I händelse av min död (en manual) (2022) av Lena Philipsson

Igenkänningarnas självbiografi!

Lena är inte arrogant; hon är överkänslig, blir överväldigad av intryck – det är därför hon glömmer bort/hälsar försent på nya människor. Hon håller sig i logen fram tills att det är dags att uppträda. Jag känner igen mig i behovet av att ladda upp i ensamhet, att inte kunna tanka tillsammans med andra.

Efter två föreställningar på en dag är Lena slut i flera dagar. Detta eftersom hon koncentrerat sig på att leverera en show som om den vore första föreställningen – inte den tjugotredje eller tjugofjärde, som de faktiskt är. Lena gör ”the final countdown” på inbokade framträdanden, precis som jag räknar ned mina dagar till semestern. Hon tycker om att stå på scen, men drivet att genomföra och ”klara av” är starkare.

Lena uttrycker att hon haft svårt att kombinera jobb med familj, även om barnens far ställt upp. Han tog hand om deras bebis när hon skulle ha sin show, men showen floppade, kanske pga att hon inte var närvarande mentalt. Att slå knut på sig själv har jag också erfarenhet av…

Lena hade en distanserad relation till sin pappa, liksom många andra 60-70 talister. Mamman servade i hemmet; familjelivet var på hennes nota. ”Jag älskar dig” var ett finrum jag aldrig gick in i som barn”, skriver Lena. Hela familjen undvek strålkastarljus och Lena blev tröstad för sina drömmar på förhand:”Det går lika bra att sälja biljetter i kassan”.

Lena menar att hennes oförmåga att ta initiativ/blyghet har hämmat henne i hennes karriär. Men det blev en rejäl karriär trots allt. Jag och flera med mig kan ”Dansa i neon” och ”Det gör ont” utantill och instämmer med hennes gamle musikproducent Torgny Söderberg: du är ”en riktig musikant”.

Lena öppnar sig i boken, men behåller sin integritet, hänger varken ut barn eller ex, nämner dem inte ens vid namn. Det behövs inte; man snappar upp det man kan mellan raderna. ”Ja, jag tänker inte hälsa på honom!” sa Lenas mamma när Lena senast dejtade någon.

Läs Lenas bok och få veta mycket mer om henne. Jag förklarar hennes uppdrag med boken väl utfört: Hon är inte hemlig längre.

Vår mamma Lill-Babs (2022) av Monica Svensson, Malin Berghagen & Kristin Kaspersen

Döttrarna skriver sina mamma-minnen ett par år efter hennes död. De har olika uppväxter, men det finns en del likheter som gör att jag ofta bläddrar tillbaka för att verifiera vilken dotter det är som berättar nu.

Döttrarna får ofta tas om hand av någon annan än sin mamma, som valt kärleksfullt hem med omsorg; hon vakar över dem i sin frånvaro. Ibland flyttar döttrarna, deras mormor samt småmorbröder med till orten där mamman är stationerad.

Lill-Babs lyckas med företaget att kombinera jobb med familj, vilket inte varit möjligt utan känslomässig och praktisk uppbackning av sin egen mamma och mormor. Matriarkatet ställer dock krav, som kan vara svåra att leva upp till under affekt:

”Det här är barnens hus. Om föräldrarna inte kan hålla sams får de hålla det utanför. Barnen har rätt till sina föräldrar och därför är de alltid välkomna”, sa mormor till Kristin (s.100) och visar detta i handling när hon bjuder hem sin ex-man och sönernas ex som om de vore vilka som helst. ”Ni är välkomna hit, men ta av hatten [tjafset] i hallen och lägg den på hyllan. När ni går sedan, glöm för fan inte hatten!” citeras mormor.

Döttrarna verkar vuxit upp i en miljö där skam och skuld hållits på mattan. Att sakna mamma är ett uttryck för kärlek, inget dåligt. När de återigen ses sover de alla i samma säng.

Tänkvärd läsning om moderskärlek!

Kallocain (1940) av Karin Boye

En mardrömsroman som man kan läsa om och om igen utan att mardrömmen bleknar. Jag är inne på sjunde läsningen och denna gång förs tankarna till Putin. När boken gavs ut 1940 drogs paralleller till Stalin och Hitler. Diktaturerna växlar som årstiderna men mardrömmen består och romanen förblir aktuell.

Människorna lever i Staten där det är kriminellt att vara individuell. Kemisten Kall tar fram ett vapen mot individualismen: sanningsdrogen Kallocain, som testas på människor som misstänks tvivla på Staten och uttrycker en längtan efter något annat än kollektivets ideal att vara medsoldat.

Man letar efter individualisternas organisation och ledare, men finner ingen – trots otaliga förhör med människor under kallocainpåverkan. Till slut börjar Kall misstänka sin egen chef Rissen för att vara individualist och eftersom Kall är en kall person kommer han handla därefter. Med sitt eget kallocain injicerat i Rissen ges info som förändrar…

Bokens budskap bärs upp av Boyes bilder: ”Jag ville så gärna tro, att där fanns ett grönt djup i människan, ett hav av oskadd växtkraft, som smälte alla döda rester i sin väldiga behållare och läkte och skapade i evighet… Men jag har inte sett det. Vad jag vet är, att av sjuka föräldrar och sjuka lärare fostras ännu sjukare barn, tills det sjuka har blivit norm och det friska en skräckbild” (s 204).

Läs Kallocain! Läs om den om du redan har läst den och slås som jag av ännu ett nytt uppvaknande!

Berättelser från den stumma tiden (2022) av Olof Lång

”Slutet på barndomen är en far som sitter hopkrupen som en spillra, en Gollum med utstående ögon, i en sjukhussäng…” skriver Lång i novellen ”Barndom”, som består av idel ”Barndom är…” – samt ”Slutet på barndomen är…”- konstruktioner.

”Barndom” är den novell i Berättelser från den stumma tiden som griper starkast tag i mig. Påståendena är sanningar tagna ur det förflutna, ”den stumma tiden”, då huvudpersonen saknade ord för det han var med om. (I ensamhet ruvade han på orden, satte ord på tillvaron/den stumma tiden; samlade sig för att säga sanningen.)

Novellernas huvudpersoner samlar ihop stunder av utanförskap, ensamhet, orättvisor, maktmissbruk, flykt/resa, men i dem finns det närande ljuset (positivt att komma bort, känna frihet på övergiven plats, i storstad, i nytt land, i eget hem; dricka i glada vänners lag).

Jag slukar novellerna en efter en (korta och koncentrerade på cirka 3 sidor var). De känns tidlösa och fulla med mystik, för tankarna till Pär Lagerkvist: ”…mannen står kvar där på berget och talar om livets godhet och all den kärlek världen rymmer” (s79).

Texterna är rika på allusioner: Jesus, Gollum, Bowie, Atlantis, Den elaka drottningen, De dödas julotta, Ludvig XIV… och jag anar ännu fler. Jag tycker om när texter samspelar med andra texter, låter andra texter leva i dem och göra dem större.

Läs Berättelser från den stumma tiden!

Tisdagstrion: Å, Ä, Ö

Ugglan&bokens uppdrag denna tisdag innebär att titlarna i trion ska innehålla å ä eller ö och jag bidrar med:

Stöld (2021) av Ann-Helen Laestadius utnämndes till årets bok 2021 – med all rätt! Sorglig historia eftersom den baseras på verkliga fall där renar plågats till döds. Brotten rubriceras som ”stöld/skadegörelse” och gärningsmännen åker inte ens fast; ingen vågar vittna/bevis saknas. Spännande när en ung renägare tar upp kampen mot ”skadeverkarna”.

Dammsuga i mörker (2020) av Jen Beagin är en annorlunda läsupplevelse. Det handlar om en städerska som gör mer än att städa hos sina kunder. I början kväljs jag över hennes städfynd, men historien tar sig. Håll ut!

Berättelser från den stumma tiden (2022) av Olof Lång är en samling iakttagelser nedskrivna innan de kunnat sägas högt. Innan själva sanningssägandet är man stum, måste samla sig, sätta ord på tillvaron i sin ensamhet. Jag slukar novellerna en efter en (korta och koncentrerade). De känns tidlösa och fyllda med mystik, för tankarna till Pär Lagerkvists berättelser.

Se Ugglan&bokens boktips samt länkar till andras boktips här.

Farfar var rasbiolog (2003) av Eva F Dahlgren

En biografi över botanikprofessorn som började intressera sig för förädling av människor istället för växter. Vid pennan hans barnbarn Eva, som intervjuat sin far och faster, men även läst farfars forskningsartiklar och brevkorrespondenser med familjemedlemmar samt andra rasbiologer.

Barnbarnet lägger ett intressant pussel; en motsägelsefull person växer fram, en med en välbeställd bakgrund (”flygande sparfar”) sjuklig (ompysslad, kurortsbesök) men framgångsrik (dedikerad och delegerar). Därtill är han gift med en kvinna av ”alpinsk ras” (i västficksformat, enligt henne själv.) De två är en olycklig kombo: hon med sitt självförakt och han självcentrerad.

Farfar drömmer öppet om sin ”välskapta” ungdomskärlek Ellen, som han håller kontakt med hela livet till farmors förtret. Älskade han farmor eller valde han henne för att få känna sig överlägsen?

Rasbiologens barn minns honom som ett slags rektor på besök. De kände sig främmande, mindervärdiga, jämförda med Ellens långa barn, existerande på nåder. De tänkte tanken att inte föra sina ”dåliga gener” vidare…

Barnbarnet minns farfars anekdoter: en om att han klöv en död katt itu och hade delarna som krabbfiskebeten. Hon var strykrädd för hans kommentarer. Ofta kommenterar han människor i omgivningen utifrån rastermer – en effektiv härskarteknik. Hans brev är fulla av sådana kommentarer. Breven är skrivna på gammal svenska (skola, ehuru etc, till skillnad från fruns svarsbrev, som skrivs på nysvenska.)

Boken handlar inte enbart om människovärde då (1920-) utan även om människovärdet i skrivande stund, 2003. Mycket har hänt sedan dess ( avslöjandet av kariesexperimenten på Viggbyholmsanstalten, där f ö den upphöjda Ellen arbetade som husmor).

Barnbarnet intervjuar nutida genforskare, som menar att rasteorierna är förpassade till källarnas valv. Man kan inte förädla människor; det är alltför komplext ( vad är en bra människa? – inte lika lätt att definiera som en bra mjölkko…) Mänskligheten skyddas ännu av svenska lagar och läkaretiken. Vissa forskare hävdar att människan är en påse molekyler, att vi är programmerade att se mening med livet – så att vi fortsätter vara påsen, det vi är ämnade till. Rasbiologens dröm förblir alltså en dröm.

Läs Farfar var rasbiolog – en mycket viktig tankeresa i hur han skadar sina studieobjekt, sina egna och sig själv.

Tisdagstrion: Himmel & helvete (i titel)

1. Mellan himmel och jord (2007) av Niccolo Ammaniti handlar om en far och son på samhällets botten. Fadern är en supande aggressiv skinnskalle och den 13-årige sonen älskar sin pappa över alla mått (mamman lämnade dem); de två håller ihop mot världen. Men socialen vill ta sonen från fadern som tar till en drastisk åtgärd … En riktig bladvändare!

2. Därunder ett helvete (2008) av Claire Castillon är ett relationsdrama förlagd i en fransk miljö, där huvudpersonen är gift med en ”åsna” samt drabbad av släktens förbannelse; att vara en åsnebeundrande åsninna. Hon lämnar åsnan för en annan (…åsna?). Svart underbar humor!

3. ”Hissen som gick ned i helvetet” ur Onda sagor (1924) av Pär Lagerkvist är en mardrömslik novell om två otrogna som tar in på ”hotell”. Läsvärd!

Fler boktips på tema himmel och helvete hittar du länkade på Ugglan&bokens tisdagstrio.

Stöld (2021) av Ann-Helén Laestadius

Baserad delvis på verkliga händelser i Sápmi, samernas landområde. Författaren har läst ett hundratal polisanmälningar om dödade renar (inte enbart skjutna, utan plågade till döds; jagade med skotrar, påkörda, lemlästade – ibland medan de fortfarande lever.) Påföljden är böter; brotten rubriceras som stöld eller skadegörelse…

I boken Stöld åker ingen fast för ”stöld”, eftersom polisen har viktigare saker att ta tag i (oklart vad). Det finns misstänkta ”skadeverkare”, men eftersom alla känner alla (polismannen är lumparkompis med en av de misstänkta ) rinner rättssaken ut i sanden. År efter år mördas renar och ”skadeverkarna” blir allt säkrare på att inte få ställas till svars; de dokumenterar t o m sina dåd med mobilen och lägger upp på nätet.

När bokens huvudperson Elsa är 9 år blir hon enda vittne till hur hennes ren Nástegallu dödas av någon hon vet vem det är, men inte vågar ange. Det sätter djupa spår i henne, men när hon blir äldre kommer hon att rikta sin vrede, inte svälja den mer.

Stöld borde vara obligatorisk läsning i Svenska 2 på gymnasiet, apropå kursens kunskapskrav om minoritetsspråken och deras ställning. I Stöld skildras samernas historia (genom Elsas dementa farmor som tror att hon är en liten flicka på nomadskolan…), motsättningar mellan samer och icke-samer samt renarnas roll i det hela. Det handlar inte om att renarnas betesmarker sätter stopp för gruvindustrin eller att någon får whiplash när den krockar med en ren:

Det handlar om avundsjuka, myten om att samerna har det så ”bra” (varje ren är värd en hacka plus att samer badar i bidrag och kör runt på dyra skotrar… ) Och samehatarna har det så ”dåligt” (ekonomisk utsatthet/arbetslöshet/missbruk) och känner att de har rätt till renköttet (stoppa i frysen/sälja). Hat genomsyrar dock deras ”stölder” (plågandet och skändandet); alltså är det hatbrott, symboliskt våld mot samerna. Renen är som samens hund, en del av dess själ; det man gör mot renen gör man mot samen. Renägare ligger sömnlösa om nätterna, ständigt på helspänn, beredd på nästa ”stöld”. Och en del orkar inte, tar sitt liv.

Samiska ord förekommer i texten, besjälar den. Jag har lärt mig ord som ahkku, addja, vaja; ord som kommit för att stanna i mitt vokabulär efter att jag levt med boken under ett dygn. Stöld är väl värd sitt pris Årets bok 2021!

Tisdagstrion: Böcker med parallella berättelser/flera tidsplan

1. I Fråga aldrig om Marianne (2021) av Carolina Neurath berättar mamman i presens om åren innan sin Mariannes död 1979. Mammans historia varvas med deras yngre släkting Carolinas (f. 1985) efterforskningar kring vad som hände Marianne.

”Fråga aldrig om Marianne”, mumlar Carolinas farmors syster (Mariannes mamma) när Carolina som barn tittar på fotografiet av Marianne hemma hos sin farmor. En riktig bladvändare!

2. Europa (2021) av Maxim Grigoriev berättar dels en exilryss livshistoria (rymde från klassresan i Paris innan murens fall) och dels en rysk parisiskas livshistoria (ryska föräldrar men uppväxt i Paris) . Deras vägar korsas när hon hittar honom hemlös på Place de l’Europe och ger honom tak över huvudet. Tänkvärt om att vara invandrad i Europa, Frankrike.

3. Vem dödade bambi? (2019) av Monika Fagerholm är ett relationsdrama i finlandssvenska överklassen. Fyra ”gossar” ställs inför rätta för gruppvåldtäkt. I tur och ordning berättar ”gossarna” och andra inblandade sin historia. Det börjar i nutid och blickar bakåt. Intressant hur brottet hanteras av de inblandade.

Fler tips på böcker med parallella berättelser och flera tidsplan hittar du länkade på Ugglan&bokens tisdagstrio!

Min syster, seriemördaren (2020) av Oyinkan Braithwaite

Lockades av titeln och det kaxiga omslaget! Förväntade mig att den skulle vara ”blodig, rolig och knivskarp” (se framsidetexten) … delvis infriades det:

Den är blodig men inte explicit. ”Några” mördas men fokus är på spårdöljande och likhantering som ger alibi till mördaren Ayoola, en ung vacker kvinna.

Storyn är absurd och därför rolig: Ayoolas syster Korede gör ALLT för sin syster seriemördaren; syrran kommer med concorden när Ayoola ringer om likhantering. Men ibland tvekar Korede varpå absurda förhandlingar mellan systrarna äger rum. Detta slags humor blir dock ensidig i längden – jag saknar igenkänningshumor! Det går inte att relatera till någon av karaktärerna.

Mordmotiven är klena (otrohet) och Koredes medberoende är illa underbyggt, kan inte byggas enbart på storasysterlig beskyddarinstinkt. Intrigen känns alltså inte knivskarp.

Jag lämnar boken halvläst hux flux. Men får veta av en bokinsta -vän att det finns en twist, så några dagar senare tar jag upp läsningen, läser ut hela boken. Konstaterar att trovärdiga mordmotiv finns, men de kommer dock alldeles för sent…när läsaren jag för länge sedan tröttnat. (Boken hade mått bra av att stryka ett mord eller två i upptrappningen.Less is more.)