”Jag kommer dö tre gånger: när min fotbollskarriär är slut, när mitt liv är slut och när den här boken är det. Det här är mitt farväl till skammen”, skriver Belgacem (s.7).
Skammen är att vara homosexuell i en homofobisk miljö – det franska fotbollslaget Toulouse FC. Han känner självhat, försöker bli hetero och när det inte går spelar han hetero. Aldrig kan han vara sig själv och han har ingen vän att prata med.
Belgacems energi går till att vara rädd för att avslöjas: Han skulle lyckas bättre med sin fotbollskarriär om han slapp rädslan. Utöver sin hemlighet är han sårbar för att han är faderslös samt muslim (blir ofta måltavla för rasism och homosexualitet är haram enligt imamen).
Belgacem har läst gayförfattaren Édouard Louis självbiografi Eddy Bellegueule, men känner ej igen sig i dennes utsatthet, eftersom ingen anar Belgacems sexuella läggning. Däremot identifierar han sig med Billy Elliots ord ”När jag dansar känner jag mig fri” (”dansar” utbytt mot ”spelar fotboll”). Belgacems barndom är lycklig tack vare fotbollen.
Berättelsen tar sin början i barndomens fattiga franska förort och fortsätter in i en framtid där han är en lovande fotbollsspelare. Det blir många fotbollsreferat för den fotbollsintresserade och färre reflektioner kring det mellanmänskliga som intresserar mig mest (t.ex. när han och hans lag besöker en bordell).
Belgacem använder indirekt dialog (”Självklart frågar jag… Han förklarar att…Jag säger till honom att…”), men jag föredrar direkt dialog, upplever det som mer levande och läsarvänligt.
Oavsett bokens litterära kvaliteter är hans historia läsvärd och viktig – kan omvända en och annan homofob: Det lidande Belgacem utsätts för är absurt och priset han måste betala för att få vara sig själv likaså.
