Handlar om familjen H i Stockholm som får besök av familjens vän Beata som ska hjälpa dem med förberedelserna inför en av döttrarnas bröllop. Fadern är överste men det är ”Hennes nåd” modern som styr familjen. Några dagar innan bröllopet får dottern kalla fötter inför att gifta sig…
Jag fascineras över hur Bremer kan skriva detta 1830 i en tid då kvinnor skola tiga i församlingen – och samtidigt få fina recensioner av manliga recensenter. Kanske kommer hon undan med att kalla sitt 230-sidors verk för anspråkslösa ”teckningar utur hvardagslifvet”? Recensenterna var noggranna med att poängtera att hennes bok INTE är en roman ( men det är en, enligt romankriterierna – även om den har inslag av både dikt och drama).
Kanske kommer Bremer undan genom att explicit vända sig till kvinnliga läsare (med det direkta tilltalet ”min hulda unga läsarinna…” vilket varnar män för att texten kan vara ”kvinnotrams”). Men längre in i romanen tilltalar hon den manlige läsaren och förmedlar hur viktigt det är att en fru har fickpengar att disponera ifall tjänstefolket har sönder en kopp etc. Kanske har den manlige läsaren tinat upp tillräckligt för att bli direkt tilltalad på sida 65?
”Viljen j veta »hvar- före», go herrar, som hållen edra fruar till att för er redogöra för knappnålen och runstycket? – Jo just i synnerhet och synnerligast för eder egen höga ro och trefnads skuld. – J fatten det ej? Nå väl! En piga slår sönder en thekopp, en betjent låter ett glas gå i kras…”(s.65).
I sinom tid kommer jag in i 1800-talssvenskan – tycker att hennes stavning är lite rolig (betjent).
Bremer växte upp i en liknande högborgerlig miljö som familjen Hs. Hon skriver i jag-form men håller sig ändå distanserad i och med att ”jaget” är Beata, som i sin tur inte tillhör familjen det skrivs om. Detta distanserade berättarperspektiv skänker förmodligen författarinnan immunitet.
Familjen H är underhållande läsning, men i längden blir det träligt att läsa om familjens dramatiska hvardagslifv inom fyra väggar.
Läs boken här på Litteraturbanken
