Skönheten i kaos (2021) av Julia Ravanis

Ravanis lånar mig sina ögon på universum, vars skönhet fått henne att ägna sig åt kvantfysik. När hennes poänger når fram hissnar tanken – på gränsen till svindel:

Om en varelse just i detta nu tittade på oss från Orions bälte skulle den inte se oss utan våra förfäder från tidig medeltid (!) . Ljuset tar 1350 år på sig att färdas hit från dit. Men för ljuset självt existerar ingen tid; endast i relation till kroppar (platser) uppstår tiden. Ljuset är evighetens avbild.

Ravanis skriver om svarta hål, att den som ger sig in i ett svart hål lämnar universum (!). Enligt relativitetsteorin ska personen sträckas ut som spagetti, men sett utifrån universum (det svarta hålet) kan en annan verklighet råda. Vad som händer i hålet är dolt för oss, påminner om gränsen mellan liv och död. Från döden/svarta hål återvänder man inte.

Världarna är parallella, sammanlänkade men åtskilda. Aldrig kommer vi kunna hälsa på i en annan värld, precis som en annan människas inre förblir oåtkomligt för andra (Betydelsen av kärlek av Helena Granström).

Universum förändras, blir alltmer kaotiskt och jämförs av Granström med en glass i solsken: Det finns fler sätt för en glass att smälta än sätt att vara frusen; den smälta glassen har fler oskiljaktiga tillstånd än den frusna (”svårt att skilja en glassfläck från den andra”).

Glassfläckarna blir ohjälpligt fler och sannolikheten att en upptinad glass blir till en perfekt kula igen är obefintlig. Om vi visste vilka glass- och sommarluftspartiklar som krockade med varandra så… men vi är begränsade – otillräckliga. Så och med universum.

”Hur roligt vore det att hela tiden kunna urskilja enskilda molekylers rörelser? Vad vore en solnedgång utan utsuddning av alla små luftpartiklar och ljusvågor som låter oss uppleva helheten? Att ständigt kunna urskilja eller förutsäga allting är att aldrig någonsin uppleva skönhet”, skriver Ravanis.

Skönheten i kaos är en tröst. Ravanis kopplar universums skönhet till skönlitteratur, tar exempel från Granström, Tolstoj, Söderberg, Carmen och Twilight. Ravanis läser Inger Christensens Alfabet, som är skriven som en matematisk formel, och Ravanis rörs till tårar för att det är så vackert, men hon återger inget ur Alfabet– jag letar upp den. Och det är vackert:

Läs Skönheten i kaos som lindrar existentiell ångest, läker trauman från fysiklektionerna i astronomi…

En bra sista minuten-julklapp!

Tisdagstrion: Bokklappar

1. Julklapp till den som är trött på sitt jobb:

Dikterna i samlingen Fruktansvärda arbetsplatser jag besökt och alla vackra människor jag där mött (2022) av Henrik Johansson ger igenkänning, väcker både skratt, ilska och insikt:

”Fikarummet vände sig till oss och sa:
Vad ska ni göra över jul och nyår?
Jag sa:
Jag och min flickvän ska till Kanarieöarna.
En städerska sa:
På hotellet,
bädda inte sängen, ombäddningar sliter på kroppen.
Lämna alltid dricks.
Släng äckliga saker själv.”
[…] (Ur: ”Ett annat hotellkök III”, s. 143.)

2. Julklapp till en bror:

Novellerna i Brorsan är mätt (2007) av Mirja Unge handlar om utsatta människor i situationer som t.ex. att vara ensam nykter på en fest, att vara full bland nyktra, att vara barn och föräldrarna bråkar – eller att vara psykiskt sjuk bland friska:

Samtliga av novellerna är jättebra! Man kommer in i språket.

3. Julklapp till den som har levt, ung som gammal:

I Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig (2000) berättar Kerstin Thorvall om sina älskare genom livet. Var och en av dem tillägnas en egen novell: Olle, Roland, Gary, Bernard… Starkast intryck gör den 20 år yngre Roland, som ”humant” avslutar relationen med den 70-åriga Thorvall på ett café i Drottningholmsparken… Novellsamlingen rymmer även noveller med besvarad passion.

Fler bokklappstips finner du på Ugglan&boken, som anordnar Tisdagstrion. Där kan du även ge dina egna tips på bokklappar.

Allt jag fått lära mig (2019) av Tara Westover

… handlar om Taras uppväxt under 1990-2000-talet i en amerikansk mormonfamilj, där fadern förbereder familjen på domedagen: Tara och hennes sex syskon får inte beblanda sig med det syndiga samhället – inte gå i skola och inte uppsöka läkarvård, inte ens efter en bilkrasch. ”Ta med honom hem – mor kan fixa det”, säger fadern, eftersom modern är örtkunnig.

Faderns omvärldsfobi har gjort både modern och barnen medberoende, men kontrollen över barnen sviktar när de kommer i kontakt med andra sanningar än hans. Mycket Tara fått lära sig av fadern visar sig vara felaktigt, t.ex att afroamerikaner skulle ha haft sin allra lyckligaste tid när de var slavar, eftersom de inte behövde oroa sig för sitt uppehälle på den tiden… Pga. sanningar som denna klampar Tara i klaveret i nya sociala sammanhang.

Allt jag fått lära mig är tänkvärd och spännande; Tara går från vilseledd hemskolad till universitetsstuderande. Vägen dit är kantad med till synes oöverstigliga hinder (pengar, kunskapsluckor, kulturkrockar, rädsla, skuld och skam…).

Bokens början är osentimentalt skriven, låter läsaren själv lägga in det sentimentala, något jag uppskattar. Mot slutet av boken börjar jag-berättaren ingående förklara andra karaktärers känslor, vilket får mig att längta tillbaka till hennes tidigare återhållsamma stil. Mot slutet accelererar även tempot – Tara reser än hit än dit – och texten blir referat, förlorar i tänkvärdhet. Men ett slut gör inte en hel roman; jag lär mig mycket längs vägen.

Läs Allt jag fått lära mig!

Tisdagstrion: Litteraturpristagare

Jag bidrar med två nobelpristagare och en augustprisvinnare i Ugglan&bokens tisdagstrio:

1. 1978-års nobelpristagare Isaac Bashevis Singer (1903-1991) har skrivit Avskum (1991) som är en riktigt bra bok. Den handlar om en 47-årig rik man som återvänder till Warszawa efter 20-års bortovaro i Buenos Aires. Han ska styra upp sitt olyckliga liv – ta itu med rötterna. Dock nästlar han in sig i ohållbara förbindelser… Avskum påminner om Dostojevskijs verk vad gäller miljön, moraliska dilemman, kvalen och det dåliga samvetet.

2. Alla böcker jag läst av årets nobelpristagare Annie Ernaux har varit bra och jag känner mig därför manad att läsa alla dem som översatts till svenska. Bäst hittills för mig är En flickas memoarer (2016) som handlar om författarens första sommar borta från föräldrahemmet, arbetandes på barnkoloni bland andra unga vuxna från högre samhällsklasser än hon. Ernaux erfar den smärtsamma erfarenheten att klampa i klassklaveret… Ernaux har inspirerat bra författare som Edouard Louis och Linn Ullmann – hennes författarskap ger ringar på vattnet.

3. 2020-års Augustprisvinnare i kategorin Årets bästa fackbok är Herrarna satte oss hit (2020) av Elin Anna Labba och boken är väl värd priset. Den baseras på intervjuer med samer som tvångsförflyttades från sina marker år 1919 ända in på 1950-talet. Deportationerna ledde till förluster vad gäller renar (många rymde, sköts) men också förluster i form av människoliv och splittrade familjer. Labba tillför svensk historia en ny dimension, som hjälper en att förstå proportionerna i pågående konflikter.

Fler boktips på tema litteraturpristagare hittar du på Ugglan&boken. Dit kan du även länka dina egna tips.

Herrarna satte oss hit (2020) av Elin Anna Labba

Herrarna (lappfogdarna i Lappväsendet) tvångsförflyttar 300 samer och deras renar mellan åren 1919-1932, förpassar dem till främmande områden femtio mil söderut, där vegetationen och livsvillkoren är andra än vad de är vana vid.

Det är en strapatsfylld färd till fots där det händer att gravida, gamla, barn och djur stryker med. Om en samefamilj är oförmögen att förflytta sig på egen hand sätts de på tåget – och andra samer får transportera deras renar, vilket är riskabelt eftersom renarna vill norrut och försöker rymma. Renar som lyckas ”är som flyttfåglar på väg tillbaka, de går mot kalvningslanden och gräsdoften från havet”, skriver Labba. De skjuts när de når sitt gamla hem.

Herrarna menar att renförlusten är självförvållad – samerna har haft flera år på sig att planera flytten. Herrarna tar inte hänsyn till omständigheter som att renarna är vanedjur ( det tar tre år för dem att vänja sig vid en ny plats) eller naturens krafter (översvämningar). En same har 70 renar på drift och återfinner endast tjugo av dem. Herrarna uppnår vad de vill åstadkomma: Ett rejält minskat renbestånd och marker frigjorda från samerna.

På markerna dit de deporterade samerna kommer, bor det redan samer och konflikter uppstår kring deras olika arbetssätt. Ibland deporteras samer från en plats för att göra plats för andra deporterade samer. Familjer och släkter som är beroende av varandra splittras. Herrarna bryr sig inte om vem som är släkt med vem; same som same.

Det är en upprörande läsning. Boken baseras på intervjuer med de deporterade, deras barn och barnbarn samt utdrag ur herrarnas protokoll och brev:

Herrarna noterar således samernas lidande men vänder blad för att ”…om man för sådana skäl ger med sig, kan man icke få ordning…” skriver fogden Holm 1927.

Jag har tidigare läst om denna mörka del av Sveriges historia, men Labbas bok tillför den en ytterligare dimension: Både före- och efter deportationen mättes samernas skallar. Efter att de deporterats var det dags för nästa separation – barnen togs till internatnomadskolan för försvenskning. Herrarna tog inte på sig ansvaret för renarnas död under deportationen och idag klaras få mord på renar upp av polisen… Allt jag läser om samer hädanefter kommer läsas med den nyförvärvade labbska blicken.

Labba besöker platsen i Tromsö där hennes förfäders marker låg innan deportationen. Där ligger numera en skidanläggning. Nästa gång jag är i fjällvärlden kommer jag tänka tanken: vad fanns på denna plats innan. Kanske var det en sameby.

Läs Herrarna satte oss hit!

Tisdagstrion: Kyla i titeln

1. Kalla kriget (2020) av historieprofessor Dick Harrison skildrar det ”vilande” kriget mellan öst och väst (1945-1991). Krigshotet låg ständigt överhängande; båda sidor rustade upp för kärnvapenkrig.

2. Kalla krigets övergivna platser (2020) av Robert Greenville består av 170 fotografier på kärnvapenbunkrar, ubåtsbaser, robotsilor, flygfält och lyssnarstationer från kalla kriget.

3. Fruktar inget, ångrar inget. Ethel Rosenberg, atombomben och kalla kriget (2022) av Kenneth Hermele handlar om den ryska spionen Ethel som dömdes till döden 1953 tillsammans med sin spiondömde make. De efterlämnade sig två barn.

Fler tips på ”Kyla i titeln” finner du länkat på Ugglan&boken där du också kan ge egna tips.

Fruktansvärda arbetsplatser jag besökt och de vackra människor jag där mött (2022) av Henrik Johansson

Läs dråpliga dikter om arbetsplatser! Den första dikten inleds med ”Skolan kom till mig och sa…” De andra dikterna inleds på samma sätt men med subjektet skolan utbytt mot ”praoplats på posten” , McDonalds, Datorteket, bageriet, Lernia… Livets röda tråd löper genom dikterna, visar utveckling från skolelev till så småningom författare.

När Johansson skriver om arbetsplatserna berättar han samtidigt om hemmet, om att krypa ned bredvid sin tjej efter avslutat nattskift. Det är i hemmet diktjagets hjärta finns, inte på arbetet. Redan i titeln betonas att han ”besökt” arbetsplatserna; han blir inte långvarig på någon av dem.

Ibland blir det roligt i Fruktansvärda arbetsplatser… som när Älvdalens charkuteri sa till diktjaget: ”Knuffa. Jag sa: Mina fötter får inget grepp på det flottiga golvet. Trucken rör sig inte. Charkuteriet sa: Du måste äta pannbiff. Du väger för lätt”, s.9-10).

En annan kul scen i Fruktansvärda arbetsplatser… är den från Datorteket: ”Någon har stulit en datormus från Asterixsalen” (s. 54). Men ibland förfäras man, som när diktjaget jobbar i secondhandbutik och kryper in i en kolsvart klädcontainer, drar och drar i något han tror är strumpbyxor…

I dikterna finns uppiggande ordlekar som ”Förmedla mig ett jobb, ers handläggarhet” varpå Arbetsförmedlingen svarar ”Det är inte vårt jobb. Vi är statistikfrisörer” (s. 38). Dikterna innehåller allusioner på tjuren Ferdinand, Edith Södergran, Kerstin Thorvall, Queen, Bibeln och många fler. Det blir en flerstämmig och rik text.

Genom dikterna förmedlas fack- och företagskulturer samt yrkens tysta kunskap. Gammal sovande kunskap väcks upp av min identifikation med städerskan: ”Skriv en lapp [till städerskan] om att hon inte behöver städa […] men meddela inte receptionen […] för då får hon bara ett rum till” (s.143).

Läs denna tänkvärda diktsamling!

Tack för läsupplevelsen Henrik Johansson!

Tisdagstrion: Runt Medelhavet

Till Ugglan&bokens tisdagstrio bidrar jag med bra böcker från Frankrike, Italien och Spanien:

1. Vem dödade min far (2018) av Édouard Louis berättar om en sårig far- och sonrelation, men i minnena finns kärlek bevarad. Fadern slits ut i fabriksarbete, ses som samhällets latmask, jagas av franska regeringars socialreformer från 1990-tal fram till nutid. Självbiografiskt och gripande.

2. Familjelexikon (1963) av Natalia Ginzburg skildrar en familj i Italien under Mussolinis styre och senare Hitlers ockupation. Familjemedlemmar fängslas, släpps och fängslas igen. Författarinnan samlar ihop familjens ord och uttryck under ockupationsåren i sitt ”familjelexikon”.

3. Vindens skugga (2001) av Carlos Ruiz Zafón handlar om 10-åringen som kommer över en bok i ”De glömda böckernas gravkammare” i Barcelona, vilket blir början på ett livslångt äventyr.

Få fler tips/ge egna tips i Ugglan&bokens tisdagstrio!

Hjärtat (2021) av Daniel Bergman

En självbiografi av Daniel Bergman, den hjärt- och MS-sjuke sjuksköterskan tillika sonen till två excentriska stjärnor, Ingmar Bergman och Käbi Laretei: Tårta på tårta på tårta av utmaningar. Men han skriver för sin 11-åriga dotters skull, ifall han inte lever när hon blivit vuxen och hon ”vill veta vad som egentligen ledde fram till vad som hände mig – och dig”.

Den lilla dottern önskar att hon hunnit träffa sin obarnvänlige farfar, oroar sig över om farfar verkligen vill vara på pengar [ha sitt ansikte på svenska 200-kronorssedlar]. Mitt upp i allt finns humor.

Jag skummar genom bokens omständliga passager av filmbudgetar, manusutdrag och medicindoseringar, men kan förstå behållningen för läsare som jobbar inom sjukvården (Daniels dubbla seende, hans patient- och vårdarögon på en och samma gång).

Jag går direkt på de intressanta relationerna och omständigheterna som formar Daniel. Med lite vilja kan jag se Ingmars faderskärlek till honom i form av press på hans rektor, som tvingas kalla Daniels hemmasittande för ”förlängd pryo”.

Daniel nystar i sitt liv, fram och tillbaka mellan viktiga skeenden 1962, 1966, 1969, 1974, 1976, 1985, 1986, 1990, 1991, 1992, 1993, 1995, 1998, 2002, 2007, 2011, 2013, 2014, 2017, 2018, 2020. När det är som mest spännande hoppar han i tiden, håller läsaren på halster.

Hjärtat ger perspektiv på ett liv hållet på halster. Daniels hälsa tillåter inte att han jobbar som ambulanssjuksköterska och han förpassas till filmskapandet, som han efter sina nära-döden-upplevelser känner är meningslöst: ”Jag vill inte filma mer, jag vill jobba i ambulans. Rädda liv”.
”Men Daniel”, säger sköterskekollegan. ”De som överlever – de vill ju gå på bio”.

Läs Hjärtat!

Föräldrar borde skriva brev som Hjärtat till sina barn. De viktiga samtalen kanske aldrig blir av – även om man lever till sin hundraårsdag. Ju mer ens barn vet om det som varit, desto lättare för det att välja sitt liv och vem den vill vara.

Tisdagstrion: Hobbyer och fritidssysselsättningar

Jag bidrar med hobbyer som katter, frimärken och styrketräning till Ugglan&bokens tisdagstrio:

1. Gubbe och katt. En kärlekshistoria (2012) av Nils Uddenberg handlar om honom själv och hans älskade katt. Innan den kom in i hans liv var han ingen djurmänniska, men katten gjorde honom till kattmänniska.

2. Om att samla frimärken (2004) av Håkan Lindquist handlar om vänskapen mellan Mattias och Samuel. När Samuel dör hittar Mattias hans brev som avslöjar hemligheter denne burit på hela sitt liv. Tänkvärt om att ”samla frimärken”.

3. Knäböj (2021) av tyngdlyftningstränaren Sara Martinsson handlar om kroppsbyggande kvinnor förr och nu. Intressant om hur synen på detta förändrats genom åren, även i modern tid.

Fler läsvärda böcker hittar du i Ugglan&bokens tisdagstrio, där du även kan lägga upp egna boktips på temat.