Den 19-åriga Esther i 1950-talets USA blir varse sitt ofria liv, att hon befinner sig som en fluga instängd i en glaskupa och slår sig gång på gång mot glaset när hon försöker ta sig ur.
Esthers mamma vill i all välmening att hon ska hålla sig inom glaskupans marginaler: gifta sig med den blivande läkaren Buddy (ekonomisk trygghet) samt lära sig stenografera (ekonomiskt oberoende). Detta baseras på mammans egna bittra erfarenheter, att hon som änka tvingats till arbete som maskinskrivningslärare för att försörja sig och sina barn. Mamman också inuti glaskupan.
Buddy är en hellyllekille som mansplainar Esther inom livets alla ämnen, särskilt kvinnokroppen. Han tar i egenskap av läkarstudent med henne på en förlossning där den födande kvinnan plågas, men inte kommer att minnas lidandet tack vare en effektiv medicin (toppen!).
Buddy är mammas pojke och hans mammas röntgenblick fastställer att Esther är lika orörd, värdig och ren som hennes Buddy. Han avslöjar dock sitt vilda leverne för Esther, som känner sig lurad; han inbillade henne att hon ”var så sexig och han så oskuldsfull”(s.96).
Buddy är nyfiken på varför Esther skriver dikter och har infört en helgrutin där hon högläser och förklarar sina dikter för honom. Han upplyser henne om att hon inte kommer ha tid att dikta när hon får barn ( baserat på empiri – Buddys mammas liv).
Esther har ”oturen” att vara en av tolv vinnare i en tjejskrivartävling och priset är en månads praktik på en modedamtidning i New York. Det låter som en karriärsmöjlighet, men vinnarna/begåvningarna förminskas till att vara kuttersmycken: gå på event, dricka drinkar, äta snittar, bjudas på goodiebags från mode- och makeupföretag, få bo på fint hotell. Uppdraget att lära sig journalistikens hantverk hamnar på tippen ( Esther slår i glaset på kupan). Det blir en lättnad när månaden är slut och hon får komma hem till Boston någorlunda välbehållen (Bara lite misshandlad av en kvinnohatare ((läs s. 144)) och inte professionellt utvecklad pga alla festligheter som kommit i vägen).
Det här skulle kunna bli en klaustrofobisk och tung berättelse, men den dråpliga humorn iklädd ett starkt bildspråk är författarens vapen. Länge håller hon mörkret ifrån oss med det. När Buddy visar sig utan kläder tänker Esther: ”Det enda jag kom att tänka på var kalkonhals och kalkonkrås och jag kände mig mycket deprimerad” (s.93).
Återkomsten till hemstaden Boston innebär en annan glaskupa: ”Det grå vadderade biltaket slöt sig över mitt huvud som taket i en fångvagn, och de vita, skinande likadana plattbeklädda husen med sina intervaller av välskött grönt gled förbi, som galler efter galler i en stor men flyktsäker bur”, skriver Plath (s.152).
Bostonmiljön ackompanjeras av gnisslande barnvagnshjul pådrivna av sjubarnaföderskan Dodo. Det psykedeliska hjulmönstret på Esthers mammas klänning samt det nämnda hjulgnisslet framkallar feberyra (Hjulen i grottekvarnen gnisslar runt runt runt…). Esther lider av sömnlöshet, sover inte på veckor. Det slår ut hennes hjärna, gör att hon varken kan läsa eller skriva (slår sig hårt mot glaset – eller plockas hon på sina vingar?).
Esther är inte ensam om sin glaskupetillvaro. Många är instängda (somliga på studenthem, andra på mentalsjukhus). Även när Esther är djupt försvagad i sin glaskupa visar hon sig synnerligen vass: ”Jag har en räkning här”, säger hon i luren till den man som var orsak till att hon hamnade på akuten i samband med att han tog hennes oskuld (!) och hon tvingar honom att betala sjukhusräkningen. Men hennes vassa tunga får henne inte ur kupan.
Någon som skulle kunna hjälpa Esther ur glaskupan är newyorkdamtidningens kvinnliga redaktör, men klyftan är stor mellan de två: Redaktören saknar förståelse för att Esther inte tar sig själv på allvar, förstår inte varför franska-kurs inte kommer först på Esthers behovstrappa (vet inte att det enligt Esthers familjeerfarenhet är stenografi som betalar räkningarna). Redaktören är Esthers förebild, men i övrigt känner Esthers aversion mot människor som är ute ur kupan/försöker ta sig ur. Det är som att hon färgats av omgivningens förakt för fria eller frihetstörstande människor och känner därmed även självförakt).
Döden närvarar genom berättelsen, planterad redan i romanens första mening om kommunistparet Rosenberg, som avrättas ”längs med nerverna” i elektriska stolen. Esther föreställer sig hur det känns. Buddy samlar på lik (övertalar dödas anhöriga att ge bort kropparna till vetenskapen) och Esther får auskultera medan Buddy går loss med skalpellen.
Esther tycker synd om likens familjer och om de dödsdömda Rosenbergs, även om de spionerat åt Sovjetunionen. ”Jag är så glad att de ska dö!” myser hennes väninna på avrättningsdagen (s132), men Esther invänder inte, håller sin åsikt för sig själv. Det är en av många svalda åsikter hon bär inom sig. Esther kan inte godta människans goda intentioner i hanteringen av människor, att elektrisk stol, elstängsel och elchock är människans uppfinningar för att hantera andra människor, när inget annat fungerar.
Jag skulle vilja kunna skriva som Plath. Hennes beskrivningar som ”Gräsmattan var vit av läkare” (s234) gör att du ser en bild omedelbart framför dig; ett kodakmoment i din inre syn.
Hoppas att någon skriver Glaskupan 2, förlagd i vår tid. Det skrivs en del sådana samtidsskildringar t.ex Alltings början (2012) av Karolina Ramqvist (om en ung stockholmstjejs eskapader). Men varje tid har sin glaskupa och det skulle vara så spännande att läsa en glaskupa skriven av någon född på 2000-talet. Hoppas att den som skriver Glaskupan 2 lyckas hålla mörkret stången med humor och jävlaranamma så som Plath.
Sylvia Plaths personliga liv är en sorglig historia. Läs Eufori (2021) av Elin Cullhed. En trovärdig och gripande skildring av författarinnans sista år i livet.
bokologen.se 