Postsanning (2021) av Matthis Kempe-Bergman

Ord har inte samma betydelse för människor, ord tolkas annorlunda än avsändarens avsikt. Jaget i Kempe-Bergmans dikter undersöker mänskliga relationer med utgångspunkten att ord är relativa.

Dikten ”Till liberalismen” (s.22) handlar om fria val. Betydelsen av fria val ändras under läsningens gång, en hastig ändring redan i diktens början (Man kan antingen läsa ”Sanningen om fria val är att de inte finns” eller ”Sanningen om fria val är att de inte finns i tomrum”):

”Sanningen om fria val är
att de inte finns
I tomrum

Vilja skapas i sammanhang
Vilja tolkas i sammanhang
Vilja fixeras i sammanhang”.

Viljans process går från ”skapas” till ”tolkas” till ”fixeras”; en stegring där jag befarar kollaps. Eftersom allt är i rörelse, föränderligt, kan inte en vilja fixeras:

”Vilja är omöjlig i sammanhang

Samtidigt: sammanhang är väl sammanhang i sig?

– allt situationer
genom oss
När vi bestäms och bestämmer
längs frihetslinjen”

Diktjaget konstaterar att allt är kontextbundet; genom oss skapas situationer, men vårt handlingsutrymme är tunt (en linje), en mycket begränsad plats för viljan – Så hur ska det väljas fritt?

”Hur ska görandet – potentialen – göras?

Vilja är stora beslut”

Diktens sista mening svarar på frågan: Det finns inga fria val, enbart stora beslut att ta baserade på kontexten. En välunderbyggd slutsats. (Tänker tanken att i en kvinnofientlig kontext kommer inga beslut tas för att göra den mer jämlik.)

Rörelsen/Föränderligheten är ett återkommande element i Kempe-Bergmans diktning:”Rörelse är det enda exakta är rörelse” (s.35) ”Man stiger aldrig ner i samma flöde två gånger” ((s.50)).

Stämningen är sorgsen (”siffror, faror, barnen, korsen” ((s.29)); rörelse är svårt att hantera men hjälp finns i naturen (”träden är m e d i c i n e r” ((s.47)). Ibland bjuds frihet (”ibland öppnar jag luckan till undertexten” ((s18)).

Kempe-Bergmans språk är vackert, iklätt allitterationer (blickar binder… (s.32), drivet av anaforer (”Rör oss/rakare/rakare/rakare…” ((s32)) Dikterna avslutas i gåshud.

Läs Postsanning!

En familjeflickas memoarer (1958/1968) av Simone de Beauvoir

Underhållande läsning om Simone de Beauvoirs uppväxt i Paris och sommarloven på släktingars slott. Det är särskilt givande att läsa om de tidiga barndomsåren.

Som barn blev hon bekräftad av sin pappa. ”Simone har ett manligt intellekt”, uttryckte han ofta till omgivningen som därför lyssnade på henne (s152). Normalt skulle barn inte höras, men Simone hade dispens tack vare pappan.

Simone beklagade sig aldrig som barn över att vara flicka (hade ingen bror, kunde ej se mäns privilegier). Däremot beklagade hon sig över att vara barn och måltavla för vuxnas förnumstighet ( ”Barn älskar nötter” sa en vuxen som såg henne äta nötter ((s.76)). Författarinnan återger många roliga anekdoter om vuxnas charader (Hennes mamma hävdade att bebisar kommer från anus).

När Simone lekte skola med sin lillasyster njöt hon av att lära henne saker – inte av nöjet att imitera de vuxna. Tidigt visste hon att hon skulle ägna livet åt intellektuellt arbete, inte att ”få barn som i sin tur skulle få barn det var ju att börja om med samma gamla tråkiga trall i det oändliga” (s.164).

Kapitlen om Simones ungdomsår tycker jag är mindre intressanta, eftersom jag nyligen läst en mer uppriktig version av ungdomstiden i hennes De oskiljaktiga (som skrevs 1954 men gavs ut postumt 2021). Denna handlar om vänskapen mellan henne och den jämnåriga Andrée/Zaza, som även skildras i memoarerna, men i dessa nämns inte Zazas ”slavarmband” och moderns makt över Zaza uttrycks mer mellan raderna. Den stora behållningen i memoarernas ungdomskapitel är att läsa när Simone träffar Jean-Paul Sartre och hennes första intryck av honom.

Jag rekommenderar att läsa En familjeflickas memoarer, men när du kommer fram till ungdomsåren kan du med gott samvete gå över till De oskiljaktiga som ger en ocensurerad version av hennes ungdom.

Sockerormen (2021) av Karin Smirnoff

En musiklärare hittar unga talanger och coachar dem med deras föräldrars goda minne; han månar om barnen – och föräldrarna.

Barnen har det svårt hemma: Agnes har en psykiskt sjuk mamma som självmedicinerar, Miikas pappa är död och hans mamma är sjuk, Kristians mamma är förlamad och vårdas i hemmet av pappan. Barnen behöver en närvarande vuxen och musikläraren finns där för dem…

Smirnoff skriver i tredje person, växlar mellan musiklärarens- och ett av barnens synvinkel. Berättaren är alltid allvetande, avslöjar vad karaktärerna tänker.

Skildringen av barnen känns förställd, ungefär som när vuxna skådespelare spelar över när de gestaltar barn: Agnes hatar sin mamma från späd ålder (men ett litet barn älskar ju sin förälder oavsett vad den gör…) Agnes mamma känns som styvmamman i musikalen Annie (elak på disneyhäxevis) och jag tvivlar på rimligheten i att en plastpappa kan vara förälskad i Agnes mamma och överse med en sådan konstant elakhet.

Situationen som sådan beskrivs dock trovärdigt i Sockerormen; pedofilen har legitimitet att umgås med barn (är deras lärare), är förtroendeingivande, omtänksam, hjälpsam, uppmuntrande – och skuldbelägger barnet, som saknar skyddsnät och är därför lätt att komma åt.

Jag tyckte mycket om Smirnoffs Jag for ner till bror men Sockerormen känns inte lika trovärdig. Bra berättelser behöver inte vara sanna, men de ska kännas sanna.

Tisdagstrion: Böcker som utspelar sig på platser där jag skulle vilja semestra

1. Sound of music (1968) av Maria von Trapp utspelar sig i Salzburg och på österrikiska landsbygden bland alper!

2. Bonjour tristesse (1954) av Francoise Sagan utspelas på franska rivieran.

3. Döden i Venedig (1912) av Thomas Mann äger rum i Venedig samt i den intillliggande badorten Lido.

Fler boktips på http://ugglanoboken.blogspot.com/2022/07/tisdagstrion-bocker-som-utspelar-sig-pa.html?m=1

Obehaget om kvällarna (2021) av Marieke Lucas Rijneveld

En gripande barndomsskildring av sorgen efter en förlorad bror; en sorg som fortplantas till fler sorger, kväver familjen. Obehag råder ständigt: Barnen tänker ut offer för att blidka Gud och har tankar på att gå till den andra sidan. Föräldrarna bråkar om vem som ska lämna gården (bara en kan lämna för vem ska annars ta hand om barnen och korna…).

Det sorgliga lättas upp av jagberättaren Jas, en 10-årig lillasyster till den döde. Hennes perspektiv är rörande oskuldsfullt (som Bruno i Pojken i randig pyjamas, som tror att koncentrationslägret utanför hans fönster är en bondgård). Jas talar förtroligt med sina två paddor som hon förvarar i en hink under skrivbordet:

”Det jag nu frågar mig, kära vänner, är: Kan ni gråta på riktigt eller går ni bara och tar er en simtur när ni är ledsna? Vi har tårar i oss men ni kanske söker dem utanför er själva för att kunna sjunka ned i dem. Men för att återgå till det ni är bra på, det var ju där vi började. […] Jag vet att ni är bra på att fånga flugor och på att para er. Parning är något jag inte förstår mig på, men ni sysslar med det jämt och ständigt. Och slutar man med sånt man tycker är kul är det något som är på tok. Har ni fått paddinfluensa? Längtar ni hem eller är ni bara sura? Jag vet att jag kanske ställer för många frågor men bara ni drar igång parningstiden kommer nog far och mor in i den också” (s.152).

Jag känner obehag när Jas och hennes syskon håller på med paddor, kaniner, tuppar, kor och hamstrar – eller när barnen leker med varandra. De är lämnade vind för våg, allt kan hända; ingen vakar över dem.

Jag får kväljningar av bondgårdsmiljön som beskrivs. Familjen äter ugnsbakade kospenar till middag, barnen leker med tjursperma-ampuller i det s k ”spermahuset” (betäckningshuset för nötkreatur). Det ligger en odör av gödsel och ammoniak (urin) i luften, sätter sig i kläder (i Jas jacka som hon aldrig tar av sig); fantomlukter sätter sig i min läsarnäsa (inte konstigt att jag hade dålig aptit igår).

Jag vill inte avskräcka någon från att läsa; den starka historien uppväger alla kväljande beskrivningar, som dessutom är nödvändiga för att genuint gestalta obehaget om kvällarna/mörkret som råder under dygnets alla timmar i en drabbad nederländsk bondefamilj vid millenieskiftet. Författaren (f.1991) växte upp i en miljö som liknar den i boken. Liksom Jas föräldrar var hennes också strikt kristna bönder.

Läs Obehaget om kvällarna!

Serotonin (2019) av Michel Houellebecq

Florent-Claude, en 46-årig välbeställd parisare, vill göra slut med sin sambo genom att försvinna, byta stadsdel, bo på hotell. Han har velat bryta upp länge men inte lyckats ta steget.

Att försvinna blir inte som han har tänkt; det blir en nostalgiroadtrip i gamla exs spår och längs vägen blir han vittne till pedofili, bondeuppror, självmord etc. – som han noterar – och far vidare i jakt på sin plats i tillvaron, beredd att överträda lagar för att finna ro.

Florent-Claude symboliserar modern (fransk) mentalitet med sin klassmedvetenhet på molekylär nivå, sitt machomansideal, sin förenklade människosyn, att allt och alla kan köpas, fokuset på att få – inte att ge, civilkurage på sparlåga. Sex är lyckokällan, men sexlust saknas pga. serotoninhöjande antidepressiv medicin: moment 22.

I bokens början smattrar k- och f-ord, men efter ett par hundra sidor är jag blind, kan skratta åt denna sexistiska och omständiga man, som gör sig mycket besvär för att slippa känna.

Plötsligt är 300-sidors boken slut, men det återstår att smälta den, det tragikomiska och morbida:

”Jag hade siktet inställt på en fågel en lång stund, det var ingen mås eller trut, ingenting välkänt, bara en liten meningslös fågel med långa ben som jag hade sett en massa gånger på stränderna, en sorts strändernas proletär, en korkad fågel egentligen med stirrande och elak blick […] Genom att blåsa skallen av den skulle jag rädda livet på åtskilliga blötdjur av typen gastropoder eller cephalopoder, med andra ord skulle jag föra in en liten variation i näringskedjan…” (s.213)

Det är en läsvärd bok, välöversatt av Sara Gordan (författaren till Natten). Läs Serotonin!

Simone och jag. Tankar kring Simone de Beauvoir (1995) av Åsa Moberg

Författaren Åsa Moberg (f.1947) speglar sig i kvinnorörelsens nyckelperson Simone de Beauvoir (1908-1986) och det blir en kombinerad biografi och självbiografi.

Både de Beauvoir och Moberg kommer från högborgerliga miljöer och har brutit med borgerligheten (de Beauvoir bor i en etta med loft och Moberg i en kolonistuga utan indraget vatten).

Båda kvinnorna har kontrollerande mammor och går från hemmet direkt in i en lång relation (de Beauvoir med filosofen Sartre och Moberg med fotografen Tor-Ivan). Bådas män har stor inverkan på deras författarskap (männen läser deras texter, kritiserar och uppmuntrar/avråder/stoppar), ramar in deras liv (polygam ram enligt Sartre och monogam för Tor-Ivan).

Moberg jämför sin syn med de Beauvoirs på könsroller, feminism, kvinnans skapande, ärvda familjemönster, ”marsipansyndromet” (får inte äta godis, men hävdar att inte tycka om godis), barnlöshet, bisexuella kärleksrelationer, svartsjuka, erotik, depression och ångest, åldrande och död. Jag faller in i Mobergs jämförande, börjar jämföra mitt perspektiv med deras. Tänkvärt.

Simone och jag är redan historia. Det är snart 30 år sedan Moberg skrev den och hur har kvinnors villkor förbättrats på den tiden? Kanske har de försämrats – med tanke på den sociala kontroll som utövas genom sociala medier idag.

Läs boken oavsett om du är de Beauvoir-fantast eller ej; det är ett intressant porträtt av en sällsam kvinna. Moberg refererar generöst till de Beauvoirs verk Mandarinerna, En familjeflickas memoarer, Det andra könet, Allt som allt mfl. inkl. texter som aldrig översatts till svenska).

Tisdagstrion: Hetta

1. Bränn alla mina brev (2018) av Alex Schulman handlar om ett livslångt triangeldrama med början på 30-talet mellan Schulmans morfar författaren Sven Stolpe, dennes fru Karin/Schulmans mormor och författaren Olof Lagercrantz. Oerhört bra och tänkvärd bok; Schulman har indirekt påverkats av familjetraumat. Boken filmatiseras och filmen har biopremiär den 23 september i år.

2. Bränt barn (1948) av Stig Dagerman handlar om en ung man vars mor dött och hans far inleder en relation med en ny kvinna, som den unge mannen också fattar tycke för. Romanen är mycket bra – det bästa jag läst av Dagerman.

3. Dramat Brända tomten (1907) av August Strindberg är inte en juletragedi utan handlar om en man som återvänder till sitt barndomshem efter många år – och finner en nedbrunnen tomt. Människorna på platsen berättar om familjen som en gång bodde där. Finns som radioteater (80 minuter) https://sverigesradio.se/avsnitt/branda-tomten-av-august-strindberg

Fler boktips på tema hetta finner du på Ugglan&bokens tisdagstrio:

https://ugglanoboken.blogspot.com/2022/07/tisdagstrion-hetta-eller-andra-varma.html?m=1

Det tomma hemmet (1965/2013) av Lidia Tjukovskaja

Leningrad 1937. Sofia är en sann stalinist och likaså hennes 21-årige son Kolja, men en dag fängslas sonen.

Sofia kämpar för att finna sin son och hennes tröstlösa kamp liknar herr K:s i Kafkas processen, men är dock inte lika drömlik, eftersom Stalin och andra personer nämns vid namn ( är inte endast en bokstav som i Kafkas).

Logiken bakom processen i Tjukovskajas bok är absurd men synlig: Endast två särskilda datum varje månad (den 7:e och den 20:e om efternamnet börjar på L) kan Sofia som anhörig köa för att få tala med en åklagare om vad den fängslade sonen anklagas för och var han finns.

Kön sniglar sig fram; kanske hinner inte den anhöriga fram och får då återkomma nästa månad. Det tär på Sofia, men hon ger inte upp, tror att fängslandet av hennes son är undantaget som bekräftar regeln: Alla andra anhöriga som köar har folkfiender till fäder, makar och söner…

Hemmet känns tomt utan sonen, men rent fysiskt är Sofia inte ensam – det bor tre familjer i hennes lilla lägenhet. Sofia är ålagd av staten att husera familjerna och trycka in sig själv (och sonen när han var fri) i det minsta rummet. Varje familj har ett varsitt stormkök, men trots det blir det bråk (någon har tagit någon annans fotogen).

Miljön är ogästvänlig och klaustrofobisk överallt – i hemmet, på det statliga förlagskontoret där hon arbetar och på upplysningsbyrån. Läsaren/flugan på väggen registrerar livet under ”Den stora terrorn”, Stalins tid.

Tjukovskaja (1907-1996) skrev boken i ett skolhäfte under Stalin-tiden, vågade inte förvara det, gav det till en vän som senare stupade, återfann det gömt i en papperskorg bland vännens tillhörigheter. Tjukovskaja försökte ge ut boken, men innehållet ansågs känsligt så boken trycktes utomlands 1965. Först 1988 blev den tillgänglig för sovjetiska läsare. Hennes bok har liksom Anne Franks dagbok lika gärna kunnat försvinna; det är ett under att den finns. Detta finns i mitt bakhuvud när jag läser.

Läs Det tomma hemmet! Jag läste den i ett svep (140 sidor). Det är ett fängslande och tänkvärt dokument av den lilla människan inifrån en totalitär regim.

Bröd och mjölk (2022) av Karolina Ramqvist

Karolina berättar sitt liv genom sina matminnen. Genom maten minns hon när hon träffade sin pappa för första gången och hur deras relation kom att utformas. Genom maten minns hon sin mamma som ständigt jobbade och mormor och morfar som fyllde mammans tomrum och frys.

Mat är kärlek; Karolina ger och får kärlek genom mat (ger sin mormor kärlek genom att sleva i sig hennes risgrynspudding och får mormors kramar). När hon själv blir mamma stationerar hon sig i köket, kokandes mat/kärlek. På nätterna länsar hon kylskåpet, äter direkt ur burkarna…behöver kärlek.

Mat är substitut för kärlek, lindrar ensamhet. Den lilla Karolina sitter ensam och äter på Wimpy i London ((mamman och hennes man har tagit en lång sovmorgon… och någonstans i samma stad bor hennes pappa…)), men sorgliga matminnen bryts av fina (som när hon lagar kalops till sin morfar i kolonistugans pentry och blir till koloniföreningslegend ((barnet som lagar mat!)). Matminnen kan både smärta och lindra.

Karolinas berättelse väcker mina egna matminnen till liv, saker jag inte tänkt på under decennier kommer tillbaka (Lean Cuisines kalorisnåla färdigrätter…)

Läs Bröd och mjölk!