Blogg om böcker
1. Sound of music (1968) av Maria von Trapp utspelar sig i Salzburg och på österrikiska landsbygden bland alper!
2. Bonjour tristesse (1954) av Francoise Sagan utspelas på franska rivieran.
3. Döden i Venedig (1912) av Thomas Mann äger rum i Venedig samt i den intillliggande badorten Lido.
Fler boktips på http://ugglanoboken.blogspot.com/2022/07/tisdagstrion-bocker-som-utspelar-sig-pa.html?m=1
En gripande barndomsskildring av sorgen efter en förlorad bror; en sorg som fortplantas till fler sorger, kväver familjen. Obehag råder ständigt: Barnen tänker ut offer för att blidka Gud och har tankar på att gå till den andra sidan. Föräldrarna bråkar om vem som ska lämna gården (bara en kan lämna för vem ska annars ta hand om barnen och korna…).
Det sorgliga lättas upp av jagberättaren Jas, en 10-årig lillasyster till den döde. Hennes perspektiv är rörande oskuldsfullt (som Bruno i Pojken i randig pyjamas, som tror att koncentrationslägret utanför hans fönster är en bondgård). Jas talar förtroligt med sina två paddor som hon förvarar i en hink under skrivbordet:
”Det jag nu frågar mig, kära vänner, är: Kan ni gråta på riktigt eller går ni bara och tar er en simtur när ni är ledsna? Vi har tårar i oss men ni kanske söker dem utanför er själva för att kunna sjunka ned i dem. Men för att återgå till det ni är bra på, det var ju där vi började. […] Jag vet att ni är bra på att fånga flugor och på att para er. Parning är något jag inte förstår mig på, men ni sysslar med det jämt och ständigt. Och slutar man med sånt man tycker är kul är det något som är på tok. Har ni fått paddinfluensa? Längtar ni hem eller är ni bara sura? Jag vet att jag kanske ställer för många frågor men bara ni drar igång parningstiden kommer nog far och mor in i den också” (s.152).
Jag känner obehag när Jas och hennes syskon håller på med paddor, kaniner, tuppar, kor och hamstrar – eller när barnen leker med varandra. De är lämnade vind för våg, allt kan hända; ingen vakar över dem.
Jag får kväljningar av bondgårdsmiljön som beskrivs. Familjen äter ugnsbakade kospenar till middag, barnen leker med tjursperma-ampuller i det s k ”spermahuset” (betäckningshuset för nötkreatur). Det ligger en odör av gödsel och ammoniak (urin) i luften, sätter sig i kläder (i Jas jacka som hon aldrig tar av sig); fantomlukter sätter sig i min läsarnäsa (inte konstigt att jag hade dålig aptit igår).
Jag vill inte avskräcka någon från att läsa; den starka historien uppväger alla kväljande beskrivningar, som dessutom är nödvändiga för att genuint gestalta obehaget om kvällarna/mörkret som råder under dygnets alla timmar i en drabbad nederländsk bondefamilj vid millenieskiftet. Författaren (f.1991) växte upp i en miljö som liknar den i boken. Liksom Jas föräldrar var hennes också strikt kristna bönder.
Läs Obehaget om kvällarna!
Florent-Claude, en 46-årig välbeställd parisare, vill göra slut med sin sambo genom att försvinna, byta stadsdel, bo på hotell. Han har velat bryta upp länge men inte lyckats ta steget.
Att försvinna blir inte som han har tänkt; det blir en nostalgiroadtrip i gamla exs spår och längs vägen blir han vittne till pedofili, bondeuppror, självmord etc. – som han noterar – och far vidare i jakt på sin plats i tillvaron, beredd att överträda lagar för att finna ro.
Florent-Claude symboliserar modern (fransk) mentalitet med sin klassmedvetenhet på molekylär nivå, sitt machomansideal, sin förenklade människosyn, att allt och alla kan köpas, fokuset på att få – inte att ge, civilkurage på sparlåga. Sex är lyckokällan, men sexlust saknas pga. serotoninhöjande antidepressiv medicin: moment 22.
I bokens början smattrar k- och f-ord, men efter ett par hundra sidor är jag blind, kan skratta åt denna sexistiska och omständiga man, som gör sig mycket besvär för att slippa känna.
Plötsligt är 300-sidors boken slut, men det återstår att smälta den, det tragikomiska och morbida:
”Jag hade siktet inställt på en fågel en lång stund, det var ingen mås eller trut, ingenting välkänt, bara en liten meningslös fågel med långa ben som jag hade sett en massa gånger på stränderna, en sorts strändernas proletär, en korkad fågel egentligen med stirrande och elak blick […] Genom att blåsa skallen av den skulle jag rädda livet på åtskilliga blötdjur av typen gastropoder eller cephalopoder, med andra ord skulle jag föra in en liten variation i näringskedjan…” (s.213)
Det är en läsvärd bok, välöversatt av Sara Gordan (författaren till Natten). Läs Serotonin!
Författaren Åsa Moberg (f.1947) speglar sig i kvinnorörelsens nyckelperson Simone de Beauvoir (1908-1986) och det blir en kombinerad biografi och självbiografi.
Både de Beauvoir och Moberg kommer från högborgerliga miljöer och har brutit med borgerligheten (de Beauvoir bor i en etta med loft och Moberg i en kolonistuga utan indraget vatten).
Båda kvinnorna har kontrollerande mammor och går från hemmet direkt in i en lång relation (de Beauvoir med filosofen Sartre och Moberg med fotografen Tor-Ivan). Bådas män har stor inverkan på deras författarskap (männen läser deras texter, kritiserar och uppmuntrar/avråder/stoppar), ramar in deras liv (polygam ram enligt Sartre och monogam för Tor-Ivan).
Moberg jämför sin syn med de Beauvoirs på könsroller, feminism, kvinnans skapande, ärvda familjemönster, ”marsipansyndromet” (får inte äta godis, men hävdar att inte tycka om godis), barnlöshet, bisexuella kärleksrelationer, svartsjuka, erotik, depression och ångest, åldrande och död. Jag faller in i Mobergs jämförande, börjar jämföra mitt perspektiv med deras. Tänkvärt.
Simone och jag är redan historia. Det är snart 30 år sedan Moberg skrev den och hur har kvinnors villkor förbättrats på den tiden? Kanske har de försämrats – med tanke på den sociala kontroll som utövas genom sociala medier idag.
Läs boken oavsett om du är de Beauvoir-fantast eller ej; det är ett intressant porträtt av en sällsam kvinna. Moberg refererar generöst till de Beauvoirs verk Mandarinerna, En familjeflickas memoarer, Det andra könet, Allt som allt mfl. inkl. texter som aldrig översatts till svenska).
1. Bränn alla mina brev (2018) av Alex Schulman handlar om ett livslångt triangeldrama med början på 30-talet mellan Schulmans morfar författaren Sven Stolpe, dennes fru Karin/Schulmans mormor och författaren Olof Lagercrantz. Oerhört bra och tänkvärd bok; Schulman har indirekt påverkats av familjetraumat. Boken filmatiseras och filmen har biopremiär den 23 september i år.
2. Bränt barn (1948) av Stig Dagerman handlar om en ung man vars mor dött och hans far inleder en relation med en ny kvinna, som den unge mannen också fattar tycke för. Romanen är mycket bra – det bästa jag läst av Dagerman.
3. Dramat Brända tomten (1907) av August Strindberg är inte en juletragedi utan handlar om en man som återvänder till sitt barndomshem efter många år – och finner en nedbrunnen tomt. Människorna på platsen berättar om familjen som en gång bodde där. Finns som radioteater (80 minuter) https://sverigesradio.se/avsnitt/branda-tomten-av-august-strindberg
Fler boktips på tema hetta finner du på Ugglan&bokens tisdagstrio:
https://ugglanoboken.blogspot.com/2022/07/tisdagstrion-hetta-eller-andra-varma.html?m=1
Leningrad 1937. Sofia är en sann stalinist och likaså hennes 21-årige son Kolja, men en dag fängslas sonen.
Sofia kämpar för att finna sin son och hennes tröstlösa kamp liknar herr K:s i Kafkas processen, men är dock inte lika drömlik, eftersom Stalin och andra personer nämns vid namn ( är inte endast en bokstav som i Kafkas).
Logiken bakom processen i Tjukovskajas bok är absurd men synlig: Endast två särskilda datum varje månad (den 7:e och den 20:e om efternamnet börjar på L) kan Sofia som anhörig köa för att få tala med en åklagare om vad den fängslade sonen anklagas för och var han finns.
Kön sniglar sig fram; kanske hinner inte den anhöriga fram och får då återkomma nästa månad. Det tär på Sofia, men hon ger inte upp, tror att fängslandet av hennes son är undantaget som bekräftar regeln: Alla andra anhöriga som köar har folkfiender till fäder, makar och söner…
Hemmet känns tomt utan sonen, men rent fysiskt är Sofia inte ensam – det bor tre familjer i hennes lilla lägenhet. Sofia är ålagd av staten att husera familjerna och trycka in sig själv (och sonen när han var fri) i det minsta rummet. Varje familj har ett varsitt stormkök, men trots det blir det bråk (någon har tagit någon annans fotogen).
Miljön är ogästvänlig och klaustrofobisk överallt – i hemmet, på det statliga förlagskontoret där hon arbetar och på upplysningsbyrån. Läsaren/flugan på väggen registrerar livet under ”Den stora terrorn”, Stalins tid.
Tjukovskaja (1907-1996) skrev boken i ett skolhäfte under Stalin-tiden, vågade inte förvara det, gav det till en vän som senare stupade, återfann det gömt i en papperskorg bland vännens tillhörigheter. Tjukovskaja försökte ge ut boken, men innehållet ansågs känsligt så boken trycktes utomlands 1965. Först 1988 blev den tillgänglig för sovjetiska läsare. Hennes bok har liksom Anne Franks dagbok lika gärna kunnat försvinna; det är ett under att den finns. Detta finns i mitt bakhuvud när jag läser.
Läs Det tomma hemmet! Jag läste den i ett svep (140 sidor). Det är ett fängslande och tänkvärt dokument av den lilla människan inifrån en totalitär regim.
Karolina berättar sitt liv genom sina matminnen. Genom maten minns hon när hon träffade sin pappa för första gången och hur deras relation kom att utformas. Genom maten minns hon sin mamma som ständigt jobbade och mormor och morfar som fyllde mammans tomrum och frys.
Mat är kärlek; Karolina ger och får kärlek genom mat (ger sin mormor kärlek genom att sleva i sig hennes risgrynspudding och får mormors kramar). När hon själv blir mamma stationerar hon sig i köket, kokandes mat/kärlek. På nätterna länsar hon kylskåpet, äter direkt ur burkarna…behöver kärlek.
Mat är substitut för kärlek, lindrar ensamhet. Den lilla Karolina sitter ensam och äter på Wimpy i London ((mamman och hennes man har tagit en lång sovmorgon… och någonstans i samma stad bor hennes pappa…)), men sorgliga matminnen bryts av fina (som när hon lagar kalops till sin morfar i kolonistugans pentry och blir till koloniföreningslegend ((barnet som lagar mat!)). Matminnen kan både smärta och lindra.
Karolinas berättelse väcker mina egna matminnen till liv, saker jag inte tänkt på under decennier kommer tillbaka (Lean Cuisines kalorisnåla färdigrätter…)
Läs Bröd och mjölk!
1. Einstein. Musens fantastiska resa i tid och rum (2021) av Torben Kuhlmann har jag bläddrat i – och blivit förtjust i både bild och text. Rekommenderas för åldern 6-9 år, men man kan ju prata om bilderna med yngre barn.
2. Råttan i pizzan. Folksägner i vår tid (2020) av Bengt af Klintberg är jag nyfiken på. Har klintbergarna bleknat under åren pga högtryck i fejknews? Första upplagan kom 1986 och då var jag fascinerad och lite besviken över att råttan i pizzan bara var en skröna.
3. I backspegeln. Min tid i Scania, Volkswagen och Wallenbergssfären (2019) av Leif Östling, en av Sveriges rikaste, som undrade ”Vad fan får jag för (skatte)pengarna?” (Uppdrag granskning, 2017) Jag gillar självbiografier; de är som sommarprat. I Östlings vill jag läsa hans förklaring till sitt uttalande om pengarna. Jag hoppas även på insyn i näringslivets dunkla vrår.
I Ugglan&bokens tisdagstrio finner du fler boktips på tema tid i titeln
När Paul Auster är 32 år ”upptäcker” han sin far efter dennes plötsliga död. Far och son hade en distanserad relation; sonen har mikroskopiska minnen av att ha fått faderns bekräftelse. Auster städar dödsboet och träffar människor, kända som okända, ur faderns liv.
Bokens första del har titeln Ett porträtt av en osynlig man, eftersom Auster upptäcker att hans far är distanserad i alla sina relationer (i relation till Austers syster, till deras mor, i kärlek, i vänskap och professionellt). Alla tror sig känna honom, men ingen gör det, vilket blir tydligt efter hans död. Fadern uppfann ett slags ensamhet som skydd mot människor. Kanske kan förklaringen vara att hans far ”dog” när han var liten?
I den andra delen, Minnets bok, är Auster mitt uppe i en skilsmässa, som han själv inte initierat. Auster är orolig för hur relationen till hans treårige son ska bli och oron tar nya proportioner när sonen blir allvarligt sjuk. Auster vakar och tröstar sig själv med sagan om Pinocchio och gammaltestamentliga myter: Jona slukades av en val, men om han inte gjort det hade han drunknat i havet ( i valens buk fanns ju hans far på ett skepp i tryggt förvar). Minnets bok blir till en essä om livet.
Auster skriver i tredje person, kallar sig själv för A. Alla personer kallas för en bokstav utom sonen Daniel, som är viktigast i Austers liv och som han inte kan skiljas från: ”Och bilden av hans [Daniels] söta, vilda lilla kropp där han ligger och sover i sin spjälsäng. Att sluta med detta” (s.101).
Texten är tänkvärd – och tillgänglig för läsaren, eftersom Auster främst försöker förklara sina känslor för sig själv, vilket får effekten att det blir tydligt för andra.
Läs Att uppfinna ensamheten! Jag kommer att beta av Austers andra böcker en efter en.
Ett 200-sidor långt kåseri om en 30-åring med hälsoångest. Ena dagen tror han att han har fått en hjärtattack och nästa misstänker han cancer.
Det är intressant att läsa den första anekdoten om Walters lidanden, men sedan räcker det för mig. Det hjälper inte heller att hälsoångesten varvas med dråpligheter som att ha en flirtig terapeut, att göra en missförstådd insats när ett främmande barn sätter i halsen eller att manipulativt införa kontorslandskap på jobbet.
Jag skulle önska att Walter drevs av något större än hälsoångest, kanske att han ville bli storchef, pappa eller försökte att bota sin hälsoångest med en okonventionell metod.
Walter är chef på ett bankkontor och hans flickvän jobbar inom PR-branschen. Jag saknar kemi med Walter som är fixerad vid yta, beskriver flickvännen som en forna fotomodell med hängbröst…Alla människor som kommer i hans väg får en lyteskomisk presentation (terapeuten är inte bara flirtig utan ser ut som om ”hon sprungit in i en vägg som liten”.
Många av bokens scener utspelas på kontoret i interaktion med medarbetare och andra chefer. Jag vet att jag kan skratta åt kontorsmiljöer ( älskade ”The Office” ((brittisk tv-serie om ett kontor där en dålig chef härjar)) men jag skrattar inte i denna boks kontorsscener.
Kanske beror det på att bankkontorsmiljön inte känns autentisk, trots att de snackar briefa, input, dragning etc. Eller så beror det på att boken är skriven i jag-form, att läsaren enbart får Walters perspektiv och ingen annans…
Humor är subjektivt och med rätt läsarmatchning kan Den unge Walters lidanden vara kul läsning. Testa och se vad Du tycker!
bokologen.se 