Hunter i Huskvarna (2021) av Sara Stridsberg

En lysande samling noveller! Ljus livssyn på en problemfylld värld; människor har hopp om ett bättre liv, ser spår av det i tidigare generationer (morfar började som springpojke men slutade som avdelningschef) och litar på att det kommer hända dem själva – på något sätt.

Även människosynen är ljus: Människor förändras till det bättre, även om den som mest behöver se det saknar ögon för det (ser inte att alkoholisten slutar dricka men minns dennas fylleslag.) Stridsberg fångar livet självt i sina noveller och jag känner mig stärkt efter varje; upplever glaset halvfullt och inte halvtomt.

De första fyra novellerna är berättade ur ett ungt perspektiv. Barn springer vind för våg, omedvetna om misären de lever i (pappa sitter på parkbänk med ”sina kollegor” eller att barnet utan pengar rymmer med en taxi som gladeligen kör runt det i staden…). Barnens naivitet skapar spänning, det är rörande hur barn förlitar sig på vuxna – och en lättnad att de inte alltid straffas för sin ljusa människosyn.

Ju längre in i novellsamlingen, desto äldre berättarjag och mer surrealism (syskonen Baudelaire-känsla) med metaforer om livets förgänglighet. Tidvattnet som kommer och går, människor kommer och går, blir till stillbilder i våra minnen och om 500 år har ”rovfåglarna intagit flygplatserna och bilfabrikerna och rådjuren promenerar omkring ensamma…” på allt som var ”vårt”.

Där ljuset inte når fram finns humorn; en underhållande psykoanalytiker och ett roligt lillgammalt barn. Jag tycker om alla noveller – med eller utan humor – och förmår inte att välja ut en favorit; känner att valet är humörberoende. De mot slutet är mer mulna och ibland är det precis vad jag behöver.

Novellerna utspelas på olika platser världen över (Huskvarna, Göteborg, Stockholm, Texas, Detroit, New York, Agadir, Wien) men känns lika äkta skildrade oavsett var; får mig att känna att jag själv varit där. En av miljöerna liknar Svenska akademin, där novellens huvudperson hyllas av ”sju små dvärgar” för sitt intellekt (allegori över verkligheten?).

Läs Hunter i Huskvarna! Ta en novell i början om du behöver ljus, ta en i slutet om du föredrar mörkare.

Tisdagstrion: Trafikljus (röd-gul-grön)

Ugglan&bokens tisdagstrio har idag tema trafikljus och jag bidrar med:

1. Incel (2021) av psykiatern Stefan Krakowski handlar om incels men även (för) mycket om författaren själv, varför han inte blivit en incel. Krakowski intervjuar incels och låter läsarna ta del av transkriptionerna. Jag hade dock förväntat mig mer djupgående intervjuer.

2. Catfight (2021) av Johanna Wester handlar om nidbilderna av kvinnor i grupp. Wester slår hål på myten om kvinnors usla samarbete, falska vänskap och även på min kvinnliga självbild – att jag och mina väninnor var undantaget som bekräftade regeln…Mycket läsvärd!

3. Detaljerna (2021) av Ia Genberg berättar om fyra viktiga personer (mor,vän, kärlekar) i en människas liv, var och en tilldelad ett kapitel. Relationerna är avslutade men personerna har lämnat kvar detaljer, som lever kvar inom huvudpersonen. Otroligt bra bok med 90-tals nostalgi som stannar kvar länge efteråt.

Magnificat (2022) av Linnea Axelsson

Ska jag låna ut min kropp till min barnlösa vän? frågar sig berättarjaget i Magnificat. Enligt Aiskylos, som citeras i bokens början, är modern ”en främling blott som skänker skydd åt plantan”. Eller?

Magnificat är berättarjagets berättelse bakom beslutet:
Hon lider kval, pendlar mellan att säga ja och nej till sin vän, pendlar mellan nu och då i sökandet efter rätt beslut. Nuet är Paris tillsammans med mannen och den 9-åriga dottern. Förut pratade hon svenska med sitt barn, men nu endast franska (precis som hennes egen mor slutade prata samiska med henne när hon blev äldre). Har hon någonsin tagit beslut i sitt liv eller upprepar hon mönster?

Samtidigt som berättarjagets inre tidsresor pågår har hon besök från det förflutna: Pojken (han som säger ingenting) blir hennes följeslagare. De två vandrar längs Paris gator medan hon talar om sina minnen; barndom, ungdom, graviditeten, äktenskapet, det tidiga moderskapet, det mogna moderskapet och om människor som fanns, men inte längre finns.

Surrogatmoderskap är ett tungt ämne, men texten är stark i sina bilder (levande) och läsningen flyter lätt fram genom det vackra språket:

”Barnet har växt av mitt hjärta. Varje dag har jag sagt till mig själv att det inte är mitt barn. Du är inte min, jag vet inte om jag älskar dig, men jag ska ge bort dig. Eller jag älskar min vän, det är därför jag ger bort dig till henne. Man kan föda ett barn utan att bli mor. Precis som att man inte måste bli far för att man har avlat ett barn.” (s. 80)

Läs Magnificat!

Tisdagstrion: MAJ

1. Margit Silbersteins tänkvärda självbiografi Förintelsens barn (2021) om att leva som barn och barnbarn till överlevande.

2. Adania Shiblis En oansenlig detalj (2021) handlar om en nutida palestinsk kvinnas besatthet av att reda ut ett krigsbrott som skedde 1949. Spännande när sanningen nystas upp men kvinnan utsätter sig för fara.

3. John Steinbecks Möss och människor (1937) är boken jag hatade som 14-åring, men som jag älskar som vuxen: Ett exempel på att vissa böcker behöver man växa i. Kanske var det en ful framsida eller kunde jag inte relatera till arbetare i USA på 1930-talet? Lennie är stark men har en kognitiv funktionsnedsättning, beskyddas av sin fysiskt svagare men smartare vän George. De två kompletterar varandra och håller ihop mot världen. En stark historia!

Fler boktips finns länkade på Ugglan&boken som håller i Tisdagstrion.

Dammsuga i mörker (2020) av Jen Beagin

Ett relationsdrama med en städerska och hennes klienter – skådeplatsen är hemmen hon städar.

Städerskan umgås med sina klienter, för tankarna till Fifty shades of grey – men mer morbid. Jag tar time-outs ( går och diskar) för att hantera vämjelse och chock. Är i färd med att döma ut städerskan som skruvad och icke trovärdig – när det vänder: I tillbakablickar återges hennes historia och hon blir levande för mig.

Författaren har själv arbetat som städare i andras hem och hämtat inspiration därifrån. Som gammal hotellstäderska kan jag garantera autenciteten i städscenerna; har hittat både det ena och det andra. Beagins berättelse känns i slutänden autentisk (självupplevd?) och läsvärd, trots att den började bisarrt.

En oansenlig detalj (2021) av Adania Shibli

Läs En oansenlig detalj (2021) av Adania Shibli!

En kvinna i Ramallah, Palestina, vill reda ut ett krigsbrott som skedde på hennes födelsedag den 13 augusti – men 25 år innan hon själv var född.

Bokens början beskriver vad som skedde den 13 augusti 1949 ur en israelisk militärs perspektiv, med detaljer om militär vardag och miljön: Hetta råder, marken slukar vatten, blod, bensin, slukar alla spår – som om något aldrig spillts ut. Hettan samt hundskall och odörer planterar handlingen, sätter spänningen; jag släpper inte boken förrän den är slut (155 sidor senare).

Landskapet som beskrivs är en metafor för palestiniernas öde: 1949 slingrade sig vägar genom byar men nu inga hus, bara gult damm och en enda raksträcka, som om husen och småvägarna aldrig funnits. Kvinnan kör raksträckan mot bevismaterialet, passerar checkpoints utan att bli kontrollerad. Men hon är rädd, saknar tillstånd att ta sig till brottsplatsen, som förnekas vara en brottsplats…

Titeln ”En oansenlig detalj” är en litotes, en underdrift; alla detaljer är viktiga för att kunna förstå helheten, även om de verkar oansenliga när de är tagna ur sitt sammanhang.

En oansenlig detalj är en ansenlig berättelse, eftersom den tillsammans med andra berättelser bidrar till helhetsbilden av en konflikt. Läs den!

Tisdagstrion: 1800-talet

Jag har denna tisdag specialiserat mig på franska mästerverk från 1800-talet med kvinnor i huvudrollerna:

Fettpärlan (1880) av Guy de Maupassant är en riktig pärla! Jag tyckte om den som tonåring och tycker om den nu som 45-åring. En grupp människor från olika samhällsklasser flyr från ett krig med samma häst och vagn. Den i sällskapet med lägst status, Fettpärlan, får en avgörande betydelse för de andra människornas öde.

Madame Bovary (1856) av Gustave Flaubert är också en pärla! Fascinerande hur Flaubert kunde skriva trovärdigt ur en kvinnas perspektiv: om en gift uttråkad kvinna som tar sig en älskare… ”Jag är Madame Bovary”, lär Flaubert ha sagt.

Thérèse Raquin (1867) av Émile Zola är ett spännande triangeldrama där Thérèse är i centrum på ofrivillig basis: Hon är föräldralös och gifts bort med sin egen kusin, som är starkt beroende av sin mor. Mycket läsvärd! Varning för groteska beskrivningar.

Fler tips på 1800-talslitteratur finns länkade på Ugglan&bokens tisdagstrio. Här kan du även vara med själv och bidra med tips!

Tisdagstrion: Tre trilogier

Har till Ugglan&bokens tisdagstrio tagit fram en trio underbara trilogier:

1. Agota Kristofs trilogi Den stora skrivboken Beviset och Den tredje lögnen (1986-1991) om tvillingpojkarna som genomlider sin barndom under mörka år i Ungerns historia. Bland det bästa jag någonsin läst!

2. Jonas Gardells gripande trilogi Torka aldrig tårar utan handskar (2012-2013): 1.Kärleken (om att vara ung homosexuell under 80-talet) 2. Sjukdomen (Aids) 3. Döden.

3. Millennium-trilogin av Stieg Larsson – kriminalromanernas giganter: Män som hatar kvinnor (2005), Flickan som lekte med elden (2006) och Luftslottet som sprängdes (2007)

op.101 (2021) av Horace Engdahl

Op.101 står för Beethovens opus 101 som inte liknar kompositörens andra sonater; den är oöverstiglig att både spela och att höra på. Horace skriver att ”op.101 är en prövning” och ”det finns inget riktigt slut…”

Horace skriver i op.101 om sitt livs prövning i samband med att hans bästa vän fällts för våldtäkter och dömts till fängelse. Horace väljer att stå på vännens sida. Lojalitetens pris är att bli paria i den kulturella världen och gå i exil (Göteborg). Horace bär sitt kors och refererar till Matteuspassionen: ”Ich will hier bei dir stehen” ( jag skall stå kvar här hos dig).

Horaces lojalitet är oväntad, eftersom han är dedicerad till självförverkligande:
När Horace i sin ungdom ville bli pianist gick han all in; gick direkt på de klassiska styckena och övade fyra timmar om dagen, umgicks intensivt med en fulländad pianisttjej som ledde vägen.

Samma sak gällde konfirmationen; han till och med började arbeta som mässprogrambladsutdelare om söndagarna. Horace trivdes i kyrkomiljön och i andra traditionella miljöer (som gynnar honom i egenskap av man, samtidigt som han tankas full med kulturellt kapital) . Det är inte en slump att han varit Svenska akademins ständiga sekreterare; han krattade för det. Den som är mest dedicerad vinner.

Op.101 var den första texten jag läst av Horace och den var läsvärd: Intressant att få hans syn på skandalen i Svenska akademin och hur den påverkade honom som människa: han lever idag dag för dag, är inte bitter. Han beklagar sitt tidigare ointresse ”för flickor som inte var i en konventionell mening söta” samt misstaget att intressera sig för musik som gav honom ”ett omedelbart känslorus”. Idag övar han vid pianot på op.101.

Åren (2008) av Annie Ernaux

Annie Ernaux (f. 1940) berättar Frankrikes historia mellan åren 1940-2006 och filtrerar sin livshistoria därigenom. Det är en intressant och tänkvärd läsning:

Ernauxs storasyster dog som barn. Det fanns döda barn i alla familjer, vilket skrämde de levande barna som inte kände sig säkra förrän de fyllt 15 år, enligt Ernaux.

Om en elev i femtiotalets franska skola inte förstod var det elevens eget fel – rätten att ställa frågor hade enbart lärare, skriver Ernaux.

Fransmän talade inte om nya sjukdomar som saknar botemedel. Heller inte om koncentrationsläger. Däremot talades det om kvinnlig orgasm, p-piller och abort; katolicismen var inte längre ramen för franska livsvillkor, förklarar Ernaux, som sållade sig till de öppenhjärtliga.

Ernaux högläste Tre små grisar istället för att författa. Som mamma och yrkesarbetande svårt att hinna med, omöjligt att leva jämlikt med mannen. Det intellektuella radarparet Simone de Beauvoir och Jean-Paul Sartre vägrade vara med i teve, men på ålderns höst, på 1980-talet, är Beauvoir med (utan Sartre). Ernaux skilde sig från barnens far.

Alla anekdoter berättas i kronologisk ordning, i vi-form ( ”i vårt Frankrike”) eller i ”hon”-form (Ernaux om sig själv i tredje person, vilket utmärker hennes stil).

”Ett av fransk litteraturs stora mästerverk”, tycker den franske författaren Edouard Louis. Jag anar interna minnen mellan Ernaux och hennes franska läsare, känner mig lite utanför: Vem är Herve Guibert? Gilbert Becaud? Jean-Paul Goude?

Bakom varje okänt namn finns en stämning, en underliggande mening som jag går miste om. Men jag uppskattar det jag förstår och Ernauxs stil likaså, hade säkert älskat boken om jag vore fransk.