” påminner om den kristna trosbekännelsen och därmed inträffar Jakobs och hans frus död med Guds välsignelse och i enlighet med Guds plan.
Att Jakobs fingrar ruttnar medan det går väl i von Linnés händer, är en antites med ironi, eftersom Jakobs fru drunknade ”när hon gick genom isen på väg till kyrkan”.
Så; ”Guds ogräs” var gudstroende men inte under Guds beskydd. Och Guds självutnämnde sekreterare von Linné skriver strängare flora, reducerad på ”Guds ogräs”.
Här i Espmarks dikt nedan läser jag in dödens stund:
Utdrag ur ”Mallarme kallar destruktionen sin Beatrice” i Kvällens frihet
För mig är det från början en nära döden upplevelse (balanserar på kanten till döden, svindel vindel, ”glesnande väggar” syftar på hur strukturen av denna vår värld raderas, med natten kommer kylan (( blodcirkulationen stannar av, kroppsdelar svalnar )) och oförutsett tippar människan över sig till andra sidan; ”stryker ut sig själv”.
Dödsprocessen styrs inifrån; människan väljer när det är dags att ”blåsa ut stjärnorna” (påminner om ceremonin som liknar den när man hyllar livet i jordelivet ((blåsa ut ljusen på tårtan)). Dynamiska metaforer ändrar skepnad efter varje läsning . Min tolkning blev längre än dikten självt. Jag nöjer mig med denna tolkning. Det är en sådan dag i dag; dagens tolkning.
Återkommande ord i Espmarks diktning är ”glesnande/glesa”. Skog och plankor glesnar, signalerar att denna värld upplöses för diktens jag. Espmarks begrepp ”språk” används om baracker, penna eller vapen; mänskligt verktyg för att kontrollera och forma tillvaron på jorden.
Kjell Espmark var en av de ledamöter som i protest valde att lämna Svenska Akademien i samband med kulturprofilskandalen. Espmark kom tillbaka till sin post senare men när saken var utredd och lagförd. Hans ställningstagande har inget med dikterna att göra, ändå fladdrar tanken förbi. Det finns ett före och ett efter kulturprofilen Jean-Claude.
Den 19-åriga Esther i 1950-talets USA blir varse sitt ofria liv, att hon befinner sig som en fluga instängd i en glaskupa och slår sig gång på gång mot glaset när hon försöker ta sig ur.
Esthers mamma vill i all välmening att hon ska hålla sig inom glaskupans marginaler: gifta sig med den blivande läkaren Buddy (ekonomisk trygghet) samt lära sig stenografera (ekonomiskt oberoende). Detta baseras på mammans egna bittra erfarenheter, att hon som änka tvingats till arbete som maskinskrivningslärare för att försörja sig och sina barn. Mamman också inuti glaskupan.
Buddy är en hellyllekille som mansplainar Esther inom livets alla ämnen, särskilt kvinnokroppen. Han tar i egenskap av läkarstudent med henne på en förlossning där den födande kvinnan plågas, men inte kommer att minnas lidandet tack vare en effektiv medicin (toppen!).
Buddy är mammas pojke och hans mammas röntgenblick fastställer att Esther är lika orörd, värdig och ren som hennes Buddy. Han avslöjar dock sitt vilda leverne för Esther, som känner sig lurad; han inbillade henne att hon ”var så sexig och han så oskuldsfull”(s.96).
Buddy är nyfiken på varför Esther skriver dikter och har infört en helgrutin där hon högläser och förklarar sina dikter för honom. Han upplyser henne om att hon inte kommer ha tid att dikta när hon får barn ( baserat på empiri – Buddys mammas liv).
Esther har ”oturen” att vara en av tolv vinnare i en tjejskrivartävling och priset är en månads praktik på en modedamtidning i New York. Det låter som en karriärsmöjlighet, men vinnarna/begåvningarna förminskas till att vara kuttersmycken: gå på event, dricka drinkar, äta snittar, bjudas på goodiebags från mode- och makeupföretag, få bo på fint hotell. Uppdraget att lära sig journalistikens hantverk hamnar på tippen ( Esther slår i glaset på kupan). Det blir en lättnad när månaden är slut och hon får komma hem till Boston någorlunda välbehållen (Bara lite misshandlad av en kvinnohatare ((läs s. 144)) och inte professionellt utvecklad pga alla festligheter som kommit i vägen).
Det här skulle kunna bli en klaustrofobisk och tung berättelse, men den dråpliga humorn iklädd ett starkt bildspråk är författarens vapen. Länge håller hon mörkret ifrån oss med det. När Buddy visar sig utan kläder tänker Esther: ”Det enda jag kom att tänka på var kalkonhals och kalkonkrås och jag kände mig mycket deprimerad” (s.93).
Återkomsten till hemstaden Boston innebär en annan glaskupa: ”Det grå vadderade biltaket slöt sig över mitt huvud som taket i en fångvagn, och de vita, skinande likadana plattbeklädda husen med sina intervaller av välskött grönt gled förbi, som galler efter galler i en stor men flyktsäker bur”, skriver Plath (s.152).
Bostonmiljön ackompanjeras av gnisslande barnvagnshjul pådrivna av sjubarnaföderskan Dodo. Det psykedeliska hjulmönstret på Esthers mammas klänning samt det nämnda hjulgnisslet framkallar feberyra (Hjulen i grottekvarnen gnisslar runt runt runt…). Esther lider av sömnlöshet, sover inte på veckor. Det slår ut hennes hjärna, gör att hon varken kan läsa eller skriva (slår sig hårt mot glaset – eller plockas hon på sina vingar?).
Esther är inte ensam om sin glaskupetillvaro. Många är instängda (somliga på studenthem, andra på mentalsjukhus). Även när Esther är djupt försvagad i sin glaskupa visar hon sig synnerligen vass: ”Jag har en räkning här”, säger hon i luren till den man som var orsak till att hon hamnade på akuten i samband med att han tog hennes oskuld (!) och hon tvingar honom att betala sjukhusräkningen. Men hennes vassa tunga får henne inte ur kupan.
Någon som skulle kunna hjälpa Esther ur glaskupan är newyorkdamtidningens kvinnliga redaktör, men klyftan är stor mellan de två: Redaktören saknar förståelse för att Esther inte tar sig själv på allvar, förstår inte varför franska-kurs inte kommer först på Esthers behovstrappa (vet inte att det enligt Esthers familjeerfarenhet är stenografi som betalar räkningarna). Redaktören är Esthers förebild, men i övrigt känner Esthers aversion mot människor som är ute ur kupan/försöker ta sig ur. Det är som att hon färgats av omgivningens förakt för fria eller frihetstörstande människor och känner därmed även självförakt).
Döden närvarar genom berättelsen, planterad redan i romanens första mening om kommunistparet Rosenberg, som avrättas ”längs med nerverna” i elektriska stolen. Esther föreställer sig hur det känns. Buddy samlar på lik (övertalar dödas anhöriga att ge bort kropparna till vetenskapen) och Esther får auskultera medan Buddy går loss med skalpellen.
Esther tycker synd om likens familjer och om de dödsdömda Rosenbergs, även om de spionerat åt Sovjetunionen. ”Jag är så glad att de ska dö!” myser hennes väninna på avrättningsdagen (s132), men Esther invänder inte, håller sin åsikt för sig själv. Det är en av många svalda åsikter hon bär inom sig. Esther kan inte godta människans goda intentioner i hanteringen av människor, att elektrisk stol, elstängsel och elchock är människans uppfinningar för att hantera andra människor, när inget annat fungerar.
Jag skulle vilja kunna skriva som Plath. Hennes beskrivningar som ”Gräsmattan var vit av läkare” (s234) gör att du ser en bild omedelbart framför dig; ett kodakmoment i din inre syn.
Hoppas att någon skriver Glaskupan 2, förlagd i vår tid. Det skrivs en del sådana samtidsskildringar t.ex Alltings början (2012) av Karolina Ramqvist (om en ung stockholmstjejs eskapader). Men varje tid har sin glaskupa och det skulle vara så spännande att läsa en glaskupa skriven av någon född på 2000-talet. Hoppas att den som skriver Glaskupan 2 lyckas hålla mörkret stången med humor och jävlaranamma så som Plath.
Sylvia Plaths personliga liv är en sorglig historia. Läs Eufori (2021) av Elin Cullhed. En trovärdig och gripande skildring av författarinnans sista år i livet.
Det handlar om en rik familj som drabbas av sorg; mamman och lillasystern omkommer i en bilolycka, men bröderna Beau och Hunter överlever, lever i symbios som bryts när Beau dör, 46 år gammal.
På pappans veranda pratar Beau och Hunter förtroligt med varandra om ”allt det vackra” de ska göra när Beau blir frisk. ”Allt det vackra” innefattar främst att starta en ny advokatfirma och enbart ta på sig ”vackra” fall, vilket känns oväntat (tänkte att de skulle bry sig om den lilla världen ((sluta jobba)). Ur ett Bidenperspektiv skulle dock den ”vackra” advokatbyrån vara en knorr på ett lyckligt slut (sönerna kan ju inte dra benen efter sig om pappa Joe 70+ sitter på vicepresidentposten).
På samma veranda där det drömdes om ”allt det vackra”, begråter Joe i sin ensamhet sin döde son. En far ska inte överleva sina barn och han har begravt två. Hur mycket ska en människa orka?
Utan sin bror försvinner Hunter in i alkohol och droger, men hans familj slutar aldrig tro på att han kan bli ren. ”När man ber om hjälp är det redan försent” enligt familjens filosofi. De är där vid ens sida innan man ens förstår att man behöver hjälp, hjälper en/kontrollerar ens steg. Ändå blir det felsteg, på felsteg.
Hunter kan knarka (självfinansierat!) och bo flott på Château i Hollywood, men plötsligt blir det ”fullybooked” och han måste flytta till nästa lyxhotell. Precis som Britney Spears är han på Châteaus svarta lista och ”…det ger en fingervisning om hur bortom kontroll jag var”, skriver Hunter. (Lågt att jämföra sig med en annan av samhällets olycksbarn och hänga ut henne). Hunter försöker koka sitt eget crack så att han ska slippa lämna sin svit och gå efter ”påfyllning” var tredje timme.
Räddningen kommer när Hunter träffar Melissa. Hon vet redan innan första daten att han är crackmissbrukare, men vill ändå inleda ett förhållande med honom. Hunter skriver lyriskt om sina crackers-trippar, inser att han balanserar sitt sug dagligen och kommer alltid att göra. Melissa är alltid bredvid, bokstavligt och bildligt, och tillgodoser Hunters behov av yttre kontroll, något som han saknat sedan Beau dog.
Hunter redogör för sin inblandning i det ukrainska gasbolaget; han gjorde ingenting fel, inget brott begicks, men helst hade han haft det ogjort. Hans skildring av gasbolagsstyrelsemötet är som en beskrivning av ett fotografi (han beskriver vilka som är med, men återger inga dialoger eller vad han reflekterade eller kände). En rekonstruktion av ett av minne i drogrus.
Hoppas Trump-barnen läser Hunters memoar, inspireras och skriver sina egna memoarer. Allra helst skulle det vara svärsonen Jared Kushner vid pennan (en memoar av en med elakt etos). Hunter saknar machiavelliska drag och har ett ”snällt” etos.
Översättningen till svenska känns ojämn, som när flera översättare jobbar med texten samtidigt men i varsin ände, för att få ut boken snabbt på marknaden (medan presidentsonen Hunter fortfarande finns färskt i minnet). Ingen stress! Det finns tid att kasta ljus över Joe Biden och hans familj ( ska vara president ett par år framöver).
Hunter Biden smyckar sin berättelse med många ”jag älskar dig”, plattityder som ”en fruktansvärd hjärncancer” och CV-aktiga formuleringar ( ”jag har suttit i bolagsstyrelsen för Amtrak […] Dessförinnan ägnade jag mig åt”…). Men detta är och förblir en tänkvärd berättelse!
