Familjelexikon (1963/2021) av Natalia Ginzburg

En ljus skildring av en familj i Italien under Mussolinis styre och senare Hitlers ockupation. Författarinnan minns sin familj, vad de sa till varandra under de här mörka åren.

Ord lindrar deras skräck och fruktan: När en av familjens söner åker fast för innehav av antifascistiska texter kastar sonen sig i floden och simmar till den schweiziska flodsidan. ”I vattnet med rocken på!” säger mor flera gånger med skräckblandad förtjusning och ”Undrar om den där magra flickvännen han har i Schweiz ger honom någon mat?” Genom orden tas det ljusa i situationen fram (han klarade sig och han är inte ensam)

I nära relationer vet vi ofta vad de andra kommer att säga vilket skapar trygghet. Varje lunch när matbrist råder säger mormor till sina barnbarn och barn: ”De små får ett äpple var, de stora kommer djävulen och tar”, Alla vid bordet inväntar denna stående kommentar.

Antisemitismen frodas och far, som är jude, har fått sparken från sin professur. Genom ord bearbetas detta: ”Det där […] är en mycket bildad och intelligent man”, säger mor om deras sons judiske vän. ”Jaha”, sa far, ”men han är väldigt ful. Alla judar är ju fula” – varpå en förlösande diskussion är igång

Det blir mer att bearbeta ju längre handlingen skrider. Familjemedlemmar fängslas, släpps och fängslas igen. Författarinnan samlar ihop familjens ord och uttryck i sitt ”familjelexikon”; i familjemedlemmarnas ord ryms hela deras värld, familjens historia. Ginzburg inspirerar till att skriva ett eget familjelexikon.

Läs Familjelexikon!

Tisdagstrion: Fönster, dörrar

1. Ett nytt land utanför mitt fönster (2001) av Theodor Kallifatides handlar om att komma ny till Sverige och känna sig som en främling och samtidigt främmande för hemlandet Grekland. Tänkvärt om kulturell identitet.

2. Jag ritar en dörr på väggen med fingret (2020) är en diktsamling av den svenske förläggaren och författaren Gui Minhai. Dikterna skrevs i kinesiskt fängelse, där han sitter sedan sju år, dömd till 10 års fängelse. Jag tänker köpa hans diktsamling.

3. Dörren (1987) av Magda Szabo handlar om vänskapen mellan en författarinna och hennes hushållerska i Ungern under järnridån. Hushållerskan gör allt perfekt och kräver ingenting tillbaks – mer än att ingen ska sätta sin fot innanför dörren till hennes hem. Detta blir en lokal angelägenhet. Vad gömmer hon? Mycket läsvärd!

Fler boktips på tema Fönster, dörrar, portar & portaler finns på Ugglan&bokens tisdagstrio.

Babetta (2022) av Nina Wähä

En 34-årig kvinna med stukade skådespelardrömmar hälsar på sin bästa väninna från gymnasietiden, en filmstjärna, på franska rivieran. De två har lata dagar vid poolen i väntan på…? Kvinnan vet inte varför hon har blivit bjuden hit eller hur länge hon ska stanna.

Båda vännerna är skönhetsorienterade, fixerade vid berömmelse och söker bekräftelse. Väninnan liknas vid Birgitte Bardot och trädgårdsmästaren vid Benicio del Toro. Kvinnan, romanens jag-berättare, refererar ofta till verklighetens skådespelare och filmer; dessa utgör romanens person- och miljöbeskrivning.

Väninnans internationella genombrottsfilm var kostymdramat ”Babetta”. I berättelsens nu är dess demonregissör anklagad för sexuella övergrepp och tankarna går till väninnan. Är hon en av de utsatta?

Hon är inte en av målsägarna. Många utsatta förnekar, vill inte ha häxprocess. Många känner att de var lätta byten och skäms till tystnad. Många bestämmer sig för att det aldrig hänt, vill inte identifiera sig som offer.

Filmen ”Babetta” och regissören har författaren hittat på, vilket märks när filmens synopsis återges. Romanen hade varit bättre utan den påhittade filmens synopsis – och mindre långrandig med färre av berättarjagets beskrivna klädbyten och franska måltider.

Kanske läser jag boken tjugo år försent, skulle ha läst den innan jag landade i mitt yrke, innan viktiga människor i mitt liv föddes, innan jag slutade bry mig om skönhet. Romanens frågor engagerar mig inte längre – med undantag för metoo.

Kvinnan och väninnan har fason på sin olycka. Hellre gråta i ett château än i en etta med kokvrå?

Tisdagstrion: Svart & vitt (på omslag)

1. Benny. Drevet, döden (2021) av teaterchefen Benny Fredrikssons presschef Lotta Fristorp, som satt på första parkett när han anklagades för mobbing på arbetsplatsen. Gripande att se det ur hennes perspektiv; ja Benny brukade köra över henne, men han var ingen demon som måste fördrivas utan en chans till bättring. En viktig berättelse.

2. Vår mamma Lill-Babs (2022) av hennes döttrar Malin Berghagen, Kristin Kaspersen och Monika Svensson är en varm hyllning till mamman Lill-Babs som ofta var fysiskt frånvarande men ändå med mentalt i sina barns liv. De kände sig älskade och viktiga – det viktigaste. Tänkvärt om moderskap.

3. Min farfar var rasbiolog (2003) skriver Eva F Dahlgren. Hon berättar dels om hur farfar mätte hennes skalle på 50-talet, dels om hans rasdokumentationer land och rike från 30-talet och framåt. Bakgrunden till hans intresse framkommer mellan raderna… Sorgligt och tänkvärt om människosyn då och nu.

Fler tips finns på Ugglan&bokens tisdagstrio, där du även kan delge dina egna tips på tema svart&vitt.

Dörren (1987/2020) av Magda Szabó

Den firade författarinnan författar mästerverk medan hennes hushållerska servar henne. Därutöver servar hushållerskan hela grannskapet med snöröjning – trots att hon är en krum gammal gumma. Och någon tacksamhet vill gumman inte ha; det enda hon begär är att ingen ska komma innanför dörren till hennes hem.

Man undrar vad gumman gömmer därinne… det blir en lokal angelägenhet och så även läsarens; jag vänder blad efter blad efter svar. (I dåtidens Ungern ((1950- 80-tal)) skulle gummans hemlighet raskt röjts av polisen om hon inte haft sina kontakter uppåt.)

Gumman känner alla men ingen känner gumman. I små portioner får författarinnan information om hennes liv, vilket sker när hon/någon drabbas av något som väcker gummans minnen. Det är intressant att se människan bakom hushållerskan växa fram och se vänskapens framväxt mellan henne och författarinnan.

Gumman har överlevt både första- och andra världskriget och överlever nu regimen i det ryskstyrda Ungern. Hennes överlevnadsstrategi är gränslös omsorg, bl.a. hjälper hon en vän att begå självmord, rekommenderar henne hängning och att skriva avskedsbrev. ”… jag tog med ett husdjur åt henne, men det ville hon inte ha, så om hon nu ville gå, varför skulle hon då stanna här?”resonerar gumman (s.114). När en katastrof är ett faktum väljer gumman att omfamna den.

Efter decennier i tjänst är gumman döende, men författarinnan måste resa till Aten på kongress (förbjuds stanna hemma; det skulle annars se ut som att regimen hindrar henne från att resa). På plats i Grekland ser hon med humor på sig själv som öststatsförfattare: ”Kollegorna från det grekiska författarförbundet var övermänskligt snälla, de tryckte avskedskorgar fulla med presenter i händerna på mig, som om jag hade blivit påkörd av ett godståg…”

Dörren är tragikomisk, tänkvärd och läsvärd – rekommenderar den varmt!

Det kommer inte alltid vara du (2022) av Petra Backström

En 27-årig förlovad kvinna blir förälskad i en gift kollega och tvåbarnsfar. Kärleken är besvarad, frodas i det dolda. Det är komplicerat, men allt löser sig med tid och tålamod.

I väntan på lösning diskuterar kvinnan (berättarjaget) och mannen (du) sina respektives öden: ”Jag funderar på att printa våra [kärleks-] mejl och bara lämna över, sa du. ”Taskigt såklart, samtidigt skulle det inte medföra många frågetecken.” ”Nej”, sa jag. ”Vi kan bestämma träff med dom på samma ställe, sen gemensamt lämna över varsin bunt” (s.96). Osmakligt, men bakom varje skämt finns adrenalinpåslag.

Ett år går – och vad har hänt med dem då? Det är intressant att följa berättarjaget under denna tumulta tid när förbjuden frukt ska göras tillåten. Hennes sköra drömmar mot hans verkliga barn och kvinnan som fött dem. Gripande när berättarjaget vänder sig till mannen (du) med sin berättelse. Nära och sårbart.

Det kommer inte alltid vara du kan vara det bästa jag läser i år. Backström skriver klokt om kärleken, den tillåtna och den förbjudna; jag släpper inte boken förrän den är slut.

Tisdagstrion: Böcker av författare från tre intill varandra liggande länder

Till Ugglan&bokens tisdagstrio bidrar jag med böcker av författare från de tre grannländerna Frankrike, Schweiz och Italien:

1. Den franske författaren Michel Houellebecqs roman Serotonin (2019) handlar om en 46-årig man i livskris. Han lämnar sin sambo, söker upp sina ex – och gör även nya bekantskaper. Denna man kan tolkas som en metafor för den moderne (franske) mannen. Romanen är en intressant samhällsskildring med många fula ord (som man vänjer sig vid). Läsvärd!

2. Den schweiziska medborgaren Agota Kristof kom från Ungern som vuxen, lärde sig franska och skrev sina romaner på franska. I den självbiografiska Analfabeten (2004/2019) skriver hon om sin första tid i Schweiz som språk- och sammanhangslös, men även om barndomen och sin landsflykt. Läsvärda 52 sidor!

3. Den italienska författaren Claudia Durastantis roman Främlingar jag känner (2021) handlar om att växa upp med döva föräldrar som låtsas att de är hörande. Det är en annorlunda och dysfunktionell uppväxt – läs den!

Fler boktips finner du på Ugglan&boken!

Tisdagstrion: Böcker jag ser fram emot att läsa

1. Om någon skulle komma förbi (2022) av Thomas Korsgaard har fått fina recensioner på bokbloggar och verkar jättebra. Det handlar om en 12-årig pojke som växer upp i en nutida dysfunktionell fattig bondefamilj i Danmark.

2. Babetta (2021) av Nina Wähä var många bokbloggares bästa läsupplevelse i sommar. Jag tilltalas av att det är två vänner sedan ungdomen som har utvecklats åt olika håll och den ena besöker den andra i hennes nya liv.

3. Passera (1929/2022) av Nella Larsen verkar också vara en bra bok som rekommenderas av många bloggare. Det handlar om två afroamerikanska kvinnor, som passerar som vita i ett segregerat USA och därmed har tillträde till miljöer för endast vita. Detta fungerar utmärkt fram tills att de två kvinnorna möts på ett hotell.

Många fler ”böcker-jag-ser-fram-emot-att-läsa” finns på Ugglan&bokens tisdagstrio!

Doktor Glas (1905) av Hjalmar Söderberg

Jag har inte gjort mitt eget bokomslag; 1996-års utgåva av Doktor Glas ser ut så här: En anspråkslös förpackning på en älskad klassiker. Jag gillade Doktor Glas när jag läste den på gymnasiet och har säkert läst den tio gånger sedan dess…

Söderberg skriver boken som en dagbok av läkaren Tyko Gabriel Glas, 33 år, under en ovanligt het sommar i Stockholm i början på 1900-talet.

Doktor Glas har en förtroendeingivande utstrålning. Många patienter vädjar till honom om hjälp bortom gränserna för det tillåtna; det är kvinnor som vill göra abort och kvinnor som vill få deras män att sluta utöva sin äktenskapliga rätt.

En av Glas patienter säger sig fått modet att öppna sig för honom efter att ha hört hans uttalande om prostituerade kvinnor, att ”dessa människor äro också människor och bör behandlas som människor”(s.14).

I sin dagbok skriver doktor Glas om sin ensamma vardag (barnlös och ogift) och om sina moraliska betänkligheter. Det är intressant hur han hanterar gränser och motiverar överträdelser, särskilt när pastorns fru söker upp honom på hans mottagning.

Läs Doktor Glas! En klassiker som jag kommer läsa igen.

Koryféerna (2022) av Lena Andersson

Denna konspirationsroman handlar om mordet på försteminister Stjärne i landet Thule, som enligt prologen har ”det fingerade namnet Sverige” (s.7). Ett spännande berättargrepp!

Trettio år efter mordet är det fortfarande olöst och en journalist följer upp ett nytt spår: Tänk om Stjärne blev mördad för att han genom sina dolda kanaler försökte påverka Sovjetunionen i socialdemokratisk riktning? Genom nya och gamla vittnesmål växer sanningen fram.

”Stjärnes idé var att Sovjet skulle gå från kommunistisk diktatur till att bli en socialdemokratisk kraft i världen, av ett format så gigantiskt att Förenta staterna med sin fattigdom och slum, sin rasism och ojämlikhet, sina omoderna skillnader mellan människor, skulle framstå som så efterblivet så även det landet skulle tvingas göra något åt sin ruttna samhällsstruktur – och till slut bli socialdemokratiskt”, säger en av journalistens informanter (s.62).

Koryféerna är intressant läsning, men kräver koncentration eftersom perspektiv och tidpunkter gör täta oannonserade byten. Ibland berättar Jag (journalisten Roger Lilja), ibland berättas om tiden före mordet ur polischefens, ambassadörens eller partisekreterarens perspektiv i 3:e person – och ibland berättas om tiden efter mordet ur de nämndas perspektiv. Jag hade varit hjälpt av en datering vid varje byte, men då kanske illusionen hade spräckts?

Det mesta Andersson skriver blir till guld och så även denna gång: Intrigen är väl underbyggd – och slutet tänkvärt.

Läs Koryféerna!