Elsalill, 14 år, är den enda överlevande efter en massaker på prästgården. Gärningsmännen finns kvar i trakten; isen har lagt sig i havsvikarna och omöjliggör deras planerade flykt med båt till Skottland. I båtlasten finns gärningsmännens byte från prästgården: en kista full med silverpenningar. Elsalill möter gärningsmännen utan att förstå vilka de är. De förstår dock vem hon är.
Det utspelas i 1500-talets Bohuslän, baseras på en verklig händelse. Lagerlöf kryddar sin berättelse med övernaturligheter och ödesmättad stämning. Naturen är besjälad; den fryser hav för att hindra gärningsmän från att undkomma straff. Samtidigt är penningars makt, hämndbegär, skuldens- och kärlekens krafter att räkna med.
Det blir spännande – även om kärlekens kraft känns krystad (att den traumatiserade Elsalill skulle bli förälskad i en legoknekt endast tre dagar efter att hennes familj utplånats…).
Här kommer fantastiska böcker från författare födda i Sydafrika, Storbritannien och Somalia:
1. Onåd (1999) av J.M Coetzee från Sydafrika handlar om den vite universitetsläraren som utnyttjar en av sina studenter sexuellt, hamnar i onåd när det uppdagas. Han flyr till sin dotter på den sydafrikanska landsbygden, där vita bönder har hamnat i onåd efter avskaffandet av apartheid.
2. Samling (2022) av Natasha Brown från Storbritannien handlar om en ung brittisk svart kvinna som träffar sin vite brittiske pojkväns rika familj och släkt på hans mammas födelsedagsfest. Kvinnan känner sig utanför och förminskad i sällskapet, vilket påverkar parets relation.
3. Dina händer var fulla av liv (2020) är skriven av Suad Ali, som är född i Somalia och uppvuxen i Sverige. Boken handlar om en somalisk kvinnas uppväxt i Somalia, flykt till Sverige, hur hennes liv blev i Sandviken och hur det är att återvända till Somalia efter många år.
En tuberkulossjuk kvinnas sista önskan på sin dödsbädd är att få träffa David Holm, en suput som hon inte lyckats rädda, men han vill inte höra hennes ”äckliga predikande”, super vidare. Kvinnan är frälsningssoldat och högaktad av Davids suparkompisar, som tar till våld för att få David till att besöka henne. Han avlider, hämtas av döden, körkarlen.
Körkarlen befaller David att ta över efter honom, vilket innebär att vara med när människor dör, vara rösten som får den döende att släppa taget och kasta sig ut i oändligheten. Ett ohyggligt arbete; vissa döende känner han och vissa är alldeles för unga, sjuka i tuberkulos. David hade själv sjukdomen och smittade medvetet sin omgivning. Han vägrar vara körkarl, men tvingas läras upp av körkarlen.
David och körkarlen är osynliga tjuvlyssnare i de döendes hem, ett tjuvlyssnande som ger David insikt om vem han har varit. Dialogen är mestadels indirekt och därtill tanketalar karaktärerna med sig själva. Berättelsen skildras av en allvetande berättare ur olika karaktärers perspektiv. Dessutom förekommer parallellhandling. Många berättartekniska grepp här. Kanske för många.
Varje kapitel inleds med ett slags scenhänvisning (”Mannen [David Holm] som har haft den svåra blodstörtningen, ligger och kämpar för att komma till sans igen…”) Detta hänvisande känns för instrumentellt, men boken var säkert ett tacksamt material att arbeta med för Victor Sjöström som gjorde film av den.
Svenska nationalföreningen mot tuberkulos bad Lagerlöf att skriva om sjukdomen. Det känns; det blir plakat-teater (gå i karantän om du är tuberkulossjuk).
En gripande berättelse om psykisk ohälsa i 1830-talets Sverige. Den unge Gunnar Hede är allvarligt psykiskt sjuk efter att ha varit med om en traumatisk händelse, men är ändå närvarande nog att rädda livet på en ung kvinna.
De har träffats tidigare, innan han blev sjuk, men de känner inte igen varandra; han minns inget från sitt tidigare liv – och hon kan inte koppla samman denna byfåne med den friske vackre Gunnar hon minns. Hon pendlar mellan äckel och skuldkänslor för sin vämjelse inför honom, medan hennes närvaro i sin tur har en positiv påverkan på honom. Ibland glimmar hans forna jag till, men alltid bakslag. Den dramatiska ironin är frustrerande – när ska de känna igen varandra? Om de känner igen varandra blir han kanske frisk?
Berättelsen tar sin början i civilisationens Uppsala, förflyttas till torp, prästgård och herrgård i västra Dalarna, där naturen är besjälad, där solen vaktar utanför kyrkan så att inga bybor smiter från högmässan. Naturen kan vara vildvuxen, som trädgården till Gunnars herrgård.
Det finns övernaturliga inslag som Fru Sorg, som vill fylla hela herrgården med fladdermöss. Lagerlöf använder ofta kiasmer (”Varför skulle fru bergsrådinnan [Gunnars mor] fira Guds son när Gud inte ville bota hennes?”((s.76)) och det sker tvära kast i humör, väder och mellan platser.
Jag sträckläser romanens intensiva hundratjugo sidor. De innehåller anpassningsproblematik, hopp och förtvivlan, dödslängtan och livsglädje, utanförskap och tillhörighet, det omedvetna och det medvetna, outtalade förväntningar samt besvikelser, skuld och skam, villkorad- och villkorslös kärlek, kärlekens- och musikens läkande- och fördärvande kraft.
1. Barabbas (1950) av Pär Lagerkvist handlar om den dödsdömde rövaren Barabbas som blir benådad och Jesus korsfästs i hans ställe. I resten av livet känner Barabbas skuld för detta, vilket kommer påverka hans livsval. En riktigt bra roman!
2. Påsk (1900) är en teaterpjäs av August Strindberg. En far sitter i fängelse för förskingring och en fordringsman ska komma hem till familjen och göra utmätning. Dramat utspelar sig under påsken. Se det här.
3. ”Påskkäringen” (Ett barns memoarer, 1930) av Selma Lagerlöf är författarinnans barndomsminne från Mårbacka: En påskkäring har störtat på bakgården, vilket är regisserat och iscensatt av tjänstefolket för Selmas och hennes syskons skull. Barnen i sin tur spelar överraskade och det blir ”improvisationsteater” av det hela.
”Påskkäringen” är en berättelse med mycket humor, värme och påskstämning i klass med Astrid Lindgrens Madicken. Hoppas att en illustratör tar sig an berättelsen och gör den till bilderbok!
För många hundra år sedan i ett kloster i Rom byter en rik kvinna ut en skulptur av Jesusbarnet mot en kopia. När detta uppdagas slängs kopian men hamnar åter i kvinnans ägo. I resten av sitt liv befinner sig kvinnan på resande fot ute i världen med kopian i bagaget. Kopian går i arv mellan kvinnor i generationer och oroligheter bryter ut i dess spår; kopian är Antikrist.
”Då Antikrist kommer skall han synas vara alldeles lik Kristus. […] Antikrist skall gå från land till land och gifva bröd till de fattiga. Och han skall vinna många anhängare”, lyder den sicilianska folksägnen som Lagerlöf byggt upp boken utifrån.
På 1800-talet har kopian hamnat på Sicilien i händerna på en rik engelsk kvinna. När hon åker in i byn Diamante börjar kyrkklockorna att ringa av sig själva. Så småningom hamnar kopian i bykyrkan, dyrkas av bybor. Kopian inspirerar till ett järnvägsbygge medan originalet skulle ha inspirerat byborna till kyrkobyggen. Byborna börjar leva som om endast denna värld fanns, vilket får konsekvenser.
Det hade kunnat bli en spännande historia men den lyfter inte. Kanske beror det på att jag precis läst hennes svindlande Gösta Berlings saga? Antikrists mirakler känns i jämförelse med den som ett referat, där det mesta av författarens fantastiska bildspråk har strukits. Har all negativa kritik för Gösta Berlings saga fått henne att censurera sig så i denna bok?
I Antikrists mirakler är den allvetande berättaren sparsam med att tilltala läsarna (medan direkt läsartilltal ofta sker i Gösta Berlings saga). När berättaren väl tilltalar läsaren i Antikrists mirakler är hon uttryckligen vänd till en manlig läsare: ”Tänk er detta, Signore” (s.118).
Berättaren i Antikrists mirakler uttrycker sig även negativt om kvinnosläktet: ”Men är det ej så, det slutar alltid med kvinnorna. Då de bygga sina palats blifva de aldrig färdiga. Kvinnor kunna ingenting göra, som har bestånd”, skriver Lagerlöf. (I Gösta Berlings saga antyds däremot det motsatta.) Är hon ironisk?
Jag saknar Lagerlöfs egen röst – och stör mig på småsaker som stavningen (”blifva”), vilket jag inte gjorde i läsningen av Gösta Berlings saga; jag var för uppfylld av berättelsen för det.
Antikrists mirakler hade varit bättre med fler lagerlöfska metaforer, direkt tilltal till ALLA läsare och Lagerlöfs uppriktiga tankar.
En svindlande saga om människorna i de värmländska skogarna på 1830-talet: De har gift sig för pengar, gift bort någon för pengar, supit, spelat bort pengar, eller varit otrogna snåla elaka – otillräckliga. De fruktar helvetet och vill sona sina brott – får ibland orättvist straff: När det råder svår torka får en präst klä skott för katastrofen; hans böner har inte hjälpt, tycker församlingen.
Boken är ett slags ”värmländsk bibel” där berättelsen om den försupne prästen Gösta Berling är ramen för andra karaktärers livsberättelser: Karaktärerna spelar tärning med djävulen, möter troll, häxor, feer, galna genier, bevittnar underverk, kärlekslösa äktenskap, spädbarnsdöd, självmord, anlagda bränder, översvämningar, bannlysningar, svek, sorg och dubbelmoral. Gösta Berling blir avsatt som präst, tas om hand av majorskan, installeras bland hennes ”kavaljerer” som hon har inneboende i sitt hem. En dag börjar kavaljererna misstro hennes intentioner med gästvänligheten…
Den svindlande intrigen balanseras av den allvetande berättaren, som ofta vänder sig till läsaren: ”Ofta måste vi unga mycket undra på de gamlas berättelser”, tilltalas läsaren. Detta direkta läsartilltal hjälper en att orientera sig i myllret av människoöden och täta tidshopp.
Språket är mäktigt. Strofer som ”O forna tiders kvinnor!” påminner om Homeros ”Sjung o gudinna om vreden som brann” med rytm, många metaforer och anaforer vilka bär upp budskap som ”Den som förstår, hatar inte”, ”Kärleken övervinner allt” eller ”Allt har varit till det bästa” (en allusion på Candide).
Karaktärerna introduceras ofta som djur: ”De hade en gammal rovfågel uppe i kavaljersflygeln” vaktandes brasan. Rovfågeln visas längre ned på sidan vara kusin Kristofer. Naturen och tingen är besjälade (sjön ”ligger yrvaken” och ”skutan blev redlös”). Visst bildspråk ger svindel (man träffar björnen i hjärtat, även om man siktar mot Karlavagnen).
Lagerlöf verkar ha gjort intryck på en nutida författare vars verk jag älskar: Sara Stridsberg skriver också om kavaljerer/tilltufsade människor, besjälar naturen, använder djurmetaforer. I novellen ”Hunter i Husqvarna” kallar dessutom missbrukarpappan/kavaljeren huvudpersonen för Selma Lagerlöf.
1. Törst (2022) är mediepersonligheten Kristoffer Triumfs dagboksanteckningar om sina försök att komma till rätta med sitt alkoholmissbruk. Triumf skriver om sin situation med både humor och allvar, blickar tillbaka till barndomen och den vilda ungdomen. Engagerande läsning!
2. Dagboksromanen Kvarteret Oron (1919) av Elin Wägner handlar om friherrinnan som tvingas sälja sitt slott och flytta in i ett kvinnokollektiv när hennes make supit upp alla deras pengar och dött. Han efterlämnar sig en spritsamling värd hundratusen kronor. Det är frestande för friherrinnan att sälja den; dess värde är hundratusen kronor på svarta marknaden. Med dessa pengar skulle hon kunna försörja sig och sitt gravt funktionshindrade barn – och hon har en del spekulanter. Spännande läsning!
3. Den allvarsamma leken (1912) av Hjalmar Söderberg handlar om Arvid och Lydia som blir djupt förälskade i varandra, men skiljs åt eftersom han än så länge bara är student och hon en rikemansdotter. Flera år senare möts de igen, men då har båda gift sig och bildat familj på varsitt håll. Passionen mellan dem finns fortfarande kvar och de inleder ett förhållande. Det är inte en renodlad brevroman, men den innehåller brev mellan Arvid och Lydia samt brev mellan andra karaktärer. Brev spelar stor roll i dramat. Gripande läsning!
Ska frossa i Selma Lagerlöfs böcker framöver 🤩 i kursen ”Fördjupade författarskapsstudier 1”. Flera av dem läser jag för första gången medan andra läser jag om.
Jim minns sin uppväxt i Hagsätra på 1980-talet: Han är ett känsligt barn, sina föräldrars enda barn, blir så småningom skilsmässobarn, känner sig otillräcklig och till besvär.
I skolan har Jim låg status bland de andra barnen, men när det visar sig att han är bra på att spela åsna får han vara med. På ledarbarnet Mats kommando skriar Jim och åsnerollen följer med honom ända in i ungdomen, ställer till det när han inleder sitt första förhållande med Vera från innerstan.
I Jims omgivning är det endast Mats som talar om klass. Det skär sig mellan Mats och Jims flickvän p g a deras fördomar om varandra (den som söker tecken på snobberi respektive flum finner). Jim hamnar i kläm, vill inte välja någons sida.
Mats ”jukeboxhumör” (förortshumor) är charmigt i Hagsätra men inte i Vasastan och detta antiklimax är svårt att hantera för Mats; han försökte ta plats och misslyckades. Jim har också svårt att ta plats, svårt att planera framtiden – det är väl bra som det är? tycker han medan Vera tar för sig, gör upp planer för deras gemensamma framtid.
Jag minns mitt åttio-och nittiotal genom Jims minnen. Författaren (f. 1976) är jämngammal med mig och genom att bara nämna sagan ”Pingvinen som alltid frös” öppnar hon upp mina minnesluckor (som formeln ”Sesam öppna dig” öppnar Alibabas grotta). Åsneprinsen är en beroendeframkallande läsning.
Handlar om en frysande pingvin som till sist flyttar till en söderhavsö.
Du som gillar Annika Norlins novellsamling Jag ser allt du gör skulle nog gilla denna roman. Det är allvar i Åsneprinsen, men med värme, humor och pricksäkerhet.
