I dina händer (2022) av Malin Persson Giolito

Nominerad till Årets bok 2022 och jag hoppas att den vinner!

Boken angår oss alla, eftersom brotten som skildras sker i verkligheten, dagligen. En 14-åring skjuts till döds i en lekpark och hans jämnårige vän anklagas. Historien rullas upp via flera perspektiv (den anklagades, den anklagades mammas, en lokalbutiksägares, en polismans).

Samtligas perspektiv bidrar till sanningen, som är komplicerad (men inte mindre sann för det). Samtliga drabbas av smärta, antingen som anhörig eller ansvarig (för brott, eller utredningen av brott). Maktlöshet är en återkommande känsla, däremellan kämpar de – gör val i affekt – eller enligt plan. Är saken i deras händer?

Karaktärerna i boken är inga supermänniskor eller stereotyper, inte under ytan; även snälla människor kan bli arga. Giolito återger karaktärernas handlingar och tankar utan att värdera dem ( även om hon kan, eftersom texten skrivs i tredje person och berättaren är allvetande).

Jag har inte läst de andra nominerade böckerna – de är säkert jättebra – men kriterierna för Årets bok 2022 uppfylls fullständigt i Giolitos bok: Det är en stor läsupplevelse (jag tänker på berättelsen hela tiden fast jag avslutade den igår). Jag tror att alla i min omgivning oavsett tycke och smak skulle känna detsamma, även de som säger att de hatar att läsa/lyssna på ljudbok. Giolitos språk är direkt – hon har något att berätta. Varje ord har sin plats; inget överflöd men heller inga luckor.

Giolito gräver där hon står, skriver om en miljö hon känner till, och när hon inte räcker till frågar hon de som vet ( Se hennes tack-ord i slutet). Det som händer i boken känns trovärdigt, måste påminna mig själv om att det är fiktion.

Läs I dina händer! Men se till att ha en helt ledig dag framför dig, så att du inte behöver pausa läsningen.

Tisdagstrion: Tro, hopp och kärlek


TRO återfinns i Störst av allt (2016) av Malin Persson Giolito. En skolskjutning har ägt rum och alla tror att en elev är skyldig. Årets bästa kriminalroman 2016!

HOPP finns hos mamman till en destruktiv tonåring i Natten (2022) av Sara Gordan. Mamman hoppas att barnet ska ”hitta hem” igen, famlar efter tecken på det även i den mörkaste natt. En känslomässig bergochdalbana. Läsvärd!

KÄRLEK finns mellan den vackra ”träskflickan” Kya och marinbiologen Tate i Där kräftorna sjunger (2018) av Delia Owens. Det är en kärlek med många hinder… Boken är älskad av många läsare. Vinnare av årets bok 2020!

Gå in på Ugglan&bokens tisdagstrio och få fler boktips på tema tro, hopp och kärlek!

Främlingar jag känner (2021) av Claudia Durastanti

En självbiografi av Claudia Durastanti (f.1984), en hörande dotter till döva föräldrar, som båda vägrar teckenspråk och läser på läppar/låtsas att de förstår omgivningen. Detta får konsekvenser för föräldrarna själva men även för deras barns liv.

Claudia uppfattar dels att föräldrarna är främlingar för henne, eftersom de bedrar sig och andra när de döljer sin funktionsnedsättning. Dels känner Claudia sig främmande inför omvärlden i upprätthållandet av familjelögnen: Andra känner att familjen döljer något, oavsett om de bor i New York eller en småstad i södra Italien. Mamman får felaktigt öknamnet ”Den stumma” i den sist nämnda.

Det blir främlingskap lager på lager när de flyttar från USA till Italien: Först i egenskap av dysfunktionell familj, därtill en ny kultur att förhålla sig till och på det en ny italiensk accent, olik den som talas av italienare i New York.

Claudia döljer barndomens minnen (tomt kylskåp) för omvärlden när hon gör sin klassresa via universitet- och förlagsvärlden. Hon känner sig främmande även där – och främmande dubbelt upp bosatt i New Delhi eller i London.

Durastanti berättar episodiskt i kronologisk ordning, kopplar samman sekvenser i sitt liv med samtida händelser, musik, film och litteratur samt iakttagelser av andras liv, kändisar och vänner. En extra behållning när jag som läsare delar referenser med författaren: Chris Chandler i Stand by me var även min hjälte.

Durastantis språk är dråpligt: ”Precis som mamma åkte jag en gång på sommarkoloni men utan att en kompis drunknade” (s. 125). Många meningar avslutas med halsbrytande tillägg som detta ”men” ovan och förblir okommenterat. Det känns som ett PowerPointbildspel löper amok, men som stillas under läsningens gång (eller så vänjer jag mig)

Till syvende och sist är Främlingar jag känner mycket läsvärd. Den ger perspektiv på att växa upp i skuggan av föräldrars självbedrägeri och visar hur synen på funktionsnedsättningar förändrats genom tiderna: ”I början var hon [mamma] handikappad. Sedan fick hon en funktionsnedsättning. Ibland har hon en funktionsvariation […] Ett tag var hon bara en galning. I dag är hon någon som är ute på nätet” (s216), (där hon deltar på samma villkor som de hörande.)

Tisdagstrion: Husdjur

Ugglan&bokens tisdagstrio efterfrågar husdjur och jag har valt dessa underbara barnböcker där husdjuren har stora roller:

1. När Findus var liten och försvann (2001) av Sven Nordqvist om en snurrig gubbe och hans finurliga katt.

2. Den långa, långa resan (2015) med bilder av Ilon Wikland och text av Rose Lagercrantz handlar om Ilons egen flykt från ett krigsdrabbat Estland till Sverige. Hennes bästa vän är en hund.

3. Adjö herr Muffin (2002) av Ulf Nilsson, illustrerad av Anna-Clara Tidholm, handlar om ett gammalt marsvin som dör efter ett långt och lyckligt liv och barnets sorghantering av det älskade husdjuret.

En vänskap (2022) av Silvia Avallone

Den 14-åriga Elisa har inga vänner, men en dag kontaktas hon av Beatrice, en klasskamrat med hög status, som behöver hennes hjälp. Det blir början på en vänskap.

Elisa har nyligen flyttat till Beatrices stad tillsammans med sin gränsöverskridande (trashiga) mor och bror. De flyttar in hos barnens far universitetsprofessorn – de fyra ska nu leva tillsammans som familj (Fadern har inte funnits med i barnens liv förrän nu).

Beatrice ger läsaren en utifrånblick på Elisas brokiga familj (”jag hade aldrig sett en knarkare på riktigt”, säger Beatrice om Elisas bror (s.110). Beatrice själv är också en brokig typ (en Pippi Långstrump i en fin familj).

Elisa höjer Beatrice till skyarna och gör så ända in i framtiden, när de två blivit 34 år och vänskapen är avslutad sedan länge. Boken börjar där, i nu-tid: Elisa läser sina gamla dagböcker, minns sommaren 2000. Berättelsen om deras vänskap blottläggs bit för bit, hoppande i tid och rum.

Det blir dramatik pga. Beatrices inflytande på Elisa men även pga män; kvinnor slåss bokstavligen om dem. Detta beklagar den 34-åriga Elisa: ”Det är inte bara absurt utan sorgligt när kvinnor – inte minst jag själv – sliter varandra i stycken för en man. Som ofelbart går vidare helt opåverkad…” (s.160).

En vänskap, med sitt brokiga persongalleri, förlagd i en hård miljö, bäddar för konfrontationer. Den håller samma nivå som Avallones kritikerrosade uppväxtskildring Stål (2012).

Läs En vänskap!

Natten (2022) av Sara Gordan

…griper tag om mig i första stund: En mamma letar efter sin försvunna 14-åring. Dag har blivit natt. ”…jag har letat på alla gårdar. Jag har tittat mot alla fönster, där inne någonstans är du,” skriver Gordan (s.9). Duet är dottern och jaget är mamman. Jag identifierar mig med mamman, kan inte tänka mig något jävligare ”…mitt hjärta kom hem”, bönar mamman i sin inre monolog.

Utöver att vara försvunnen har dottern diabetes. Därtill dricker hon alkohol, som sätter blodsockret ur spel – utgången kan bli dödlig. Hon är sårbarare än friska 14-åringar, men hon bryr sig inte om det. Hon revolterar mot sin egen kropp och mot mamman med sin kropp som vapen. Dottern har blivit sin misskötta sjukdom, får uppmärksamhet tack vare den: Den synliggör ett osynligt barn för föräldrar som är självcentrerade.

Innan dottern försvinner ut i natten (börjar missköta sin diabetes) översätter mamman böcker, undervisar samt skriver både artiklar och på en avhandling. Under dotterns kris kan mamman enbart skriva om sjukdomen; sjukskrivs.

Natten kan nog trigga igång känslor hos personer som jobbar för barns bästa (socialsekreterare, kuratorer, psykologer, behandlingsassistenter mfl) Mamman ondgör sig över deras bristande kompetens, skäller ut Bup-psykologer i dotterns närvaro…

Många känslor passerar i revy när jag läser Natten. Först förtvivlan och skräck, sedan förundran, frustration och därefter… Läs Natten och se om era känslor svallar som för mig.

Tisdagstrion: Gult & blått på bokomslagen

1. Trollvinter (1957) av Tove Jansson. Alla böcker med mumintroll är bra har jag märkt!

2. Sörjen som blev (2019) är en gripande självbiografi av Anna Takanen, som är barn till ett finskt krigsbarn. Kriget tog slut men satte sina spår i Annas pappa och traumat fördes vidare till henne.

3. Sveas son (2018) av Lena Andersson handlar om en familj under 1900-talet, en av alla dem som var med och byggde upp det svenska folkhemmet. Jag läste den i ett svep och fortsättningen Dottern (2019) är också bra, handlar om Sveas barnbarn och folkhemmets upplösning.

Fler gulblå tips finns i Ugglan&bokens tisdagstrio!

I händelse av min död (en manual) (2022) av Lena Philipsson

Igenkänningarnas självbiografi!

Lena är inte arrogant; hon är överkänslig, blir överväldigad av intryck – det är därför hon glömmer bort/hälsar försent på nya människor. Hon håller sig i logen fram tills att det är dags att uppträda. Jag känner igen mig i behovet av att ladda upp i ensamhet, att inte kunna tanka tillsammans med andra.

Efter två föreställningar på en dag är Lena slut i flera dagar. Detta eftersom hon koncentrerat sig på att leverera en show som om den vore första föreställningen – inte den tjugotredje eller tjugofjärde, som de faktiskt är. Lena gör ”the final countdown” på inbokade framträdanden, precis som jag räknar ned mina dagar till semestern. Hon tycker om att stå på scen, men drivet att genomföra och ”klara av” är starkare.

Lena uttrycker att hon haft svårt att kombinera jobb med familj, även om barnens far ställt upp. Han tog hand om deras bebis när hon skulle ha sin show, men showen floppade, kanske pga att hon inte var närvarande mentalt. Att slå knut på sig själv har jag också erfarenhet av…

Lena hade en distanserad relation till sin pappa, liksom många andra 60-70 talister. Mamman servade i hemmet; familjelivet var på hennes nota. ”Jag älskar dig” var ett finrum jag aldrig gick in i som barn”, skriver Lena. Hela familjen undvek strålkastarljus och Lena blev tröstad för sina drömmar på förhand:”Det går lika bra att sälja biljetter i kassan”.

Lena menar att hennes oförmåga att ta initiativ/blyghet har hämmat henne i hennes karriär. Men det blev en rejäl karriär trots allt. Jag och flera med mig kan ”Dansa i neon” och ”Det gör ont” utantill och instämmer med hennes gamle musikproducent Torgny Söderberg: du är ”en riktig musikant”.

Lena öppnar sig i boken, men behåller sin integritet, hänger varken ut barn eller ex, nämner dem inte ens vid namn. Det behövs inte; man snappar upp det man kan mellan raderna. ”Ja, jag tänker inte hälsa på honom!” sa Lenas mamma när Lena senast dejtade någon.

Läs Lenas bok och få veta mycket mer om henne. Jag förklarar hennes uppdrag med boken väl utfört: Hon är inte hemlig längre.

Vår mamma Lill-Babs (2022) av Monica Svensson, Malin Berghagen & Kristin Kaspersen

Döttrarna skriver sina mamma-minnen ett par år efter hennes död. De har olika uppväxter, men det finns en del likheter som gör att jag ofta bläddrar tillbaka för att verifiera vilken dotter det är som berättar nu.

Döttrarna får ofta tas om hand av någon annan än sin mamma, som valt kärleksfullt hem med omsorg; hon vakar över dem i sin frånvaro. Ibland flyttar döttrarna, deras mormor samt småmorbröder med till orten där mamman är stationerad.

Lill-Babs lyckas med företaget att kombinera jobb med familj, vilket inte varit möjligt utan känslomässig och praktisk uppbackning av sin egen mamma och mormor. Matriarkatet ställer dock krav, som kan vara svåra att leva upp till under affekt:

”Det här är barnens hus. Om föräldrarna inte kan hålla sams får de hålla det utanför. Barnen har rätt till sina föräldrar och därför är de alltid välkomna”, sa mormor till Kristin (s.100) och visar detta i handling när hon bjuder hem sin ex-man och sönernas ex som om de vore vilka som helst. ”Ni är välkomna hit, men ta av hatten [tjafset] i hallen och lägg den på hyllan. När ni går sedan, glöm för fan inte hatten!” citeras mormor.

Döttrarna verkar vuxit upp i en miljö där skam och skuld hållits på mattan. Att sakna mamma är ett uttryck för kärlek, inget dåligt. När de återigen ses sover de alla i samma säng.

Tänkvärd läsning om moderskärlek!

Kallocain (1940) av Karin Boye

En mardrömsroman som man kan läsa om och om igen utan att mardrömmen bleknar. Jag är inne på sjunde läsningen och denna gång förs tankarna till Putin. När boken gavs ut 1940 drogs paralleller till Stalin och Hitler. Diktaturerna växlar som årstiderna men mardrömmen består och romanen förblir aktuell.

Människorna lever i Staten där det är kriminellt att vara individuell. Kemisten Kall tar fram ett vapen mot individualismen: sanningsdrogen Kallocain, som testas på människor som misstänks tvivla på Staten och uttrycker en längtan efter något annat än kollektivets ideal att vara medsoldat.

Man letar efter individualisternas organisation och ledare, men finner ingen – trots otaliga förhör med människor under kallocainpåverkan. Till slut börjar Kall misstänka sin egen chef Rissen för att vara individualist och eftersom Kall är en kall person kommer han handla därefter. Med sitt eget kallocain injicerat i Rissen ges info som förändrar…

Bokens budskap bärs upp av Boyes bilder: ”Jag ville så gärna tro, att där fanns ett grönt djup i människan, ett hav av oskadd växtkraft, som smälte alla döda rester i sin väldiga behållare och läkte och skapade i evighet… Men jag har inte sett det. Vad jag vet är, att av sjuka föräldrar och sjuka lärare fostras ännu sjukare barn, tills det sjuka har blivit norm och det friska en skräckbild” (s 204).

Läs Kallocain! Läs om den om du redan har läst den och slås som jag av ännu ett nytt uppvaknande!